Armodet, sorgen, Torgny Lindgren- sommaren

I sommar har Radioföljetongen sänt tre Torgny Lindgren- romaner och jag ville återvända. Till Västerbotten, till Ormens väg på hälleberget som jag läste för första gången i tonåren.

Den är fortfarande lika knäckande, lika brutal, lika vackert berättad i sin outsägliga misär. Kullmyrliden är ett torp i Västerbottens inland, mellan Lycksele och Norsjö och här bor Tea och hennes barn i slutet av 1800- talet. Morfadens dåliga ekonomi har tvingat torpet i händerna byns handelsman Ol-Karsa. Nu ska det betalas arrende, och kredit, som är det Tea och hennes barn lever på för att få mat för dagen. Kvinnor har så länge setts som handelsvaror och det är så Ol-Karsa tvingar Tea att betala, genom att sälja sin kropp.

Då, för kanske femton år sedan, läste jag boken, denna gången lyssnade jag. Torgny Lindgren läser på stillsam västerbottniska och det blir både lättare och svårare än att läsa. Lättare för att rösten är så betryggande, svårare för att Tea och hennes barn får en så mänsklig röst. Svårare för att allt det hemska fortfarande finns där. Våldtäkterna. Skulden som går i arv. Armodet. Tea vänder sig till den hon kallar ”vår herre” men finner inget svar. Ingen hjälp. Samtidigt finns också ett envetet motstånd och en kärlek till musiken som är svår att beskriva. Torgny Lindgren dog tidigare i år. Det är en stor berättarskatt han lämnar efter sig. Ormens väg på hälleberget är en fantastisk roman, även om jag gråter nästan bara av att tänka på den, och alldeles särskilt i uppläsning av Lindgren.

Man kunde lyssna endast en begränsad tid på Radioföljetongen. Men om du vill lyssna på Lindgren läsa sin roman finns den också på Storytel eller att köpa som enskild ljudbok här eller här. Pappersboken fnns här eller här.

Vill du vara med på sommaren Torgny Lindgren- läsutmaning? Kolla in här.

Andra som läst: Bokblomma, Carolina läser.

Tre län, fem landskap, tvåhundra mil

Just innan vi var hemma slog mätaren i bilen om till tvåhundra mil. Varje år brukar jag och min kärlek göra en roadtrip med en hyrbil (den enda gången vi kör bil nästan på hela året) men i år blev den längsta någonsin, hittills.

Norrland, även om det är den av våra tre landsdelar i Sverige som oftast klumpas ihop till en och samma sak, är nämligen en vid, bred och skiftande plats. Att resa hela Norrland runt på en vecka är omöjligt, den här gången nöjde vi oss med kustremsan men kom alltså ändå tvåhundra mil. Jag kan inte förstå att så många människor väljer att säga ”jag ska åka till Norrland” eller ”prata norrländska” när platserna i Norrland är så olika varandra.

Vår resa började i Höga Kusten, i Ångermanland där havet klyver berget på ett sätt som nästan gör en poetisk. Vi åkte med inspiration från Norrlandspodden avsnitt 9 – ”Hur stort är egentligen Norrland?” – och håller med Po och Mirjam om att det inte finns jättemycket att se vissa bitar längs E4:an norrut från Höga Kusten. Kanske gjorde också regnet och blåsten sitt till, vid Örnsköldsvik började det ösa ner och slutade egentligen aldrig förrän vi var på väg hem igen.

Men det blir ju vackert igen, sen. Havet, bergen, älvarna, skogen. Kyrkstäderna och minnena. Längs Västerbotten och Norrbotten lyssnade vi på Torgny Lindgren läsa Minnen och Creepypoddens sommaravsnitt, plaskade oss igenom Piteå och Luleå och fann lite uppehåll längst ut på en udde i Båtskärsnäs i skärgården utanför Kalix.. Längs riksväg 99 vid finska gränsen och från Luppioberget såg vi Tornedalen vi läst så mycket om och vände åter hemåt genom Boden, Älvsbyn, Storforsen och E45:an från Arvidsjaur till Östersund. En väg många har sagt är tråkig men som jag fann rogivande med sin blandning av berg, älvar, sjöar, skog och renar i vägkanten. Någon gång vill jag resa hela E45:an, hemifrån Östersund och upp till Karesuando. En väg på ungefär hundra mil, en resa genom det Norrland som ofta stereotypiseras och skämtas om men som, om du öppnar ögonen, är vackert och mångskiftande och långt ifrån en och samma sak.

(Jag skriver om Norrland: här, här, här och här.)

Jorden vaknar – Madeleine Bäck

Det finns något sugande, suggestivt, nästan hypnotiskt, redan i titlarna till Madeleine Bäcks böcker i trilogin om bruksbygden och förfallet. Vattnet drar, Jorden vaknar och kommande Berget offrar är dock mer än bara skickliga titlar och vansinnigt snygga omslag.

