Vajlett och Rut – Karin Alfredsson

Det är i mitten av förra seklet, Västerbottens inland. Vajlett är småskolelärarinna som inte tror på aga, inte heller på att följa bibelorden lika slaviskt som de flesta i Granträskåsen gör. Med det blir hon radikal i bybornas ögon, även om hon inte är den enda det pratas om. Den nya postfröken har kortklippt hår, gubevars.

Vi läste Vajlett och Rut i min bokcirkel och vi tyckte mycket om den. Vi var rörande överens om att Karin Alfredssons lågmälda beskrivningar av livet under mitten på förra sekelskiftet i en liten by var bland bokens största behållningar. Jag, och mina bokcirklande vänner, tyckte också om att bokens huvudfokus inte finns i motsättningarna och problemen som skulle blivit om Vajlett och Rut skulle varit öppna med sin kärlekshistoria – faktum är att det hade varit nästan osannolikt om de hade varit öppna. Även om homosexualitet vid den tiden var avkriminaliserat var det ändå fortfarande helt oacceptabelt i samhällets ögon. Jag är glad att inte boken landade i en slags sensationslystnad utan vilade i en vacker kärlekshistoria som sorgligt nog inte fick erkännas, då.

Jag hade aldrig läst någon bok av Karin Alfredsson innan men jag tyckte mycket om hennes språk och hennes varsamhet om karaktärerna – inte bara huvudkaraktärerna. Det är många i den lilla byn vi får lära känna, bry oss om, fundera på. Vajlett och Rut är en fantastisk roman, finstämd, lite sorglig och otroligt välskriven. Jag tyckte oerhört mycket om den.

Bokfabriken, 2018.

Boken finns på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Boklysten, Bokhyllan, Västmanländskan, och dagarna går, Vargnatts bokhylla, Villa Freja, Bloggbohemen.

Att vara en fangirl

Att vara en fangirl. Att se sin tvilling och bästa vän glida ifrån en. Att börja college och inte ha en aning om åt vilket håll en ska vända sig. Och att alltid, alltid, ha tryggheten i din mest älskade bokserie med dig.

Det finns så mycket att älska i Rainbow Rowells Fangirl. Jag älskar hur Rowell håller sina fangirl-karaktärer så nära hjärtat, hur hög status hon ger något som i samhället ofta ges enormt låg status. Det ses, rent allmänt, som något ganska löjligt att vara en fangirl – inte minst på grund av epitetet ”girl”. Saker som tjejer och kvinnor historiskt har ägnat sig mycket åt ges automatiskt en lägre status, ses ned på. Att skriva fanfiction hör definitivt till det.

Bara därför älskar jag att Rainbow Rowell skrivit den här boken. Vid sidan av det är det en underbar bok, välskriven och svår att släppa. Karaktärerna är så otroligt levande i Rainbow Rowells språkdräkt. Wren, tvillingsystern som dyker lite för djupt i collegelivets alla möjligheter, den trumpna rumskamraten Reagan, den stränga men rättvisa professorn på skrivarkursen. Och, i den mörkaste delen av boken, pappan som de älskar men som inte ens kan ta hand om sig själv ibland, ännu mindre två tonårsbarn. Det finns verkligt svåra saker i Fangirl, tyngre än vad jag hade väntat mig och det sargar hårt på hjärtat att läsa om Caths ständiga oro för sin pappa. Ett barn som tar hand om sin förälder gör alltid ont att läsa om.

Åh, Cath. Ibland känner jag mig som en nära vän till Cath, ibland identifierar jag mig med henne totalt. Hennes introverta instängdhet, ängslan, oro och fangirlnörderi över Simon Snow. Jag älskar att Cath aldrig behöver tvivla på sin fandom, att det inte handlar om att ”växa ifrån” det.Att det kanske är just på grund av instängdheten som den fiktiva världen blir så mycket viktigare. Rainbow Rowell säger så många viktiga saker med den här boken.

