Konsten att städa

Konsten att städa är en bestseller och ett internationellt fenomen men handlar egentligen inte alls om att ”städa”.

Du lär dig inte att hålla borta dammtroll, eller vilken som är den mest effektiva rengöraren, av Marie Kondo men däremot vill hon lära ut hur du gör dig av med saker du inte älskar och organiserar de du har kvar. Originalet är på japanska men då jag inte talar det vänder jag mig till den amerikanska titeln som är The Life-Changing Magic of Tidying up och som säger mycket mer om innehållet – Konsten att städa känns som en väldigt knepig översättningsmiss. Med det sagt vill jag gå vidare till en, ibland, även ganska knepig bok.

Huruvida läsaren vill ta det – för att vara ärlig, ganska pseudovetenskapliga – förhållningssättet till sitt hjärta eller ej är upp till just den läsaren känner jag. Men Marie Kondos mission handlar alltså inte om konsten att hålla rent utan om att ge människor en helt ny relation till rensning och organisering och därmed – med författarens egna ord – förändra deras liv. Det är ett budskap som inte går att missa för de första kapitlen är ett i det närmaste maniskt upprepande av det här kommer förändra ditt liv. Det finns inget annat sätt. Det här är det enda sättet. Gör på det här sättet och du kommer aldrig behöva rensa/organisera igen. Jag är fascinerad av hennes iver.

Det är svårt att förmedla Marie Kondos filosofi i en recension, egentligen gör du bäst i att läsa boken om du är nyfiken, men det handlar kortfattat om att inte fokusera på det du inte vill behålla utan på det du vill spara. Allt som inte rör upp glädje när du rör vid det kan du slänga och det du behåller skapar du en särskild plats för i ditt hem – efter detta kommer du, enligt Kondo, aldrig behöva rensa igen. Städfilosofin sträcker trevare mot Feng Shui och jag tilltalas av att var sak bör ha sin plats – jag är ju ändå bibliotekarie.

Samtidigt som jag lätt skriver under på att vi äger för mycket saker blir jag också fylld av ekologisk fasa vid tanken på hur mycket en beordras av slänga och hur lite perspektivet sträcker sig till minskandet av inköp av nya saker. Genom hela boken finns ett implicit budskap om att om råden följs så kommer även inhandladet av nya saker minska av sig självt men det är inte förrän mot slutet det sägs rakt ut. Mantrat om ”släng. släng. släng. släng.” ekar i mitt huvud långt efter att jag slagit ihop pärmarna och den enda gången ordet ”återvinning” nämns är vid rådet om att göra sig av med icke-fungerande elektronik som ligger och skräpar. Hur återbrukskulturen ser ut i Japan vet jag väldigt lite om, men om vi alla skulle slänga allt vi inte använder istället för att skänka det till loppisar eller sälja det skulle nog vårt jordklot dra en djup, tung suck. Konsten att städa kombineras nog bäst med till exempel Ägodela, utgiven av Naturskyddsföreningen. Att slängtänket måste bli ett återvinningstänk i kombination med en drastisk köpminskning är självklart och allt annat är otänkbart om vi ska överleva på den här planeten.

Vare sig ens hem är fläckfritt eller ett organiserat kaos tror jag att Konsten att städa är fascinerande läsning för många. Marie Kondo är nitisk i sin iver att rensa och fullständigt övertygad om sin metod. Så pass att jag nästan motvilligt blir det också. Jag kommer inte följa råden i Konsten att städa till punkt och pricka, men jag tillhör heller inte den stora målgruppen för boken. Jag skulle aldrig få ihop de antal sopsäckar med saker Marie Kondo beskriver att hennes klienter slängt ens om jag plockade ihop alla mina ägodelar. Snarare känner jag samhörighet med Marie Kondos berättelse om sin egen uppväxt där hon redan som ung tonåring samlade, rensade och slängde – när jag var liten stod böckerna i min bokhylla exakt längs med kanten och i strikt storleksordning. Kläderna var sorterade efter typ och färg – allt annat var otänkbart. Jag läste och rensade min bokhylla på hyllvärmare för några år sedan och det var bland det bästa jag gjort – jag blev förvånad över hur många av böckerna jag lika gärna kunnat hoppa över att läsa och jag kommer aldrig låta min att-läsa-hög bli så utom kontroll igen.

