Augustpriset och ungdomsboken

Augustpriset kom och gick, och jag varken gissade pristagare eller kommenterade. Det är ett ständigt upprepande av detta varje år, men det är oerhört märkligt hur kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok behandlas. Faktum är att kategorin inte borde heta så över huvud taget.

Kategorin för barn- och ungdomslitteratur är tusen gånger bredare och spretigare än vuxenbokskategorierna, ändå är det de sistnämnda som innehar två priser medan barn- och ungdomsböckerna bara har ett. Alla som är bekanta med barn- och ungdomslitteratur vet att det är omöjligt att jämföra en småbarnsbok med en bok skriven för unga vuxna, en kapitelbok för sexåringar med en facklitterär bok för unga. Bilderboken är en konstform skild från kapitelboken, poesin och fackboken hamnar oftast i skymundan. 2012 var senaste gången poesi och facklitteratur uppmärksammades i barn- och ungdomskategorin, det är åtta år sedan. Allra störst utrymme får bilderboken, av de sex nominerade böckerna är oftast hälften bilderböcker.

Den stora förloraren, jämte poesi och facklitteratur, är ungdomsboken – och det gäller inte bara Augustpriset. Utgivningen av ungdomsböcker skrivna på svenska minskar i rask takt, skriver Johanna Lindbäck i Svenska Dagbladet. Att det bara går att tvinga barn att läsa upp till en viss ålder konstaterar Cecilia Knutsson från Rabén och Sjögren. Så är det förstås, men det bästa vore om vi slapp tvinga barn och unga att läsa överhuvudtaget. Som bibliotekarie med ungdomsfokus blir jag ibland frustrerad på hur många elever som frågar efter böcker som Utvandrarna, En komikers uppväxt och Ondskan, för att de blivit tillsagda att läsa dem. Förlåt, men det är kanske inte så konstigt att det behövs tvång när böcker som dessa fortfarande finns på läslistor i skolan. Klassiker i all ära, förstås, men det är sällan rätt väg att gå för att inspirera motvilliga unga att läsa, att trycka tusen sidor svensk klassiker från 1800- talet i deras händer. Särskilt inte när den ungdomsboksutgivning som finns idag är så fantastisk. Jag har förstås full förståelse för att lärare inte har tid att sätta sig i ungdomsboksutgivningen, men det är förhoppningsvis där vi bibliotekarier kommer in.

Att höja ungdomsbokens värde handlar förstås också om att fler vuxna borde uppmärksamma den. Även om (den svenska) utgivningen minskar i mängd blir kvalitén på ungdomsböcker och Young Adult bara bättre och bättre, framförallt blir den bredare. Johanna Lindbäck skriver att en femtonåring idag har svårt att få sitt liv speglat i litteraturen, samtidigt blir representationen av olika slags femtonåringar bara större och större och det är något så otroligt viktigt som händer. Fortfarande är den alldeles för liten men det går åt rätt håll. Jag önskar att fler vuxna skulle sluta fnysa åt ungdomsböcker bara för att de är ungdomsböcker, sluta tro att de på något sätt är sämre litteratur än vuxenböcker. Höj värdet av att läsa ungdomsböcker, läs tillsammans med barnen även efter att de blivit tonåringar. Många slutar högläsa när barn nått en viss ålder men högläsning, det är för hela livet.

Det finns förstås inte bara ett, eller ett rätt, svar på frågan om att få ungdomar att läsa mer. Kanske är det därför det här inlägget är ganska spretigt. Men jag tror på att uppmärksamma ungdomsboken, läs den, höj värdet på den. Det gäller både för Augustpriset, lärare, journalister, bibliotekarier och helt vanliga vuxna.

Inspiration till det här inlägget kom från Enligt O.

Här kan du läsa krönikan av Johanna Lindbäck.

Mödrarnas söndag – en liten stor roman

Att lyssna på Mödrarnas söndag är att för en stund få befinna sig i den 30 mars 1924 på den engelska landsbygden. Jag älskar sådana böcker, böcker som på ytan inte handlar om särskilt mycket men som skapar en reva i tid och rum och låter dig ta del av en berättelse så atmosfärisk att den känns helt på riktigt. Låter dig uppleva någon annans liv.

