Moder Justitia – feministisk och dräpande

Ida Eklöfs debutbok Moder Justitia är underbar feministisk poesi i kortformat. Det är en samling ironiskt drypande och dräpande kommentarer om vår samtid som är lika träffande som stilsäkra.

Det är i den enkla och till synes självklara speglingen av orättvisa i vardagen som Ida Eklöf är som bäst. Som i en av mina favoriter, cis – en kärlekshistoria, där Simone de Beauvoirs bevingade ord ”man föds inte till kvinna, man blir det” broderas ut i ett gäckande hån mot föreställningen om manliga och kvinnliga egenskaper – och avslutas med en rad så tragisk att jag har svårt att vända blad. Den är en av de längre dikterna, de flesta är bara några rader. Som denna:

visdomsord

Framför varje potentiellt framgångsrik kvinna
står Inte alla män™
                                                  och är allmänt jävla i vägen

Att läsa Moder Justitia är som att simma i någons tankar, kastas från det ena till det andra men alltid stanna upp i frågan om patriarkatets existensberättigande. Ida Eklöf raljerar över typiskt lömska män, romantik och magkänsla men stannar också ibland upp i sorg över kvinnor som gett upp sina egna livsberättelser till förmån för männens.

Moder Justitia går att snabbt läsa igenom men ännu hellre vill jag stanna upp, fundera och läsa om. Jag vill vila i Ida Eklöfs ilska och indignation, nära feminismen med den. Det kan behövas.

rätt ska vara rätt

Det finns en särskild plats i helvetet
för kvinnor som inte hjälper varandra
(var det nån som sa)

Jag menar att:
Det finns en särskild plats i helvetet

För män som bara hjälper varandra

Där är det jävligt trångt.

Rabén&Sjögren, 2019.

Du kan köpa boken på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Tusen sidor, Boklunga, Ugglan och boken.

Revolution Poetry

Revolution Poetry är en rörelse som ger rum åt unga visionärer och konstnärer. En plattform för spoken word som har växt och turnerat runt. Revolution Poetry ger röst åt människor som marginaliserats och stängts ute, unga människor från förorten som söker ett rum för sin poesi, ett sätt att synas och höras med sina berättelser.

I samlingen med Revolution Poetry ekar deras röster mellan husen. Poesisamlingen innehåller några av de starkaste röster jag hört, texter som är rakryggade och vägrar vika sig för fördomar. Det är röster om rasism, och om att blunda för rasism, så träffande att det gör ont överallt. Röster om att växa upp utan att få höra hemma någonstans, om att stå utanför ett system som gör skillnad på människor och människor. Om att möta ett samhälle som anser att du inte är lika mycket värd som alla andra.

Genusmedvetenhet?
Sådant existerade bara i böcker
Som stod vackert uppradade
Högst upp i bokhyllorna
Dit vi inte nådde
Vi kom bara över texterna om
Överlevnadsstrategier
(Ur Fiskbensfläta, Rojda Sekersöz)

Revolution Poetry är tusen röster på en plattform som behöver höras, som måste höras. Röster som kräver rätten att ta plats i de litterära rum som nekats dem. Revolution poetry är en bok som kryper in under huden. Många dikter har ett otroligt direkt tilltal, med enkelhet och självklarhet målas en bild upp av ett samhälle som borde stått upp för dem, men som inte gjort det. Med allra största klarhet visar författarna en sida av samhället som de flesta på egen hand aldrig kan förstå. Därför borde Revolution Poetry vara högläsning i varje högstadie och gymnasium.

De dikter som berörde mig allra mest är Kvinnan som kunde tala med blattar av Nina Rashid, Avsändare av Nabila Abdul Fattah och Fiskbensfläta av Rojda Sekersöz.