Ändå är jag långt ifrån övertygad. Första boken, Vattnet drar, var skickligt berättad – om urtidsskräcken som vaknar till liv under en stöldräd mot en kyrka, om småstadstristessen och den förfallna bruksbygden. Men den var också spretig. Läsaren fick följa flera olika karaktärer och perspektiv och ingen berörde riktigt på djupet. I Jorden vaknar fortsätter Beata och djurvårdsinspektören Krister kämpa mot det mullrande onda som håller på att vakna och en får lära känna dem något bättre, även om det fortfarande är ganska ytligt.

När jag läste Vattnet drar undrade jag hur Madeleine Bäck skulle knyta ihop alla lösa trådar och mot slutet kändes hela boken mest som en startsträcka, en prolog. Jorden vaknar är på många sätt en mycket starkare bok och mer sammanhållen – på det sättet är det en väldigt otypisk mellanbok i en trilogi då de främst brukar vara en transportsträcka mellan inledningen och avslutningen. Kanske var det på bekostnad av första boken som jag tyckte var för spretig.

Jorden vaknar har ett högre tempo och ett driv som fick mig att sluka den under en regnig midsommarhelg. Jag älskar verkligen kombinationen av grå småstadsvardag, rått våld, nyvaknade naturkrafter med mytologiska anspelningar – och slemmig skräck. Samtidigt var det svårt att komma in i Jorden vaknar för språket är styltigt och hackigt på ett sätt som känns konstruerat men inte alls fungerade för mig som läsare. Korta meningar. Avhuggna. Ibland bara på tre ord. Eller mindre. Två. Eller ett. Ja, ni fattar. Det känns som att jag läser en redogörelse. Han gick dit. Satt där. Tänkte så. Gjorde det. De första kapitlen gjordemig vansinnigt irriterad men antingen försvinner det efterhand eller så vande jag mig för efter fyrtio-femtio sidor slutade jag tänka på det. Kanske räcker det att på riktigt komma in i berättelsen – och det går snabbt.

Jag längtar ändå efter att läsa Berget offrar. I Madeleine Bäcks andra bok är det som att själva jorden ger tillbaka, samlar sina urkrafter. Jorden vaknar är rå, blodig, destruktiv och fängslande. Jag ryser vid tanken på vad Berget kan göra – och jag längtar.

Hitta den här eller här.

Andra som bloggat: Sagan om Sagorna, Prickiga Paula, BibbloAnna, CatonHat.

Mina bästa sommarläsningstips

Det finns böcker som har den där alldeles speciella sommarboksstämningen, så att det nästan doftar mylla och regn från boksidorna. Det finns böcker som har gett en något alldeles särskilt, en sommarläsupplevelse utöver det vanliga. Idag tänkte jag tipsa om några av dem.

Den kanske allra finast sommarboken är Amanda Hellbergs Jag väntar under mossan, där Tilde ska vara hela sommarlovet hos sin morfar som hon knappt känner och där ondskan viskar från tjärnen i skogen.

En av de mest älskade böckerna i min bokhylla är Sommarregler av Shaun Tan. Jag bläddrar i den ofta, ofta och blir alltid stum av Shaun Tans konst – framförallt av ljuset i bilderna som är helt magiskt. I Sommarregler får du lära dig vad du aldrig bör göra på sommaren.

För skräckfantasten är valet självklart: i Tjärven väcker John Ajvide Lindqvist zombier mitt i den mest strålande av sommaridyller i Stockholms skärgård. Tjärven kom ut endast som ljudbok och e-bok, jag lyssnade på Ajvide Lindqvist själv läsa den och där och då föddes en fascination för zombieböcker jag inte haft förut. John Ajvide Lindqvist excellerar glatt i allsköns hemskheter och berättelsen badar i blodsplatter, hjärnbitar, utslitna tungor, ruttnande kött och andra gräsligheter och sommaren är sig aldrig lik igen.

”Gränslandet mellan den bekanta tristessen och tentakelmonstrens äckel är förfärande, förförande och fantastisk”, så skrev jag om Smutsig svart sommar av Anders Fager Daniel Thollin, en underbar grafisk roman som bygger vidare på händelser från Svenska kulter. Missa den inte.

Sommarlov och spöken hör liksom ihop och böckerna som berättar om kusliga sommarlov för mellanåldern är många och fantastiska. Min absoluta favorit är Barnkolonin. 

Jag läste nyligen Flickan på hotellet av Katarina Wennstam och tyckte att den fyllde ett stort hål i ungdomshyllan – de flesta spänningsromaner som ges ut för barn och unga är just skräck och spöken men det finns några riktiga pärlor även bland thrillers för unga. Jag älskade Innan helgen är över och även Vilse är en verklig bladvändare i sommarvärmen. Smittad är också den en bladvändare, en vampyrthriller i ett fräsande varmt Stockholm.

