Bättre brinna upp än fejda ut – Lilla Berlin #6

30- årskrisen är nära, vänner gifter sig och skaffar barn och våra hjältar slåss mellan att krampaktigt hålla kvar i ungdomens festliga sorglöshet och att stå vid stupet inför vuxenlivet, klimatkrisen och miljökollapsen. Bättre brinna upp än fejda ut är sjätte samlingsalbumet med Lilla Berlin av Ellen Ekman.

Ellen Ekman är genialisk i sin satiriska analys av samtiden, där människor klamrar sig fast vid sin ohållbara konsumtion och sitt flygresande som om det gällde livet. Och det gör det ju, förutom att det tvärtemot gäller att syna sin egen miljöpåverkan i sömmarna om det ska finnas ett liv på jorden. Skildringen av hur människan fokuserar all sin energi på att konsumera ”rätt” – ”hållbart” producerat, fairtrade, ekologiskt – istället för att bara konsumera mindre, är lysande.

För Mira, Stina, Otto och de andra i Lilla Berlin är det svårt, som det är för de flesta. Jag älskar att Ellen Ekman skildrar något så viktigt på ett så humoristiskt och satiriskt sätt. Det känns nästan fel att skriva att Bättre brinna upp än fejda ut handlar om klimatkrisen, för på något sätt handlar den helt enkelt bara om livet. Om den dubbelmoral vi alla besitter någon gång i livet, om att tampas med fördomar, om att vara feminist och HBTQ-person i ett binärt uppdelat patriarkat, om att våga se livet i vitögat.

Det enda jag tycker är lite tråkigt är att jag har läst de flesta delarna i albumet innan. Mest är det ett samlingsalbum där de alla flesta bitarna publicerats på Ellen Ekmans instagram någon gång. Det finns säkert något som är helt nytt, men jag hade gärna fått mer nytt i ett seriealbum som jag är tänkt att köpa (även om just jag lånade på biblioteket, heh). Å andra sidan får seriestripparna ett helt annat sammanhang lästa direkt efter varandra, i ett album. Skillnaden är att få ett tillfälligt gott skratt – ofta av igenkänning – eller att ovanpå det dessutom få en knivskarp analys av vår rädsla inför att vår slösaktiga livsstil behöver en grundläggande förändring.

Ordfront förlag, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: romeoandjuliet,

Folk med ångest och när allt blir för mycket

Fredrik Backmans nya roman börjar på det väldigt typiska Fredrik Backman- sättet: stökigt, humoristiskt, en smula dramatiskt och väldigt kärleksfullt.

Det blir mörkare ganska snart. Folk med ångest är någon slags komedi, men med bittra undertoner och svarta hål av depression och utsatthet. När en fullständigt osannolik kombination av människor stängs in i en lägenhet på visning under ett bankrån som blev ett gisslandrama, kan det inte bli så mycket annat.

Fredrik Backman ser ibland rakt igenom samtiden, utan att göra det på ett svårt och krångligt sätt. I de stunderna älskar jag Folk med ångest, gråter nästan en liten tår över de som har sina känslor så djupt begravna att de inte kan komma åt dem annat än med fumliga gester och fyrkantiga ord. De människorna, ofta äldre män men ibland också högt uppsatta kvinnliga chefer, skildrar Fredrik Backman vackert och varsamt, utan att det blir klyschigt även när det borde vara det.

Folk med ångest tangerar både pusseldeckarmysteriet, polisromanen, farsen, diskbänksrealismen och sorgeskildringen. Den är, i sina bästa stunder, väldigt genomtänkt och välskriven. Tyvärr är den ibland också överdrivet sentimental och upprepande. Det finns fina skildringar här, men efter ungefär halva boken började jag önska mig en hårdare redaktör för att skala bort det översta lagret av metaforer, snyftskildringar och krångligt uppbyggda meningar. Fredrik Backman skulle behövt döda massor av darlings, och det känns som att förlags- och redaktörsarbetet med den här boken kollapsat fullständigt. Allt det som i rätt mängd träffar rakt i hjärtat, blir vid överdriven mängd bara tjatigt. Hade Folk med ångest varit ungefär 75 sidor kortare hade jag älskat den.

Forum, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Bokblomma, Enligt O, och dagarna går, romeoandjuliet, just nu just här, Ylvas läsdagbok, Bokugglor, Porten, Johannas deckarhörna, hyllan, Vargnatts bokhylla, Bims blogg, CRM Nilsson, Lottens bokblogg, Bokblomma.

