Pojkarna – Jessica Schiefauer

Jag har en historia att berätta, men min historia är inte till för vem som helst. Det är en berättelse för den som vill se, för den som vågar lyfta ett förstoringsglas till ögat och betrakta det förunderliga. Om du är blind för sådant är den här historien inte din, men om dina ögon är öppna ska du lyssna noga.

Den tar sin början i en glänta, en vårkväll när granarnas stammar glöder röda. Himlen är skymningsblå, skogen är tyst och stilla och genom det gamla husets tunna fönsterrutor ljuder en gäll, uppfordrande ringsignal.

pojkarnaPojkarna av Jessica Schiefauer inleds med en så filmisk beskrivning att jag inte har svårt att se den framför mig när jag blundar. Vad jag nästan älskar mer är hur den talar till läsaren, redan från början placerar läsaren själv i den där gläntan – en metafiktiv trovärdighet som håller sig boken igenom.

Kim, Bella och Momo balanserar på gränsen till vuxenlivet. De leker fortfarande barndomens lekar men gömmer dem i Bellas växthus. De klär ut sig, men med vuxna attribut. De får utstå den sortens sexuella trakasserier från pojkar som alltför ofta viftas bort med ett ”boys will be boys”, ”han är bara kär i dig” eller ”du kanske inte ska klä dig på det viset då”. Med enkla medel belyser Schiefauer det så bra att jag får brännande tårar i ögonen, känner igen det så väl, kan inte förstå hur mönstret inte är tydligt för alla.

När Bella får hem ett kuvert med fröer hon inte har beställt och de i kontakt med jorden genast växer upp till en vacker blomma förändras deras liv. Med nektaren kan de bli pojkar och slipper blickarna, glåporden, instängdheten som tjejer redan från barndomen tvingas in i, utsattheten som är en del i uppväxten i ett patriarkat. Friheten är gränslös i deras nya kroppar och varje natt blir de pojkar, varje morgon är de flickor igen. Kim är den som mest av alla tyr sig till friheten bortom de kedjor samhället lägger på kvinnligheten och jag undrar ofta under läsningen: Är det endast friheten hon eftersöker? Vill hon vara en pojke för att vara en pojke eller för att slippa vara en tjej? Hon tyr sig till pojkkroppen på ett nästan plågsamt längtande sätt medan tjusningen fortare avtar för Bella och Momo.

Det viktiga i att få vara sig själv är ett centralt tema i boken, på flera olika sätt. Kim vill desperat vara en pojke, Bella vill vara en tjej men inte på det villkor ett patriarkat ställer och jag älskar henne när hon utbrister: Jag tänker inte förakta mig själv bara för att de gör det.

Men kan det någonsin uppnås, det där att vara sig själv? Oavsett om du är tjej eller kille finns normerna där, styr dig. Även livet som pojke får sina begränsningar för Kim och den totala friheten finns kanske inte där. Det är här Pojkarna är som bäst i min mening, i det totala tydliggörandet av invanda könsroller på ett helt nytt sätt.

Jag finner också den nästan totala frånvaron av vuxna oerhört intressant – är de bortkopplade från ungdomarnas värld, levande i ett annat universum? Eller är Kim, som den tongivande berättaren, så alienerad från vuxenvärlden och sina egna föräldrar att det bara verkar så? Är kön irrevelevant i ett modernt samhälle? Vad är egentligen kön, mer än en social konstruktion? Hur skapas våld? Schiefauer ställer många frågor i Pojkarna men låter oftast läsaren själv tänka fram svaren. Pojkarna är svår, mörk och djupt socialrealistisk men lika mycket är det också en berättelse om fantasins betydelse för livet. Språket är drömskt och poetiskt till den gräns att det nästan känns fysiskt. Jag älskade den läsupplevelse Pojkarna var och nu är jag inte helt säker på att jag vågar se filmen, även om jag vill.

Hitta den här eller här.

Många har läst och funderat över boken. Ett urval: Pocketlover, Marcubiblioteket, CRM Nilsson, Beas bokhylla, Barnboksbloggen, Bokskåpet, Västmanländskan, Litteraturkvalster och småtankar, Boktanken, Schitzo-cookie.