Det är mödrarnas söndag, dagen på året då tjänstefolket får ledigt för att åka hem. Jane Fairchild är föräldralös och cyklar istället till granngodset Upleigh där hon ska träffa sin älskare och Upleighs ende arvtagare, Paul Sheringham. Det är första gången de träffas på godset, annars har de fått hålla till i buskar och uthus. Men just den här dagen står godset tomt. Med små antydningar låter Graham Swift läsaren få veta att en tragedi lurar i framtiden, men lyckas ändå fånga stunden mellan Jane Fairchild och Paul Sheringham. Efteråt går Jane runt på godset, andas, medan Paul Sheringham beger sig till hans blivande hustru. I rummen på godset ekar tystnaden av de två bröderna som förolyckades i kriget.

Mödrarnas söndag är en bok om klasskillnader, om öden, men också om att ta sig framåt trots detta. Det är elegant, levande och mästerligt skrivet, så där att inte ett enda ord känns överflödigt. Det är ofta de små detaljerna som gör det, det som rör sig i utkanten men ändå blir viktigt. Det skapar så många liv på så få sidor – Jane Fairchilds, men också mr Niven, Paul Sheringham och Ethel. Julia Dufvenius är en fantastisk inläsare, det är så njutningsfullt att höra på hennes röst att milen jag tillryggalade i bilen medan jag lyssnade på Mödrarnas söndag bara svepte förbi.

Mödrarnas söndag är en liten, men stor, roman. Jag älskade den.

Albert Bonniers förlag, 2017.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Bokmania, Fiktiviteter, Enligt O, CRM Nilsson, Bokhora, Annas bokblogg, binas books, Carolina läser, Kerstins bokblandning, Just nu just här, Boktokig, Dagens bok, Hanneles bokparadis, Lyrans Noblesser, bokmania, Tekoppens tankar,

Spökhistorier från Jorvik – Helena Dahlgren

Höstmörkret sänker sig över Gyllenåsarnas dal på ön Jorvik. Det är en magisk plats, där hösten alltid verkar dröja sig kvar. En efter en samlas Ödesryttarna kring lägerelden i Gyllenåsarnas dal, ditkallade av ett mystiskt brev om att någon av dem är i fara. Anne, Linda, Alex och Lisa är utvalda, fyra ryttare som tillsammans med sina hästar gav sig ut på ett uppdrag för att rädda världen i de tre böckerna om Ödesryttarna; Jorvik kallar, Legenden vaknar och Mörkret faller.

Min favorit i serien är Fyra berättelser från Jorvik, en novellsamling som är lite mer lågmäld och stillsam och gräver djupare i Ödesryttarnas liv. Efter läsningen av den tyckte jag att kände dem bättre än någonsin. I Spökhistorier från Jorvik berättar Ödesryttarna varsin spökhistoria runt lägerelden i Gyllenåsarnas dal, och att läsa den är som att sjunka ner i en höstmysig härlighet full av hästar, magi och mörker. Helena Dahlgren kan sin spökhistoriegenre och det är omöjligt att inte ryckas med och sluka hela boken i ett svep. Jag kan tänka mig att den är fantastisk som högläsningsbok. Språket är levande, det är kusligt och rysligt och boken räds inte att skrämma sina läsare. På ett bra sätt. Allra mest tycker jag kanske om Körsbärsgårdens hemlighet – den bär ett drag av melankoli med sig, mer sorglig mer än otäck.

Alldeles nyss skrev jag, om Mia Öströms Slutstation, att bra spökböcker för slukaråldern sällan bara berättar en spökhistoria. De säger något om livet, om att vara tonåring och känna att allting förändras kring en, utan att kunna göra något åt det. Anne, Linda, Alex och Lisa får alla veta hemligheter om varandra den här natten och jag är glad att jag får vara med.

Böckerna om Ödesryttarna är baserade på datorspelet Star Stable. Jag pratar om det ganska ofta. Här på bloggen ibland, men kanske framförallt på mitt jobb med spel- och bokintresserade kids, tonåringar och föräldrar. Du hade säkert hört talas om spelet, om det inte hade varit så att det främst spelas av tjejer. Faktum är att Star Stable är ett av de tio största spelen i sin genre (MMORPG) med ungefär 13 miljoner användare och en halv miljon spelare i månaden. Dessutom är det svenskutvecklat. Men jämte spel i samma genre, som till exempel World of Warcraft, får det förstås inget medieutrymme. Den delen av spelkulturen som bärs fram av främst tjejer har aldrig rönt något större intresse hos andra. Snarare ses det ner på, som om det vore mindre värt.