Fangirl är en bok för alla fangirls, för alla fans till något. Men det är också en bok för alla som vill ha en fantastiskt fin berättelse om syskonkärlek, svåra familjerelationer, humor, collegeliv och en liten dos svärta. Jag vet att jag redan har skrivit ordet ”älskar” många gånger i den här texten. Men jag *älskar* Fangirl!

Du hittar boken på engelska bland annat på Adlibris och Bokus. På svenska på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Böcker & Annat, Andie, Bam tycker, Bokmumriken, CRM Nilsson, Fiktiviteter.

Tusen strålande solar

Jag tyckte om Flyga drake, den första boken av Khaled Hosseini jag läste. Ändå var jag inte beredd på hur djupt jag skulle älska Tusen strålande solar, hur mycket den skulle påverka mig. Kanske beror det på att den handlar om kvinnors liv snarare än mäns liv, kanske för att den känns så mycket bättre skriven.

Mariam bor tillsammans med sin mamma i utkanten av en by i Afghanistan, jag har ibland lite svårt att placera eller minnas årtal i ljudböcker men det borde vara någonstans på 1970- talet, före det kommunistiska maktövertagandet 1978. Afghanistan sågs som ett föregångsland, kvinnor studerade på universitetet och kunde gå fritt omkring på gatorna utan burka, åtminstone i Kabul. Mariam är född utanför äktenskapet och får officiellt inte tillhöra sin pappas rika familj. Ändå älskar hon honom förbehållslöst, på det sätt barn gör. Det är beklämmande att läsa, hur pappan slingrar sig men ändå får ta emot dotterns hela kärlek. Till den dagen han sviker och Mariams värld ställs på ända. Hon är fortfarande bara ett barn när hon blir bortgift med Rashid.

Flera årtionden senare blir Laila Rashids andra fru, också hon bara ett barn, ett som tidigt förlorat sin familj i konflikterna som slitit på Afghanistan i många år. Under de tidiga åren med talibanerna sågs de som räddningen från Sovjetunionens ockupation, innan de infört sina hårda lagar för framförallt kvinnor. Frihet blev återigen förtryck och det är en stor del av Afghanistans nutida historia Khaled Hosseini berättar med Tusen strålande solar. Hur landet kastats mellan olika styren, gått fram och tillbaka i jämställdhet och hur svårt det varit att leva i det, försöka anpassa sig.

Det är framförallt Mariam mitt hjärta gråter över. Att först få möta henne som ett sprudlande barn, full av tro till livet, glädjen och framtiden och sedan – genom Lailas ögon – som en bruten kvinna, hård och skarp, misshandlad av män hela sitt vuxna liv. Hur en man kan förstöra en kvinnas hela liv på det sättet, det är brutalt och knäckande.

Sharon Dyall gör en fantastisk inläsning av Tusen strålande solar. I början hade jag lite svårt att skilja på namnen men efter någon timmes lyssning satte sig allt och jag kunde inte sluta, även om jag ibland inte alls ville veta mer. Det finns stor sorg i Tusen strålande solar, maktmissbruk och misshandel. Men det finns också kärlek och vänskap, tilltro till en mänsklighet som ibland verkar bortglömd och begravd.

Du kan köpa boken i pocket på Bokus eller Adlibris. Jag lyssnade via Storytel.

När kastanjer spricker – Camilla Lagerqvist

Det är någonstans runt 1950- talet i Sverige och femtonåriga Majken har blivit placerad på Sankt Älmas hem för vanartiga flickor. Hon tänker att hennes inre är som en hästkastanj, taggigt och ogenomträngligt, som att hon föddes arg. Gång på gång har hon slussats runt på barnhem och i fosterfamiljer och aldrig fått stanna någonstans. På Sankt Älmas finns den skrämmande föreståndarinnan men här träffar Majken också Anna-Märta och Ebba, och vågar lita på någon för första gången i sitt liv.

Tjejernas öden i När kastanjer spricker grep mig otroligt djupt. Allra särskilt Anna-Märta. Jag hade inte förväntat mig att hitta en HBTQ-historia i den här boken och det slog mig så hårt att jag började gråta och var tvungen att lägga ifrån mig boken. Det finns numera ganska mycket HBTQ-karaktärer i ungdomslitteraturen men inte i historiskt berättade sådana. Det tog andan ur mig att utan förvarning påminnas om att det inte var särskilt många årtionden sen som lesbiska tjejer sattes på hem för vanartiga flickor i Sverige. Sågs som sjuka.