Sult och Hamsun

Svält, leda, självbestraffning, misär, kyla – de mödor som huvudpersonen i Knut Hamsuns Sult från 1890 går igenom är svåra, ändå har jag svårt att sätta fingret på vad det är som så många gånger ger mig sådan fruktansvärd ångest under läsningen. Är det ledan, avsaknaden av ett mål, de misslyckade försöken till ett anständigt liv?

indexBerättaren i Sult vandrar gatorna i det dåvarande Kristiania, stöter på människor, ropar ibland ut sitt armod. Anständigheten verkar betyda allt, frånvaron av en väst skapar ångest medan maten han ibland får lika snabbt kastas upp. Svälten har många gånger tolkats som självsvält, självbestraffning för avsaknaden av anständighet. Hamsun har setts som en föregångare till Kafka i skildringen av den lilla människans plats i systemet och även om det känns under läsningen att Kafka har hämtat inspiration från Hamsun så instämmer jag med efterordet i den svenska utgåvan från Skri 2007 att makten och maskineriet inte fyller samma diktatoriska funktion hos Hamsun som hos Kafka. Istället spelar staden en större roll, är den grund för upprepningens funktion i Sult där huvudpersonen vandrar på samma gator och funderar över tillvaron med deliriska tankar och jag kommer, extremt osökt och utan vidare jämförelser, att tänka på andra versen i Här kommer lyckan:

Jag kastar sten mot solen, för jag hatar den.
Jag sätter knivar i fotografin.
Jag går på samma gator tills de vänder.
Den här stunden är resten av mitt liv.
Och jag behöver en smäll på käften för att komma i rätt balans.
Jag kan se mitt namn i tidningsbokstäver,
men jag kan inte tro att jag fortfarande lever.

Huvudpersonen i Sult vill skriva artiklar för tidningen men lyckas sällan, förstör för sig själv och driver sig ned i olyckan. Ibland känns olyckan som ett mål, men jag finner också berättaren högst opålitlig. Ibland hallicunerar han, får han människor att göra märkliga saker eller hittar han bara på? De fixa idéerna följer på varandra och jag märker att även mina egna tankar känns oerhört fragmentariska när jag funderar på den här boken. Många av de tankar jag har om boken har också vuxit fram i samtal om den tillsammans med min fantastiska vän Hanna, för Sult var ett bokcirkeprojekt för oss och som sådant passade den utmärkt.

Det finns en tydlig dramaturgi i de redan nämnda upprepningarna och i mönstret han skapar i staden genom att promenera. Samma gator, upp och ner. Varje del i boken börjar med en nedåtgående spiral av armod och blir allt sämre fram tills att huvudpersonen finner en tillfällig räddning. Sult är en skildring av en människa i förfall men också av ett samhälle utan skyddsnät. Efterordet i den svenska utgåvan nämner ofta just Kafka.

Att läsa Sult på originalspråket norska var både intressant och svårt, nyanserna i texten gick mig ibland förbi och ibland tappade jag också bort mig. Läsningen var för mig oerhört fragmentarisk, jag orkade heller inte med huvudpersonens neuroser i för långa stycken åt gången. Bättre gick det med insikten att förståelsen ökade när jag läste högt för mig själv då jag är mer van vid talad än skriven norska, men läsningen gick då också än långsammare vilket tärde på mitt tålamod. Ändå går det inte att ta miste på den stämning som finns i Sult, beskrivningen av platser och tillstånd som ofta fängslar mig.

Vinteren var kommet, en rå og våt vinter, naestan utan sne, en tåket og mörk evigvarande nat uten et eneste friskt vindstöt så lang som uken var. (—) Alle lyder, kirkeklokkernes klang, bjaelderne fra droschehestene, menneskenes röster, hovslagene, altsammen löd så dumpt og begravet i den tykke luft.

