George – Alex Gino

GEORGE_customAlla tror att George är en pojke. Men George vet att hon är en flicka. Ingen verkar förstå, inte läraren, inte Georges mamma, inte klasskamraterna. Kanske skulle alla förstå, om hon bara fick spela spindeltjejen Charlotte i klassens uppsättning av teaterpjäsen Min vän Charlotte?

Men George får inte ens försöka, för att alla tror att hon är kille. Det är en hård och orättvis värld för en nioåring som känner sig annorlunda och ingen förstår på vilket sätt. Som tur är har George sin bästa vän Kelly, som är den enda som verkar förstå. Vänskapen mellan George och Kelly är fint berättad, boken är fint skriven. Det är lätt att komma George nära, jag känner verkligen för henne och hoppas alla kommer förstå att hon är tjej på insidan. Att bara det yttre inte stämmer. Jag tycker också att det är fantastiskt att den här boken kommer ut så tätt inpå If I was your girl för utgivningen av barn- och ungdomsböcker med en transperson i huvudrollen växer inte på träd. Jag kollade upp statistiken och den är minst sagt sorglig. Jag hoppas det här tyder på att det är en trend på gång för böckerna behövs så otroligt mycket. Att den här boken riktar sig till yngre barn är också fantastiskt för de barn som är i samma sits som George kan nog säkert känna sig lika ensamma som hon gör och det är så fint att det då i alla fall finns böcker med igenkänning.

George är en bra och viktig bok ur flera aspekter. Bokstaden är inne på något viktigt i det att det i slutändan är George som får bestämma, att det finns vuxna som lyssnar och att hon inte blir nedtryckt eller tillrättavisad. Barn som får bestämma över sitt eget liv, det är viktigt. Det är också en bok om vänskap och Kelly är en fantastisk vän till George.

Samtidigt märks det att den här boken har en tydlig pedagogisk ambition, mycket tydligare än i If I was your girl. Tyvärr får berättandet och stilen skuffas undan för det pedagogiska målet och emellanåt är berättelsen ganska torr och tråkigt skriven. Jag vill ju självklart kunna ge boken George till barn i samma sits som huvudpersonen men jag skulle också, lika mycket om inte mer, vilja ge den till varenda barn som lånar böcker hos oss som en motvikt till alla heteronormativa och cis-normativa böcker som finns. Jag kommer göra det, också, ibland, men inte alltid för rent berättarmässigt tycker jag inte boken håller hela vägen.

Men George är ändå en jätteviktig bok, jag är oerhört glad att den är skriven och jag hoppas verkligen att den får många efterföljare med barn i huvudrollerna som inte måste vara som andra barn. Kanske kommer vi till och med någon gång komma dit att det inte behöver vara en grej eller ett problem att huvudpersonen är transperson. Det bara är så.

Lilla piratförlaget, 2016.

Hitta boken här eller här.

Andra som läst: Bokhora, Transformering.se, Biblioteksbubbel, Bokstaden, Prickiga Paula, Litteraturmagazinet, romeoandjuliet,

Fem deckarfavoriter

Mitt bloggflöde svämmar över av Crimetime Gotland just nu och hur gärna jag än hade velat vara där så är jag fast hemma i stan. Jag tänkte dock inte vara sämre än att jag gör som …ochdagarnagår och knopar ihop en lista! Fem av mina favoritdeckare, ganska olika inbördes men alla fyllda av ond, bråd död. Fyra av dem råkade bli svenska författare, men så finns det många bra svenska deckarförfattare också.

Tio favoritdeckare

rosens_namn2

Rosens namn

För att inleda listan med en klassiker! Rosens namn av Umberto Eco är en riktig tegelsten, en mordgåta som håller intresset uppe i uppemot åttundra sidor och en fin historisk skildring. Sist men inte minst en underbar hyllning till böcker och bibliotek.

