Caliban’s War – James S. A. Corey

calibans-warJag var tveksamt entusiastisk efter att ha läst Leviathan Wakes, första delen i The Expanse som är rymdopera när den verkligen gör skäl för sitt namn. Jag älskade att författarna (Corey är en pseudonym för två författare) inte väjer för det bombastiska när kriget mellan Mars, Jorden och de yttre planeterna med gruppen Outer Planets Alliance i spetsen är på upptrappning och en ondskefull substans med förmågan att förvandla människor till zombies upptäcks.

Det som gjorde mig tveksam var den lite gubbiga, avdankade kommisarien Miller som letar efter den försvunna Julie över hela rymden och den truliga Holden som är ”hyvens kille”, en som tydligen fortfarande i framtiden finns kvar och ligger runt utan att sota för att han sårar folks känslor och inte alls kan förstå hur någon. Ondskan sprider sig, jorden, Mars och asteoridbältet vilar på en skakig fred efter krigsutbrottet i förra boken som Holden var skyldig till – i envishet fortsätter han hävda att han alltid agerar för mänsklighetens bästa i en sorts ”The truth is out there”- pastisch.

Nåväl. Om en läser The Expanse för vad den är så är den mycket bra och även om jag retade mig på Miller i första boken så saknar jag honom ändå lite i Caliban’s War som är andra boken. Däremot är jag oerhört förtjust i Avasarala och Bobbie som är nya karaktärer, den förstnämnda en höjdare inom FN och den andra en soldat från Mars som korsar Avasaralas väg. Avasarala är gammal, dricker te och svär, Bobbie lider av PTSD efter en konfrontation med rymdmonstret som fortfarande hotar och i inledningen av boken förgör en forskningsstation på en av Jupiters månar. Caliban’s War utspelar sig, mer än Leviathan Wakes, mellan två generationer. I andra boken får läsaren se jorden, vad den har blivit. Avasarala minns tillbaka, Bobbie är den yngre som fötts och alltid levt i rymden.

På ett sätt är vi fortfarande likadana som nu, samma ofta dumma mänsklighet som krigar med varandra istället för att försöka rädda den jord vi bor på. I det här är Caliban’s War inte bara underhållning utan också eftertänksamhet. Jag gillar också hur jordelivet lämnar spår även hos de som befolkar de övriga planeterna, som när Bobbie, krigaren från Mars, i förbigående nämner att hon färgats av att hon sett för många Kurosawa-filmer med sin pappa under uppväxten.

En av sakerna jag älskar med science-fiction är när författare har så bra koll på sin teknik att ett krig bland Jupiters månar orsakat av en smittsam molekyl känns helt rimligt. När jag vill ha min dos av rymdskepp läser jag The Expanse och kommer, efter slutet i Caliban’s War, definitivt fortsätta.

Olyckornas tid – hänförande poetiskt och skrämmande

Vi höjer glasen för olyckornas tid, för den underjordiska strömmen där själarna sjunker, för blåmärken, hemligheter, minnen och spöken, i ännu en skål för flodens väg.

9789127147522_200x_olyckornas-tidOktober är olyckornas tid. Varje år under årets tionde månad sveper Caras mamma in familjen i skyddande lager av mjuka kläder och förmaningsord. Gömmer undan knivar, ringer varje halvtimme. Oktober innebär skärsår, blåmärken, skrubbsår, brutna ben – och ibland, döden.

Inledningen av Olyckornas tid är halsbrytande, ett vägskäl där skräck möter magi i en småstad i dagens Irland och jag, som bara skulle läsa några sidor, är fast. Skrämd och fascinerad, osäker på om det den pricksäkra beskrivningen av tonårsångest och vilsenhet som fängslar mig eller om det är den svaga antydan av magi.

Cara, hennes syster Alice och styvbror Sam kommer till skolan med sjalar för att dölja blåmärken, slipper vara med på idrotten och kemin. Och jag undrar: varför säger ingen någonting? Men så inser jag bittert: det är mänskligheten, att titta bort, att se åt andra hållet, att inte vilja se – magi eller inte. Så mycket att till och med Caras egen familj gör det.