Sommarläsningen 2019

Det är något med sommarläsning och fantastik. Långa lediga dagar är helt enkelt perfekta för tjocka fantasyäventyr och episka rymdoperor. Och zombies, blodtörstiga ruttnande kroppsdelar i en dystopisk framtid. Under sommaren läser jag en bok från fantastik- världsutmaningen och en hyllvärmare, men mest läser jag fortsättningar på älskade fantasyserier och någon kärleks- Young Adult. En perfekt blandning.

A feast for crows (Game of Thrones #4) – George R R Martin
Kärleken vi inte förstår
– Bart Moeyaert (årets ALMA-pristagare!)
Tongues of Serpents (Temeraire #6) – Naomi Novik
A conjuring of light (Shades of Magic #3) – V. E. Schwab
Trädet vid vägens slut
– Daniel Edfeldt
Zonen vi ärvde – noveller av Fruktan
The Dark Forest (Rememberance of Earth’s Past #2) – Cixin Liu

Planerar du sommarläsningen?

Vei 2 – Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnsson

Vei är en förunderlig berättelse. Vacker, sorglig och grym – Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnsson har skrivit ett storslaget verk i två delar.

Vei, bok 2, fortsätter precis där vi lämnade Vei i bok 1. Vei är jättarnas obesegrade förkämpe i meistarileikir, kampen mellan jättarna från Jotunheim och asarna från Midgård. Oden vredgas över Veis framgång, var säker på att vinna meistarileikir så som asarna gjort i alla tider. Falskspel, ränker och död kantar Veis väg mot att vinna meistarileikir.

Det finns många varianter på sagorna inom den nordiska mytologin, de flesta har vi hört många gånger. Bland det jag tycker allra mest om med Vei är att Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnsson inte räds att utmana de gamla ingrodda berättelserna – men ändå låter de välkända myterna finnas kvar som en kärna i historien. Vei är en storslagen saga, men ännu mer är det en berättelse om att göra svåra val, om kärlek, om att vara sann mot sig själv. Mitt bland alla gudar och hjältar känns ändå Vei någonstans som en ganska jordnära berättelse.

Det är svårt att släppa berättelsen om Vei. Vid sidan av att det är hisnande spännande finns det också många lager att fundera över. Berättelsen är fantastisk i sig men blir bara ännu mer fängslande av Karl Johnsson vackra och storslagna illustrationer. Text och bild smälter samman till en förtjusande helhet, gör Vei till en av de bästa grafiska romaner jag läst. Missa den inte.

Kartago, 2019.

Köp boken på SF-bokhandeln. Den finns också på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Fiktiviteter, Kulturkollo, romeoandjuliet, Simon säger.

På resande fot i litteraturen – eller, efterlängtad läshelg

Efter några intensiva jobbveckor är det alltid fantastiskt att ägna en hel helg åt verkliga längt-böcker. En del av helgen kommer visserligen behövas ägnas åt vuxenlivet med sådant som städning, tvätt och matlagning men med en riktigt bra bok i öronen går även dylika sysslor in under begreppet ”läshelg”, tycker jag.

I helgen börjar jag läsa nästa bok i fantastisk- världsutmaningen: Frankenstein in Baghdad av Ahmed Saadawi. Jag läser också den efterlängtade uppföljaren till Falafelflickorna, Tack för allt! av Christina Wahldén. Jag ljudbokslyssnar också på Carry On av Rainbow Rowell.

Jag kommer alltså ägna de närmsta två dagarna åt en pastisch på Frankenstein i ett USA-ockuperat Baghdad, följa aspirerande detektiven Hawa i en svensk förort och gå på magisk skola i Watford tillsammans med Simon Snow.

Vilken värld besöker du just nu?

Svälten – hungeråren som formade Sverige

Svälten av Magnus Västerbro fick Augustpriset 2018 för bästa facklitterära bok i vuxenklassen. Det är lätt att förstå varför.

I Svälten får läsaren följa det svenska samhället, och kanske ännu mer några utvalda personer i det, under de tre svältåren 1867-1869. Magnus Västerbro tecknar några verkliga personers öden, sätter in dem i ett större sammanhang och försöker förstå hur nödårens mekanismer hänger samman.

