Fyra berättelser från Jorvik – Helena Dahlgren

I Fyra berättelser från Jorvik får vi lära känna de fyra Ödesryttarna på djupet, de som jag tyckt så mycket om i Jorvik kallar och Legenden vaknar. I början av mars gavs tredje och sista boken i trilogin ut men jag hoppas att inte en enda Ödesryttarna- fans missar den här fina novellsamlingen.

Novellerna utspelar sig före och under Ödesryttarna– trilogin, men är helt fristående. Det är berättelser som går på djupet på ett sätt de andra böckerna inte riktigt hunnit göra mitt i det stora äventyret. Helena Dahlgren utforskar sina karaktärers känslor och om det är möjligt tar Lisa, Linda, Alex och Anne ännu större plats i mitt hjärta nu. Särskilt mycket tycker jag om första berättelsen, den där Lisa möter både våren och sorgen efter sin mammas död. Den fick tårarna att rinna.

Det är just det som är så fint med de här böckerna, att det är magi på så många olika sätt. Magin i att röra vid en len hästmule, det magiska i nyfunnen vänskap som lindrar sorgen – och så den onda, tusenåriga magin som lurar under Jorviks yta. Fyra berättelser från Jorvik är dessutom fantastiskt vackert illustrerade, det är en verklig pärla att läsa.

Ödesryttarna är böcker baserade på onlinerollspelet Star Stable, ett av världens tio största spel i sin genre med 13 miljoner användare och en halv miljon spelare i månaden. Ändå är chansen stor att du inte har hört talas om det, fast du säkert känner till World of Warcraft som är ett spel i samma genre (MMORPG). Den enkla anledningen är förstås att Star Stable mest spelas av tjejer, och därför ofta ses som ett spel lite mindre värt än andra. Det är det förstås inte. Star Stable är ett fantastiskt spel som förenar spel- och hästintresserade tjejer, killar, icke-binära och andra över hela världen. Jag älskar att det nu finns en bokserie om Ödesryttarna och Jorviks magi och jag hoppas att många gamers hittar fram till den – och att många bokläsare nu får chansen att upptäcka spelet. Spel och litteratur är båda former av berättande och – som Helena Dahlgren har sagt i intervjuer – de som har fantasin för att leva sig in i fiktiva världar kan ofta förlora sig i både böcker och datorspel.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Här kan du läsa vad jag tyckte om Jorvik kallar och Legenden vaknar.

En stund med min TBR – eller, hyllvärmarutmaningen 4.0

Jag är hemma från jobbet, och andra sociala sammanhang, några dagar – som så många andra just nu. Som gamer, boknörd och hiskeligt introvert finns det ingen risk att jag kommer börja klättra på väggarna av otålighet – särskilt inte när jag har sällskap av min stadiga att-läsa hög. Jag vet att många bokbloggare och litteraturnördar tampas med att-läsa- högar (To Be Read) som innehåller flera hundra böcker. Min är i det sammanhanget ganska blygsam, den innehåller 17 böcker varav nästan alla är med på bilden nedan. Men det är 17 böcker jag skulle klara mig med i säkert två-tre månader om jag inte gjorde något annat än läste – om jag dessutom fick spela datorspel skulle jag nog klara mig uppemot ett halvår.

Alla böcker, utom tre bibliotekslån, är också böcker som envist hängt med i min TBR i uppemot åtta-nio år och därför funderar jag på en liten hyllvärmarutmaning så här i ”karantän”- tider. Jag vill ju läsa alla de där böckerna! Att jag ska bli utan, sen, är nog ingen risk då biblioteket finns (när jag blir frisk från förkylningen, that is) och jag har både Storytel och Biblio på min telefon. När jag läst några av mina hyllvärmare kan jag äntligen börja släpa hem mängder med böcker igen, något jag har haft svårt att göra med flera högar böcker på golvet. Ja, det är där min TBR bor.

Så, fram till sommaren kommer jag att läsa hyllvärmare. Det kanske inte blir alla 17, men åtminstone hälften hoppas jag, och allra minst två i månaden fram till sommaren.