Jag lärde mig att ringa in till landets alla myndigheter
innan jag fyllde tolv
på grund av mammor som inte orkade bli tilltalade
som om de vore tolv
(Ur Kvinnan som kunde tala med blattar. Nina Rashid)

Revolution Poetry startades 2009 av Nachla ”Libre” Vargas Alaeb, Aladin Bewar Zakholi och ”Lilla” Namo Marouf.  Medverkar gör poeterna: Burcu Sahin, Halima Shegow, Lovisa Wessberg, Makda Embaie, Meron Mangasha, Mona Monasar, Nabila Abdul Fattah, Nachla Libre, Nawroz Zakholy, Nebay Meles, Neftali Milfuegos, Nina Rashid, Quena Soruco, Rojda Sekersöz, Saman Sokhanran, Sara Benafshe Qasem, Sanam Qasem, Sara Nazari, S.T.I.C.S POETS, Yodit Girmay , Dusan Marinkovic, Ikram Abdulkadir, Max Miliciano, Shantis, Iman Talabani, Hedy Aliyar, Robin Nazari, Mariama Jobe, Salih Bilic.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Samiska nationaldagen och Ædnan

Ædnan är gammal nordsamiska och betyder landet, marken och jorden. I Ædnan är jorden liv, försörjning, moder sedan århundraden. Så börjar svensken trampa den, dämmer forsen, vill äga marken som ingen äger. Samerna trängs undan, förtrycks, trampas ned under myndighetens stora sko. Idag, den 6/2, är det samefolkets dag. Lagom tills dess läste jag ut Ædnan.

Ædnan berättar om två samiska familjers historia och öden som speglar ett helt århundrade. I skärvor bryter de fram innan de sammanfogas till en helhet. Linnea Axelsson berättar om rajden medan renhjorden ännu fick vandra fritt innan landgränserna skapades och stängde vägen för livet så som det varit, om nomadskolorna på 1970- talet och om den långa tystnad som var deras arv. Nomadskolorna gömde undan de samiska språken i så många barn att en hel generation förlorade sitt modersmål. Men Ædnan berättar också om tiden som är nu, när många samiska ungdomar tar tillbaka sitt språk, försöker tränga igenom den mur av självförakt staten skapade med sina nomadskolor och återfinna historien.

Ædnan är sparsmakad läsning, varje ord är betydelsefullt. Varje sida innehåller bara några få ord, ändå bär de alla mening och tyngd. Att läsa Ædnan är att låta sig stanna upp, vila i orden, inse deras betydelse. Språket böljar, tonen stiger och faller i takt med kärleken, ilskan, vemodet, hopplösheten och hatet som fyller sidorna. Som en jojk sjunger den historien.

Men svensken han dämde

Och älven blev liggande dämpad och tyst
bakom dammarnas mörka
steniga blinda murar

Ædnan belönades med Augustpriset 2018 för årets vuxna skönlitterära bok. Jag har svårt att tänka mig ett viktigare eller värdigare val, kanske någonsin. Att statens och kyrkans hat och förtryck mot samerna gömts undan gör att svenska barn knappt får lära sig någonting om Sveriges urbefolkning i skolorna. Kunskapen är låg, få bryr sig om vad som händer i Sápmi. Att Girjas sameby slåss mot staten om jakt- och fiskerättigheter i hovrätten. Att statens advokater använder nedsättande ord om samer i rättegången. Att Sverige ännu inte ratificerat FN:s konvention om urfolks rättigheter. Att var tredje ung samisk renskötare övervägt att ta sitt liv. Att mer än varannan ung samisk kvinna haft självmordstankar. Att det 2018 var 100 år sedan det första samiska landsmötet hölls på den svenska sidan av Sápmi! Men kunskapen är på väg. Filmen Sameblod fick rättmätigt stor framgång förra året. Artister som Sofia Jannok och Maxida Märak syns och hörs. Och så, Ædnan. Ännu ligger skolan ofta efter.

Den svenska historien
om äregiriga kungar
mäktiga stora nationer

lyfte hela klassen
mot dyrkan
närmare dyrkan

Men om vår egen historia stod
inte ett ord

Som om våra
föräldrar och vi
aldrig funnits

Ædnan är en berättelse om ett samiskt släktled, men också om att se framåt, ta tillbaka. Återvända. Det är sorgetyngd läsning, men också böljande mellan hoppfull och krigisk. Ett epos som gör att du ser på världen med nya ögon när du slår ihop den. Enastående och vackert.

