Den allvarsamma läsningen

Som (nästan) alla andra bokbloggare reser jag bort den här helgen. Men medan större delen av #boblmaf intar Göteborg och bokmässan, fyller jag väl något av kulturtantshålet som efterlämnas i Stockholm. Visserligen älskar jag hösten rent allmänt och kanske främst bland fjällen men även i Stockholms är hösten vacker och särskilt i sällskap av vänner en bara träffar då och då. Den här helgen kommer innebära både bokklubb, stadsvandring och bio och kanske, om det hinns med, Jessicas konstutställning så även om jag inte är på Bokmässan kommer kulturen spruta ur öronen på mig på tåget hem.

Boken vi ska prata om, och filmen vi ska se, är Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken. Jag älskade den när jag läste den för första gången för många år sen, nu är jag mitt i en omläsning och jag hoppas den fortfarande är lika bra.

A Game of Thrones och den starka kvinnan

a-game-of-thronesWinter is coming. I Westeros kan årstiderna räcka i åratal, sommaren har verkat vara evig men viker sig mer och mer för en annalkande vinter. Familjen Stark har sitt fäste i den nordliga delen av landet där en mur skyddar från övernaturligt ont, i syd har kungen sitt säte på den kända och ökända järntronen.

A Game of Thrones är high fantasy när den är som bäst och en återgång till sekundärvärldsfantasy med andra varelser, komplicerade släktfejder och dödsbringande svärd som kanske fått stå tillbaka en del för urban fantasy de senaste åren. Det jag tycker att George R. R. Martin lyckas så bra med är att skriva episk fantasy och samtidigt bry sig om sina karaktärer – ibland kan både protagonister och antagonister i fantasy vara svartvita i sitt tankesätt och därmed ganska tråkiga. I Game of Thrones är de människor, både onda och goda och ofta en blandning av de båda.

Det som tyvärr ofta verkar följa med klassisk high fantasy är de taskiga kvinnoporträtten som ofta försvaras med att fantasyns sekundärvärldar imiterar någon slags europeisk medeltid men – helt ärligt – om det går att peta in drakar in den imaginära medeltiden så går det väl att plocka bort den taskiga kvinnosynen, eller? Det jag tvärtemot har hört om A Song of Ice and Fire, samlingsnamnet på serien, är att den innehåller många starka kvinnor. Detta är dock, paradoxalt nog kan tyckas, en av anledningarna till att jag hittills har hållit mig ifrån den. En fantasyvärld kan nämligen inte bedömas som jämställd eller feministisk eller ens som att den ger ett bra porträtt av kvinnor efter att den råkas befolkas av många ”starka kvinnor”. Snarare tvärtom, i min mening. Här är det nog på sin plats att varna för en inkommande rant som delvis, men inte helt, riktar sig mot A Game of Thrones och allra främst mot fantasy och kvinnoporträtt i allmänhet.

Det som gör mig på så fasligt dåligt humör med uttrycket ”starka kvinnor” är att det på flera olika sätt istället tjänar till att nedvärdera kvinnor, kanske det främsta genom att särskilja dem från andra, enligt antagandet en får göra, svaga kvinnor. En lyfter ju sällan eller aldrig fram manliga huvudkaraktärer som ”starka män” (ni hör hur löjligt det låter?), därför att många män ofta porträtteras som mer eller mindre starka och, mer betydelsefullt, kan benämnas som ”starka karaktärer” men aldrig ”starka män”. För män är det inte något utmärkande att vara stark, men om kvinnor är det, då är de ”starka kvinnor”. Som om det vore något ovanligt att vara stark som kvinna. Dessutom, och det här är väldigt typiskt för porträtt av ”starka kvinnor”, ligger deras styrka ofta inte i deras kvinnlighet utan i deras manlighet. Arya i Game of Thrones till exempel är ju hur kick-ass som helst och förs ofta fram som ett exempel på att A Song of Ice and Fire är progressiv i sina kvinnoporträtt. Men hur presenteras hon? Som en karlakarl, som en smed, som en som inte kan sy eller göra andra typisk kvinnligt kodade saker. Inte lika vän som sin syster och slutligen – ful, med ett hästansikte. Men stark, låt oss inte glömma det! Att en skulle kunna vara stark och samtidigt typiskt ”kvinnlig” verkar vara en omöjlighet och till och med när kvinnorna ska beskrivas som starka är det just det typiskt manligt kodade som premieras.