Själv tänkte jag läsa de här böckerna i sommar. Vad läser du?

En boksommar

Sommaren, åtminstone den jämtländska, har bestått ganska mycket av regn och kyla hittills. Jag ser det som att jag äntligen får en chans att verkligen hinna ikapp med min att-läsa-hög och det finns verkligen något outgrundligt trivsamt att sitta och läsa i soffhörnet när regnet faller och blåsten tjuter. Idag far jag på semester och ska väl på något sätt trotsa vädret ändå med roadtrip och tältvecka längs Norrlandskusten eller inlandet, vilket är inte bestämt ännu.

Det enda som hittills är bestämt är vilka böcker jag har med mig. Andra delen av Game of Thrones och Dykungens dotter från min sommarläsningshög och i lurarna, Pölsan av Torgny Lindgren i min Torgny Lindgren- läsutmaning i sommar. Vill du vara med, kika in här.

Half Bad – Sally Green

Meet Nathan Byrn …He’s half White Witch, half Black Witch. His mother was a healer, his father is a killer. He’s been kept in a cage since he was fourteen. But if White Witches are good and Black Witches are evil, what happens if you are both?

Länge sneglade jag på Half Bad på biblioteket där jag jobbar, men det var först när jag åkte till Litteralund i april som jag faktiskt läste den – författaren Sally Green var en av gästerna och jag lyssnade på ett intressant samtal mellan henne och Johanna Lindbäck. Sally Green menade själv att hon inte är någon fantasyläsare och att hennes böcker inte i egentligen mening är klassisk fantasy då de utspelar sig i vår verkliga värld, men ska jag vara helt ärlig tycker jag de är ett skolboksexempel på urban fantasy – om än väldigt bra sådan.

Som riktigt bra fantasy gör så utforskar Half Bad gränserna mellan gott och ont, och det väldigt explicit. Nästan för tydligt ibland. Det finns svarta och vita häxor och Nathan är både och, dessutom är han son till den mest onda häxan någonsin. De som styr i häxornas undre värld vill med andra ord hålla honom under uppsikt och Nathan har bott i en bur i flera år när vi träffar honom i bokens inledning.

Det finns mycket jag gillar med Half Bad. Sally Green berättade på Litteralund att hon gärna ville utmana gränser och det lyckas hon väl till viss del med. Jag älskar skildringen av häxorna som lever strax under människornas radar och även om det finns flera andra karaktärer som jag tycker är betydligt mer intressanta än Nathan – efter ett tag blir det lite förutsägbart – så kommer jag ändå med spänning läsa fortsättningen.

Läs mer om seminariet med Sally Green hos Enligt O. Jag läste boken på engelska men här, här och här hittar du boken på svenska. Andra som läst: Sagan om Sagorna, Havsdjupens sal, Boktokig, Prickiga Paula, Mitt bokliga liv, Kattugglan.

Torgny Lindgren- sommar

När jag var i tidiga tonåren läste jag Ormens väg på hälleberget av Torgny Lindgren. Berättelsen om änkan Tea och hennes barn, om hur hon står i skuld till byns handelsman och måste betala för det i fållbänken eftersom hon inte har några pengar, är så fruktansvärt sorglig och svår att den knäckte mig totalt som fjortonåring. Men det var också en av mina mest minnesvärda läsupplevesler någonsin.

Jag har inte läst några fler böcker av Torgny Lindgren. Men i sommar finns tre böcker på Radioföljetongen inlästa av Torgny Lindgren själv; Minnen, Pölsan och Ormens väg på hälleberget. Jag tänkte i sommar återvända till armodet i Ormens väg på hälleberget och för första gången möta Pölsan som så många hyllar.

I sommar kommer jag också resa, antingen längs Norrlandskusten eller inlandet med Västerbotten, Norrbotten och Lappland. Det känns extra fint att lyssna på Torgny Lindgren då, med landskapet som var en så stor karaktär i hans böcker som bakgrund. Torgny Lindgren föddes i Raggsjö (Norsjö) i Västerbotten och dog i mars i år. Han valdes in i Svenska Akademien 1991 och är förmodligen sedd som en av de främst Norrlandsskildrarna jämte Sara Lidman. Jag bodde bara ett kort tag i Västerbotten, i Umeå när jag studerade, men gjorde flera utflykter inåt landet och hann ändå förälska mig i det. Jag vill gärna möta det igen.