Du kan köpa boken på Bokus eller Adlibris.
Fler som läst: Fiktiviteter, Violens boksida, Systrarna böcker, Boktokig.

Jag är en grön bänk i Paris – att lyssna på poesi

En regnig decemberdag och en promenad i Smålands skogar, så lyssnade jag på Kerstin Thorvalls egna inläsning av poesisamlingen Jag är en grön bänk i Paris.

Jag är en grön bänk i Paris innehåller Kerstin Thorvalls fyra poesisamingar: Fula ord är så sköna (1967), Följetong i skärt och svart (1971), Men akta dig så att du inte blir kär (1973) och Nedstigen ängel (1991). Här finns också dikter ur prosaboken Tänk om det är klimakteriet (1982) och ur antologin Debut (1965).

Det märks att det är många år mellan dikterna. Jag är en grön bänk i Paris är en spretig samling som rycker och drar åt olika håll och teman, är tungt melankolisk i ena stunden och syrligt sarkastisk i andra. Här finns många teman, det överväldigande är kärlek och skam. Just kärlekstemat, och dikterna om åldersskillnad, talar inte särskilt mycket till mig. Att höra flera dikter med nästan samma kärna, många på rad, blev lite väl mycket. En del av dem känns inte ens helt okej.

Men ensamheten, den är talande och tydlig och känns långt in. En del bilder är otroligt starka, gör verkligt ont – som den i slutet om bantning, vikt och anorexi. Om hon som går från storlek 46 till storlek 32 och väninnorna slutar fråga om hennes bantningsmetod först när hon läggs in på sjukhus. Samtiden med dess sjuka ideal.

Att höra en poet själv läsa in sina verk är förstås något särskilt, betoningarna och ibland frenesin får det att kännas nära. Däremot var det märkligt att bokens efterord, skrivet av Göran Greider, inte var med i ljudboken. Ändå var det fint att lyssna på Kerstin Thorvall läsa in sina egna dikter. När jag läser en poesisamling som en fysisk bok läser jag ofta under lång tid, en dikt i taget. Men ljudbokens ungefärliga 45 minuter ville jag lyssna på från början till slut.

Ljudboken utgiven av Bonnier Audio, 2007.

Boken verkar vara slut på förlaget men du kan ladda ned e-boken på Adlibris och Bokus. Bokus har även den digitala ljudboken. Jag lyssnade via Storytel.

Fler som läst: Enligt O.

Marken – David Väyrynen

Malmfälten är platsen för David Väyrynens Marken. Men mer än så handlar den om människorna i ett område som ganska få personer söder om Gävle bryr sig om eller ens känner till. Malmfälten är Kiruna och Gällivare kommuner och benämns så sedan sekelskiftet på grund av de många gruvor som brutits här. Malmen från gruvorna skeppas åt söder och väster, kampen för att inte få sin natur förstörd av gruvbrytningen är inte direkt ett hett samtalsämne i resten av Sverige.

Under början av 1800- talet spred sig den inomkyrkliga rörelsen laestadianism i norra Norrbotten. Den socialistiska arbetarrörelsen kom senare men båda har sina spår i Marken. David Väyrynen skildrar människor, människor som håller fast vid folkrörelsen, vid solidariteten. Det handlar om värden som ganska ofta ses ned på av den stora massan människor men som här blir fullständigt självklara. Det kan tyckas vara små människor i en ödslig trakt men mer är det en berättelse om människor som håller ihop, även om de ibland gör det i det tysta. Storstaden blir en kontrast snarare än en norm, inte något att längta till utan något att komma ifrån.

