Lockande läsning

IMG_8305

Vattnet i Storsjön är svart. I Vattnet drar lockar det till sig ondska ur djupet och jag vågar knappt doppa tårna. Läsningen är skrämmande, men också ibland lite osammanhängande. Det tar alldeles för lång tid innan de många trådarna börjar nystas ihop till ett nät. Får se hur Madeleine Bäck avslutar sin historia.

Vad läser du?

Vi springer!

Två av de finaste bilderböcker jag vet handlar om tid och äventyr. I Vi springer av Joar Tiberg och Sara Lundberg känns det som att tiden står still under en natt, Åke och hans kompis lämnar vardagen och springer jorden runt på nästan ingen tid alls. Snart är de tillbaka vid dörren hemma men de har upplevt gåtfulla ting, mörka och glada, märkliga. I Just nu har vi varandra av Sara Bergmark Elfgren och Maria Frölich är det tiden själv som spelar huvudrollen – varför går den så långsamt ibland och springer iväg ibland? Finstämda, vackra, underbara böcker som kapslar in ett helt äventyr på ungefär trettio boksidor och låter läsaren fångas av det vackra i både verkligheten och fantasin.

9789129691436_200x_vi-springer

9789129694949_200x_just-nu-har-vi-varandra

 

Ibland tycker jag att varje sommar och semester är så där. Ett ögonblick kort, ändå har delar av världen gett sig tillkänna och äventyret hägrar vid knuten just så här i början. Under mina veckors semester kommer jag kanske inte blogga särskilt mycket, men en vet aldrig. Kanske springer jag över en fantastisk bok jag bara måste prata om. Några tidsinställda inlägg kommer också dyka upp för så kan en göra med tiden, har jag hört.

Upp i ljuset: kvinnliga konstnärer

När jag i fredags satt på tåget på väg ner från Östersund till en efterlängtad helg i Stockholm hos en av mina bästa vänner – Hanna – hände det nästan osannolika. Min barndomsvän som nu bor i Göteborg satt också på ett tåg, på väg från Göteborg till Stockholm och skulle anlända bara en halvtimme före mig. Ska vi kalla det ödet? Helgen var fantastisk, mina två kompisar fick varsin ny vän och jag och Hanna gjorde det bästa vi vet: promenerade och pratade om böcker. På lördagen gick vi nästan Djurgården runt, med utgångspunkt i våfflor och kvinnlig konst på Waldemarsudde.

Konstutställningen hette Ljusets magi och fokuserade på min favoritepok i konsthistorien; natur- och friluftsmåleri i olja och akvarell från slutet av 1800- talet. Särskilt fokuserade den på kvinnliga konstnärer som annars varit mer eller mindre ouppmärksammade och jag fick flera nya favoriter – Julia Beck, Gerda Rosvall-Kallstenius och Anna Nordlander. För mig var utställningen en fantastisk resa i just ljusets magi – i tidigt morgonljus, i sent kvällsljus, ljus filtrerat genom damm vid en arbetsplats (Anshelm Schultzbergs Rivning av gamla barnhuset!), dovt åskljus. Konstnärer som verkligen lyckas fånga ljus fascinerar mig  – Sommarregler av Shaun Tan är en av de finaste konstböcker jag vet.

Utställningen på Waldemarsudde är stor – 170 verk – och efter alla konstutställningar jag sprungit på med min morfar konstnären, som barn, tonåring och vuxen, var det nästan överväldigande att mötas av så många kvinnliga målare och inte minst – så många kvinnor. Nog för att det inte saknas avbildningar av kvinnor i konsten men på det här sättet, sett från den kvinnliga blicken snarare än den manliga, var det något helt annorlunda.