Vad läser du, i dessa tider?

Berättelser från innerstaden – Shaun Tan

Shaun Tans målningar är helt fantastiska. Det är något med ljuset som gör att det känns som att de fortsätter i evighet , skildrar ett djup som är makalöst och omöjligt att beskriva.

Shaun Tan är min absoluta favoritkonstnär. I Berättelser från innerstaden kombinerar han dem med ord och berättelser på ett sätt jag inte som han inte gjort sedan Det röda trädet från 2001. Det röda trädet och Sommarregler är mina favoritböcker av Tan, men Berättelser från innerstaden är ett mästerverk som träffar så djupt att jag inte riktigt vet var jag ska göra av alla känslor.

Det Shaun Tan målar upp är ett framtida, men kanske nära, samhälle där glas och betong tagit över och människan tappat all närhet och tilltro till naturen. Men en efter en dyker djuren upp – i ugglan som sitter på sjukhusbädden, i tigern som slår lovar kring gatorna, i månfisken på himlavalvet och i den allra sista noshörningen vid vägkanten. Människan, i sin girighet, förstår inte vad som händer och gör allt i sin makt för att kväva, döda och förstöra. Precis som idag.

Det är en sällsynt klarsynt samhällsskildring, mitt i den drömlika visionen. Det finns hopp, men inte mycket. Mest finns det sorg och ledsamhet, men också underfundighet och humor – för annars hade det inte varit en bok av Shaun Tan. Ändå står Berättelser från Innerstaden verkligen ut från Tans tidigare böcker, för de handlar oftast om människans sinne, känslor och rädslor. När Shaun Tan skildrar undanskuffade liv är det mer berörande, sorgligare och vackrare än någonsin. Läs Berättelser från Innerstaden.

Noshörningen var på motorvägen igen.
Vi tutade av upprördhet!
Män kom, sköt ihjäl den, drog den till vägkanten.
Vi tutade av tacksamhet!

Men det var igår.
Idag känns det hemskt för oss alla.
Ingen visste att det var den sista noshörningen.
Hur skulle vi kunna veta att det var den sista?

Boken finns bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Boktokig,

Vårdagjämningen

Idag är det vårdagjämning, det är kanske lätt att glömma bort när allt en läser handlar om virus.

Vårdagjämningen är egentligen inte en dag, utan en tidpunkt, då när solen passerar gränsen mellan södra och norra halvklotet. Det är tiden när natt och dag är ungefär lika långa över hela världen med undantag för polerna, men för mig som bor i Jämtland är det också ungefär nu det blir så mycket ljusare varje dag att det märks med blotta ögat.

Det är nu det är dagsmeja, takdropp, islossning, asfaltsfläckar, snödrivor, ishalka, solvärme, allt på en gång. Det är halsduk, solglasögon, kortärmat och överdragsbyxor. Det är kaffe i snödriva, skoterspår och långfärdsskridskor. Det är vårvintern. Det kan vara fint att komma ihåg just nu.

Children of Virtue and Vengeance

I Children of Blood and Bone fick vi möta Zélie, fast besluten att ta tillbaka magin till Orïsha. Under årtionden har monarkin förtryckt de majis som är bärare av magi, tyranniserat och förstört. Nu, när magin verkar ha återvänt med full kraft, måste Zélie och den fallna prinsessan Amari återta makten i Orïsha.

Jag skrev om Children of Blood and Bone att den berättar en saga om vår egen tids verklighet, full av rasism och brutalitet. Som så mycket annan fantasy finns det så mycket att känna igen, förklätt i sjok av magi. Men till skillnad från mycket annan Young Adult- fantasy som skrivs idag är Children of Virtue and Vengeance fruktansvärt mörk och brutal, men också glödgande av en passion inte alla författare besitter.