Det är trist. Jag hoppas att spelvärlden snart kommer att komma längre än så. Star Stable är ett fint spel och ett fantastiskt community för många unga. Det är verkligen inte så att du måste känna till spelet för att läsa böckerna, de fungerar helt fristående, men jag tror att Star Stable- fans kastar sig över böckerna och att läsare som är nya till spelet kan bli nyfikna på det. Böcker och datorspel behöver på inga sätt existera i ett motsatsförhållande, böckerna om Ödesryttarna skapar broar mellan litteratur- och spelvärldar och det är något jag tycker är så fantastiskt fint.

Jag längtar efter fler böcker om Ödesryttarna. Personligen är jag hemskt nyfiken på att träffa Gabi igen.

Bonnier Carlsen, 2020.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Barnboksprat, Johannas deckarhörna.

Här kan du läsa vad jag tyckte om de tidigare böckerna i serien:
Jorvik kallar
Legenden vaknar
Mörkret faller
Fyra berättelser från Jorvik

Transgender Awareness Week och sju bra boktips

Transgender Awareness Week, eller Transgender Week of Awareness, uppmärksammas varje år i mitten av november. Den avslutas med Transgender Day of Rememberance, en dag att minnas alla offer för transfobi och transfobiskt våld. Veckans syfte är att skapa kunskap om transpersoners villkor, för med kunskap kommer ofta förståelse. Ett himla bra sätt att ta till sig kunskap och få en förståelse för andra människors livssituation är förstås att läsa böcker. Det finns alldeles för få böcker med transpersoner i huvudrollen, men fler och fler dyker upp. Idag tänkte jag tipsa om några av dem. Länkarna går till mina recensioner av böckerna.

Månen, varelsen och jag är en av få böcker för 6-9 år med en transperson i huvudrollen, närmare bestämt icke-binära Månne. Ylva Karlsson skriver som alltid fint och medryckande, en viktig bok att läsa högt tillsammans med elever och barn.

Brorsan är kung är en av mina favoritböcker. Den är rolig, härlig, skarp och kvick – som alla Jenny Jägerfelds böcker. Huvudpersonen är Måns, som ska tillbringa sommaren i Malmö tillsammans med sin mamma. I Malmö känner ingen honom, här kan han börja på nytt. Ganska snart träffar han Mikkel, som blir hans blodsbroder, och hans största ängslan är vad Mikkel ska säga om han får reda på Måns hemlighet.

Vi skulle varit lejon är också en bok för 9-12 år, helt nyutkommen och skriven av Line Baugstø. Även här är omstarten, det nya livet, det centrala, liksom ängslan för att någon ska få reda på det tidigare livet. Fint skildrat om vänskapen mellan Malin och Leona. Recension kommer snart.

Om jag var din tjej är tredje boken om att börja på nytt i livet – det är inte konstigt att just detta tema dyker upp om och om igen. Att få en ny chans, med människor som ser dig som den du är för allra första gången, är förstås ett tacksamt tema. Om jag var din tjej är en fin ungdomsbok om den första kärleken, jag tyckte mycket om den.

Ganska nära sanningen är skriven av Sveriges okrönta YA-drottning Anna Ahlund och är en underbart härlig karamell som också berättar om levnadsöden vi sällan får läsa om. Otroligt fint berättat och med ett driv som gör att du bara slukar boken.

Norra Latin är en fantastisk, drömsk och stundtals otäck spökhistoria med icke-binära Sam i en av birollerna. Jag vill så gärna lyfta även de här böckerna, för inte bara böcker med huvudroller som problematiserar och utmanar behöver ta plats utan kanske ännu mer de böcker som helt enkelt visar på den breda representation av människor som finns. Som visar verkligheten, något att känna igen sig i.

Felix ever after är en bok jag läser just nu och därför inte vågar säga så mycket om. Men ungefär hälften in tycker jag den är fantastisk och den är otroligt omtyckt i olika HBTQ+ – communityn och recensioner. Den är varm och sprudlande men också allvarlig i sina stunder.

 

Slutstation – Mia Öström

Det finns något så otroligt stämningsfullt i Mia Öströms nyaste bok Slutstation, och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är.