Vad som också, nästan oundvikligt, brukar nämnas i samtal om Sult och Hamsun är författarens senare fascistiska och nazistiska övertygelser – även efterordet i den svenska upplagan från 2007 snuddar vid det. Är det viktigt i en diskussion om författare, fiktion, nobelpris, hur böcker påverkar oss? Absolut. Är det viktigt i en diskussion enbart om ett litterärt verk? En svår fråga och något jag också funderade på efter läsningen av Enders Spel av Orson Scott Card – en författare som gjort flera homofoba uttalanden – och som även blivit högaktuell i och med Katerina Janouchs felaktiga och rasistiska påståenden. Vad gäller det senare är det förstås oerhört viktigt att argumentera mot och motbevia felaktiga påståenden av en högst levande författare som många ser upp till och därför kanske tror på utan källkritisk granskning – men samtidigt måste man också kunna läsa det litterära verket utan att författarens privata uttalanden spelar roll? Vad gäller Hamsun kanske diskussionen främst kan föras om hans värderingar syns i texten – något som jag i det hallucinatoriska virrvarr Sult ibland är har svårt att urskilja men inte tror jag kan skönja.

imagesSult är framförallt en skildring av ett turbulent inre med en högst opålitlig berättare och en människa som jag ofta finner avskyvärd, ibland patetisk och ömklig men som ändå ger mig ångest. Sult var en märklig läsupplevelse. Jag kommer aldrig att läsa om den och ibland kämpade jag mig igenom sidorna, men jag är på något sätt ändå glad att jag gjorde det.

Modernista har gett ut boken i nyutgåva 2016, den kan du få tag på här och här. Jag läste boken på norska men hade den svenska upplagan i den här versionen bredvid mig, vilken också innehåller ett intressant efterord.

Andra som bloggat: Bokhora, Dagens bok, booksessed.

Läst i januari 2017

7 böcker läste jag i december, 2 i januari. Jag vet inte riktigt vad som hände, kanske har jag en lässvacka. Jag har också sex stycken böcker på gång på mitt soffbord just nu, jag börjar på en bok och sedan en till. Ingenting verkar passa, ingenting slutföres. I februari får det vara nog med det.

En lista verkar nästan fånig i det här läget, men böcker jag läste var:

Caliban’s war (The Expanse #2) – James S. A. Corey
Olyckornas tid – Moïra Fowley-Doyle

1 science-fiction, ett mastodontverk, rymdopera at it’s finest.
1 blandning av fantasy, skräck och rå verklighetsskildring som knockade mig mer än något gjort på senare tid. Olyckornas tid var bäst i januari.

Ibland undrar jag vad som hände

Som från ingenstans är det februari. Januari har gått förbi i en slags dimma av utebliven vinter, isiga gator och så mycket klimatångest och politisk depression att det känns svartare än någonsin. Att fortsätta slåss mot rasister, klimatförnekare och abortmotståndare känns lika viktigt som att gömma sig i fiktionen. I januari har jag läst och läst men aldrig riktigt ändå. Snart, ett inlägg om de två böcker jag läste i januari och de tre halvlästa som ligger på mitt soffbord och viskar sina olästa ord mot mig.

Det fantastiska med fiktioner är ju att de existerar på så många sätt. I januari har jag istället spelat gamla Harry Potter- spel för GameBoy Advance på min Nintendo DS men framförallt har jag och min kärlek varit helt uppslukade i Lemuria, i ett av de finaste TV-spel jag spelat på länge. Child of Light är ett plattformsrollspel från Ubisoft där Aurora ska ta tillbaka solen, månen och stjärnorna från The Dark Queen. Vi har spelat på Nintendo WiiU och det är så vackert.

childoflight_search_Mobile_156272

Bild från ubisoft.

Just nu ska jag försöka ge mitt bokcirkelprojekt med Hamsuns Sult en sista chans, ta mod till mig att läsa ut Wendigons förbannelse av Rick Yancey och äntligen börja på sista delen i Justin Cronins mästerliga dystopiserie.

Caliban’s War – James S. A. Corey

calibans-warJag var tveksamt entusiastisk efter att ha läst Leviathan Wakes, första delen i The Expanse som är rymdopera när den verkligen gör skäl för sitt namn. Jag älskade att författarna (Corey är en pseudonym för två författare) inte väjer för det bombastiska när kriget mellan Mars, Jorden och de yttre planeterna med gruppen Outer Planets Alliance i spetsen är på upptrappning och en ondskefull substans med förmågan att förvandla människor till zombies upptäcks.