Låt oss lyfta blicken vidare. Att lyfta fram en särskild fåtalig grupp kvinnor som ”starka” pekar alltså dessutom ut resten av kvinnorna i berättelsen som svaga och lyckas då också göra det till något dåligt att vara svag. Alla människor är svaga ibland, men de här smått vidriga porträtten av ”starka kvinnor” skapar en känsla av att de som inte är den starka kvinnan, den oböndiga, den som står emot allt och alla, den är lite sämre. Hur ofta känner jag mig som den ouppnåeligt ”starka kvinnan”? Sällan.

Men låt oss lämna den starka kvinnan för ett tag. Hur porträtteras kvinnor i allmänhet i A Game of Thrones? Inte alls, till en början. Männen inleder berättelsen och de presenteras som soldater och krigare. Den första kvinnan nämns i förbigående i en mening om att aldrig lita på historier en hör vid en kvinnas bröst. De är skökor, ligg, fruar, tänka fruar, döttrar. Det är patriarkatet, återigen, i ett nötskal. Samtidigt har också min vän och kollega bibliotekariejournalisten – som jag också hade en lång diskussion om just detta med – hintat att jag har ju faktiskt några böcker kvar i serien och kanske ska jag inte vara så snabb med att döma. Nåväl, kanske inte.

Det tar sig också mot slutet i A Game of Thrones. Martin ger en fin skildring av Daenerys som en kvinna som står upp mot patriarkatet, skapar sin egen plats i världen och förhoppningsvis även för andra kvinnor. Det jag bara inte gillar är att kalla dem är ”starka kvinnor”. Som om en måste vara exceptionell, ett undantag, för att vara ”stark” när en är kvinna. För att det implicerar att alla andra kvinnor är svaga. För att det heller inte behöver vara dåligt att vara svag.

Den som till äventyrs råkat se mitt betyg på Goodreads på den här boken (en stark fyra) kanske blir förvånad över att den här recensionen främst verkar innehålla kritik. Håll då i minnet att fenomenet med ”starka kvinnor” är något jag retat mig på länge och och att kritiken egentligen riktar sig mot större delen av high fantasy-litteraturen och många historiska romaner (jag har skrivit om detta flera gånger tidigare, till exempel här och här). Att jag klippte dryga 800 sidor engelskspråkig fantasy på tre dagar kanske bör ses som en större fingervisning mot hur bra jag faktiskt tyckte den här boken var och hur lätt jag hade att förlora mig i den. Just det där, att kunna förlora sig helt i en totalt främmande värld och direkt ta många av karaktärer till sig, det är då fantasy är som allra bäst i min mening.

Jag vägrade läsa A Game of Thrones så länge för att alla andra gjorde det. Jag avskyr att läsa en hajpad bok – inte bara för att jag alltid varit lite motvalls utan också för att det är så svårt för en sådan bok att leva upp till förväntningarna. Det är nästan orimligt, och risken är att det blir platt fall på grund av en hype som, om den inte funnits, inte hade förstört läsningen. Att boken inte bara håller för hypen utan överträffar den med råge säger inte lite – jag kommer så klart att fortsätta läsa och jag längtar efter att återvända till Westeros och träffa Arya och Daenerys igen.

Hitta den här och här.

Läst i juli 2016

Juli var både sista rycket på en, minst sagt, intensiv jobbsommar och starten på min semester som varade i tre veckor. Således läste jag egentligen både mycket, och lite. Mindre än mina tio böcker i juni, men ändå klart godkänt.

Kråkslottet – Ewa Christina Johansson
Innan helgen är över – Kerstin L Hahn
Not that kind of girl – Lena Dunham
Sfinx – Christine Falkenland
Vilse – Karina Berg Johansson
Vattnet drar – Madeleine Bäck
Svartkrut och eld (Temeraire #3) – Naomi Novik

7 böcker lästa
4 ungdomsböcker
3 skräck 2 fantasy varav 1 tegelsten
1 biografisk roman

Temat för juli var helt klart skräck och thrillers, som den förutbestämde säsongsläsare jag är. Bland dessa var Innan helgen är över helt klart den mest gastkramande.