Jag och Hanna diskuterade – som så ofta, lite hetsigt, om det i det närmaste stoltserande sätt Waldemarsudde på sin hemsida proklamerar att de lyfter fram just kvinnliga konstnärer. Ska det inte räcka med att faktiskt göra det, utan att behöva skriva betraktaren på näsan – och kanske själva plocka några poäng – med det? Kanske. I min drömvärld skulle det vara självklart att lyfta fram 45 kvinnor jämte 36 män utan att det behövde vara någonting värt att skriva om och kanske kommer vi komma dit, men just nu tror jag vi lever i en värld där det kvinnliga skapandet behöver lyftas fram och uppvärderas. Inte minst gömda och glömda kvinnliga konstnärer, för hur ska de annars komma fram i ljuset? Att lyfta upp dem är inte bara en kulturgärning utan också ett sätt att faktiskt exponera historien för vad den var då och ibland fortfarande är – kvinnoförtryckande och mansdominerad. Det jag hoppas är att Waldemarsudde inte låter det stanna vid att en gång fokusera på kvinnliga konstnärer utan att det blir just en naturlig del av alla konstutställningar. Att kvinnor inte behöver lyftas fram särskilt som kvinnor utan som konstnärer, det är min dröm.

bokhögsthlm

Tre kvinnor. Min packning var ändå hyfsat lätt och bestod till största delen av tre pocketböcker. Sfinx läste jag ut på tåget hem, Du lär mig att bli fri hann jag bara börja med.

sthlmsloot

Det jag kom hem med. Utställningsboken från Waldemarsudde med tillhörande tygpåse, Game of thrones, Batman-Fluxx och en Nintendo- plåtlåda samt en pin från Sci-Fi-bokhandeln (”This is not the button you’re looking for”, ja ni som fattar, fattar).

Imorgon går jag på semester. Det är en högst efterlängtad sådan efter en rolig men på många sätt tuff vår och sommar på mitt jobb. Jag älskar att vara bibliotekarie, men jag behöver pausa ibland.

Sommarskräckspecial: Kråkslottet

På andra sidan hagen höjde kvinnan blicken och stirrade rakt på mig. Det enda jag var helt säker på var att jag blev kall ända in i benen när hon tittade på mig och jag visste att jag inte ville träffa henne närmare än så här.

9789132168581_200x_krakslottet

Svart vatten och Spöknät är bra spökhistorier, helt okej för en varm sommardag. Sal 305 var ännu bättre, Ingelin Angerborn när hon är som bäst. Men den bok jag den här skräckspecialhelgen vill utse till den allra bästa Hcg-skräckisen är Kråkslottet av Ewa Christina Johansson. I efterhand förstår jag att jag först borde ha läst Silverhäxan som kom ut för tretton år sedan – en tappar lite referenser i Kråkslottet men den går fint att läsa ändå.

”Kråkslottet” är ett gammalt hus som Vivas storasyster flyttat in i. Systern verkar göra mest det som faller henne in, hon vill bli låtskrivare men hankar sig fram och huset är inte i det bästa skicket. När Viva blir själv en sen kväll upptäcker hon dessutom till sin fasa att hon inte verkar vara ensam. Gardinerna rör sig av sig själva, och i skjulet hittar hon en mystisk ring…

Ewa Christina Johansson spottar ur sig skräckisar i ungefär samma takt som Ingelin Angerborn men fram tills nu hade jag aldrig läst någon. Jag är glad att jag gjorde det för Kråkslottet är en fantastisk bok – den tar en ganska uttjatad story och gör den till något nytt, ger den ett stråk av gammaldags spökhistoria och drar in gamla tiders häxtro i berättelsen. Jag rös, så vuxen jag är, och hädanefter kommer jag aldrig se på katter på samma sätt.