Samtidigt tror jag inte att bara verkliga samlare har nytta av Konsten att städa. Vi skulle nog alla lite då och då behöva väga våra ägodelar i handen och fråga oss själva: ”berör det här tinget mig”? Även om vi inte alla behöver gå igenom alla steg i Konsten att städa och nog kan ta mycket av pseudovetenskapen i boken med en nypa salt så kanske många av oss också behöver lite av en Marie Kondo i våra konsumtionshetsiga liv.

Andra som läst och bloggat: Saras eviga, Vad vi läser.

Våren i Paris

Som tusentals andra Parisromantiker genom åren så lämnar jag den kalla Sverigevåren bakom mig och möter våren på Paris trånga gator. Tack för era boktips, jag har nu tillräckligt med böcker med mig för ett oändligt antal café- och vinstunder.

Det här är min packning hittills. Mina böcker och mina favoritläppstift (Parisian Pink och French Flirt från Lily Lolo, obv.)

Min morbida faiblesse kommer säkert även ta mig till en del kyrkogårdar och betraktelser över både livet och döden. Toppen på Eiffeltornet kommer jag med hänvisning till min massiva höjdrädsla att hoppa (ej bokstavligt talat) över.

Ni litteraturnördar, vad i övrigt får jag inte missa?

Skeptikern och poddmissbrukaren

Det fanns en tid när jag inte lyssnade på poddar.

För några månader sedan medgav jag att jag gått från poddskeptiker till poddlyssnare. Nu är det dags att erkänna mitt poddberoende. Jag lyssnar på poddar varje dag. Om jag skulle skriva om alla poddar jag lyssnar på hade vi suttit här tills imorgon men idag ger jag er del 2 i serien om mig som poddmissbrukare. Del 1, med mina absoluta favoritpoddar (Vegopodden, Bildningspodden, Oh Witch, Please!, Mellan raderna och Creepypodden), hittar du här.

Del 2, skogar och bokhögar

Norrlandspodden

Fantastiska Po Tidholm och Sofia Mirjamsdotter pratar om glesbygd och om Norrland. Om fördomar, män i varseljackor, nedläggning av BB, urban norm, medias centralisering kring storstäderna, gruvor, Gallók, Kiruna, rasism mot samer och – i ett imponerande avsnitt – om landsbygdsutredningen. Om att resa norrut längs E45:an i avbefolkningsbygd. Po och Sofia diskuterar sakligt den urbana normen men är inte alltid överens om lösningarna. Norrlandspodden har snabbt blivit en av mina favoritpoddar – ”någon att hålla i handen i den politiska depression vi idag befinner oss i”.

Skogarna

”…texter som på olika sätt skapar friktion, överskrider sig själva, häver sig upp ur boksidorna och går ut i rummet. Litteratur som gör motstånd – ibland även mot sig själv.
I allt från obskyr surrealism och svensk queer erotik till klassisk skräck och populärkulturella fenomen undersöker de glappet mellan bokstäver, mellan kroppar och mellan världar. Letar betydelser, hittar på egna eller förnekar att det finns några” –
från Skogarnas hemsida. För att jag kunde inte sagt det bättre själv. Skogarna är en underbar litteraturpodd för alla populärkulturkramare, skräckentusiaster och andra som letar efter sprickorna i tillvaron.

Welcome to Night Vale

Jag vill fortsätta i gränslandet. ”Welcome to Night Vale” rör sig ständigt där, i sprickorna. Mellan det vardagliga livet i en liten småstad i USA och ett mystiskt lysande moln som bara är synligt vissa dagar. Mystiska försvinnanden, konspirationer, en ansiktslös gammal dam som i hemlighet bor i ditt hem, Welcome to Night Vale är fullt av det oförklarliga.

Bladen brinner

Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbo pratar om barn- och ungdomsböcker för vuxna. Då mediebevakningen av barn- och ungdomslitteratur ofta är ganska sorglig så är det här ju förstås ett fantastiskt initiativ och oftast en mycket bra podd med fina boktips. Lyssna på Bladen brinner.

Den fina bilden är ritad av Emma Adbåge.

The Book Review

En podcast från The New York Times om aktuella böcker. Jag lyssnar inte på varje avsnitt men de jag lyssnat på är alltid intressanta.

Nästa del, Radioföljetongen, snart i en blogg nära dig.

Om How I live now och något om Meg Rosoff på Litteralund

Det var inte förrän långt senare jag upptäckte detaljerna i omslaget av How I live now. Jag hade läst minst en tredjedel av boken, gick tillbaka och började fundera på vad de vita bubblorna egentligen är. Kronblad? Hål i verkligheten? Soldaterna bakom dem, kriget så nära. Liksom berättelsen har omslaget så många lager.