Juli månads besvikelse var Not that kind of girl som absolut inte levde upp till helgen. Intressant och bra, ja, men kändes alldeles för ofärdig och hoppig.

Månadens absoluta sommarläsning var Svartkrut och eld för även om jag gärna läser thrillers på sommaren så är fantasy för mig den absoluta sommarläsningen.

Läser du säsongsbetonat?

Sfinx – Christine Falkenland

Avundens bittra besvärjelse.

Hon är den första hustrun, och där utgår hela hennes världsbild. Den nuvarandra dottern får läsaren se endast i glimtar, nästan i förbigående. Den största platsen, ja nästan hela berättarens liv, tar den nya hustrun till berättarjagets före detta man, hon och den nya hustruns barn. Det slår mig nästan direkt att det inte är Felix, den före detta kärleken som blev hat, som är föremålet. Det är inte ens sonen, den som skulle varit hennes. Det är den nya kvinnan, Claire, som allt kretsar kring. Det hon har. Det verkar heller inte vara avundsjuka lika mycket på själva kärleken och livet, mer på bilden och ytan – det alla eftersträvar? Det fina huset, familjefotona.

9789175030647_200x_sfinx_pocket

Berättarjaget iakttar, gömmer sig, bär på avunden tills den styr stegen över gränsen och in i huset, det som skulle varit hennes. Ibland kan jag nästan glömma hur smutsig historien är, hur sjaskig, när Falkenland förpackat den så elegant, i ett så flytande språk. Christine Falkenland lockar in i avunden som blir till förakt, trasslar in mig tills jag inte vet hur jag ska komma ut. Hennes språk är fängslande, skapar bilder av ord. I en enda mening kan det rymmas poesi, som beskrivningen av den nya hustrun. Jag fångas av att meningen är kamouflerat beundrande, vacker men också fylld av dolt hat.

En andakt, ett hår genomborrat av solstrålar, du var ett eldsken.

Solen smeker inte håret, den genomborrar och sätter eld. Så är språket dubbelt, förvirrar. Värdet ligger i skönheten och ytan, i den patriarkala bilden att det är vår yta som gör oss värdefulla. Men också den djupt rotade patriarkala sanningen att kvinnor alltid slåss mot varandra, är rivaler. Måste tävla om männens uppmärksamhet. Något som borde begravas och ersättas av systerskapet.

Ibland kan jag också nästan glömma hur opålitlig berättaren är, men då och då kommer det tillbaka – som ett slag.

Fantasin har blivit en del av mig själv.

Sfinx är dock inte bara en historia om avund. Det är också våld, en mans våld mot en kvinna – hur opålitlig berättaren än är så går det inte att förbise. Klassamhället blir en fond, en bakgrund mot vilken berättarens ångest om att bo i en lägenhet hon inte har med, dyra möbler, tillvaron, studsar fram och tillbaka. Det finns många lager i Sfinx, även om handlingen verkar stå still så eskalerar det psykologiska dramat stuprätt – en nedåtgående spiral som mot slutet inte längre gömmer det smutsiga, psykiska, det besatta. Jag försöker värja mig men det går inte. Christine Falkenland är en fantastisk författare och jag måste läsa mer.

Hitta den här eller här.

Andra som skrivit om boken: Med näsan i en bok, Bokföring enligt Monica, Bokblomma, Bokstugan, Dagens bok.

George – Alex Gino

GEORGE_customAlla tror att George är en pojke. Men George vet att hon är en flicka. Ingen verkar förstå, inte läraren, inte Georges mamma, inte klasskamraterna. Kanske skulle alla förstå, om hon bara fick spela spindeltjejen Charlotte i klassens uppsättning av teaterpjäsen Min vän Charlotte?