Sommarskräckspecial: Sal 305

Efter att Svart vatten och Spöknät inte varken skrämt mig nämnvärt eller rört upp så mycket andra känslor överhuvudtaget började jag fundera. Var jag helt enkelt mätt på spökhistorier? Blev det för mycket? Är det mig det är fel på? Vad har hänt med vår relation? Som tur är kan en alltid lita på Ingelin Angerborn och i Sal 305 fick jag precis det som behövdes! Sal 305 är en fortsättning på  Rum 213, ständigt utlånad på bibblan och något av en rysarklassiker för mellanåldern, och en bör nog ha läst den innan.

sal-305

I Sal 305 råkar Elvira ut för en cykelolycka och precis som förra gången det spökade börjar alltihop med en bils nummerplåt. En nummerplåt där det står SAL 305. Från sitt sjukhusfönster ser hon rakt över till det nedlagda sinnessjukhuset där det sägs att lyset som blinkar om natten är oroliga själars spöken som inte får någon ro…

Sal 305 är lagom läskig, inte lika skrämmande som till exempel Hjärtlös, men stämningsfull så det räcker och blir över – den kommer helt klart bli en favorit hos Angerborn- fansen.

Sommarskräckspecial: Spöknät

spoknatEfter Svart vatten tog jag upp Petrus Dahlins nya Spöknät, förväntningarna var om möjligt ännu högre efter att ha läst och på flera sätt fått hjärtat i halsgropen av Hjärtlös.

Spöknät är i min mening inte alls lika bra som Hjärtlös, visst finns spänningen där men precis som i Svart vatten tycker jag känslan uteblir. Det som berör allra mest är, precis som i Hjärtlös, barnets utsatthet och det påtvingade ansvaret när de vuxna sviker. Tino får vara den vuxne i familjen och helt ensam blir han när mamman försvinner – samtidigt som den märkliga Akki dyker upp. Vem är hon och varför pratar hon så konstigt? Nästan som om hon kommer från en annan tid…

Rädd blir jag för Akki, men inte på långa vägar tillräckligt. Jag tror aldrig på historien om spöknätet och jag undrar mest vart Akki egentligen kommer ifrån. Det stör mig också något ofantligt att killar och tjejer aldrig bara kan få vara vänner. Spöknät är okej mellanåldersskräck, men inte Dahlins bästa i min mening.

Sommarskräckspecial: Svart vatten

Svart vatten såg otroligt lockande ut, och historien sög tag direkt. Ett lov som för Agnes verkar bli det tråkigaste i mannaminne, en kall och regnig sommar och en legend om en stengång mitt i sjön som lockar och drar… 9789132167171_200x_svart-vatten

När Agnes börjar nysta känns det som att någon förföljer henne, det är blöta fotspår hon verkar lämna efter sig fast det inte regnar och det är immiga handavtryck på glasrutor mitt i natten. Det är, kort sagt, alla ingredienser som behövs för en riktigt bra spökhistoria.

Ändå blev jag aldrig riktigt rädd, ändå uteblir stämningen. Historien saknar inte driv men språket är för torrt och uppstyltat för min smak och ingen av karaktärerna i Svart vatten skapar någon riktig känsla. Synd på en bra historia tycker jag men kanske kan spänningen och spökerierna vara tillräckligt ändå för en skräcktörstande tioåring på sommarlov. Jag hade nog dock rekommenderat Glasbarnen istället.

Spöken och sommarvärme, eller skräckspecial på bloggen

En sökning på orden ”sommar” och ”spöken” ger 87 träffar i vår bibliotekskatalog. När maj övergår i juni blir vi överhopade med nya böcker med en kombination av sommarlov och övergivna hus där det spökar och knappt hinner de stå sig tillrätta i hyllan förrän de blir utlånade av ivriga barnahänder. Kanske känns det så mycket tryggare att konfrontera rädslan på en solvarm filt i gräset, kanske är bara det långa sommarlovet en perfekt tid för läsning. Säkert är att det är något alldeles särskilt med kombinationen ”sommarlov” och ”spöken”.