Alice närmar sig vuxenlivet, Cara balanserar fortfarande i barndomen. Fantasin är i boken både en livskraft, en lek och ett skydd mot verkligheten och på så sätt säger den mycket, inte bara om livet utan också om litteraturen, om fantasin i sig själv och vilken drivkraft den vara när den både gömmer och leker. Samtidigt säger den också något om när det krackelerar, när barndomens lekar blir vuxet allvar och den skyddande dimman sveps undan.

Olyckornas tid är som ett rus, jag kunde inte sluta läsa. Ett mästerverk, en fulländad debut som väver samman fantasi med hård verklighet. Jag gissar tidigt slutet, det mörker som döljer sig under berättelsens lager. Kanske är det också meningen. Jag ville inte komma till slutet, ändå kunde jag inte sluta läsa. Jag vill heller nu inte säga för mycket om boken – mer än att du behöver läsa den.

Hitta den här eller här.

Andra som läst: Prickiga Paula, BibbloAnna.

Årets bästa böcker 2016

2016, året då jag läste färre böcker än någonsin men ändå har kämpat längst med att korta ned listan över årets bästa böcker. Jag läste uppenbarligen många fantastiska böcker 2016, exakt hur många och ett otal andra siffror skriver jag om här, men det här vore ju inte min bokblogg utan ett topplisteinlägg.

Tio-i-topplistan har en ungefärlig rangordning, jag skriver lite extra om de fem allra bästa och kortare om resterande fem. Några bubblare återfinns längst ner i inlägget. Här skriver jag om 2015 års bästa böcker.

Tio- i topp 2016

The disreputable history of Frankie Landau-Banks

den-okanda-historien-om-frankie-landau-banksInternatskolemiljö, ett hemligt sällskap, en tjej som vägrar bli åsidosatt bara på grund av att hon är tjej. Frankie är smart, hänsynslös, rolig, ibland osympatisk – jag älskar henne.

The disreputable history of Frankie Landau-Banks var helt klart 2016 års bästa YA, skriven av E. Lockhart vilket också är författaren som gav oss We were liars, och dessutom en av årets mest feministiska böcker. Feministisk utan att skryta om det, utan att skriva läsaren på näsan. Bara helt självklart.

Björnstad

bjornstad-inb-193x300

I min recension utsåg jag Björnstad till en av årets viktigaste böcker. Nu, några månader efteråt, inser jag hur ofta jag fortfarande tänker på den och även när den hunnit sjunka in står jag fast vid mitt omdöme.

Björnstad är en feministisk roman om manlighetsideal, om ishockey, om vänskap, om hur det är att växa upp i en så liten stad att nedläggningshoten känns närvarande i varje steg du tar. En roman som liknar Fredrik Backmans tidigare i berättarglädjen men ändå är milsvida ifrån, allvarligare och mycket större.

Girls on fire

indexGirls on fire tar dig tillbaka till ett nittiotal i vilket rädslan för satanism lurar runt hörnet, Kurt Cobain fortfarande lever och en exemplarisk high school-elev sätter ett gevär i munnen och trycker av.

Möt Hannah, som i kollisionen med Lacey blir den tuffare Dex, möt styrka och revolution och ett mörker sällan tidigare skådat. Känn igen kärleken till musiken, desperationen, tonåren, ångesten. Gräv ner dig i svärtan, läs Girls on fire.

Innan jag dör

9789173374064_200_innan-jag-dor_pocketEn av de böcker som som stannade kvar längst hos mig 2016 var Innan jag dör. Jenny Downham är en av mina favoritförfattare och det här är i min mening hennes bästa bok, ett osentimentalt porträtt av sextonåriga Tessa som lider av leukemi och vet om att hon snart kommer dö.

Jag lyssnade på Innan jag dör, promenader i februarikylan där jag kunde låtsas att tårarna berodde på kylan. Men jag grät över Tessa och hennes öde, över Jenny Downhamns fantastiska sätt att berätta – en mycket fin uppläsning av Marie Richardson.