Det som gjorde mig tveksam var den lite gubbiga, avdankade kommisarien Miller som letar efter den försvunna Julie över hela rymden och den truliga Holden som är ”hyvens kille”, en som tydligen fortfarande i framtiden finns kvar och ligger runt utan att sota för att han sårar folks känslor och inte alls kan förstå hur någon. Ondskan sprider sig, jorden, Mars och asteoridbältet vilar på en skakig fred efter krigsutbrottet i förra boken som Holden var skyldig till – i envishet fortsätter han hävda att han alltid agerar för mänsklighetens bästa i en sorts ”The truth is out there”- pastisch.

Nåväl. Om en läser The Expanse för vad den är så är den mycket bra och även om jag retade mig på Miller i första boken så saknar jag honom ändå lite i Caliban’s War som är andra boken. Däremot är jag oerhört förtjust i Avasarala och Bobbie som är nya karaktärer, den förstnämnda en höjdare inom FN och den andra en soldat från Mars som korsar Avasaralas väg. Avasarala är gammal, dricker te och svär, Bobbie lider av PTSD efter en konfrontation med rymdmonstret som fortfarande hotar och i inledningen av boken förgör en forskningsstation på en av Jupiters månar. Caliban’s War utspelar sig, mer än Leviathan Wakes, mellan två generationer. I andra boken får läsaren se jorden, vad den har blivit. Avasarala minns tillbaka, Bobbie är den yngre som fötts och alltid levt i rymden.

På ett sätt är vi fortfarande likadana som nu, samma ofta dumma mänsklighet som krigar med varandra istället för att försöka rädda den jord vi bor på. I det här är Caliban’s War inte bara underhållning utan också eftertänksamhet. Jag gillar också hur jordelivet lämnar spår även hos de som befolkar de övriga planeterna, som när Bobbie, krigaren från Mars, i förbigående nämner att hon färgats av att hon sett för många Kurosawa-filmer med sin pappa under uppväxten.

En av sakerna jag älskar med science-fiction är när författare har så bra koll på sin teknik att ett krig bland Jupiters månar orsakat av en smittsam molekyl känns helt rimligt. När jag vill ha min dos av rymdskepp läser jag The Expanse och kommer, efter slutet i Caliban’s War, definitivt fortsätta.

Olyckornas tid – hänförande poetiskt och skrämmande

Vi höjer glasen för olyckornas tid, för den underjordiska strömmen där själarna sjunker, för blåmärken, hemligheter, minnen och spöken, i ännu en skål för flodens väg.

9789127147522_200x_olyckornas-tidOktober är olyckornas tid. Varje år under årets tionde månad sveper Caras mamma in familjen i skyddande lager av mjuka kläder och förmaningsord. Gömmer undan knivar, ringer varje halvtimme. Oktober innebär skärsår, blåmärken, skrubbsår, brutna ben – och ibland, döden.

Inledningen av Olyckornas tid är halsbrytande, ett vägskäl där skräck möter magi i en småstad i dagens Irland och jag, som bara skulle läsa några sidor, är fast. Skrämd och fascinerad, osäker på om det den pricksäkra beskrivningen av tonårsångest och vilsenhet som fängslar mig eller om det är den svaga antydan av magi.

Cara, hennes syster Alice och styvbror Sam kommer till skolan med sjalar för att dölja blåmärken, slipper vara med på idrotten och kemin. Och jag undrar: varför säger ingen någonting? Men så inser jag bittert: det är mänskligheten, att titta bort, att se åt andra hållet, att inte vilja se – magi eller inte. Så mycket att till och med Caras egen familj gör det.

Alice närmar sig vuxenlivet, Cara balanserar fortfarande i barndomen. Fantasin är i boken både en livskraft, en lek och ett skydd mot verkligheten och på så sätt säger den mycket, inte bara om livet utan också om litteraturen, om fantasin i sig själv och vilken drivkraft den vara när den både gömmer och leker. Samtidigt säger den också något om när det krackelerar, när barndomens lekar blir vuxet allvar och den skyddande dimman sveps undan.

Olyckornas tid är som ett rus, jag kunde inte sluta läsa. Ett mästerverk, en fulländad debut som väver samman fantasi med hård verklighet. Jag gissar tidigt slutet, det mörker som döljer sig under berättelsens lager. Kanske är det också meningen. Jag ville inte komma till slutet, ändå kunde jag inte sluta läsa. Jag vill heller nu inte säga för mycket om boken – mer än att du behöver läsa den.