Jag tänker mycket på Eva F. Dahlgrens Fallna kvinnor som jag läste för bara några månader sedan. Det är samma kvinnoförakt som spelar in här, samma dubbla bestraffning för kvinnor som inte haft något annat val eller kvinnor som slagit tillbaka, fast två årtionden skiljer historierna åt.

Camilla Lagerqvist gör en stor gärning med den här boken, för just den här delen av den svenska historien har jag sällan läst om i en ungdomsbok. De utspelar sig ofta mycket längre tillbaka, eller låter de tjejer som har huvudrollen vara ovanligt framåtskridande och tuffa för den tid de levde i. Och det är säkert viktigt, på sitt sätt, men att berätta om hur helt vanliga tjejer hamnade på hem för att de inte var som alla andra, för att de fått en sned start i livet eller för att de utnyttjats av män och slagit tillbaka – det är en stor feministisk sak att göra. Inte minst för att det är samma strukturer som lever vidare idag, men under andra svepskäl. Samma strukturer som gör att hela samhällen kan frysa ut en tjej för att hon vågade berätta om en våldtäkt.

Det enda som stör mig lite är att det såvitt jag kan se inte finns någon tidsangivelse i boken, varken i baksidestexten eller inne i berättelsen. Det finns ganska många tidsmarkörer, såsom Kulla-Gulla, stuvade morötter och fläsk till middag och så själva historien förstås, idag placeras inte ”vanartiga” flickor på hem i Sverige. Men jag hade ändå gärna fått veta ungefär i vilken tid vi befinner oss i, från början. Jag hade inledningsvis lite svårt att placera boken men jag gissar på början av 1950- talet. Det hade varit fint att sätta in boken i ett historiskt sammanhang, när en ändå lär sig ganska mycket av berättelsen – inte minst om hur samhället såg på kvinnor.

Jag läser de flesta böcker Camilla Lagerqvist ger ut och hon har en hög lägstanivå. Jag faller ändå inte för alla böcker och känner att det ibland kanske går lite snabbt i redaktörsgenomgången och utgivningen, det senaste riktigt fantastiska jag läste av henne var serien om Svarta Rosorna. När kastanjer spricker har en skärpa i tonen och ett flyt i språket som de senaste böckerna saknat, och ett stort och fantastiskt hjärta som får känslorna att svämma över.

Boken finns på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Old Adult reads Young Adult, Prickiga Paula, Biblioteksbubbel.

Mizeria – Melody Farshin

Det är svårt att inte genast dras in i Melody Farshins värld. Hennes gator i Mizeria har du läst om i tidningen, men inte i ungdomsboken, än. Åtminstone inte på det insiktsfulla sätt med vilket Melody Farshin målar upp bilden av förorten, av miljonprogrammet. Det är långt ifrån klichébilden som hittills tagit stor plats.

Här finns våld som trappas upp, dag för dag, men inte bara det. Det ibland tragikomiska förhållningssättet till vardagen Ali och Aicha bygger upp som ett pansar framför sig rör vid hjärtat. De är tvillingar och de berättar var sin del av historien som beskriver många unga människors vardag, inifrån, så som den sällan ges utrymme till att berättas. Ali och Aicha är lika men också olika. I deras liv finns inte bara våldet utan också kärleken. Det är en fin linje att balansera på men Melody Farshin gör det mästerligt.