Men George får inte ens försöka, för att alla tror att hon är kille. Det är en hård och orättvis värld för en nioåring som känner sig annorlunda och ingen förstår på vilket sätt. Som tur är har George sin bästa vän Kelly, som är den enda som verkar förstå. Vänskapen mellan George och Kelly är fint berättad, boken är fint skriven. Det är lätt att komma George nära, jag känner verkligen för henne och hoppas alla kommer förstå att hon är tjej på insidan. Att bara det yttre inte stämmer. Jag tycker också att det är fantastiskt att den här boken kommer ut så tätt inpå If I was your girl för utgivningen av barn- och ungdomsböcker med en transperson i huvudrollen växer inte på träd. Jag kollade upp statistiken och den är minst sagt sorglig. Jag hoppas det här tyder på att det är en trend på gång för böckerna behövs så otroligt mycket. Att den här boken riktar sig till yngre barn är också fantastiskt för de barn som är i samma sits som George kan nog säkert känna sig lika ensamma som hon gör och det är så fint att det då i alla fall finns böcker med igenkänning.

George är en bra och viktig bok ur flera aspekter. Bokstaden är inne på något viktigt i det att det i slutändan är George som får bestämma, att det finns vuxna som lyssnar och att hon inte blir nedtryckt eller tillrättavisad. Barn som får bestämma över sitt eget liv, det är viktigt. Det är också en bok om vänskap och Kelly är en fantastisk vän till George.

Samtidigt märks det att den här boken har en tydlig pedagogisk ambition, mycket tydligare än i If I was your girl. Tyvärr får berättandet och stilen skuffas undan för det pedagogiska målet och emellanåt är berättelsen ganska torr och tråkigt skriven. Jag vill ju självklart kunna ge boken George till barn i samma sits som huvudpersonen men jag skulle också, lika mycket om inte mer, vilja ge den till varenda barn som lånar böcker hos oss som en motvikt till alla heteronormativa och cis-normativa böcker som finns. Jag kommer göra det, också, ibland, men inte alltid för rent berättarmässigt tycker jag inte boken håller hela vägen.

Men George är ändå en jätteviktig bok, jag är oerhört glad att den är skriven och jag hoppas verkligen att den får många efterföljare med barn i huvudrollerna som inte måste vara som andra barn. Kanske kommer vi till och med någon gång komma dit att det inte behöver vara en grej eller ett problem att huvudpersonen är transperson. Det bara är så.

Lilla piratförlaget, 2016.

Hitta boken här eller här.

Andra som läst: Bokhora, Transformering.se, Biblioteksbubbel, Bokstaden, Prickiga Paula, Litteraturmagazinet, romeoandjuliet,

Fem deckarfavoriter

Mitt bloggflöde svämmar över av Crimetime Gotland just nu och hur gärna jag än hade velat vara där så är jag fast hemma i stan. Jag tänkte dock inte vara sämre än att jag gör som …ochdagarnagår och knopar ihop en lista! Fem av mina favoritdeckare, ganska olika inbördes men alla fyllda av ond, bråd död. Fyra av dem råkade bli svenska författare, men så finns det många bra svenska deckarförfattare också.

Tio favoritdeckare

rosens_namn2

Rosens namn

För att inleda listan med en klassiker! Rosens namn av Umberto Eco är en riktig tegelsten, en mordgåta som håller intresset uppe i uppemot åttundra sidor och en fin historisk skildring. Sist men inte minst en underbar hyllning till böcker och bibliotek.

 

 

tragedi

Tragedi på en lantkyrkogård

Den första och enda deckardrottningen, egentligen. Maria Lang läste jag redan som tonåring, mammas gamla gulnade pocketexemplar och jag fastnade redan då för Christer Wijk men allra mest för Puck Bure. Tragedi på en lantkyrkogård läser jag om nästan varje jul och jag håller den för Maria Langs allra bästa – mordgåta och julstämning i en underbar blandning.

 

strömkarlenStrömkarlen

Även i Strömkarlen tas en tillbaka till gångna tider, Limme & Palmqvists deckare är egentligen inte att jämföra med Maria Lang men jag älskar blandningen av det historiska Karlshamn och klassisk pusseldeckar-gåta. En deckare i dåtid, skriven i nutid.