 

 

tragedi

Tragedi på en lantkyrkogård

Den första och enda deckardrottningen, egentligen. Maria Lang läste jag redan som tonåring, mammas gamla gulnade pocketexemplar och jag fastnade redan då för Christer Wijk men allra mest för Puck Bure. Tragedi på en lantkyrkogård läser jag om nästan varje jul och jag håller den för Maria Langs allra bästa – mordgåta och julstämning i en underbar blandning.

 

strömkarlenStrömkarlen

Även i Strömkarlen tas en tillbaka till gångna tider, Limme & Palmqvists deckare är egentligen inte att jämföra med Maria Lang men jag älskar blandningen av det historiska Karlshamn och klassisk pusseldeckar-gåta. En deckare i dåtid, skriven i nutid.

 

djavulen-hjalpte-migDjävulen hjälpte mig

Vi håller oss kvar i det dåtida Sverige ett tag till. Djävulen hjälpte mig rör sig i gränslandet mellan skräck och deckare och berättar om ett verkligt mord, bara det gör den skrämmande men det är också Caroline Erikssons språkdräkt som gör att läsningen fyller mig med fasa. I 1800- talets Yngsjö i Skåne står Anna Månsdotter och hennes son anklade för mord på sonens hustru Hanna. Skrämmande, brutalt, välskrivet.

 

medan-morkret-fallerMedan mörkret faller

Skrämmande är också historiska deckare som får det att kännas som nutid. Medan mörkret faller dyker ner i trettiotalets mörka historia och hittar där gryende nationalism och nazism som vill definiera den ”svenska folksjälen” och rensa ut de som inte anses tillhöra den. En djupt skakande påminnelse om att vi är på samma väg idag, när rasism blir alltmer accepterat och rumsrent och ett regeringsparti vill gå samma väg som nazismen före andra världskriget. Anna Lihammer skriver skickligt och nära.

Höstlängtan, höstböcker

Med hösten kommer längtan efter färgstarka löv, långa läskvällar, levande ljus och den där krispiga luften som aldrig tycks vara här innan september. Men också efter dystopier, skräck, spöken och mörka thrillers. Just nu väntar jag på exceptionellt många fina och höstiga böcker på bibblan. Det är svårt att säga vilken jag längtar mest efter. Björnstad lockar mycket, jag har hört att den ska vara allvarligare än Fredrik Backmans tidigare böcker och det bådar gott. Thrillers får jag mitt lystmäte i med You will know me och Girls on fire, självklart tipsade från Dark Places. Men kanske att det är City of Mirrors, tredje delen i Justin Cronins mastodontdystopi som hägrar mest.

Det ser ut att bli en fin läshöst.

Broken Harbour – Tana French

410Dy16+IBL._SX323_BO1,204,203,200_Broken Harbour är den första boken av Tana French jag har läst. Det lär inte bli den sista, för även om huvudpersonen egentligen är just den sortens detektiv/polis jag är ganska trött på – äldre frånskild man – så är det med en så gastkramande spänning och kuslig närhet Tana French porträtterar sin mordgåta, sitt Irland i en lågkonjunktur som i Broken Harbour i det närmaste blir en depression och sin förortsidyll i sönderfall.

Förortsidyllen som skulle blivit, Broken Harbour som bytte namn till Brianstown men aldrig lyckades tvätta av sig stämpeln av trash, som fastnade i lågkonjunktur och svekfulla byggnadsföretag och aldrig ens byggdes färdig. ”Ocean View” kallas husen där tragedin inträffar och som nästan är en tragedi i sig själva, en dröm som aldrig byggdes färdigt. En spökstad snarare än en drömvilla och här mördas en hel familj – en inkräktare? Ett familjebråk? Två barn kvävs i sina sängar, fadern ligger i en blodpöl på golvet och modern är den enda som har en chans att överleva.