Kanske är det skogen, så doftande av mylla och sommarregn att det känns som att du går bredvid Iris under hennes ensamma runt det fallfärdiga gamla stationshuset. Kanske är det stationshuset i sig, det som mamman och hennes nya man bestämt sig för att renovera. De knirrande golvbrädorna, det stora hålet mitt i golvet som bara osar av ondska och gamla oförrätter.

Kanske är det järnvägen, som går som ett band genom både skogen och historien. Järnvägen som Iris färdas både bakåt och framåt i tiden till. Bakåt, när hon börjar nysta i stationshusets kusliga historia som sträcker sig tillbaka till det dånande andra världskriget, och framåt, i sitt eget liv, när hon hittar en oväntad vän trampandes på en dressin.

Kanske är det Iris själv, lite trumpen och lillgammal och, som så många barn före henne i hyllan med spökhistorier för slukaråldern, tvingad att flytta till ett nytt hus där det låter konstigt om nätterna och alldeles säkert spökar.

Det finns något särskilt i de där böckerna. De är förstås inte bara spökhistorier, för riktigt bra spökhistorier är sällan det, istället berättar de ofta något fundamentalt om livet. Det är svårt när livet förändras, när mamma hittar en ny partner eller när du måste flytta ifrån dina kompisar. Det känns som att något mörkt, skuggigt, hela tiden rör sig vid horisonten.

Mia Öström är alldeles särskilt fantastisk på att berätta de här historierna. Jag tyckte mycket om Dödsbo men Slutstation är magisk. Berättelsen är atmosfärisk, sorglig, tung, vacker och otroligt fängslande – jag sträckläste boken på en kväll för jag kunde inte lägga den ifrån mig. Slutstation är bland det bästa du kan plocka från slukaråldernhyllan i höst, det vågar jag säga redan nu. Och om Mia Öström fortsätter i den här stilen kommer jag snart jämföra hennes språk med Cecilia Lidbecks och högre betyg än så kan jag inte ge.

Lilla Piratförlaget, 2020.

Boken finns bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Du och jag, Marie Curie

En del böcker känns det som att en har läst, bara för att tanken att göra det funnits där så länge. En del böcker har jag glömt att jag har läst. Jag var inte säker på om Du och jag, Marie Curie var det förstnämnda eller det andra men nu när jag har lyssnat på den är jag säker på att jag faktiskt inte läst den tidigare, fast jag trott att jag har gjort det.

Det är en minnesvärd ungdomsroman, jag önskar så att jag hittat den när den kom ut 2003 och jag var sjutton år. Det är en sådan bok att jag bara vet att den hade gjort ett oförglömligt intryck på mig då.

Jennys närmaste förtrogna är dagboken där hon skriver till Marie Curie. Marie Curie är vägledaren, hon som får ta emot alla Jennys stora frågor utan att hon ger ett enda svar. Jenny, hon är femton år hösten 1986 när hon träffar Filippa. Filippa spelar i Jennys fotbollslag och hon väcker känslor som Jenny aldrig haft i kroppen innan.

Jenny och Filippa spelar fotboll, snusar, röker, går på fest. Pratar om livet, hånglar, ligger. Det är en svindlande kärleksskildring, het och intensiv. Annika Ruth Persson rycker med läsaren, får det att kännas som att det är nu det händer, här, i mig. Det var när jag insåg det som Du och jag, Marie Curie verkligen träffade mig som ett slag i magen. Boken utspelar sig för trettiofyra år sedan men på många sätt hade det lika gärna kunnat vara idag. 2020 är samhället helt klart öppnare och trevligare, men det är fortfarande inte alltid lätt att komma ut som homosexuell i Sverige, särskilt inte som idrottare. Fortfarande finns det män som utnyttjar sin maktställning som idrottsledare gentemot unga tjejer och det hela är så vidrigt, välskrivet och välskildrat att tårar av ilska hotar. Tidsmarkörer som Tjernobyl, Olof Palme och att skryta med att mamma äger en dator ger Du och jag, Marie Curie en tidsanda men Annika Ruth Persson låter det aldrig stå i vägen för skildringen av livet. Det blir en kuliss till det som är viktigare, det som gör att Du och jag, Marie Curie känns otäckt aktuell. Hur kort bit på vägen framåt vi egentligen har kommit på trettiofyra år.

Du och jag Marie Curie är, trots att den utspelar sig 1986 och är skriven 2003, en verklig pärla än idag. En vacker, arg, djup och insiktsfull roman om att vara ung och lesbisk, en av de bästa jag läst i sin genre.