Mizeria är Melody Farshins debutroman men hon är också konferencier och ståuppkomiker och Mizeria dryper av snabba repliker och snyggt levererade satiriska skämt, ändå blir det aldrig för mycket. Jag älskade verkligen att hänga med Ali och Aicha. Det är lätt att tänka att det är Ali som glidit genom livet på en räkmacka medan Aicha, som tjej, fått kämpa så mycket hårdare – men perspektivet är ständigt skiftande och ställer obekväma frågor. Jag kan inte låta bli att känna starkt och mycket för precis varenda en i Mizeria. För tvillingarna, på var sitt sätt. För deras mamma, som oroar sig så. För deras pappa, som inte verkar orka någonting. För Ali, som inte hinner tvätta den svarta kostymen mellan begravningarna. Alla kommer de stanna kvar hos mig, länge. Jag hoppas Melody Farshin skriver fler böcker, röster som hennes behövs.

Boken finns på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula.

Åter till Bricken på Svartvik med ”Sågspån och eld”

Det var fem år sedan jag läste de två första böckerna om Bricken, Sågverksungen och Bricken på Svartvik. Det var en varm sommar och jag gick upp fullständigt i Sundsvalls sågverk 1879 när strejkerna bröt ut överallt för att sågverksarbetarna ville ses som riktiga människor och få skälig lön för sitt arbete. Allra mest älskade jag dem dock för Brickens skull, hon är en karaktär lätt att ta till sig och svår att släppa.

Jag blev påmind om serien när jag såg att de fanns inlästa på ljudbok. När jag inte har läsro nog att ta upp en historisk roman på över 300 sidor kan jag ändå gärna lyssna på den i 12 timmar eller mer. I Sågspån och eld har Bricken hunnit bli 20 år, vuxen med den tidens mått mätt. Men ännu har hon inte hittat någon att dela livet med och åh, vad hon längtar.

Det jag älskar så ofantligt med det här böckerna är den fantastiska miljöskildringen och de underbara personporträtten. Precis som Carolina skriver i sin fina recension är jag också där, jag känner lukten av sågspån och jag hör arbetarnas rop till varandra. Jag känner, liksom Bricken, när det är dags för eftermiddagskaffe och när det är kvällsgröt. Jag känner hennes starka längtan efter ett hem och betydelsen av att ha en nytvättad trasmatta på golvet. Bricken är en oerhört stark karaktär som inte tvekar på att säga ifrån när det behövs – men som inte heller är rädd för att visa sig svag. Jag känner så mycket med henne, lever mig in i hela boken i Odile Nunes fina uppläsning. Åh, vad jag har saknat Bricken.

I Sågspån och eld brinner Sundsvall. Inte bara i uppror mot behandlingen av arbetare – Vibeke Olsson skildrar den största branden i Sveriges historia, i Sundsvall 1888. Att hon vet vad hon skriver om och har gjort mycket research gör hela boken så otroligt levande. Vibeke Olsson skildrar sågverkslivet och arbetarrörelsen, men också klassamhället, industrialiseringen, nykterhetsrörelsen. Allting känns nära och äkta och något brinner också inom Bricken, kärlek och oro för sin far och för lungsjuka Sirkka. Och för Natan, som inte kan låta bli brännvinet men som hon älskar ändå.

Timmarna går fort, Vibeke Olssons språk är fantastiskt medryckande. Det enda som gör att Sågspån och eld inte får fullt betyg är att jag önskar att hon, eller en redaktör, hade klippt några uttryck som blir ganska uttjatade till slut. Jag funderar på om det är lättare att märka sådant i en ljudbok, när det inte går att skumma över sidorna utan varje ord hörs. Jag vill heller inte spola, inte missa något. Serien om Bricken på Svartvik hör ändå till de bästa historiska romaner jag läst. Jag längtar efter att återvända till del 4, men kommer att vänta lite. Jag vill inte att böckerna ska ta slut, men jag vill också så gärna veta hur det går för Bricken. Jag hoppas många fler hittar till de här böckerna, de är en skatt i den svenska arbetarlitteraturen.

Här har jag skrivit om de tidigare delarna.

Libris förlag, 2012. Ljudboken finns att ladda ner på både Bokus och Adlibris. Jag lyssnade via Storytel. Den finns också att hitta som pocket på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Boktokig, Carolina läser, Vackerunderbar, och dagarna går, Boktokig, Böcker emellan.