Bland det jag älskar mest med Marken är att det alltid finns ett tomrum, plats för röster som inte får höras men som en ändå anar i periferin. Det är små historier, berättade på poesi och prosa, fri vers, sånger, dokument, listor och minnesrunor. En av mina favoriter är Fason, som i de första verserna handlar om att uppfostra ett barn och i de senare om att barnet flyttar söderut:

Men fason är också det att vara bygd av sådan gammaldags fason
att man står vid köksfönstret med en kopp buljong i hand
och väntar den återvändande, även om det kommit till det
trettionde året sedan senast öppnade dörren för ungen
att någon gång komma hem
(s. 44)

Jag älskar också Holmgrens hemlängtan och Ensliga övningar – den senare är en fantastisk resa till att kunna värdera ensamheten för det den är. Men det mesta i Marken är bra. Det kan bli långrandigt ibland, en del upprepande texter. Det tog flera månader för mig att läsa, men det var värt det. Marken är en motvikt till alla berättelser om att fly småstaden eller den lilla norrbottniska byn, och kanske även mot alla de solskenshistorier om bokhandlare eller bagare som flyttar ut på landet och frälser den lilla byn med sin kunskap eller sina bröd. I Marken finns människor som fötts på Malmfälten, som stannar där, som flyttar söderut men kommer tillbaka. Och de finns de som aldrig återvänder. Läs den därför, men läs den framförallt för David Väyrynens uttrycksfullhet.

Teg publishing, 2017.

Läs en fantastisk recension av boken hos Bokstavligen!

Köp boken direkt hos Teg publishing. Finns också på Adlibris eller Bokus.

ALMA-pristagaren 2018 och kanske årets bästa läsning

Jacqueline Woodson tilldelades årets ALMA-pris, litteraturpriset till Astid Lindgrens minne som är det största priset i världen för barn- och ungdomslitteratur. Det är inte alltid jag läser Nobelpristagaren för året men ALMA-pristagaren vill jag alltid läsa. Jag är oerhört glad för det i år. I Brown Girl Dreaming minns Jacqueline Woodson sin uppväxt och sina drömmar. Hon skriver om hur det var att växa upp som svart flicka i USA på 1960- och 1970- talen, när hennes mormor fortfarande satte sig längst bak i bussen fast segregationslagen var upphävd och när Martin Luther King ledde en växande människorättsrörelse. Det är i glipan mellan de tunga minnena av förtryck och rasism i krigets spår hennes föräldrar bär på och det växande hoppet om ett friare samhälle som den unga Jacquelines drömmar tar form.

Jacqueline Woodson skriver poesi på fri vers men det är inte alls svårtillgängligt. Hon berättar genom barnets ögon, skriver om hur allt känns och det känns även i mig när jag läser. Framförallt hur hon berättar om orden. Hur hon kämpade med läsningen som liten och euforin när orden till slut hittade henne. Jacqueline Woodson skriver ingen på näsan, låter poesin tala för sig själv och det gör ett intryck så djupt att jag tror att det aldrig kommer lämna mig.

Det är så starkt, så vackert, om ett barns sökande efter mening i en splittrad värld och om hur mycket berättelser och ord skapar den meningen. Det gör också så ont att läsa, hur ett barn så tidigt lär känna rasism och hur lite som har förändrats på femtio år. Det blir också fruktansvärt tydligt, om det inte var det innan, hur otroligt viktigt det är med representation i litteratur – i alla konstformer.

If someone had taken
that book out of my hand
said, You’re too old for this
maybe
I’d never have believed
that someone who looked like me
could be in the pages of the book
that someone who looked like me
had a story. (282)

Jag tror att en läsning av Brown Girl Dreaming Brun flicka drömmer på svenska i översättning av den fantastiska Athena Farrokhzad – är ett bra sätt för barn och unga att närma sig det fruktansvärda övergrepp som var slaveriet i USA och rasismen som fortfarande bär spår av det, även om det nog kan krävas en viss förförståelse innan läsningen. Jacqueline Woodson skriver ingen fakta men låter historien sippra igenom orden på ett barns nivå, utan att vara nedlåtande. Men det är självklart inte bara därför en bör läsa den här boken utan främst för att den är så stor och vacker litteratur.

More than a hundred years, my grandfather
says,
and we ’re still fighting for the free life
we’re supposed to be living.
(92)

Jag hade inte läst något av, eller knappt hört talas om, Jacqueline Woodson innan beskedet att hon fick ALMA-priset 2018. Jag är så otroligt glad över att jag fick chansen att upptäcka hennes författarskap och jag hoppas att många fler, i hela världen, också kommer göra det nu. Ingen bok fanns tidigare utgiven på svenska men efter Brun flicka drömmer hoppas jag fler kommer översättas. Det är när litteraturpriser fungerar på det sättet som jag verkligen älskar dem. Brown Girl Dreaming kommer vara en av de bästa och viktigaste böcker jag läste 2018, på det är jag helt säker.