För det är förstås inte så enkelt som att det dåliga vädret  – först vargavintern, sedan torkan – var den enda orsaken. För att så många människor ska svälta ihjäl när det ändå fanns resurser att tillgå krävs politiska och kungliga beslut, och sådana fanns det gott om. De svältandes nöd nådde inte i tillräcklig mån fram till kungligheten och i den mån de gjorde det, ignorerades de oftast.

Ändå var det omständigheter svåra att råda över som utlöste nödåren. Först var det kylan, då framförallt Norrbotten, Västerbotten och Jämtland svalt och dog. Året efter, 1868, spred torkan ut sig i framförallt Småland och Blekinge och emigrationen till Amerika var då ett faktum.

Det kan kännas längesedan, men ibland verkar det som att det inte alls är långt mellan 1700- talets världsbild och dagens. När det gäller människor i nöd är det i mångt och mycket samma synsätt som fanns då vilket återfinns hos en del människor idag: att inte vilja hjälpa utsatta, att se på människor som måste tigga för dagens bröd som kriminella eller mindre värda, att människor som flyr från katastrofer minsann borde hålla sig till sitt eget land. Flykt, emigration, fattigdom. Den har fungerat på samma sätt i århundraden och att inte vilja hjälpa människor i nöd verkar alltså vara en gammal svensk tradition. Som tur är, är det bara en mindre del av landets befolkning som tänker så här, men det är tillräckligt många.

Magnus Västerbro skriver oerhört intressant just om det, hur en del saker har fungerat på samma sätt i samhället så länge, medan andra saker vi tar för traditioner mest är en romantiserad bild av hur livet var då. Det finns en nationalromantisk nostalgibild över livet på den svenska landsbygden för 250 år sedan som drömdes fram i den växande klyftan mellan stad och land i och med industrialiseringen. Den stämmer egentligen inte så väl. Magnus Västerbro krossar också effektivt myter om hur Sverige varit ett föregångsland i jämlikhet i hundratals år, det är oerhört intressant läsning.

Den här boken är en berättelse inte bara om den stora svälten, utan också om det svenska bondesamhället. Jag fastnar vid ord och deras betydelse som hos många säkert idag är glömda: torpare, backstugusittare, hemman, skiftesreformerna, inhysehjon, statare. Men även om Magnus Västerbro skriver med inlevelse och, ibland, en viss glöd, är det gamla bondesamhället och dess långsamma övergång till kapitalismen inte romantiserat. Det var ett hårt liv, mer för en del än andra.

Svälten är helt enkelt en fantastiskt intressant bok om en del av Sveriges historia som många nog tror att de vet mycket mer om än de egentligen gör. Det enda jag saknar, i den första delen om vintern 1867, är en större bild över samernas liv vid denna tid. Västerbro nämner det flera gånger, tvångskristningaena och kolonialismen, men jag önskar att det hade fått ta större del – inte minst med tanke på hur mycket ”nybyggare” nämns.

Utgiven av Albert Bonniers förlag, 2018.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Boktokig, Läsvärd eller inte?, hyllan, dagens bok.

Bäst i maj 2019 och TBR för juni

Maj började lite trögt. Jag läste några fina böcker i början av månaden men fastnade ganska snart i Svälten. Inte för att den var dålig, utan för att det var så otroligt mycket att orka ta in. Vidare fortsatte maj att vara en kulturell månad. Jag gick på fantastisk teater, Bortbytingen på Elverket i Stockholm och jag lånade böcker för första gången på länge då jag läst ut allt jag hade hemma. I maj fanns också mycket att vara arg över. Jag ilsknade till över Per Nilssons insändare i DN där det framställdes som att en del ungdomslitteratur är bättre än annan och att lättläst inte är lika mycket värt som andra böcker. Det största att vara arg på i maj är dock Alabama, som jag tyckte att Fiktiviteter skrev så bra om.

Maj månads lästa böcker är en brokig samling. Förutom den här högen lyssnade jag också på Vävarnas barn och The Miserable Mill.

Bäst i maj

Jag läste flera underbara böcker i maj. Bäst var Internment av Samira Ahmed och Vei 2 av Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnsson. Mer om den senare!

TBR för juni

Snart börjar sommarläsningen. Inte riktigt än. Fram tills dess, juni månads mest efterlängtade och hypeade TBR, är Frankenstein in Baghdad av Ahmed Saadawi, som jag läser i Fantastik- världsutmaningen.