Tionde våningen – Christina Herrström

Friheten är fantastisk, men också skrämmande. Jorinde känner sig ensam i lägenheten på tionde våningen medan hennes kompisar mest tycker att hon är lyckligt lottad. De ser möjligheten till fester, att kunna komma och gå som man vill. Vad de inte ser är saknaden efter familjen som flyttat och lämnat Jorinde kvar, våndan över att få matpengarna att räcka, att ställa mobilen på tidig väckning för att hinna plugga före skolan.

Jorindes mamma har flyttat till USA, pappan har isolerat sig i familjens sommarstuga på en ö. Den enda som verkligen finns där är bästa vännen Agnes, men hur viktig blir hon när Jorinde träffar Emanuel?

Tionde våningen är en finstämd berättelse om ensamhet som inte syns på utsidan, om vänskap stark som berg och om den första förälskelsen, pirrig och förvirrande. Det allra svåraste, det som gör mest ont i hjärtat, är hur en tonåring måste ta hand om sina vuxna när de inte räcker till eller orkar. Hur vilsen Jorinde blir när pappan stänger in sig i sorg och alkohol och hon tvingas vara den som tar om hand. Jorinde ser ut långt över stadens tak från sin tionde våning men ingenstans verkar hon ändå höra hemma. Christina Herrström är fantastisk på att berätta och läser fint in sin egen historia på ljudbok. När jag var elva år älskade jag Glappet och jag hade höga förväntningar på Tionde våningen. Jag blev inte besviken, det här är en fantastisk bok.

Jag lyssnade via Storytel. Ljudboken finns också att ladda ner här och här. Pappersboken hittar du bland annat här och här.

Bonnier Carlsen, 2018.

Fler som läst: Prickiga Paula, Littermentärt,

 

Inte längre min – Ann-Helén Laestadius

Förväntningarna på en uppföljare till en bok en älskat så otroligt högt som Tio över ett är förstås enorma. Svåra att leva upp till. För mig var Tio över ett en avslutad bok, jag förväntade mig inte att få möta Maja igen och när jag fick göra det var känslorna inför läsningen minst sagt blandade.

Det Kiruna Maja känner och älskar håller på att rivas mitt framför hennes ögon. I den Augustprisbelönade boken från 2016 fick vi möta hennes ångest över att huset skulle rasa ned i gruvhålet tillsammans med hela hennes familj, vi fick lära känna Majas kärlek till Albin och hennes bästa kompis Julia. I Inte längre min är allt förändrat. Maja och hennes familj har flyttat till ett nytt hus, Julia har flyttat till Luleå och Albin bara drar sig undan. Allt känns fel för Maja. Hon kämpar med sin ångest, den som nästlar sig in i mig också. Så bra skriver Ann-Helén Laestadius.

Ann-Helén Laestadius förankrar känslan av hembygden på ett sätt få andra författare i ungdomsromaner gör. Skildringar från mindre orter och städer handlar ofta om att lämna hembygden bakom sig, lämna uppväxtens svårigheter och den inskränkthet som alltid verkar finnas där. Jag älskar att Maja känner så starkt för sitt Kiruna, att hon gör uppror mot det närmast normativa i att vilja lämna. Det ses som självklart att vilja flytta till större städer, att det skulle betyda att en kommit någonvart i livet. Så behöver det inte alls vara. Att Majas hjärta och själ är så starkt sammanvävt med hemmet gör också att sprickan som LKAB med sin gruva hackar genom staden går rakt in i hennes eget inre.

Med bästa kompisen i Luleå hittar hon en ny vän i Alva, som jag i förra boken så önskade skulle få större plats. Alva, som är same, påverkas mer än de flesta av  gruvan när den slukar inte bara staden utan också renbetesmarkerna. Att samerna har brukat marken i århundraden bryr sig svenska staten och LKAB inte om. Att ratificera FN-konventionen om att respektera urfolks rättigheter vill inte svenska staten göra, för det skulle innebära mindre pengar från utländska gruvbolag. Att staten fortfarande kränker samers rättigheter är något många människor inte vet eller bryr sig om. Att Kiruna ska flyttas skrivs det sällan om i de stora dagstidningarna, de som ändå vet om det känner oftast till det som en ”flytt” av staden. Inte att den största delen av stadens alla hus kommer att rivas för att aldrig byggas upp igen. Nya hus kommer att byggas upp i den nya stadskärnan istället, endast några få kulturminnesmärkta hus flyttas och sparas. Det är inte konstigt att hela Majas och Alvas inre gör uppror.