Tyvärr är den också en typisk mellanbok i en trilogi. Det finns mycket vackert och fantastiskt här, som Zélies och Amaris svåra vänskap, som miljöbeskrivningarna och – framförallt – magin, vars system inte liknar någon annan YA-fantasy som ges ut idag. Jag önskar att allt detta hade fått ta mer plats, och att de ständiga vändningarna i historien och mellan de två olika lägren – majis och monarkin – hade kortats ner. Children of Virtue and Vengeance är snabb, det går undan så mycket att jag inte alltid hänger med i alla perspektivskiften. Jag önskar att Tomi Adeyemi hade vilat lite mer i sin historia och kortat ned den, kanske till och med skrivit två böcker istället för tre. Jag kommer definitivt läsa tredje och förhoppningsvis sista boken för The Legacy of Orïsha är något alldeles särskilt i fantasyhyllan – men jag hoppas också att Tomi Adeyemi växer i sitt författarskap inför nästa bokserie.

Här kan läsa vad jag tyckte om första boken i serien.

Boken finns på engelska på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

När allt går åt skogen – 9 dystopitips

Jag tänkte fortsätta på gårdagens tema om att hantera rädsla och ångest genom populärkultur, och ge mina bästa tips på litteratur där allt har gått åt skogen. Dystopier finns det att läsa nästan till tiden tar slut, men just de här är berättelser där samhället kollapsat och där krishanteringen verkligen inte fungerat. Katastrofen har svept över världen – i en del av böckerna är det en sjukdom, men inte alla.

Ibland är det just det hjärnan behöver – att föreställa sig det värsta som kan hända, för att sedan komma över det. Jag har försökt att inte tipsa om de allra vanligaste och mest populära böckerna. Pestens tid kan vi prata om en annan gång, när jag faktiskt läst den.

World War Z – omtalad när den kom men idag nästan lite bortglömd. Den utspelar sig, inte under framtidens zombiekatastrof utan efter, där vår egen tid är förkrigstid och där psykiskt och fysiskt skadade krigsveteraner berättar sin egen historia från zombiekrigen. Återhållsamt, lågmält, psykologiskt, skrämmande.

Varelserna – för att fortsätta på zombietemat är serien som börjar med Elias bok en av de bokserier jag har närmast mitt hjärta. I mitt bibliotekariejobb har de hjälpt mig att få många lässvaga elever in på litteraturens väg och de är vansinnigt snygga, välskrivna, spännande och otäcka. I recensionen av sista boken hittar du länkar till vad jag tyckte om alla böcker i serien.

En sekund i taget – kanske den allra bästa dystopi jag någonsin läst. Sofia Nordin skriver så nära och så skickligt att det är omöjligt att sluta läsa. I varje bok i serien får vi följa en ungdom som är kvar efter att febern har tagit död på alla vuxna. Det är Hedvig jag aldrig kunnat glömma.

The Young Elites – även här har en blodfeber skördat liv efter liv, de flesta vuxnas. De som överlever är barn och åratal efter lever de med konsekvenserna – ärr och särskilda förmågor. The Young Elites är dystopisk fantasy, mörk och vacker.

Minnet av vatten – här är det inte en sjukdom som bragt krig och svält över världen, utan bristen på vatten. Minnet av vatten blickar in i en av de mest troliga framtidskeendena – den globala uppvärmningen har förändrat världen, havet har slukat stora delar av civilisationen och det dricksvatten som finns är hårt kontrollerat. En bok som tar sig in under huden.

Den nya människan – i en nära framtid har människans livsstil och miljöförstörelse lett till att inga barn längre föds. Världen är lamslagen. Så börjar människor bli gravida igen och barn börjar födas men de är inte som de barnen vi förut kände till. Den nya människan är som en robot, beräknande och kallt iakttar de den gamla människan. Skrämmande och välskriven.

Flickan med gåvorna – jag återvänder till zombieromanen, och som sådan är Flickan med gåvorna en av mina absoluta favoriter. M R Carey sprider liv i zombiegenren med en intelligent och häpnadsväckande berättelse, modig och helt fasansfull.