Meg Rosoffs böcker är hyllade i medievärlden och bloggvärlden, hon fick ALMA-priset 2016 och när jag åkte till Litteralund för att lyssna på henne var det minst sagt hög tid att läsa en av hennes böcker. Valet föll på How I live now, både för att det är en av de mest hyllade böckerna och för att den utspelar sig i ett dystopiskt England, skrämmande nära vår egen tid och en typ av bok som minst sagt tilltalar mig.

Det finns ingen tidsangivelse i How I live now, det finns inte ens särskilt många tidsmarkörer. Daisy, som tvingas åka till sina kusiner i England när hennes pappa och styvmor ska få ett barn, har en mobiltelefon men när den slutar fungera tappar hon också den mesta kontakten med omvärlden. Det mest skrämmande med How I live now är att den hade kunnat utspela sig för många år sen, många år in i framtiden eller, såsom världen ser ut, kanske redan imorgon. Kriget bryter ut samtidigt som Daisy hittar kärleken i England och ingen vet riktigt säkert hur det har hänt. Hela världen skakar av oro, attacker sker överallt. Kriget har inget ansikte och Meg Rosoff gestaltar det så skickligt, inte med någon särskild som fiende utan som en undergång, ett svart moln i horisonten. Daisy och hennes kusiner lever i en bubbla på den engelska landsbygden och jag får vibbar både av Narnia och Godnatt Mr. Tom, i en särskild engelsk barnbokstradition som tar den unga läsaren på allvar och skildrar krig och hemskheter ur barnets blick.

Ändå tog det lång tid för mig att verkligen börja tycka om Daisy och Meg Rosoffs sätt att skriva. Det var svårt att i början hänga med i Daisys tankeströmningar, i det nästan dagbokslika formatet. Samtidigt, när jag verkligen börjar greppa det, säger det så mycket och även om jag bara får lära känna Daisy en kort, kort stund i hennes liv så är det också som att jag får komma nästan skrämmande nära inpå. Meg Rosoff är lysande på att gestalta relationer, rädsla, stress, allt det svåraste egentligen. How I live now är en ovanlig dystopi, en ovanlig bok. Daisy iakttar så mycket, ser så mycket, om en som läsare stannar upp i svadan och verkligen lyssnar. Det är den långa svåra vägen genom krigets utbrott istället för att se vad som hände efteråt. Är det inte vad vi alla är rädda för? Att vår verklighet sakta ska förvrängas? Som omslaget till boken.

Samtidigt som jag verkligen började älska How I live now fick jag också lyssna på Meg Rosoff, två gånger. Det första seminariet var tillsammans med Kitty Crowther, en bilderboksförfattare jag tycker mycket om, och handlade om ALMA-priset. Mycket handlade också om barn- och ungdomslitteratur och hur det ses ned på att vara författare till barn- och ungdomsböcker – att många verkar tro att det ”bara är att skriva en barnbok”. Den som har läst Meg Rosoff och Kitty Crowther vet att det är långt ifrån sanningen.

Det andra seminariet var ett samtal mellan Daniel Sjölin och Meg Rosoff och även om jag tyckte att Sjölin tog över samtalet mer än var som var nödvändigt ibland så var det också svårt att stjäla uppmärksamhet från Meg Rosoff. Hon var skarp, rolig, smart, snabb och det var underbart att lyssna på. Läs mer om Meg Rosoff på Litteralund i Enligt O:s fina rapport. Jag håller med om allt. Läs för all del också hennes böcker. Jag vet att jag kommer läsa fler.

Andra som bloggat om boken: Skriva läsa leva, Sincerely Johanna, Fiktiviteter, bernur, Beas bokhylla, Bokgalleriet, Läsresan, Bokskåpet.

Om förtryck och orättvisor

Veckans tema på Kulturkollo är förtryck och orättvisor. Jag har med stort intresse följt inläggen som publicerats, om The Handmaid’s Tale (som ligger i min att-läsa-hög), om kvinnoförtryck. Jag har egentligen själv också väldigt mycket att säga om detta, skulle kunna tala om många feministiska böcker jag läst och om kampen mot patriarkatet som är en av mina livslågor.