Ann-Helén Laestadius drar upp så många ämnen till ytan, skildrar det så otroligt väl. Tillhörighet, hembygd, kärlek, vänskap, samers rättigheter, mobbing. Ändå har boken aldrig draget av pedagogisk skolbok. Inte längre min har en helt egen ton, den drar in dig till Maja och hennes Kiruna och låter dig stanna där. Länge. En otroligt bra uppföljare.

Rabén och Sjögren, 2018.

Du hittar boken på Bokus, CDON, Akademibokhandeln och Adlibris.

Om vi bara kunde byta kroppar med varandra – Johanna Nilssons bästa på åratal

Johanna Nilsson utforskar återigen det mörka, svåra, svarta. I hennes nyaste bok bättre än på väldigt länge.

Det är sommar i Stockholm, men det är inte sommaren så som vi ofta ser den skildrad. Under radarn, bortom sommarleenden och skira klänningar, lever Kung B i sitt källarförråd med sin vånda och de droger han försöker dämpa den med. Han är utslängd av sin familj, en familj så konservativ att de hellre förnekade honom än insåg att hans riktiga namn inte var Bella. Att det aldrig var han.

I Queen O möter han sin stora kärlek, men också en spegelbild av sin egen ångest. Queen O lever under jord, under ständigt hot att skickas tillbaka till Iran. Hon bedöms inte ha skyddsbehov men skulle mötas av tortyr och död i Iran. Där är det dödsstraff att vara som hon. Att vara född i fel kropp.

Det är som att dyka ned i ett avgrundsdjupt hål. Ångesten är så påtaglig, vägen ut så liten att den nästan är obefintlig. Sommaren fylls med droger, destruktivitet, blod och våld men också av poesi och en bal för samhällets missanpassade i ett undangömt renoveringsobjekt på Liljeholmen. Johanna Nilsson balanserar ofta på gränsen till det överdrivet dramatiska men även om det här känns som det sorgligaste och tyngsta jag har läst kliver hon aldrig över och blir melodramatisk. Boken sätter också fingret på att patriarkatets och våldets strukturer finns överallt, om än i olika uttryck. Queen O riskerar dödsstraff medan Kung B har ett val att gå till socialen och få hjälp, men det är samma sorts hat som skickat dem båda ut på gatan.

Kung B och Queen O far fram som en virvelvind över sidorna, rör vid så mångas liv att de till slut själva nästan blir bifigurer i sin egen historia. Det som berör mest i Om vi bara kunde byta kroppar med varandra är ögonblicksbilderna av så många livshistorier som kunde blivit så mycket mer om inte samhällets normer stängt in dem och allt de i hemlighet önskade. Will/Wilma, Irina, Maria, Ali, Lill-Muhammed, Boris, Erina. Johanna Nilsson tecknar ett helt liv på en halv sida och allt det kunde varit finns mellan raderna.

Tråkningarna på jobbet blev för svåra och efter att frun kastat ut honom stod han där med sin husvagn, sitt socialbidrag och sina knallröda läppar. (s. 65)

 

Det bryter ned mig totalt, får mig att inte vilja öppna boken på flera veckor och sedan läsa ut den, många tårar fattigare men också många livsberättelser rikare. Om vi bara kunde byta kroppar med varandra är det bästa jag någonsin läst av Johanna Nilsson. Ni kan inte för ert liv missa den.

Boken finns på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, romeoandjuliet.