Den odödliga Henrietta Lacks

den-ododliga-henrietta-lacksEn annan historia jag i tankarna många gånger återvänt till under 2016 är Rebecca Skloots berättelse om Henrietta Lacks – en fattig, svart tobakshandlare som 1951 dog i livmoderhalscancer. Henriettas celler blev grunden för en forskning som lever än idag och har spelat en avgörande roll inom medicinsk vetenskap.

Den odödliga Henrietta Lacks är fängslande och välkskriven, ett porträtt av en kvinna i dåtiden och hennes släktingar i nutiden och inte minst – en odyssée över medicinsk forskning där etik och vetenskap krockar.

Färjan, årets bästa skräckroman där M/S Baltic Charisma inte bara är den slitna färjan som år efter år seglar sin last av yta och falnad dekadens över Östersjön utan också är en röst i berättelsen. Något ondskefullt har klivit på.

Revolutionary Road, en modern klassiker som gömmer så mycket ångest under den välputsade förortsytan att jag ibland fick svårt att andas under läsningen. Utan Richard Yates fulländande språk hade jag nog inte orkat.

Tio över ett är också den en bok fylld av ångest, tonårsångest i nutid när Majas hela värld sakta men säkert krackelerar. Huset ska rivas, hela Kiruna flyttas. Tänk om huset och familjen rasar ner i det svarta mörkret, i helvetet under jorden? Augustprisbelönad med rätta.

Guds barmhärtighet är första delen i Kerstin Ekmans trilogi Vargskinnet, både vacker och plågsam om Hillevis liv som barnmorska i Jämtland för hundra år sedan.

Rebecca, skräckklassikern som jag nu äntligen läst och som med sitt kalla psykologiska mörker fullständigt övertygade mig.

9789113060309_200x_farjanindextio-over-ettgudsbarmh_rtighetrebecca2

Bubblare

2016 inleddes med första delen i The Expanse, Leviathan wakes, bombastisk rymdopera när den är som allra bäst. Bland fantasyböckerna jag läste kan jag ju inte låta bli att nämna A Game of Thrones och den allra bästa dystopin jag läste var Väggen.

Bland de försvarligt många grafiska romaner jag läste stod två ut med fasansfull klarhet: urmonstren i den Lovecraftdoftande Smutsig svart sommar samt Viktor Kasparssons fortsatt blodiga eskapader i Vinterbrand.

Som vanligt läste jag mycket young adult och mina absoluta favoriter i genren var If I was your girl, Du, bara och Vi är en.

2016 läste jag också oerhört mycket böcker för mellanåldern, eller slukaråldern, den tid mellan 9-12 år som det skrivs så mycket fina böcker för och som alltid verkar förbises i Augustprisceremonin. Detta var något jag verkligen blev arg över och också skrev ett långt blogginlägg om, startat av besvikelsen över att den fantastiska Brorsan är kung inte blev nominerad. I Augustprissammanhang sträckläste jag också de tidigare prisade böckerna Legenden om Sally Jones och Mördarens apa  och jag älskade dem.

Slutligen, den sista boken jag vill nämna, är den fantastiska thrillern You will know me. Jag hoppas verkligen få återvända till Megan Abbotts mörka uppväxtskildringar under 2017.

Läst i december 2016

Årets sista månad bjöd på fler lästa böcker än november, och lite säsongsläsning.

cc

Krimineller – Aino Trosell
Skarven – Sara Lövestam
The midnight star (The young elites #3) – Marie Lu
Let it snow – John Green, Maureen Johnson, Laureen Myracle
Girls on fire – Robin Wasserman
Flykten från Kabul – N.H. Senzai
Poirots jul – Agatha Christie

7 böcker lästa
4 ungdomsböcker
3 deckare
2 böcker på engelska
3 världsdelar och 4 länder besökta

Månadens bästa var helt klart Girls on fire.

Månadens överraskning var Flykten från Kabul som jag visserligen trott skulle vara bra men som ändå gav mig mycket mer än jag hoppades.

Månadens säsongsläsning Poirots jul och Let it snow som inte är med på bilden eftersom jag var tvungen att återlämna den till biblioteket.