Broken Harbour är något av ett mellanting mellan polisdeckare och hårdkokt thriller, men vad den än är så gör Tana Frenchs språk den till en läsupplevelse svår att lägga ifrån sig, svår att glömma. Det är i titeln inte bara byn som är bruten, den trygga hamn som Jenny och hennes familj försökte skapa för sig själva slås i spillror på mer än ett sätt, den trygghet som en nation kan innebära naggas i kanten av lågkonjunkturen. Är ens det allra mest egna, ens eget sinne och tankar, trygga? Mycket slås i spillror i Tana Frenchs fjärde bok och även om en del verkar ha hänt i de tidigare böckerna så tyckte jag inte det var några problem att ge sig direkt in i denna. Jag kommer nog inte läsa fler direkt, för bara denna tog musten ur mig, men i framtiden kommer jag återvända till Tana Frenchs Dublin, helt säkert.

Hitta den här eller här på engelska, här eller här på svenska.

Fler som läst och bloggat om boken: Pocketblogg, Johannas deckarhörna.

Hösten är här, med den dystopierna

Sommaren verkade aldrig ta slut. Böcker lästes på stranden, ute på verandan, i solen. Sen helt plötsligt var hösten här, jag åkte från Småland hem till Jämtland i onsdags natt och fick ta fram både vantar och mössa. Gosa ner näsan i en halsduk och plocka fram extratäcket. Egentligen är jag bara glad, för hösten är och kommer alltid vara min favoritårstid.

Min läsning är också nästan löjligt säsongsbetonad. Under sommaren har jag läst tre fantasy och fyra deckare/thrillers. Nu när hösten kryper på lockar och drar bokcirkelboken från en av mina bokcirklar, dystopin Väggen av Marlen Haushofer. Fler dystopier står på höstens agenda, men mer om dem nästa vecka. Mer om sommarläsningen kommer också, förstås.

Väggen, mot väggen?

Vattnet drar – Madeleine Bäck

Det är något särskilt fascinerande med litteratur som utspelar sg i bruksbygder. Förr försåg bruket hela orten med liv, nu står det ofta ansvar för arbetslöshet, nedläggning och depression. Långt ifrån storstäder, nära naturen, jag växte själv upp delvis i en bruksort. Det var i Småland, men småstadsmentaliteten fanns där likväl. I Vattnet drar är det Storvik i Gästrikland, här finns de flesta arketyper och här väcker Viktor någon slags urkraft till liv när han och hans polare gör inbrott i en kyrka och stjäl en värdefull madonna. Mer än så är i en recension inte värt att berätta om handlingen, men småstadsortens tristess och fulhet blandas skickligt med urtidsskräcken i Madeleine Bäcks debutbok.

vattnetdrar

Att leva loppan sätter fingret på många av de tankar som rullade runt i huvudet under läsningen av den här boken. Även jag funderade i många varv på om den här boken verkligen passar på ungdomshyllan. Precis som Att leva loppan säger så är det många vuxna i huvudrollerna, med vuxna tankar, och som ung hade jag nog haft svårt att ta till mig de karaktärerna. Även som vuxen har jag lite svårt för det, för de känns så långt borta, allihop. Starka karaktärer, onekligen, men de har nästan alla levt så makabra eller annorlunda liv att jag inte kan känna igen mig. Vattnet drar är, i sin anda av urban fantasy placerat i bruksort märkt av avflyttning, nästan omöjlig att inte jämföra med Cirkeln men skillnaden är att jag i Cirkeln tog varenda en av karaktärerna till mitt hjärta, även de jag inte gillade. Det händer inte här. Vattnet drar är också betydligt råare, mer destruktiv. Ja, vuxnare. Vattnet drar är en bra bok, inte tu tal om saken – otäck, destruktiv, ruggig – men jag känner mig ändå osäker på den.

Den främsta tanken som surrade i huvudet under läsningen var: hur kommer Madeleine Bäck kunna knyta ihop sin historia när bara halva boken är kvar? När bara hundra sidor är kvar? Femtio? Här någonstans börjar sambanden klarna men jag tycker det är alldeles för sent. Vattnet drar känns mest som en startsträcka, en prolog. Att hållas på halster är en bra lockelse till att fortsätta läsa även kommande böcker i en planerad trilogi men när det förklaras så lite som det gör i Vattnet drar är risken att en som läsare tappar tålamodet och därmed intresset, själv var jag riktigt nära att göra det ett tag. Jag hoppas kommande böcker dyker djupare ner i det som här bara anas som en krusning på ytan.