Fantastiska HBTQ-böcker med kärlek som inte behöver vara så svår

Ett av årets teman på Bokmässan är respekt. En del (men ganska få) programpunkter har HBTQ-perspektiv. Det finns däremot väldigt många böcker om att vara ung och gay och framförallt om att vara ung och gay och extremt utsatt. Många av HBTQ-böckerna är sorgliga, svåra och destruktiva. Än är vi inte där att alla människor förstår något så enkelt som allas lika värde och många HBTQ-personer lever under hot, med hat och våld. Att dessa böcker finns är otroligt viktigt för värdet i att känna igen sig i litteraturen. Samtidigt kan böcker också lyfta upp och visa att en bättre värld faktiskt är möjlig och det är underbart att det dyker upp fler och fler regnbågsböcker med lyckliga kärlekshistorier och – kanske framförallt – böcker där det inte ens behöver vara EN GREJ att någon är gay/trans. Det är ingen som behöver peka på det. Ingen som behöver ”komma ut”. Så som det borde vara. Jag tänkte fokusera mest – men inte bara – på de böckerna idag. Främst kommer jag tipsa om böcker med bi/pan och lesbiska relationer för att det ligger närmast mig. Länkarna går till mina recensioner.

Ungdomsböcker

Tre fantastiskt fina böcker där det inte behöver vara så väldigt komplicerat är Det händer nu av Sofia Nordin, Du och jag, Marie Curie av Annika Ruth Persson och Som eld av Sara Lövestam.

Länge var icke-binära osynliga i ungdomslitteraturen men i år har det kommit tre svenska böcker med icke-binära karaktärer varav jag har läst två: Norra Latin och Saker ingen ser. De är otroligt bra. Du, bara är också en fantastiskt fin bok.

Några böcker som ändå rör vid lite svårare ämnen, men som ändå inte är väldigt tunga, är Livets outgrundliga mysterier av Benjamin Alire Sáenz, Jag är ju så jävla easy going av Jenny Jägerfeld och Världens viktigaste kyss av David Levithan. Böcker jag älskar!

Jag vill också nämna albumen om Zelda av Lina Neidestam och Om jag var din tjej av Meredith Russo, den sistnämnda är den mest okomplicerade och en av de finaste ungdomsböcker om att vara trans jag vet (inte för att det finns så många tyvärr).

Mellanåldersböcker

Det jag kanske saknar mest i dagens barnboksutgivning är mellanålderskärleksböcker med HBTQ-relationer. Det finns *massor* av kärleksböcker på hyllan för 9-12- åringar men nästan ingen med homosexuell kärlek. Det är otroligt märkligt och jag hoppas att någon bra författare åtgärdar detta snarast. Jag tänker mig att Jenny Jägerfeld och Sara Lövestam kan skriva varsin fantastisk sådan bok (särskilt då Sara Lövestam var och nosade på det i senaste Gruvan, där vi får anta att museidamen Maud är sambo/har en kärleksrelation med kvinnan hon bor tillsammans med. Jag tänker anta det i alla fall). Tillsvidare finns Brorsan är kung av Jenny Jägerfeld, som är en helt fantastisk bok om en transkille.

Bilderböcker

Bland bilderböckerna finns det flera böcker med föräldrapar som är gay utan att det behöver vara något särskilt med det. Bäst i klassen är Olika förlag, där har andra förlag mycket att komma ifatt med! Mina favoriter är Värsta prutten, Lolly! och Pinsamt värre, Krille! av Åsa Karsin och Sovdags för Lydia av Moa-Lina Croall. Även Jag är Jazz av Jessica Herthel, om en liten transtjej, är mycket läsvärd.

Vuxenböcker

Bland vuxenböckerna har jag läst ganska få regnbågsböcker som skildrar kärlek med lyckliga slut utan alltför mycket ångest. Men jag vill ändå tipsa om mina favoriter när det gäller skildring av lesbisk kärlek. Sarah Waters torde närmast ha kultstatus i genren. Allra mest älskar jag Kyssa sammet, men även Hyresgästerna och Nattvakten är helt fantastiska, även om de också är tunga och svåra ibland. Bland mina favoriter finns också Ut ur skuggan av Jessica Kolterjahn som känns som en bortglömd pärla och Varför vara lycklig när du kan vara normal? samt Det finns annan frukt än apelsiner av Jeanette Winterson som är betydligt mer omtalade.