Girls on fire – Robin Wasserman

Girls had to believe in everything but their own power, because if girls knew what they could do, imagine what they might.

indexDet känns nödvändigt att börja vilken recension som helst av Girls on fire med ett citat. Det är Robin Wassermans språk, de knivskarpa formuleringarna som tar mig till Battle Creek och får mig att rysa.

Battle Creek är en gudsförgäten håla i Pennsylvania. Det känns som det rädda ordet, för nittiotalets rädsla för satanism kryper här runt hörnet. Kurt Cobain lever än men skolans populäraste kille Craig gör det inte. Med ett gevär sköt han inte bara sig själv utan också ett hål in i Battle Creeks grundvalar, de som är baserade på tjejer som är skötsamma och söta och killar som är sportstjärnor.

Hannah, vars hela karaktär och till och med namn signalerar präktighet, är själva sinnebilden av amerikansk godhet med dess ofta mörka baksida. Hannah är ensam, tills Lacey kommer till stan. Lacey är grunge, störningsmomentet, något som ytligt sett kom in i luckan Craig lämnade efter sig men egentligen fanns där mycket tidigare. Lacey döper om Hannah till Dex, gör henne tuffare, ger henne en mening i tillvaron och för det får hon avgudadyrkan.

Girls on fire ger sig in i början på ett nittiotal som jag är endast några år för ung för att minnas. När Kurt Cobain dog var jag åtta år och det var först några år senare som jag lyssnade på Nevermind för första gången. Kanske är det därför som nittiotalsskildringen inte träffar mig direkt i hjärtat, men Robin Wasserman är en så fantastisk författare att hon ändå gör det levande, får mig att känna mig som en tjuvlyssnare till Dex och Laceys vänskap, så nära inpå.

Girls on fire är en mörk skildring, vänskap och svärta när de fungerar som allra bäst tillsammans. Det påminner mig om Megan Abbott, fast ännu mörkare, särskilt den undertryckta revolten som verkar pyra i de flesta av tjejerna, både de som på ytan uppfyller kraven på perfektion och de som inte gör det. Om du älskar mörka thrillers, eller mörker i litteratur i allmänhet, missa inte Girls on fire.

You know I think it’s bullshit: faith, superstition, some sixth sense knowing that actually mean wishing or pretending or ignoring. But you’ve got to believe in something. I believe gravity will keep me from floating into space and that people came from monkeys. (—) I believe that global warming is increasing and the hole in the ozone is widening and nuclear proliferation is worsening and germ warfare is coming and we are all ultimately fucked. These are my foundations, Dex, my unquestionables. The gospel of Lacey. I believe in choice and words and genius and Kurt. I believe in you.

Du hittar den här eller här. Lästipset fick jag hos Dark Places och Bokbabbel.

Litteraturåret 2016 och alla små och stora siffror om det

Att jag läst färre böcker i år än tidigare var ingen riktig nyhet när Goodreads presenterade min årliga lässtatistik för mig. I år hade jag heller inte satt upp något läsmål för mig själv och det har ändå varit ganska skönt, att läsningen ska vara kravlös känns viktigare än någonsin för mig just nu och det målet tänker jag fortsätta ha 2017. Med det sagt, och med lite hjälp av Goodreads, tänkte jag blicka åter på vad jag läste 2016. Ett topplisteinlägg kommer också naturligtvis – när jag väl slutat våndas över vilken bok som egentligen var bäst 2016.

2016 läste jag 85 böcker och 23,099 sidor.

Kortaste boken var Vinterbrand 67 sidor och längsta A game of thrones 835 sidor. Genomsnittslängden på mina lästa böcker var 308 sidor.

20 av böckerna var skrivna av manliga författare, 64 av kvinnliga och 1 av både manliga och kvinnliga. Det är ingen nyhet att jag läser fler böcker av kvinnor än män och det är både medvetet och omedvetet – jag kommer blogga mer om det här 2017.