Men idag kommer jag prata om något annat. Jag har nämnt det tidigare, men inte så ofta. Det handlar om förtrycket av och rasismen mot den samiska befolkningen i Sverige. Ett förtryck det talas ganska lite om, om du inte följer särskilda kanaler. Det är främst dessa kanaler jag idag kommer tipsa om (se slutet av inlägget) för jag har själv inte tolkningsföreträde när det gäller rasism mot och förtryck av samer utan är endast ”ingift” (ej gift på riktigt) i en samisk släkt.

Det går långt tillbaka. På samer.se kan du läsa hela historien men den kanske kan sägas börja med kolonisationen av Sapmí på 1300- talet, tvångskristning, nåjder som brändes på bål, skallmätning och rasbiologi från 1800- talet och fram till andra världskriget. I början av 1900- talet infördes nomadskolor där undervisningen skulle ske på svenska, det samiska språket trycks undan. I början av 1900- talet händer mycket. Tvångsförflyttningar, utbyggnad av vattenkraft som förstör renbetesmarker och staten som ger sig in på att inskränka jakt-, land- och fiskerättigheter – något som fått konsekvenser långt in idag och nyligen med Girjas sameby som stämde staten och fick rätt.

Det är ett förtryck som fortfarande pågår. 2007 antog FN en urfolksdeklaration som Sverige får ständig kritik för att den inte följs. Det är staten som beslutar om ett bolag får provborra inför  en gruva, och tillstånd är lätt att få, oavsett om det stör renbetesmarker. Det kanske mest aktuella exemplet är Gallók (Kallak) utanför Jokkmokk som gränsar till världsarvet Laponia och där Beowulf Mining gavs tillstånd att provborra 2013 under enorma protester, samer som helt enkelt lyftes bort av polisen men något som inte skrevs särskilt mycket om i vanliga dagstidningar. Läs artikeln i Sveriges Natur, lyssna på P1 Dokumentär eller avsnitt 14 av Norrlandspodden för att få mer inblick.

Så till Kulturkollos veckoutmaning: Lista musik, film, konst och/eller böcker som tar upp ämnet orättvisa och/eller förtryck. Det jag egentligen vill säga med det här inlägget är att det finns för lite kunskap om både den samiska historien och den samiska verkligheten idag. Med kunskap kommer upplysning, med berättelser kommer förståelse. Det viktigaste med mitt inlägg idag är inte det jag har att säga, utan det andra har att säga. Så här är mina bästa tips på böcker att läsa, musik att lyssna på och kanske framförallt, konton att följa på sociala medier. Stafettkonton, personligheter, nyhetskanaler.

Konst och kultur

Kulturhuset Gaaltije i Östersund har ofta konstutställningar, ofta om kolonialism.

Muséet Ájtte i Jokkmokk.

Västerbottens museum i Umeå har också ofta utställningar.

Böcker att läsa

LappskattelandAnnica Wennström. Jag har recenserat den här.

De tvångsförflyttadeBirger Ekerlid. En bok jag inte hunnit läsa än men ändå känner mig trygg med att tipsa om.

SMS från Soppero och Tio över ett Ann-Helén Laestadius. Den senare har jag recenserat här.

Queering Sapmí oerhört intressant, om att finna det i språket som inte finns där.

Filmer att se

Sameblod – se den, bara se den.

Musik att lyssna på

Orda – Sofia Jannok. Sofia Jannoks bästa album i min mening. Jojk, folkmusik, elektronik och pop med samplade inspelningar av rättegången mellan staten och Girjas sameby från 2015 där statens vittnen förnekar förtrycket av samerna. Orda är så vacker att du ryser, så tungt att det känns i magen i flera veckor efteråt, så hårt och oresonligt att du inte kan värja dig. Min favorit – We are still here (mii leat dás ain)

Mountain songs and other storiesMaxida Märak och Downhill Bluegrass Band

Sociala mediekonton att följa

mittsapmi – stafettkonto på instagram (om du bara vill följa ett konto, följ det här!)

Sofia Jannok – på facebook och instagram

Maxida Märak – på facebook och instagram

Anders Sunna på instagram

Oddasat – på facebook och twitter

Läst i april 2017

De få böcker jag läste i april sträcklästes konstigt nog på ett par dagar, en bok mindre blev det ändå i april än i mars. Hälften av böckerna jag läste i april var jag tvungen att lämna tillbaka till biblioteket på en gång men böckerna på bilden var ändå de bästa jag läste i april.