Will the words end, I ask
whenever I remember to.

Nope, my sister says, all of five years old
now,
and promising me

infinity. (80)

Vi är en – Sarah Crossan

Här

Är Vi.

Och vi lever.

Är det inte fantastiskt?

Att vi alls

finns till.

9789132169793_200x_vi-ar-enSarah Crossans prosalyrik är vacker, fängslande, stundtals nästan hypnotisk. När jag läser Vi är en tänker jag ibland att historien inte hade kunnat berättas på något annat sätt, språket är både prosa och poesi, två delar, skrivet i både jag-form och vi-form.

Tippi och Grace är sammanvuxna tvillingar. De har alltid haft hemundervisning men när pengarna inte räcker till börjar de på en kommunal skola, genast utsatta för folks stirrande och viskande, det som mamman alltid velat rädda dem ifrån. Men i skolan får de även vänner för första gången i sina liv, Yasmeen som liksom Tippi och Grace har en ständig dödsdom över sitt huvud, och så Jon.

Sarah Crossan är en irländsk författare som vunnit flera litterära priser för Vi är en. Hon har skrivit fyra böcker (One, Breathe & Resist, The Weight of Water, Apple & Rain) men One verkar vara den första som översatts till svenska. Jag hade inte hört talas om henne innan en kollega stack Vi är en i min hand. Jag är glad att hon gjorde det för jag har upptäckt ett helt nytt författarskap och jag kommer läsa mycket mer av Sarah Crossan. Vi är en är en fantastisk unga vuxna- roman.

Hitta den här eller här.

Andra som skrivit om boken: Sincerely Johanna, Carolina läser, Bokskåpet, BibbloAnna, Prickiga Paula.

Våra indiehjärtan slår och slår och slår

Jag var kanske tolv år, det var 1998 eller 1999. Hemma hade det spelats musik sedan innan jag kunde minnas, mamma spelade Pink Floyd och Deep Purple och Black Sabbath, plastpappa spelade Simple Minds och Human League. Från morfar fick jag jazzen, från mormor bluesen, min morbror gav mig U2, min moster David Bowie. Hemma fanns också Absolute Music för så var det på 1980- och 1990- talen. De flesta har jag glömt, men jag minns den bruna med ”21” i gula siffror för på den fanns en låt jag aldrig hade hört liknelsen till, fast mitt hem var ett mecka av musik. Låten var Kräm (Så nära får ingen gå) och det var så det började för mig.

Lite senare skulle vi få ett uppringt modem hemma, men ännu var inte internet stort – i alla fall inte långt ute på landsbygden där jag bodde – och jag lyssnade på Kräm utan att ha en aning om vad ”Kent” var för ett band. De bleknade också bort för mig, i ljuset av så mycket annat som hände då och det var inte förrän 2002 de åter kom in i mitt liv med en vit tiger. Då var jag sexton, hade ångest, var i ett vägskäl och Socker slog mig hårt.

Igår, fjorton år senare, såg jag dem för sista gången tillsammans med två vänner. Arenan i min hemstad är, som en av mina vänner uttryckte det, för stor för att det ska kunna vara en klubbspelning men alldeles för liten för att det kan bli en episk arenaspelning. Någonstans där mittimellan landade konserten och det var ändå bland de bästa jag varit på. Andromeda var flera ljusår vacker och jag gillar att de gick ända tillbaka till Verkligen även om jag hellre hade hört Kräm, Gravitation eller, ännu längre bakåt, Blåjeans. Och tänk om de följt upp Andromeda med Nostromo…? Men ändå, av de tre gånger jag sett Kent live har jag aldrig sett Jocke Berg dansa som igår – som om han var helt ensam – och även om det var svårt och tungt, någonstans i halsgropen var det så väldigt tungt, så var det ändå inte så sorgligt som jag trott att det skulle vara. Ett band som känner att det är över gör nog bäst i att avsluta och ingen kan säga att Kent inte avslutade med en explosion. Avskedsvideon ger mig gåshud varje gång jag ser den.