Inte är det heller bara de där barna som vill gotta ner sig i knackningar på fönster, middnattstimmor och kalla händer mitt i stekande sol – bibliotekarierna blir ofta minst lika stjärnögda vid tanken. Även jag. Över midsommar plöjde jag tre Hcg (9-12 år)- skräckisar, den ena efter den andra, och när juni övergick i juli bläddrade jag mig igenom en till. Den här helgen tänkte jag prata om dem. Det blir skräckspecial hela helgen, tre skräckisar för slukaråldern och en ungdomsthriller med spökinslag. Stay tuned!

sommarskräck

Tio över ett – Ann-Helén Laestadius

Maja ställer klockan på tio över ett varje natt. Varje natt, tjugo över ett, spränger LKAB under Kiruna. Det är gruvan. Gruvan, flera kilometer under jorden där järnmalmen bryts och som tvingar hela Kiruna att flytta på sig; gruvan där Majas pappa varje dag åker ner i mörkret. Maja intalar sig själv att hon måste vara vaken när de spränger, måste vara beredd för att kunna rädda sin familj när huset rasar ner i gruvhålet, ner i det mörka.

tio-over-ettÅngesten river i mig. Det är de små detaljerna: Majas väska som står färdigpackad under sängen för att snabbt kunna tas med, hur hon smugglat ut varma kläder från sina föräldrars garderob. Det är hur hon skriker på hjälp och ingen hör. För Maja kommer inte Kiruna så mycket flyttas som rivas, trasa sönder det liv hon har nu och förstöra det hus hon växte upp i.

Hela Kiruna kommer inte att kunna flyttas, hus kommer rivas och aldrig byggas upp igen. ”Flytta” är egentligen fel ord om någonting som det är förvånansvärt tyst om i media. Särskilt lite får en höra ungdomars röster och just det blir en väldigt lyckad metaberättelse i Tio över ett – när Majas lärare ger eleverna i uppgift att skriva sin egen berättelse om Kiruna. Det blir deras olika perspektiv som ger Tio över ett de suveräna dimensionerna den har, de olika sidor av saken som får höras i samma bok. Maja ser gruvan som ett ont, svart hål men den livnär också Kirunas befolkning. Gruvan äter upp naturen och stjäl landet ifrån samerna, förser resten av Sverige med järnmalmen medan urfolket skuffas undan, men den har också givit arbete i många år till unga och vuxna.

Samtidigt finns för Maja och hennes klasskamrater också allt det där andra, kärleken och vänskapen och skolan. Livet. Majas bästa vän Julia ska flytta till Luleå och vem är Julia då? Ann-Helén Laestadius fångar det så väl. Det är ingen lätt diskussion hon för men att hon gör det, samtidigt som hon ger ett så brett porträtt av staden och de som bor där, gör Tio över ett till en av årets bästa svenska ungdomsböcker. Att hon fångar så mycket i en bok – allt från kärlek och psykisk ohälsa till kultur, ekonomi och minoriteter – gör mig nästan stum. Om Tio över ett inte blir Augustprisnominerad kommer jag bli otroligt besviken.

Rabén och Sjögren, 2016.

Hitta den här eller här.

Andra som läst: Enligt O, Prickiga Paula, Biblioteksbubbel.

En rebell från södern

Jag älskar Scarlett O’Hara och jag satte mig med stort hopp om en stunds humor och glassighet ner med Confessions of a Rebel Debutante av Anna Fields – där hon själv säger sig vara en mer rebellisk Scarlett (hur nu det egentligen ska gå till, för själva poängen med Scarlett är ju att hon inte bryr sig ett skvatt om vad andra tycker och tänker).

index

Anna Fields blir i sin självbiografi en ”rebellisk debutant”, en som vägrar infinna sig i Söderns traditioner och är en i högsta grad bold belle. Hon blir relegerad och hoppar av hela debutantgrejen för att sticka till New York. Hennes historia är knasig och vild och det är väl egentligen det som också ligger den i fatet – Anna Fields bryr sig mycket om att putsa upp en yta över det hon vill förmedla och blir sällan djup. Då och då händer det, någon gång gnistrar det till men ytan och det lite upprepande språket gör det här främst till en godiskola som börjar bli lite för mycket mot slutet. Hade jag roligt? Ja, då och då, absolut. Tycker jag fortfarande det är kul att läsa om Atlanta, fast idag istället för under Scarletts tid? Definitivt. Ibland kanske det inte behöver vara mer än så.