Konsten att städa – Marie Kondo
Nässelvrede (Kvarnberg/Skogmo #2) – Solveig Vidarsdotter
Tesla’s Attic (Accelerati #1) – Neal Shusterman & Eric Elfman
How I live now – Meg Rosoff

4 böcker lästa
2 ungdomsböcker
1 facklitterär bok
1 deckare
1 dystopi

Månadens sträckläsning var Tesla’s Attic som lästes på flygplanet på väg till Lund, i vänthallen på Arlanda, på hotellet (nästan också i taxin), under en kort rast på konferensen och igen, på hotellrummet. Helt enkelt en bok svår att lägga ifrån sig.

Månadens överraskning var att jag läste en facklitterär bok för första gången på länge och, också, att den visade sig vara väldigt pseudovetenskaplig. Men kanske fick det bli vägen tillbaka till fackläsningen för dit vill jag verkligen komma igen.

Jag hade väldigt svårt att komma in i läsningen av How I live now men när jag väl gjorde det blev det månadens bästa.

Vad har du läst?

Bilderboksrevolt på biblioteken

Är bilderboken kidnappad? Ett av de seminarier jag såg mest fram emot på Litteralund – och den i särklass mest drastiska rubriken – var Hjälp! Bilderboken är kidnappad! Bilderboken möter jag varje dag i mitt jobb och jag älskar de olika vägar den tar, något jag skrev om redan innan seminariet.

Seminariet bestod av ett samtal med två bilderboksskapare, från Wanås konst och Mirando förlag – förlag som ger ut konstnärliga, annorlunda bilderböcker vilka kanske inte helt självklart endast passar på barnavdelningen på biblioteket (Mina favoriter från Mirando är Simbassängen, En flod, Färgernas ljud och Sabelles röda klänning). Att drista mig till att säga att de inte passar där alls kommer jag inte att göra, men jag önskar att bilderbokens nya vägar ska leda till många fler vuxnas läsögon lika väl som till barns.

 

Med tanke på seminariets utgångspunkt, hur vi bibliotekarier ska ställa oss till bilderboken, var det synd att det inte fanns en bibliotekarie med i panelen (samtalsledaren var bibliotekarie men tycker inte riktigt det är samma sak då hon ledde utfrågningen). Det hade kunnat bli ett intressant samtal om bilderboken och biblioteken men handlade till slut mest om bilderboken som sådan och om de konstnärliga ambitioner – och friheter – författarna/förlagen hade. Nog så intressant, men med en bibliotekarie i panelen hade det kunnat bli ännu bättre. Kanske hade det då också blivit lite mer diskussion kring var en faktiskt kan placera bilderböckerna i biblioteket, för att ha ett ”odefinierat rum” som föreslogs i panelen tror jag inte sågs med blida ögon på av många bibliotekarier i rummet – jag och min kollega utbytte en blick av djup skepsis under detta förslag.

Men det jag ändå till slut tog med mig – förutom en önskan om att åka till Wanås – var att ha en liten låda på hjul med bilderböcker i att skuffa runt i biblioteket och ställa på lite olika platser – seriehyllan för unga, seriehyllan för vuxna, konstrummet, skönlitteraturen. Ordningen är bevarad men bilderboken revolterar i det fördolda. Allt i mig känns tillfredställt.

UPDATE 5/5 2017: Jag vill gärna också nämna begreppet ”allåldersbok” som en annan sak jag tog med mig från det här seminariet. Fint och tydligt begrepp att använda om sådana här böcker, både i samtal och på bibliotek.

Tre starka kvinnor

Vem är hon, den starka kvinnan, i litteraturen? Är hon kvinnan som varje dag sliter som låglöavlånad undersköterska, hämtar barnen på förskolan, sliter med disk och städ och tvätt, fängslad under patriarkatets normer? Är hon kvinnan som tar allt hushållsarbete, sköter allt känslomässigt arbete i relationen?

I litteraturen, i fantasyn och den historiska romanen är hon sällan den vanliga kvinnan, den som slåss mot patriarkatet i sin vardag. Nej, hon är superkraften, den som lyckas när andra inte gör det, den som är bäst i både bågskytte och ridning och lyckas där andra inte gör det. Hon, den ouppnåeliga. Ofta får de mig att känna mig ganska liten för vad är då jag, i jämförelse med dem, om inte svag och misslyckad? Varför finns inte karaktärsbeskrivningen ”starka män” i lika stor utsträckning som ”starka kvinnor”? Jo, för att mannens styrka är norm, självklar, tagen för given. Det är inte kvinnans.