Slutet – om det är någon bok som skildrar människans inre vid en katastrof så är det Slutet. Allt klappar ihop, ändå lyser någonstans människans behov av ordning igenom. Vi döper kometen. Fixar SM- slutspel i fotboll. Gör en app för att bevara berättelser för en eftervärld som inte finns att komma ihåg oss vid. Det blir så tydligt hur vi hänger upp vår mänsklighet på saker som vid en kommande apokalyps blir helt överflödiga. Vårt prylberoende. Vår yta. Vår fixering vid pengar och makt. Slutet är ångestladdad, men någonstans också trösterik.

De tusendeVansinnigt snygg och otäck grafisk roman om ett virus som knockat mänskligheten och där bara en på tusen överlever. Om människans allra sämsta sidor.

Att hantera livet genom populärkulturella filter

Det kan sägas att det är märkliga tider vi lever i. Ändå kanske det inte är det, egentligen. Att människor hellre lyssnar på skvaller och domedagsprofetior än vetenskapen har vi vetat länge. Tur att det också finns så många som håller i hatten och hjälper de som behöver hjälp.

Alla måste vi hantera livet, på något sätt. Jag gör det ofta genom populärkultur. För inte så länge sedan berättade jag hur musiken tog mig igenom en väldigt svår period, veckor som bara försvann. I en av mina favoritpoddar, P3 Spel, i avsnittet från 12 februari i år, berättades att spelet Plague Inc – ett spel där du ska utrota mänskligheten med ett dödligt virus – nådde nedladdningsrekord i Kina under början av Corona-utbrottet. Många behöver möta sin rädsla för att hantera den istället för att fly från den. Det som är så intressant här är att just datorspel idag ofta avfärdas som meningslös verklighetsflykt, precis som litteratur avfärdades som sådan för några hundra år sedan. Idag vet vi bättre.

Själv sitter jag som klistrad framför det fantastiska spelet A Plague Tale. I det får vi följa tonåriga Amicia i 1300- talets Frankrike som försöker rädda sin lillebror Hugo undan pestens fasor och inkvisitionens bojor. Hack i häl är råttorna, enorma horder med råttor besatta av något värre än döden kryper de och rasslar efter mitt varje steg. Det är fasansfullt, otäckt, men också vansinnigt vackert och välgjort. Att jag är så fascinerad av A Plague Tale just nu skvallrar säkerligen om en oro inför Corona- pandemin men är också ett bevis på hur jag alltid har hanterat rädsla.

I en era när vi översköljs av intryck varje dag behöver vi ett sätt att hantera dem. Att fantastik- litteratur och datorspel enbart skulle vara en verklighetsflykt stämmer inte. Just nu läser jag Death’s End, tredje delen i SciFi- trilogin Rememberance of Earth’s Past, skriven av Cixin Liu. I den har mänsklighetens storhetsvansinne lett till hens potentiella undergång. Att läsa den är både att ge sig in i ett fantastiskt äventyr långt utanför min egen vardag, men också ett sätt att möta undergångsrädslan som oundvikligen knackar på axeln.

Vad jag läser sen? Jag grävde djupt i min TBR- hög och fann Elvira Birgitta Holms Månskensvargen, en hyllad och Augustnominerad ungdomsbok om pestens Sverige. Kanske läser jag den sen.

Vad läser du?

Wildcard – Marie Lu

Emika Chen är den coola hackern med det regnbågsfärgade håret jag minns så starkt från Marie Lu’s Young Adult/Science Fiction- roman Warcross. I en nära framtid har gaming utvecklats till sin topp i Warcross, spelet alla spelar genom specialgjorda glasögon – VR inte bara i spelet utan vart än du går. Warcross, som är skapat av spelgeniet Hideo Tanaka, är mer än bara ett spel och du jagar poäng i en virtuell verklighet vad du än gör.

I Warcross tog sig Emika Chen igenom det internationella Warcross- mästerskapet och skapade sig några farliga fiender på vägen. Hon bär också med sig sanningen om Hideo Tanakas intentioner med spelet, han som en gång var hennes vän och förebild.