På vägen hem pratade vi om låtar vi velat höra, det tog tjugo minuter att gå tillbaka hem till mig och någonstans där insåg vi hur många låtar och album de gjort, att de kunnat hålla på i två timmar till och vi hade ändå haft låtar kvar att önska. Jag kommer nog alltid vara lite ledsen att de inte spelade Vi är inte längre där, för jag tror den hade varit fantastisk live och skär i hjärtat även när den inte fyller en arena, men samtidigt insåg jag att det faktiskt är långt ifrån över. Jag är ett inbitet Kent-fan och mina favoritskivor kan jag i princip ord för ord. I mitt hjärta finns Kent, Verkligen, Vapen och Ammunition, Du & jag Döden, Röd, Då som nu för alltid. Men igår förstod jag hur mycket jag faktiskt har kvar för jag har aldrig gett Tillbaka till samtiden den chans den verkligen förtjänar. Trots att jag älskar La Belle Epoque har jag aldrig riktigt lyssnat igenom Tigerdrottningen. 999 upptäckte jag med samlingsskivan och Jag är inte rädd för mörkret är otrampad mark för mig. B-sidor och Hagnesta Hill har jag lyssnat på men aldrig lärt mig älska.

För att citera en annan av mina tonårskärlekar: Det kommer aldrig va över för mig.

Omskakande parallelläsning: två briljanta författare om haveri

För några veckor sedan började jag läsa Double fault, en bok som stått i min bokhylla i flera år. Förra veckan, när jag var mitt i den ungefär, fick jag syn på Århundradets kärlekskrig på snabblånehyllan och då kön på biblioteket på den nått monstruösa höjder kunde jag inte låta bli att nappa åt mig den, så omskriven som den är.

århundradets

Då visste jag inte hur mycket de två böckerna skulle samspela. Hur olika historierna än är så fömedlar båda smärta på ett högst påtagligt sätt, trasar sönder äktenskap och kärleken blir vrakspillror efter stormen.

Double Fault utspelar sig på tennisplanen – en för mig högst okänd arena och jag blir desto mer imponerad av Shriver att hon lyckas göra mig så pass intresserad av rankning, servrar och tennisbollar som hon gör. Kanske är det för att tennisen egentligen bara är en kuliss, just en arena – den stora smashen som pågår i Double Fault är Willys och Erics äktenskap. De träffas över tennisnätet, blir kära och gifter sig trots Willys tränares protester. Hon spelar tennis, han spelar tennis. Hon är högre rankad än honom, båda är lågt raknade men på väg uppåt. Vad händer om de blir fiender?

bokote

I Århundradets kärlekskrig är det ett långsammare fiendeskap som har växt fram och kulminerar i ett diktepos, en hälsning till Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen som också är full av referenser till andra litterära verk. Några av dem har jag läst, några inte. Kanske hade läsupplevelsen blivit allra bäst om jag läst alla böckerna, kanske räckte det att känna till dem men ibland är känslan just att Århundradets kärlekskrig vill så otroligt mycket men inte räcker ända fram. Där Tikkanens diktsaga är sorglig och tung, är Witt-Brattströms fräsande och arg.

Men vad de två böckerna har gemensamt är ändå att de inte bara beskriver enskilda äktenskap i haveri utan också på något sätt blir symboler för mäns och kvinnors ofta fruktlösa försök att leva tillsammans. Går det ens att göra det i ett patriarkat? Går det att leva jämställt i en familj när samhället inte är jämställt, när den ena parten är systematiskt underordnad den andra? Både i Århundradets kärlekskrig och Double Fault är patriarkatet en kuliss, svår att slita sig ifrån, svår att urskilja från de personliga felstegen. Double Fault är en mångbottnad titel, en läsvärd bok och en historia som ständigt känns dödsdömd. Århundradets kärlekssaga har tagit steget förbi dödsdömd, det är redan försent och äktenskapet är på väg mot galgen. Som försättsbladet utlovar, en Strindbergsk dödsdans i vår tid.