Hitta den här eller här.

Andra som läst: Prickiga Paula, BibbloAnna.

Årets bästa böcker 2016

2016, året då jag läste färre böcker än någonsin men ändå har kämpat längst med att korta ned listan över årets bästa böcker. Jag läste uppenbarligen många fantastiska böcker 2016, exakt hur många och ett otal andra siffror skriver jag om här, men det här vore ju inte min bokblogg utan ett topplisteinlägg.

Tio-i-topplistan har en ungefärlig rangordning, jag skriver lite extra om de fem allra bästa och kortare om resterande fem. Några bubblare återfinns längst ner i inlägget. Här skriver jag om 2015 års bästa böcker.

Tio- i topp 2016

The disreputable history of Frankie Landau-Banks

den-okanda-historien-om-frankie-landau-banksInternatskolemiljö, ett hemligt sällskap, en tjej som vägrar bli åsidosatt bara på grund av att hon är tjej. Frankie är smart, hänsynslös, rolig, ibland osympatisk – jag älskar henne.

The disreputable history of Frankie Landau-Banks var helt klart 2016 års bästa YA, skriven av E. Lockhart vilket också är författaren som gav oss We were liars, och dessutom en av årets mest feministiska böcker. Feministisk utan att skryta om det, utan att skriva läsaren på näsan. Bara helt självklart.

Björnstad

bjornstad-inb-193x300

I min recension utsåg jag Björnstad till en av årets viktigaste böcker. Nu, några månader efteråt, inser jag hur ofta jag fortfarande tänker på den och även när den hunnit sjunka in står jag fast vid mitt omdöme.

Björnstad är en feministisk roman om manlighetsideal, om ishockey, om vänskap, om hur det är att växa upp i en så liten stad att nedläggningshoten känns närvarande i varje steg du tar. En roman som liknar Fredrik Backmans tidigare i berättarglädjen men ändå är milsvida ifrån, allvarligare och mycket större.

Girls on fire

indexGirls on fire tar dig tillbaka till ett nittiotal i vilket rädslan för satanism lurar runt hörnet, Kurt Cobain fortfarande lever och en exemplarisk high school-elev sätter ett gevär i munnen och trycker av.

Möt Hannah, som i kollisionen med Lacey blir den tuffare Dex, möt styrka och revolution och ett mörker sällan tidigare skådat. Känn igen kärleken till musiken, desperationen, tonåren, ångesten. Gräv ner dig i svärtan, läs Girls on fire.

Innan jag dör

9789173374064_200_innan-jag-dor_pocketEn av de böcker som som stannade kvar längst hos mig 2016 var Innan jag dör. Jenny Downham är en av mina favoritförfattare och det här är i min mening hennes bästa bok, ett osentimentalt porträtt av sextonåriga Tessa som lider av leukemi och vet om att hon snart kommer dö.

Jag lyssnade på Innan jag dör, promenader i februarikylan där jag kunde låtsas att tårarna berodde på kylan. Men jag grät över Tessa och hennes öde, över Jenny Downhamns fantastiska sätt att berätta – en mycket fin uppläsning av Marie Richardson.

Den odödliga Henrietta Lacks

den-ododliga-henrietta-lacksEn annan historia jag i tankarna många gånger återvänt till under 2016 är Rebecca Skloots berättelse om Henrietta Lacks – en fattig, svart tobakshandlare som 1951 dog i livmoderhalscancer. Henriettas celler blev grunden för en forskning som lever än idag och har spelat en avgörande roll inom medicinsk vetenskap.

Den odödliga Henrietta Lacks är fängslande och välkskriven, ett porträtt av en kvinna i dåtiden och hennes släktingar i nutiden och inte minst – en odyssée över medicinsk forskning där etik och vetenskap krockar.

Färjan, årets bästa skräckroman där M/S Baltic Charisma inte bara är den slitna färjan som år efter år seglar sin last av yta och falnad dekadens över Östersjön utan också är en röst i berättelsen. Något ondskefullt har klivit på.

Revolutionary Road, en modern klassiker som gömmer så mycket ångest under den välputsade förortsytan att jag ibland fick svårt att andas under läsningen. Utan Richard Yates fulländande språk hade jag nog inte orkat.