Wildcard är uppföljaren till Warcross och den tar vid ungefär där vi lämnade Emika. Wildcard är, liksom Warcross, halsbrytande action och fantastiska science fiction- visioner som ändå inte verkar befinna sig så långt in i framtiden. Med Warcross- glasögonen ser du hela världen med ett sprakande filter framför ögonen, men i fel händer kan verktyget användas för att kontrollera mänskligheten. Såklart. Någonstans under läsningen var jag lite rädd för vart Marie Lu tog sin berättelse, men mot slutet tar det sig rejält. Wildcard är inte alls lika bra som Warcross, framförallt är den spretigare, men det är spännande och stundtals riktigt snygg YA/SF – väl värd att läsa om du tyckte om Warcross.

Läst i februari 2020 och TBR för mars

Att februari 2020 var en av mina värsta månader på länge, det har jag redan pratat något om. Någonstans lyckades jag ändå läsa tre böcker och det är jag glad för, för det var tre fina böcker.

Bäst i februari

Allra finast var Fyra berättelser från Jorvik, en fristående bok i Ödesryttarna- serien som ger djup och bakgrund till de Lisa, Linda, Alex och Anne. Det är fyra noveller som är vansinnigt vackert skrivna och som låter läsaren lära känna Ödesryttarna ännu mer inför den sista boken i trilogin som släpps den 9 mars. Fyra berättelser från Jorvik är också otroligt fint illustrerad, en verklig pärla till bok.

Att läsa i mars

I mars återvänder jag till Cixin Lius framtida Kina i Death’s End, tredje och sista boken i sciencefiction- serien Remembrance of Earth’s Past.

Spökjägarna i London återvänder

Efter de hårresande händelserna i The Screaming Staircase har äntligen lugnet infunnit sig på spökjägarbyrån Lockwood & Co. i London. De tre unga agenterna Lucy, George och Anthony borde trivas, men i det spökhärjade London behövs fasansfulla andar att bekämpa för att byrån ska överleva. Bara barn har förmågan att se spöken, och en del särskilt mycket.

Lucy är en av dem, och när en dödskalle i en glasburk från Lockwoods källare börjar prata med henne sätts en rad händelser igång. Ett uppdrag att undersöka graven till en ohygglig gammal doktor och går helt fel när ett farligt föremål stjäls från kistan och en förfärlig gast släpps lös.

Det är mycket som är hårresande i Jonathan Strouds spökinfesterade London. Jag lyssnade på första boken under Halloween och hade enormt trevligt i de unga spökagenternas sällskap. Tyvärr verkar det som att avtalet mellan Penguin Books och Storytel inte kommer att förnyas, vilket gjorde att jag fick en varning om att alla de Jonathan Stroud- böcker jag sparat i min bokhylla skulle försvinna inom de kommande dagarna. Otroligt tråkigt, men det gjorde att jag raskt gav mig in i del två av serien.

Det jag älskar så mycket med de här böckerna är att de inte väjer för att vara riktigt otäcka. Nog för att det behövs snälla spökböcker för barn 9-12 år, vilket är hyllan de här böckerna befinner sig på, men jag har långt fler elever och barn på mitt bibliotek som eftersöker rysligare böcker och tycker att Ingelin Angerborn är lite för mesig. Då är den här bokserien helt perfekt. Den är otäck men inte så otäck att en modig 11- åring inte klarar av det, och den är också tjockare än en typisk 9-12- årsroman. Det är helt fantastiskt, för det finns lika många storläsande som modiga 11- åringar och de slukar Angerborn till frukost.

Det känns ledsamt att inte kunna fortsätta lyssna på de här böckerna på engelska för uppläsaren är ovanligt fantastisk och humorn kommer helt till sin rätt med den brittiska accenten. Jag kommer fortsätta läsa de här böckerna i pappersform istället för jag får inte riktigt nog av Lucy, George och Anthony – och alla hårresande jakter efter gastar de ägnar sig åt.

Boken finns på engelska bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris. På svenska här, här och här.

Här kan du läsa om vad jag tyckte om första boken, The Screaming Staircase.