Vävarnas barn – Per Anders Fogelström

Vävarnas barn är en arbetarroman, men en som utspelar sig mycket tidigare än Stadsserien som är Fogelströms kanske mest kända romaner. I Vävarnas barn möter vi ett samhälle än mer eländigt, torftigt och fattigt. De är utsatta människor, vävarna och deras barn som bor och arbetar i de nya klädesfabrikerna på Söder. Åren är 1749-1779 och med fabrikerna började den industriella revolutionen gry i Europa, framförallt i Storbritannien. Till Sverige skulle den inte komma förrän i mitten av 1800- talet.

Det är ett hårt arbete på Barnängens klädesfabrik. Särskilt för kvinnorna, som måste förhålla sig till strängare regler än männen. Nåde den som vågar opponera sig, vill få bättre villkor eller stå upp för sin egen integritet. Strejkrörelsen och den fackliga sammanslutningen är ännu långt borta. Per stiger i graderna i klädesfabriken, hans syster Sofia blir sänd till kvinnofängelse och tukthus. Det är hennes öde jag verkligen minns.

Per Anders Fogelström skriver målande och vackert, det är lätt att föreställa sig Stockholm i all sin vardaglighet, jag tycker om att det är en 1700- talsskildring långt bortom de fina salongerna. Vävarnas barn är delvis byggd på verkliga människoöden men, paradoxalt nog, är det kanske det som ändå gör att jag inte kommer personerna och verkligheten lika nära som i Mina drömmars stad. Fogelström väver in mycket faktiska händelser om livet förr, den är en bildande roman som är på gränsen till utbildande och det står något i vägen för de riktigt djupgående människoporträtten.

Jag tyckte inte lika mycket om Vävarnas barn som Mina drömmars stad, men det är ändå en läsvärd historisk roman. Jag kommer fortsätta lyssna på böckerna, i sinom tid. Inläsningen av Helge Skoog är mycket fin.

Fler som läst: Bokblomma, boktank. böcker i örat.

Vävarnas barn gavs ut för första gången 1981. Nu finns den att köpa som e-bok och ljudbok. Som pappersbok finns den säkert på ditt bibliotek.

Vad som får mig att läsa och att rata

Det finns verkligen ett oändligt antal böcker att läsa. Att välja är en nödvändighet och för ett tag sedan funderade Enligt O på vad det är som gör att vi väljer just de böcker vi gör. Tanken har legat och grott i mig de senaste veckorna.

Fantasy är genren jag läser mest, men inte all fantasy. Jag kan gärna slå mig till ro med storslagen sekundärvärldsfantasy någon gång om året, men oftast ryggar jag tillbaka inför 36- böckersserierna där det känns som att du behöver dedicera en halv livstid till läsandet. Då trivs jag mycket bättre med trilogikonceptet, gärna urban fantasy som har någon slags koppling till vår värld. Trollkarlar och häxor är välkommet, mest stjärnögd blir jag av en kickass- hjältinna som inte ingår i en kärlekstriangel, allra helst är det en bok med HBTQ+ -karaktärer.

Med science-fiction har jag av någon anledning lättare för det bombastiska. Jag önskar mig episka utomjordiska äventyr och rymdopera, allra helst de böcker där författaren inte är fastlåst vid vår tids könsroller och heteronorm. Dystopin får gärna vara så dyster som möjligt, mörk och tung och någonstans ändå verklighetstrogen – den blir som mest skrämmande då.

För skräcken, det är ändå det allra bästa. En bok som lovar mig blod och ond bråd död faller jag allra lättast för, särskilt om det är vampyrer i slängkappor involverade. Jag kan för all del, då och då, läsa en paranormal romance- ungdomsroman men allra helst vill jag ha mina vampyrer onda, blodtörstiga och monstruösa. Men inte för monstruösa, mest intressanta är de om de hänsynslöst vandrat genom årtusendena och samlat på sig all världens märkliga kunskap på vägen. Ylande spöken i knarriga gamla hus får mitt hjärta att klappa hårdare när det gäller många vuxenböcker, men kanske framförallt i genren för slukaråldern där de hemsökta husen aldrig tycks sina.