Tio över ett är också den en bok fylld av ångest, tonårsångest i nutid när Majas hela värld sakta men säkert krackelerar. Huset ska rivas, hela Kiruna flyttas. Tänk om huset och familjen rasar ner i det svarta mörkret, i helvetet under jorden? Augustprisbelönad med rätta.

Guds barmhärtighet är första delen i Kerstin Ekmans trilogi Vargskinnet, både vacker och plågsam om Hillevis liv som barnmorska i Jämtland för hundra år sedan.

Rebecca, skräckklassikern som jag nu äntligen läst och som med sitt kalla psykologiska mörker fullständigt övertygade mig.

9789113060309_200x_farjanindextio-over-ettgudsbarmh_rtighetrebecca2

Bubblare

2016 inleddes med första delen i The Expanse, Leviathan wakes, bombastisk rymdopera när den är som allra bäst. Bland fantasyböckerna jag läste kan jag ju inte låta bli att nämna A Game of Thrones och den allra bästa dystopin jag läste var Väggen.

Bland de försvarligt många grafiska romaner jag läste stod två ut med fasansfull klarhet: urmonstren i den Lovecraftdoftande Smutsig svart sommar samt Viktor Kasparssons fortsatt blodiga eskapader i Vinterbrand.

Som vanligt läste jag mycket young adult och mina absoluta favoriter i genren var If I was your girl, Du, bara och Vi är en.

2016 läste jag också oerhört mycket böcker för mellanåldern, eller slukaråldern, den tid mellan 9-12 år som det skrivs så mycket fina böcker för och som alltid verkar förbises i Augustprisceremonin. Detta var något jag verkligen blev arg över och också skrev ett långt blogginlägg om, startat av besvikelsen över att den fantastiska Brorsan är kung inte blev nominerad. I Augustprissammanhang sträckläste jag också de tidigare prisade böckerna Legenden om Sally Jones och Mördarens apa  och jag älskade dem.

Slutligen, den sista boken jag vill nämna, är den fantastiska thrillern You will know me. Jag hoppas verkligen få återvända till Megan Abbotts mörka uppväxtskildringar under 2017.

Läst i december 2016

Årets sista månad bjöd på fler lästa böcker än november, och lite säsongsläsning.

cc

Krimineller – Aino Trosell
Skarven – Sara Lövestam
The midnight star (The young elites #3) – Marie Lu
Let it snow – John Green, Maureen Johnson, Laureen Myracle
Girls on fire – Robin Wasserman
Flykten från Kabul – N.H. Senzai
Poirots jul – Agatha Christie

7 böcker lästa
4 ungdomsböcker
3 deckare
2 böcker på engelska
3 världsdelar och 4 länder besökta

Månadens bästa var helt klart Girls on fire.

Månadens överraskning var Flykten från Kabul som jag visserligen trott skulle vara bra men som ändå gav mig mycket mer än jag hoppades.

Månadens säsongsläsning Poirots jul och Let it snow som inte är med på bilden eftersom jag var tvungen att återlämna den till biblioteket.

Girls on fire – Robin Wasserman

Girls had to believe in everything but their own power, because if girls knew what they could do, imagine what they might.

indexDet känns nödvändigt att börja vilken recension som helst av Girls on fire med ett citat. Det är Robin Wassermans språk, de knivskarpa formuleringarna som tar mig till Battle Creek och får mig att rysa.

Battle Creek är en gudsförgäten håla i Pennsylvania. Det känns som det rädda ordet, för nittiotalets rädsla för satanism kryper här runt hörnet. Kurt Cobain lever än men skolans populäraste kille Craig gör det inte. Med ett gevär sköt han inte bara sig själv utan också ett hål in i Battle Creeks grundvalar, de som är baserade på tjejer som är skötsamma och söta och killar som är sportstjärnor.

Hannah, vars hela karaktär och till och med namn signalerar präktighet, är själva sinnebilden av amerikansk godhet med dess ofta mörka baksida. Hannah är ensam, tills Lacey kommer till stan. Lacey är grunge, störningsmomentet, något som ytligt sett kom in i luckan Craig lämnade efter sig men egentligen fanns där mycket tidigare. Lacey döper om Hannah till Dex, gör henne tuffare, ger henne en mening i tillvaron och för det får hon avgudadyrkan.