#tbt: Ett av mina mer stormiga kärleksförhållanden – det finns inga ord för det på det här språket…

(#throwbackthursday med ett inlägg som publicerades först på bloggen 2010-07-30, länk här)

Stormigt är väl egentligen det minsta ordet som kan sägas om dig och mig. Jag upptäckte dig med orden Så nära får ingen gå – det var 1999, jag var tretton år och din kärlek var som ingen annan, sorglig och avståndstagande men ändå fanns den alltid där och värmde mitt hjärta i de stunder som det allra mest behövdes. Men egentligen svor jag inte evig kärlek och trohet förrän 2002 och då var det du som höll mig ihop. De närmsta åren falnade dock lågan och jag brydde mig inte nämnvärt om vårat förhållande eller vad du gjorde för något. Så hände något för några veckor sedan – närmare bestämt orden

jag stal något du ändå ville ge mig, försökte älska det jag tog, men ärligheten, respekten, kärleken bara dog

och jag började återigen höra vilka vackra ord som alltid kommer från ditt håll. Ja, jag erkänner att jag vid några tillfällen försakat dig och använt ord som ”pretentiös” och ”inte bra längre” men du, det var ju mest för att en annan kärlek kommit in i mitt liv och sjungit sånger för mig på samma språk som var så mycket vackrare och sorgligare än de du hade på hjärtat.

Fortfarande är du inte min allra största nummer ett, mitt varmaste kärleksförhållande – och kommer nog heller aldrig vara för jag har vigt mitt hjärta åt en annan. Jag älskar inte allt du skriver, faktiskt är jag inte ens särskilt förtjust i Kevlarsjäl och inte heller Gamla Ullevi. Musik nonstop har jag hört alldeles för många gånger nu och ingen låt på Isola berörde mig särskilt mycket (kanske för att det var fel språk, när du sjunger på engelska rör det mig inte lika långt in i hjärterötterna). Men det finns alltid de andra, låtarna jag älskar: Socker. Kärleken väntar. FF. Utan dina andetag. Järnspöket. Mannen i den vita hatten. Rosor och palmblad. Elite. Töntarna. Dom andra. Ismael. Ärlighet respekt kärlek. Varje gång du möter min blick. Den döda vinkeln. Ja, nog älskar jag de flesta orden du skriver och nog är de som bomull kring ett sårat hjärta när det så väl behövs. Ikväll ska jag se och höra dig för andra gången i mitt liv och jag hoppas innerligt att jag kommer uppskatta det mer än gången för två år sedan, då hade jag alldeles för mycket annat som upptog mina tankar för att riktigt uppskatta dig på det viset du förtjänar.

Trots allt kommer jag nog alltid lyssna på dig, du har ändå varit en trogen följeslagare i mitt spretiga musikliv i över tio år. Du sorgliga, vackra, underbara Kent.

Dom brände grönan och skolan står där ensam nu
Cykelställen står tomma än, trots att loven är slut
Dom fäller kastanjeträden i allén framför skolgården
Och jag rör mig tyst hör inte hemma här, jag är vålnaden

Jag vet inte varför, men kanske är det därför jag minns det så väl
Dina stora ögon, dina bruna händer, dina vassa knän

Var det dig jag såg, som en skugga ur mina drömmar
Var det dig jag såg, dig jag svor att aldrig glömma

Dom gräver i parken och frosten i marken ,blir ett försvar
Och vid hörnet av kyrkan där järnvägen går, har dom spärrat av

Någon ligger i gräset, med frostiga kläder, så stilla och vit
Och blåljusen blinkar, tänk vad man kan göra med en liten kniv

Och jag vet inte varför men jag återvänder alltid hit
Det var väl något vi gjorde, något vi sa här som förändrade mitt liv

Var det dig jag såg, som en skugga ur mina drömmar
Var det dig jag såg Dig jag svor att aldrig glömma
Var det dig jag såg som ett spöke från döda drömmar
Var det dig jag såg
Har jag äntligen lyckats glömma?

(Publicerades först på bloggen 2010-07-30, länk här)