Natur och kultur, 2016.

Hitta den här eller här.

Andra som läst: Carolina läser, Dagens bok, Boksnack, Sagan om Sagorna, Hermia Says, Bokfrukost, Littermentärt, Bokfreak, BibbloAnna, Som ett sandkorn…

Drakar och fantasysommar

Ändå sedan jag under en sommar läste en litteraturvetenskaplig fantasykurs via Linnéuniversitetet har det känts som att sommaren är vigd åt fantasy. Egentligen passar det faktiskt ganska bra, långa sommardagar och episka fantasyäventyr går lite hand i hand. Jag älskar att jag kan störta in i en värld utan att behöva tänka på att jag måste avbryta för att lunchrasten är slut, eller för att faktiskt måste gå och lägga mig (bara ett kapitel till).

9789163856600Hans majestäts drake är en serie jag läser en del i varje sommar. Svartkrut och eld är tredje delen i Naomi Noviks serie om Napoelonkrigen med den extra lilla ingrediensen att drakar härjar slagen. Temeraire är i tjänst på Englands sida, under kapten Will Laurence och i tredje boken får de i uppdrag att frakta tre drakägg från Istanbul till London. Det blir dock inte lika lätt som det verkar. Precis som sin föregångare Jadetronen är Svartkrut och eld lättsam fantasyunderhållning, oerhört snabbläst och inte särskilt komplicerat. En bör nog dock ha läst tidigare böcker först för de tar vid precis där den förra slutar. Jag gillar dem verkligen, men jag tror också att en om året är ganska lagom för annars hade det nog blivit för mycket på en gång. Här har jag skrivit om del 1 och del 2.

Just nu har jag kastat mig in i mastodontprojektet att läsa A Game of Thrones. Igår klippte jag de första tvåhundra sidorna i den första boken, jag har en veckas semester kvar och sexhundra sidor att plöja igenom på den tiden. Jag är rätt lycklig just nu,

”Just because you have a past doesn’t mean you can’t have a future”

Meningen på baksidan av boken är talande. Just because you have a past doesn’t mean you can’t have a future. Amanda lämnar hela sitt förflutna bakom sig när hon flyttar till Lambertsville. Lämnar mobbing, misshandel, frågor, ifrågasättanden. Lämnar Andrew – den felaktiga kropp hon föddes in i. I Lambertsville får hon nya vänner och hon träffar Grant – fast hon hade ju inte räknat med att bli kär.

if-i-was-your-girl

Det jag tycker så mycket om med If I was your girl är att det är en historia om Amanda, inte om Andrew. Inte om korrigering och grottande i detaljer om operationer, inte från en annan persons synvinkel som berättelser om transpersoner ibland kan vara. Amanda är inte i första hand transperson utan en ung tonårig tjej, även om hon även bär på det bagage hon gör. Meredith Russo får fram sitt budskap genom Amanda så otroligt bra, utan att för den sakens skulle skriva läsaren på näsan med pekpinnar. När Amanda säger att hon ”är tjej, alltid varit tjej”, är det så självklart. En bok med en agenda, helt klart, men även en bok där det pedagogiska målet inte tar över berättelsen, som det ibland kan vara.