 

Två fina diktsamlingar

Kärlek och uppror är diktsamlingen som vände upp och ned på många unga människors liv 1989. Tummad och bladvänd finns den i mångas bokhyllor, och seglade upp i medvetandet igen när Berör och förstör gavs ut förra året. Det var då trettio år sedan Kärlek och uppror nådde bokhyllorna, och en diktsamling för 2020- talet behövdes.

Athena Farrokhzad är en av mina favoritpoeter, och det är hon som tillsammans med Kristofer Folkhammar gjort urvalet till Berör och förstör. Kanske hade jag alldeles för högt ställda förväntningar men jag tycker att Berör och förstör gör motsatsen till det den säger sig göra: att ta död på myten att poesi är något obegripligt och endast till för ett fåtal.

För det är faktiskt ganska svårt, ibland. Kanske inte obegripligt, men svårgenomträngligt. Även om många av dikterna river ner murar och berör på djupet, är det nästan lika många som är svåra att knyta an till, som om de vill vara svåra. Kanske är jag bara inte målgruppen längre, men Berör och förstör lyckades inte alls beröra mig. Jag saknar också flera av dagens unga diktare som skulle känts självklara i den här samlingen.

Jag var inte målgruppen år 1989 heller, då var jag tre år gammal. Men Kärlek och uppror ligger så många varmt om hjärtat att jag ville läsa den nu, precis när jag hade läst ut Berör och förstör och kände mig ganska besviken. Kärlek och uppror lagade det. Kanske beror det här inte alls på böckerna, kanske är det bara för att Kärlek och uppror berättas av så många av de poeter jag förälskade mig i när jag läste litteraturvetenskap på universitetet – Karin Boye, Erik Lindegren, Pär Lagerkvist – men den lade sig mycket närmare mitt hjärta än Berör och förstör. Det är en fint komponerad samling, uppdelad i kapitel om kärleken, döden, sorgen, livet och samtiden, och den lyckas vara rättfram och enkel samtidigt som den stundtals också är tankfull och svårgenomtränglig.

Det Berör och förstör gör bättre än Kärlek och uppror är förstås att visa på en samtid som finns nu, inte för trettio år sedan, och ge röst och liv åt så mycket bredare livserfarenheter och röster. Ändå tycker jag Kärlek och uppror håller förvånansvärt väl för att vara trettio år gammal. Jag älskade den, och jag kommer skaffa mig ett eget exemplar för jag vill ha den i bokhyllan, läsa om, stryka under. Jag skulle inte alls tveka på att sätta den i händerna på en ungdom idag – även om jag också skulle tipsa om Berör och förstör. För med poesin, kanske ännu mer än med prosan, talar den personligt till oss. Kanske är det bara så att just jag inte kom överens med Berör och förstör.

A Dance with Dragons och frågan jag fortfarande ställer mig

Åh, George R. R. Martin. Hur länge ska vi orka vänta på del sex i A Song of Ice and Fire; för att inte tala om, del sju? Kanske frågan jag ställer mig efter läsningen av femte delen snarare är: Hur länge ska jag orka med det ganska äckliga romantiserade våldet mot kvinnor i den här bokserien?

A Dance with Dragons är, i sina stunder, vansinnigt välskriven high fantasy. Det är glimrande svärd, knepiga släktrelationer, mödosamma vandringar i snöstormar som aldrig tycks ta slut och så, ständigt, något ont som lurar i utkanten. Samtidigt hade jag förväntat mig så mycket mer. Jag hade trott att det här skulle vara Daenerys bok, hennes triumf, den stund då hon verkligen klev fram och blev den huvudperson hon förtjänar att vara – hela anledningen till att jag fortsätter läsa de här böckerna är på grund av henne och hennes drakar. Men ack, så jag bedrog mig.

George R. R. Martin har skrivit ett fantastiskt världsbygge och skapat många karaktärer jag älskar och bryr mig om – och lika många som jag hatar vilket är minst lika viktigt. Samtidigt blir jag lite matt av att jag har läst tusen sidor där det händer så fruktansvärt lite. Är det bara att acceptera att A Song of Ice and Fire allra mest handlar om ränksmidande och krigsplanering, och inte är de fantastiska äventyrsromaner jag trodde att de skulle vara? Kanske.