Jag besökte väldigt få länder. Under 2016 läste jag böcker av författare från Sverige, USA, Storbritannien, Irland, Frankrike, Kroatien och Österrike. Undantaget USA, diverse fantasyvärldar och yttre rymden så tog jag mig alltså inte ens utanför Europa. Mitt mål för 2017 kommer vara att försöka resa betydligt mer i mina böcker.

sommarläsning2

Den, enligt Goodreads, mest populära boken jag läste var A game of thrones som också 1,915,943 ytterligare personer läste och betygsatte. Den minst populära var Nu är jag ung hela mitt liv av Christina Kjellsson som endast ytterligare 1 person betygsatte på Goodreads. Dock lär det rent lokalt ha varit en av de mest populära böcker jag läste eftersom Christina Kjellsson är en ytterst lokal författare där jag bor och dessutom besökte oss på biblioteket 2016.

a-game-of-thronesindex vinterbrandkraften

 

Jag verkar ha läst mycket bra böcker i år för mitt betyg i genomsnitt på böcker är 3,7. Den bok jag läst i år som har högst betyg på Goodreads är Kraften av Siri Pettersen som snittar in på fantastiska 4,7 i betyg. Jag gav den en fyra i betyg och den är den definitivt en av de bästa böcker jag läst i år – avsaknaden av full poäng beror mest på funderingar kring representation och feminism.

Fler återblickar på 2016 kommer! Kraften lär definitivt vara med även på min topplista.

Krimineller – Aino Trosell

kriminellerKrimineller är den första bok jag har läst av Aino Trosell, en samling deckarnoveller perfekt för en deckarskeptiker. Aino Trosell låter inga trötta poliskommisarier ta plats, istället gräver hon djupt i gärningspersoners inre och hittar både det ena och det andra – tankar och fantasier tillräckliga för att skrämma även den mest hårdhudade.

Det är där, när novellerna gränsar till fantastiken, till skräcken och det bisarra och oförklarliga, som Krimineller är som bäst. Aino Trosell petar i det undermedvetna, lämnar slut öppna, låter det fasansfulla breda ut sig och tangerar ibland klassiska spökhistorier utan att vara förutsägbar. Jag gillar verkligen Den svarta ängelns hem, som är en variation på det klassiska temat att ge sig in i ett författarjags innersta och …och sedan dö, som kombinerar skräck- och deckartemat med det ännu hemskare, att fly för sitt liv från verkliga faror. Men kanske allra mest gillar jag Vägledning från helvetet, en novell som utspelar sig strax innan jul och är mer en klassisk rysare än en deckare där ett par blir strandsatta mitt ute i ingenstans på väg mot julfirandet med familjen. Jag tänker fortfarande på den, ibland.

Mot slutet tycker jag berättelserna förlorar sin skärpa och framförallt sitt sätt att skrämmas. Det otäcka tonas ner, det känns nästan slarvigt. Hade de två sista novellerna i boken klippts hade jag varit beredd att ge Krimineller en fullpoängare – och då gillar jag väldigt få deckare. Jag läste Krimineller under ett halvårs tid för även om novellerna är korta, i snitt 14 sidor, så är de ofta både färgstarka och magstarka. De 14 sidorna innehåller otroligt mycket och för mig passade de bäst att läsa då och då. Frågan jag ställer till er är självklar: vad av Aino Trosell ska jag läsa nu?

Skarven – Sara Lövestam

skarvenSkarven är Sara Lövestams första bok för yngre läsare, 9-12- årsåldern. Den är både, i ordens bästa bemärkelse, en typisk sommardeckare och en väldigt otypisk barnbok.

Skarvön är en död ö, grå med svarta trädtoppar som sträcker sig mot himlen. Här bor bara skarvfåglarna, fåglar som tar över hela öar och gör dem obeboeliga. På väg till sommarstugan åker Johannas båt förbi Skarvön, fast denna gången är något annorlunda. Någon rör sig på ön.

Den som har läst andra böcker av Sara Lövestam känner igen hennes fina känsla för karaktärer som i andra romaner sällan får ta så stor plats. Johanna, som alla kallar Johan; Olivia, som verkar väldigt vanlig på ytan men gömmer en sorg inuti; Ludde, som älskar mysterier och som är retad och utsatt i skolan på grund av vem han är. Skarven är både en fin skildring av barn som är missförstådda med ett verkligt djup i karaktärerna – och ett spännande mysterium som kommer passa perfekt i sommar. Jag hoppas många hittar den.

Hitta den här eller här.