If I was your girl är en hoppfull bok, om att det faktiskt går att lämna sitt förflutna och starta ett nytt liv – utan att den för den sakens skull är rosafluffig och klyschig. Amanda är visserligen väldigt typisk ”tjejjig” men jag kan köpa det, för jag tänker att det ändå spelar historien i händerna på något sätt. I efterordet skriver också författaren att hon medvetet gjort Amanda feminin, och hetero, och låtit henne genomgå korrigering tidigt, för att den ska vara lätt att ta till sig och det köper jag också. Det som verkligen gör ont är att Russo i efterordet även skriver att Amandas kamp och ångest är förenklad jämfört med vad många transpersoner går igenom, och ändå är Amandas ångest genom hela boken väldigt påtaglig. Läs boken, men läs också efterordet! Jag hoppas många tar till sig den här boken för den är så oerhört viktig.

Boken ger mig helt enkelt hopp. För några veckor sen gjorde också en av mina kollegors barn det, när hon läste just den här boken och han, sju-åtta år gammal, frågade vad den handlade om. Hon berättade att den handlade om Amanda som råkat födas med en killes kropp men att hon alltid varit tjej och nu hade fått rätta till det. Hans svar? ”Vad bra! Vad bra att man kan det!” När världen är så hemsk som den är ibland, som den är just nu, är det fint när både böcker och åttaåriga pojkar kan ge en hopp om framtiden. If I was your girl är en fantastisk bok, inte bara för att den tar upp ett ämne få andra böcker gör utan också för att den är så bra i sig, fint skriven och berättar om kärlek, ångest, skilsmässa på ett så bra sätt – ett tonårsliv.

Hitta den på engelska här eller här, på svenska här eller här.

Andra som bloggat om boken: Biblioteksbubbel, Feministbiblioteket, Qwintessa, Västmanländskans bokblogg, Fiktiviteter, Prickiga Paula, Enligt O, Litteraturkvalster och småtankar, Kulturkollo.

Vilse – Karina Berg Johansson

9789132168192_200x_vilseJag blev genast nyfiken på Vilse. Omslaget är iögonfallande: spetsen på en ensam kanot, en himmel som är så röd att det ser ut som att någon har förblött över den och en flodfåra som verkar gå rakt in i det gapande såret. Vilse utspelar sig också i den jämtländska fjällvärlden, en värld som för mig, inflyttad till Jämtland, börjar bli mer och mer bekant. Jag börjar också älska den världen mer och mer för fantastisk är den.

I Vilse skjutsas ett gäng ungdomar ut till någonstans i den jämtländska fjällvärden, det är konfaläger och de mest olika sorters ungdomar verkar ha samlats här. Redan första dagen går dock något fel och några av de mest iögonfallande ungdomarna hamnar i fel flodfåra och tappar bort resten av gänget. Det som börjar som ett äventyr blir snart en jakt på liv och död, för någonstans i skogen lurar också något ondskefullt. En okänd man som verkar leva i skogen och se den som hans egen vill att ungdomarna försvinner, bort från hans marker. När de inte gör det, måste han tvinga dem.

The Texas Chainsaw Massacre lade kanske grunden för skräckfilmsgenren som för mig innefattar både ”vildmarksskräck” och ”ensligt hus i skogen- skräck” (”The cabin in the woods”), filmer där ungdomar åker ut till en stuga i skogen – eller som här, rakt ut i vildmarken – ofta med alkohol och sex i kikaren men som stöter på något betydligt värre i den djupa skogen. Jag är ju ett barn av nittiotalet och växte således upp med filmer i Motorsågsmassakerns efterföljd, filmer där ungdomar plockas av en efter en och där kanske Blair Witch Project enligt mig är främsta och bästa exemplet. På senare år har Eden Lake, The Descent och Cabin in the Woods – av ingen mindre än Joss Whedon – varit värdiga uppföljare. Vilse känns som ett barn av den genren för den är så filmisk att den i princip spelas upp i mitt huvud under läsningen. Dåligt? Nej, inte nödvändigtvis. Det är smart, för det skapar en bild av ungdomarnas skräck och ensamhet som är svår att tvätta bort. Hur ungdomarna porträtteras skulle jag också kunna diskutera ganska länge, men då ger jag mig nog in på spoilers. Jag kan dock säga att jag i mångt och mycket funderade i samma banor som Leva loppan.