Men det som är svårast att acceptera är ändå det vansinnigt överdrivna våldet mot kvinnor. Det försvaras ofta med att A Song of Ice and Fire, som mycket annan high fantasy, imiterar någon slags europeisk högmedeltid och att det inte går att skriva ur det patriarkala våldet från en sådan historia. Men det går alldeles utmärkt att skriva in drakar i historien, uppenbarligen. Och hitta på en hel världsdel med tusen olika släktband. Ja, ni hör min ironi. Det patriarkala våldet är inte alls där för att skildra en fiktiv medeltid, det är där för att det fortfarande är så djupt inbränt i vår egen samtid att det blir självskrivet till och med i de böcker vars hela premiss bygger på fantasi. Det som gör mig allra mest spyfärdig är att det inte ens används för att skildra någons historia, det finns bara där, hela tiden, så överdimensionerat att det känns som en slaskig clickbait- rubrik det är meningen att läsaren ska frossa i.

Så varför läste jag tusen sidor A Dance with Dragons? Jag var på väg att lägga ned den flera gånger, men det är alltid något som håller mig kvar, eller någon. Oftast är det Daenerys, eller Arya. Jag vill så gärna följa dem på vägen. Jag önskar bara att de fick ta större plats.

Hösten och himlastormande böcker

Den är ju faktiskt snart slut, hösten. Vintern är här. Ändå känns det som att jag fortfarande väntar på min läshöst, då när jag brukar sitta i soffhörnet i flera timmar åt gången och läsa spökhistorier och dystopier. Det har inte riktigt hänt än. Kanske för att jag bor i en ny lägenhet och bara inte hittat till min läsplats ännu. För böcker, de har jag. Jag tänkte läsa massor av böcker i oktober men det blev inte riktigt så. Jag lyssnade mest på några, läste några få.

Det var också länge sedan jag hade en himlastormande läsupplevelse, en sådan där när en inte vill slå igen boken efter sista sidan, för det betyder att den är slut. En bok som lockar fram både kärlek och gråt, som du bär med dig länge efteråt och inte kan sluta tänka på. Jag började se tillbaka på årets läsning och i år har jag haft få sådana läsupplevelser, nästan ingen, det känns tråkigt. Jag hoppas att någon av de böcker jag planerar att läsa i november kan bära med sig det.

Vilken var din senaste himlastormande läsupplevelse, en bok du bara inte kunde få nog av? Hur ofta hittar du de böckerna? De böcker som berört mig mest i år är A Very Large Expanse of Sea, Jag ser allt du gör, Death’s End och Herrarna satte oss hit. Men för att hitta den där stora bokförälskelsen, läsupplevelsen som förändrat mig i grunden, då får jag gå tillbaka till 2019 med läsningen av All the Bad Apples och Uprooted.

Det här tänkte jag läsa i november:

Expedition Rädda revet

Expedition Rädda revet är en bok som kommer precis rätt i tiden, förstås. Det är också en bok som inte gör det enkelt, och det tycker jag om.

Christina Wahldén har skrivit många bra böcker barn och ungdomar, Rädda revet riktar sig till ungefär 9-12 år, en ålder där fler och fler börjar intressera sig för klimatförändringarna och oroa sig för klimatkatastrofen. Inte minst med anledning av Greta Thunberg.

I Rädda revet har Alice fått följa med sin mamma till den lilla ön Lady Elliot Island i Stora barriärrevet. Det är en riktig dröm, ett paradis. Alice mamma är marinbiolog och ju större insikt Alice får om Stora barriärrevet och den risk som uppvärmningen av haven innebär för allt liv i dem, desto mer börjar hon ifrågasätta hur de har kunnat flyga över halva jordklotet – ens för att forska på utrotningshotade sköldpaddor.

Alice är lite beskäftig, så där fint lillgammal som en del barn blir när de för tidigt får ta vuxnas ansvar. Hon är lätt att tycka om och Rädda revet är en bra bok, en sådan bok som jag hoppas att många lärare läser i klassen med sina elever och pratar om efteråt. Christina Wahldén vet vad hon skriver om, nästan för mycket ibland då det tippar över att bli lite överpedagogiskt och faktatyngt, särskilt mot slutet av boken. Men jag tror inte det gör något och jag hoppas Rädda revet blir läst av många. Nästan fler vuxna än barn, kanske.

Rabén och Sjögren, 2020.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Boktokig, Barnboksbloggen, Bibblans bokbabbel, Barnboksprat.