 

djavulen-hjalpte-migDjävulen hjälpte mig

Vi håller oss kvar i det dåtida Sverige ett tag till. Djävulen hjälpte mig rör sig i gränslandet mellan skräck och deckare och berättar om ett verkligt mord, bara det gör den skrämmande men det är också Caroline Erikssons språkdräkt som gör att läsningen fyller mig med fasa. I 1800- talets Yngsjö i Skåne står Anna Månsdotter och hennes son anklade för mord på sonens hustru Hanna. Skrämmande, brutalt, välskrivet.

 

medan-morkret-fallerMedan mörkret faller

Skrämmande är också historiska deckare som får det att kännas som nutid. Medan mörkret faller dyker ner i trettiotalets mörka historia och hittar där gryende nationalism och nazism som vill definiera den ”svenska folksjälen” och rensa ut de som inte anses tillhöra den. En djupt skakande påminnelse om att vi är på samma väg idag, när rasism blir alltmer accepterat och rumsrent och ett regeringsparti vill gå samma väg som nazismen före andra världskriget. Anna Lihammer skriver skickligt och nära.

Höstlängtan, höstböcker

Med hösten kommer längtan efter färgstarka löv, långa läskvällar, levande ljus och den där krispiga luften som aldrig tycks vara här innan september. Men också efter dystopier, skräck, spöken och mörka thrillers. Just nu väntar jag på exceptionellt många fina och höstiga böcker på bibblan. Det är svårt att säga vilken jag längtar mest efter. Björnstad lockar mycket, jag har hört att den ska vara allvarligare än Fredrik Backmans tidigare böcker och det bådar gott. Thrillers får jag mitt lystmäte i med You will know me och Girls on fire, självklart tipsade från Dark Places. Men kanske att det är City of Mirrors, tredje delen i Justin Cronins mastodontdystopi som hägrar mest.

Det ser ut att bli en fin läshöst.

Broken Harbour – Tana French

410Dy16+IBL._SX323_BO1,204,203,200_Broken Harbour är den första boken av Tana French jag har läst. Det lär inte bli den sista, för även om huvudpersonen egentligen är just den sortens detektiv/polis jag är ganska trött på – äldre frånskild man – så är det med en så gastkramande spänning och kuslig närhet Tana French porträtterar sin mordgåta, sitt Irland i en lågkonjunktur som i Broken Harbour i det närmaste blir en depression och sin förortsidyll i sönderfall.

Förortsidyllen som skulle blivit, Broken Harbour som bytte namn till Brianstown men aldrig lyckades tvätta av sig stämpeln av trash, som fastnade i lågkonjunktur och svekfulla byggnadsföretag och aldrig ens byggdes färdig. ”Ocean View” kallas husen där tragedin inträffar och som nästan är en tragedi i sig själva, en dröm som aldrig byggdes färdigt. En spökstad snarare än en drömvilla och här mördas en hel familj – en inkräktare? Ett familjebråk? Två barn kvävs i sina sängar, fadern ligger i en blodpöl på golvet och modern är den enda som har en chans att överleva.

Broken Harbour är något av ett mellanting mellan polisdeckare och hårdkokt thriller, men vad den än är så gör Tana Frenchs språk den till en läsupplevelse svår att lägga ifrån sig, svår att glömma. Det är i titeln inte bara byn som är bruten, den trygga hamn som Jenny och hennes familj försökte skapa för sig själva slås i spillror på mer än ett sätt, den trygghet som en nation kan innebära naggas i kanten av lågkonjunkturen. Är ens det allra mest egna, ens eget sinne och tankar, trygga? Mycket slås i spillror i Tana Frenchs fjärde bok och även om en del verkar ha hänt i de tidigare böckerna så tyckte jag inte det var några problem att ge sig direkt in i denna. Jag kommer nog inte läsa fler direkt, för bara denna tog musten ur mig, men i framtiden kommer jag återvända till Tana Frenchs Dublin, helt säkert.

Hitta den här eller här på engelska, här eller här på svenska.

Fler som läst och bloggat om boken: Pocketblogg, Johannas deckarhörna.