Samtidigt önskar jag att lite ”kill your darlings” hade ägt rum för Vilse är nedlusad av ett sätt att berätta som i början fungerar bra just för det här formatet men efterhand blir ganska tröttsamt; det är korta meningar, enradingar, som ofta driver berättelsen framåt och mot slutet driver det mig nästan till vansinne. Det är helt enkelt för mycket och jag vet inte om det är det som gör det, men jag lär aldrig känna ungdomarna så väl som jag hade velat. På ett sätt är det bra att Karina Berg Johansson litar på läsaren och låter hen själv fundera, men jag tycker ändå jag får reda på för lite. Inte minst skulle jag velat veta vem den namnlöse jagaren är, varför bor han som han gör i skogen? Jag kan inte låta bli att tycka att han ibland känns som en väldigt stereotyp bild av en ”norrländsk man” och jag kan inte alls bara köpa att han blivit utkörd i skogen för att leva där.

Jag kunde heller naturligtvis inte låta bli att slå in på kartan de koordinater som är kapitelrubrikerna när den namnlöse, ansiktslöse mördaren får komma till tals. Märkligt nog pekar de koordinaterna inte alls på Jämtland utan flera mil norr om den jämtländska gränsen, någonstans mellan Härbärgsdalen och Marsfjället men helt klart i Lappland. Inte heller finns där den väg som rimligtvis borde lett till det hamburgerställe mitt ute i vildmarken som är startpunkten – eller ens den älv som konfalägersdeltagarna börjar paddla på. Nåväl, jag kan ju mycket väl ha gjort något fel med koordinatsökandet men har jag inte det så är det slarvigt gjort av författaren – om en använder faktiska koordinater i berättelsen bör de väl stämma någotsånär med verkligheten.

Det är dock inte tu tal om att Vilse är spännande och formen för den är fortfarande intressant. Jag tycker, som jag nämnde redan i recensionen av Innan helgen är över förra veckan, att det skrivs för lite renodlade thrillers utan spökinslag för ungdomar. Vilse är verkligen just det och trots att jag själv inte riktigt kom överens med den kan jag tänka mig att den ändå fungerar som en lättsam bladvändare i sommarvärmen.

Andra som läst: Att leva loppan, Prickiga Paula, Bibbloanna.

Vilse hittar du här och här.

Not that kind of reader?

Lena Dunham, skapare till TV-serien Girls, betitlar sin självbiografiska boksuccé med Not that kind of girl – dock verkar det aldrig klart vilken sorts tjej hon är eller inte är. Ett av mina problem med boken Not that kind of girl är att jag ser en så stor feministisk debatt i titeln som aldrig riktigt blir av, i min mening. Lena Dunham har helt klart en feministisk agenda och det är fantastiskt hur hon tar för sig trots att en som ung kvinna inte förväntas göra det. Det gillar jag.

IMG_8082Kanske syftar ”not that kind of girl” på en tjej som enligt normen inte gör just det, tar plats. För plats tar hon, Lena Dunham verkar vara väldigt mycket, hela tiden, överallt. Självupptagen, men inte nödvändigtvis alltid på ett dåligt sätt, och samtidigt självmedveten och skarp.

Biografier intresserar mig sällan, jag var nyfiken på Not that kind of girl för den enorma hype som cirklade kring den när den just kommit ut. Jag tänkte att om någon biografi ska kunna intressera mig så är det väl Lena Dunhams, men kanske är genren helt enkelt inte för mig för jag ser ingen spänning i den, väldigt lite litterära kvalitéer och just den här biografin är dessutom väldigt spretig och osammanhängande. Ibland känns den hastigt ihopsvarvad, kanske hade det blivit bättre om den fått gå några varv till genom redigeringsprocessen. Kanske ska jag helt enkelt låta bli biografier i framtiden.

Andra som läst: Malin the writer, Feelgoodbibliotekarien, Feministbiblioteket, Litteraturkvalster och småtankar, Enligt O, romeoandjuliet.