Ungdomsböcker och young adult får gärna innehålla allt av ovanstående men kanske ännu hellre drömmiga internatskoleskildringar eller mörka familjehemligheter. Jag slukar också en YA-roman om omöjlig kärlek eller fluffig vardag, bara den är välskriven. Samma innehåll i en vuxenroman ratas totalt. Jag vill egentligen inte säga aldrig, men jag skulle aldrig ta upp en vuxenroman som handlar om en trevlig bokklubb, en bok om en kvinna som blir lämnad och flyttar ut på landet för att starta sitt eget bageri eller en kärleksroman om ”ödet”. En bok som marknadsförs som en skröna eller rolig historia dissar jag totalt. Egentligen ratar jag nog allt som beskrivs som ”trevligt”. Otrevliga böcker är, för mig, oftast mycket mer intressanta.

Deckare väljer jag ändå bort i nio fall av tio. Det tionde är en välskriven, otypisk och intelligent deckare av en kvinnlig författare som väjer för genrens klyschor – d.v.s. inte strör blodiga, men vackra, kvinnolik omkring sig och absolut inte stoltserar med en butter gubbkommissarie i huvudrollen. Thrillers tyr jag mig lättare till, om de är litterära och stämningsfulla och gärna utspelar sig i ett kargt landskap med en missanpassad men tuff kvinnlig huvudrollsinnehavare.

De gånger jag blir överraskad är det ofta av en bok jag läser i en av mina bokcirklar, eller en som dyker upp i en läsutmaning. Jag försöker ändå att bredda mitt läsande ibland, även om något av mina kriterier alltid måste finnas med för att jag ska vilja ta upp en bok. Precis som Enligt O har jag alltid en läsplan i bakhuvudet, men förstås kan det slinka emellan ett oplanerat bibliotekslån eller en bok jag snubblar över på annat sätt. De flesta tipsen får jag på mitt jobb som bibliotekarie. Där lockar tusentals böcker på mig, de flesta verkar innehålla något jag tycker om.

Hur väljer och ratar du?

En droppe midnatt

Jason Diakité, mer känd som rapartisten Timbuktu, gräver efter både rötter och sin egen identitet i den fantastiska och gripande biografin En droppe midnatt.

Jag läser sällan biografier. Det händer någon gång då och då, om den till exempel fått Augustpriset eller om, som nu, jag läser den i en bokcirkel. Jag tilltalas sällan av biografiers ofta direkta språk och tycker nästan aldrig att de har något att berätta. Men Jason Diakité har något viktigt att berätta. Han berättar om hur han, på Lunds gator som tonåring, förstod hur hans egen hudfärg var avgörande för hur människor skulle bemöta honom. Han minns klasskamraters glåpord och sin egen osäkerhet – och började gräva. Han gräver i sin familjehistoria som börjar i folkhemmets Sverige men ganska snart tar klivet till USA. Till New York, till Harlem, till söderns och slaveriets USA.

En droppe midnatt är en släkthistoria som är fantastiskt intressant och gripande, men lika mycket är det en skildring av rasism i dagens samhälle. Den rasism som Jason Diakités släktingar fick uppleva i 1920- talets USA letar sig in i dagens folkhemssverige, det är skrämmande men tyvärr inte förvånande. Jason Diakité reflekterar på ett oerhört intelligent sätt, skriver vackert om relationer mellan barn och föräldrar och, kanske framförallt, om känslan av att inte höra hemma någonstans. Att rapparen och hiphop- artisten Timbuktu är en ordkonstnär är föga förvånande, men jag överraskades ändå av hur otroligt välskriven, litterär och fängslande En droppe midnatt är.

En droppe midnatt är otroligt viktig bok, brännande. Jag tror den är fantastisk att läsa högt eller tillsammans i en gymnasieklass och jag önskar att många unga och vuxna får den i sina händer.Jag lyssnade på ljudboken, mycket fint inläst av författaren själv. Inläsningen känns äkta och ärlig, den flyter på så fantastiskt bra som ljudböcker inlästa av författaren själv ofta gör.

Pappersboken är utgiven av Albert Bonniers förlag, 2016. Du hittar pappersboken bland annat på Bokus och Adlibris.

Ljudboken är utgiven av Bonnier Audio, 2016.

Boken finns också som lättläst, utgiven på Vilja förlag.

Fler som läst: Malin the writer, med näsan i en bok, och dagarna gårtvåtusen boktankar, Bloggbohemen, Dagens bok, Bokblomma, Bokgalleriet.