Girls on fire ger sig in i början på ett nittiotal som jag är endast några år för ung för att minnas. När Kurt Cobain dog var jag åtta år och det var först några år senare som jag lyssnade på Nevermind för första gången. Kanske är det därför som nittiotalsskildringen inte träffar mig direkt i hjärtat, men Robin Wasserman är en så fantastisk författare att hon ändå gör det levande, får mig att känna mig som en tjuvlyssnare till Dex och Laceys vänskap, så nära inpå.

Girls on fire är en mörk skildring, vänskap och svärta när de fungerar som allra bäst tillsammans. Det påminner mig om Megan Abbott, fast ännu mörkare, särskilt den undertryckta revolten som verkar pyra i de flesta av tjejerna, både de som på ytan uppfyller kraven på perfektion och de som inte gör det. Om du älskar mörka thrillers, eller mörker i litteratur i allmänhet, missa inte Girls on fire.

You know I think it’s bullshit: faith, superstition, some sixth sense knowing that actually mean wishing or pretending or ignoring. But you’ve got to believe in something. I believe gravity will keep me from floating into space and that people came from monkeys. (—) I believe that global warming is increasing and the hole in the ozone is widening and nuclear proliferation is worsening and germ warfare is coming and we are all ultimately fucked. These are my foundations, Dex, my unquestionables. The gospel of Lacey. I believe in choice and words and genius and Kurt. I believe in you.

Du hittar den här eller här. Lästipset fick jag hos Dark Places och Bokbabbel.

Litteraturåret 2016 och alla små och stora siffror om det

Att jag läst färre böcker i år än tidigare var ingen riktig nyhet när Goodreads presenterade min årliga lässtatistik för mig. I år hade jag heller inte satt upp något läsmål för mig själv och det har ändå varit ganska skönt, att läsningen ska vara kravlös känns viktigare än någonsin för mig just nu och det målet tänker jag fortsätta ha 2017. Med det sagt, och med lite hjälp av Goodreads, tänkte jag blicka åter på vad jag läste 2016. Ett topplisteinlägg kommer också naturligtvis – när jag väl slutat våndas över vilken bok som egentligen var bäst 2016.

2016 läste jag 85 böcker och 23,099 sidor.

Kortaste boken var Vinterbrand 67 sidor och längsta A game of thrones 835 sidor. Genomsnittslängden på mina lästa böcker var 308 sidor.

20 av böckerna var skrivna av manliga författare, 64 av kvinnliga och 1 av både manliga och kvinnliga. Det är ingen nyhet att jag läser fler böcker av kvinnor än män och det är både medvetet och omedvetet – jag kommer blogga mer om det här 2017.

Jag besökte väldigt få länder. Under 2016 läste jag böcker av författare från Sverige, USA, Storbritannien, Irland, Frankrike, Kroatien och Österrike. Undantaget USA, diverse fantasyvärldar och yttre rymden så tog jag mig alltså inte ens utanför Europa. Mitt mål för 2017 kommer vara att försöka resa betydligt mer i mina böcker.

sommarläsning2

Den, enligt Goodreads, mest populära boken jag läste var A game of thrones som också 1,915,943 ytterligare personer läste och betygsatte. Den minst populära var Nu är jag ung hela mitt liv av Christina Kjellsson som endast ytterligare 1 person betygsatte på Goodreads. Dock lär det rent lokalt ha varit en av de mest populära böcker jag läste eftersom Christina Kjellsson är en ytterst lokal författare där jag bor och dessutom besökte oss på biblioteket 2016.

a-game-of-thronesindex vinterbrandkraften

 

Jag verkar ha läst mycket bra böcker i år för mitt betyg i genomsnitt på böcker är 3,7. Den bok jag läst i år som har högst betyg på Goodreads är Kraften av Siri Pettersen som snittar in på fantastiska 4,7 i betyg. Jag gav den en fyra i betyg och den är den definitivt en av de bästa böcker jag läst i år – avsaknaden av full poäng beror mest på funderingar kring representation och feminism.

Fler återblickar på 2016 kommer! Kraften lär definitivt vara med även på min topplista.