 

Vill du också vara med på Torgny Lindgren-sommar? I augusti kommer jag skriva om min Torgny Lindgren- lyssning och om du också läser/läser om eller lyssnar på Torgny Lindgren i sommar och bloggar om det – eller om ändå du vill skriva om dina minnen av Torgny Lindgrens böcker i sommar – kommentera här med en länk till ditt inlägg så publicerar jag ett samlingsinlägg i slutet av augusti. Eller, om du inte har en egen blogg men vill gästblogga om Torgny Lindgren, maila mig på elilaserochskriver [at] gmail [punkt] com.

Vilken är din favoritbok av Torgny Lindgren?

En briljant bokserie och ett fantastiskt läsäventyr

Sällan har väl en brödrost spelat så stor roll i skrivandet av litteraturhistorien. I det här fallet ramlar den ned från vindsluckan i det viktorianska hus dit Nick och hans familj nyss flyttat och slår helt sonika ett jack i pannan på Nick. Att brödrosten ifråga kommer sätta igång en kedjereaktion av händelser som kanske eller kanske inte kommer leda till världens undergång känns självklart redan från början. För det är så det är med Tesla’s Attic. Du kan se några steg framåt i boken men aldrig ända till slutet och du kan inte släppa den förrän du fått reda på hur allt hänger ihop. Och som det hänger ihop! Sällan har jag läst en så smart intrig.

 

Nicks vind, kommer han senare att upptäcka, är full av antika och högst märkliga föremål. Att den enklaste handling kan få de mest komplicerade följder är något Nick får lära sig gång på gång genom den här historien och allt börjar med att han anordnar en garageloppis för att bli av med alla saker. Märkligt nog vallfärdar hela staden till Nicks loppis, dragna dit som av en magnet, och det är inte förrän efteråt som Nick upptäcker att var och en av sakerna han sålt sitter på mystiska egenskaper och att han till varje pris måste få tillbaka dem. Det är också då de märkliga männen i pastellkostymer dyker upp.

Teslas vind är kategoriserad för 9-12 år men passar kanske bäst för den övre skalan i åldersgruppen – och fungerar säkert utmärkt även för tonåringar och bevisligen även vuxna. ”Tesla” i första bokens titel är Nikola Tesla, och alla saker är hans uppfinningar. Det är omöjligt att genrebestämma Tesla’s Attic och det är också svårt att sätta fingret på vad som gör den så bra men jag älskar att en barnbok tar vetenskap och uppfinningar på ett så blodigt allvar. Jag älskar att den är både sarkastisk och ironisk och dessutom fullkomligt hysteriskt rolig. Jag är också imponerad över hur smart författarna har byggt intrigen, hur det kan hänga så många trådar i luften och att allt ändå knyts ihop på ett fullständigt logiskt sätt mot slutet – och inte minst hur alla saker från vinden verkar få sin plats på något sätt.

 

Det märkliga med sakerna från vinden är inte bara deras egenskaper utan också att de verkar ha sökt sig till just den person som behöver dem mest. Någonstans där börjar storheten med Tesla’s Attic, att den på ena sidan balanserar en oerhört spännande intrig med lika delar action som vetenskap och på andra sidan skriver om människors liv och vänskap på ett lågmält men träffande sätt. Jag tycker allra mest om första och sista boken, den galna inledningen och den hårresande avslutningen. Att det är svårt att skriva andra boken i en trilogi är ingen nyhet, kanske är det omöjligt att tycka lika mycket om mellanboken som inledningen och avslutningen – Edison’s Alley är ingen dålig bok men ändå den som fastnar minst i minnet. Som del i en serie, för det är omöjligt att läsa delarna fristående, får den ändå högsta betyg.

För mest av allt är Tesla’s Attic, eller Accelerati- trilogin, just en serie. Det är en serie jag kommer vilja läsa om flera gånger och jag är säker på att där döljer sig saker jag inte alls såg vid en första genomläsning. Accelerati- trilogin rör vid så många fundamentala idéer, inte bara den om livet och döden utan också om vad som gör livet värt att leva, hur händelser och objekt kan röra vid en och förändra ens livsbana, om vänskap, om sorg och ensamhet och inte minst om logik och vetenskap. Allt det här under en fernissa av humor som är så pass tunn att livets stora frågor fortfarande finns där men också så pass underhållande att det aldrig blir överväldigande.

Jag nämnde litteraturhistorien i inledningen. Jag skulle vilja skriva in Tesla’s Attic i den för det var länge sedan jag läste en så fullständigt genial bokserie för spannet mellanåldern-tonåren-vuxna. Det är synd att de här böckerna verkar ha fått så lite uppmärksamhet i Sverige för de är – jag måste säga det igen – helt geniala. Accelerati-trilogin förtjänar större uppmärksamhet, en ny Harry Potter för våra dagar.

Böckerna i serien heter Tesla’s Attic, Edison’s Alley och Hawking’s Hallway eller Teslas vind, Edisons källare och Hawkings korridor.

Andra som bloggat: Carolina läser, Biblioteksbubbel, Upptäck en ny värld