Andra som bloggat om boken: Lillabus läser, MsHisingen, Biblioteksbubbel, bylined, Prickiga Paula, Västmanländskan, Bokskåpet.

Flykten från Kabul – N.H. Senzai

Världen brinner. Människor flyr för sina liv och i vårt välbärgade land finns det de som tycker att vi inte kan ta emot dem. Att vi ska ska stänga in oss. En del hatar, en del kanske är rädda. Rädda för den domedagsstämning som rasister i riksdagen hjälper till att piska upp och som egentligen inte betyder någonting. När människor dör i Europa tycker de flesta här att det är tragedi. När människor dör i Syrien eller Afghanistan finns det de som tycker det är bra. Eller bara inte bryr sig. De senare kan ibland ursäkta sig med att Europa känns så mycket närmare än Asien och Afrika. Nå, böcker som Flykten från Kabul hjälper till att överbrygga det eventuella avståndet och för det är de guld värda.

flykten-fran-kabulI Flykten från Kabul, som utspelar sig 2001, lär vi känna Fadi, Noor och deras föräldrar som inte bara måste fly från ett Afghanistan på väg att falla i krigets händer utan också på vägen skiljs från sitt minsta barn Mariam. Det är en fruktansvärd historia, som alla historier om krig och flykt, men varligt berättad för sin tilltänkta läsare i 9-12-årsåldern. Fadis familj tar sig i början av boken ut från Afghanistan på ett lastbilsflak och kommer ganska snart till USA med hjälp av att pappan studerat där och tidigare haft visum. Större delen av historien utspelar sig i USA och koncentrerar sig på hur Fadis familj blir bemötta, hur barnen skaffar nya vänner, hur de desperat försöker få information om lillasyster Mariam.

Jag tror inte det är något problem för en hyfsat van läsare att ta sig an Flykten från Kabul men jag tror också det är viktigt att de har en påläst vuxen i närheten. Boken är inte utstuderat blodig och tyngpunkten ligger inte i flyktens grafiska fasor, men sorgen ligger tung över boksidorna och läsaren får mycket fakta om kriget i Afghanistan med sig, ända från Sovjetunionens invasion på sjuttiotalet och framåt. Jag pausade läsningen flera gånger för att läsa på om det jag inte redan kände till och jag kan tänka mig att en 9-12- åring kommer ha många frågor.

Med det inte sagt att de inte bör läsa Flykten från Kabul. Det tycker jag de ska, för den är ett viktigt tidsdokument och en väl berättad historia som bygger på författarens mans egna upplevelser om att fly från Afghanistan. Samtidigt får en också insikt i afghansk kultur, maträtter, traditioner, vissa ord på persiska, pashto och dari. Flykten från Kabul visar också på ett bra sätt detta som så många inte verkar förstå: att folk som flyr hit flyr från samma terror de själva är rädda för. De är inte terrorn.

Som många böcker vilka kombinerar en fiktiv eller verklighetsbaserad historia med pedagogik och fakta balanserar den då och då lite vingligt. Ibland blir den för pedagogisk och förklarande vilket också gör den lite för lång i min mening. Några kapitel i mitten hade kunnat kortas ner då språket också blir lite styltigt och moralen skrivs ut alldeles för tydligt. Jag tror den presumtiva läsaren hade förstått ändå. Dock tar sig berättelsen mycket fint och slutet är väldigt vackert. Jag kan heller inte låta bli att fundera på om den ibland klumpiga språkdräkten lite grann beror på översättningen, för det finns en del missar – till exempel när Fadi läser 20,000 leagues under the sea. En översättare borde ha koll på att den svenska titeln klassiskt sett är En världsomsegling under havet och inte Tiotusen meter under havet.

Men egentligen är det här petitesser. Flykten från Kabul är en mycket välskriven, mycket fin, mycket viktig berättelse om vår samtid. Inte minst finns det här väldigt mycket att prata om. Slutligen, jag är oerhört förälskad i omslaget. Det är vackert men också olycksbådande och det finns detaljer i det som bara kan förstås efter att en har läst boken – passande, och mycket fint. Jag har svårt att sluta betrakta det.