Den lågavlönade, den slitsamma, hon får oftast vara en stark kvinna endast om hon inte klagar. Om hon bär sitt kors utan gnäll, om hon får folk att undra hur hon orkar, då kan hon också få vara den starka kvinnan, Men nåde henne om hon klagar.

I Marie Ndiayes hyllade roman Tre starka kvinnor, vars originaltitel egentligen direktöversätts med ”Tre kraftfulla kvinnor”, hittar jag henne inte i några vanliga klyschiga beskrivningar.  Hon är dottern till den fallande patriarken, hon återvänder till Senegal efter åratal i exil i Frankrike för att hjälpa till att försvara brodern som är i fängelse. Hon är hustrun som av mannen målas upp som helgonlik och hon är flickan som tvingas lämna sitt hem efter att maken dött och hamnar i ett flyktingläger under så tyranniska förhållanden att jag saknar ord att beskriva det. Hon är så många kvinnor idag, förtryckt av patriarkatet, har svårt att höja sin röst mot det.

Marie Ndiyae saknar inga ord. Hon använder dem på ett utsökt sätt för att mejsla in sina karaktärer med språket, låter de tre delar boken består av färgas av ordens rytmik och metaforer. I bokens första del är språket vindlande, drömskt, berättar om den stora blommande flamboyanten där Noras far sitter som i en tron och vars doft nästan kväver henne. Berättelsen i sig verkar också skifta mellan dröm och verklighet, jag vet inte vad som är sant. Den andra delen, den enda som berättas utifrån en mans synvinkel och beskriver hans syn på sin fru Fanta, är skriven med ett hårt och avskalat språk, med korta meningar och vassa ord. Jag tänker ofta att det måste varit svårt att översätta. Den tredje delen bär ett lugn mitt i det svåra och huvudpersonen Khadys upprepande av ”Jag är Khady” fångar inte bara hennes egen kamp för sin identitet utan gör också språket levande.

Vi läste Tre starka kvinnor i en feministisk bokcirkel och vi var överens om att även om vi tyckte om den så förstod vi heller inte alla metaforer och allt som verkade ligga gömt under orden, inte bara om maktförhållanden mellan män och kvinnor utan också om de mellan Afrika om Europa. Om kolonialism, om möjligheter, om rasism, om samhället.

Något vi också var överens om var hur djupt provocerade vi blev av berättelsen om Fanta, hur lite om henne som egentligen visades, hur mycket bilden av henne var fabricerad av hennes man för att passa hans världsbild. Berättelsen handlade egentligen inte om henne alls men var ett slående exempel på en mans blick på en kvinna. Följande är min egen tolkning, inte bokcirkelns: Inte bara får man en bild av hur en man kan tolka en kvinna utifrån sina privilegier som man, jag ser det också som en i det närmaste sarkastisk referens till den långa rad av manliga författare som skildrat kvinnor nästan just på det här sättet. Ndiyae knyter an till det sättet att skriva, med en så liten överdrift att poängen går fram men också som att det mycket väl skulle kunna vara en skildring av en kvinna utifrån en mans synvinkel.

Men att mannens blick vilar på kvinnan även i de andra berättelserna står klart. En av bokcirkeldeltagarna undrade om det verkligen är en berättelse om tre starka kvinnor, de utgår så mycket ifrån mannen. Fadern, brodern, sambon, maken.

Jag kan verkligen rekommendera Tre starka kvinnor som en bokcirkelbok för det finns så oerhört mycket att diskutera i den. Flera som var med i bokcirkeln uttryckte att de inte alltid tyckte om den, men att det ändå fanns mycket att prata om. Vår bokcirkel innehöll också högläsning av två texter från Fanny Arsinoe som vi alla skrev under på, för att återknyta till den starka kvinna jag inledde den här texten med. De är fantastiska, läs dem här och här.

Cirkeln i boken sluter sig med den sista berättelsen, vi är tillbaka i huset i Senegal med den blommande flamboyanten och jag känner det som att jag också varit där. Jag kan nästan känna doften.

Tre starka kvinnor gavs ut av Natur och Kultur 2010. Du hittar den här och här och kan läsa mer om den hos: bernur, Lyrans noblesser, Dagens bok, Feministbiblioteket, Läsenär, Böcker etc.

Jag har tidigare skrivit om mina tankar kring begreppet starka kvinnor i samband med Elisabeth Nemert, Odinsbarn och Game of Thrones.

Nässelvrede – Solveig Vidarsdotter

Gäddede är en by i det bedårande vackra Frostviken i norra Jämtland, mellan Hällingsåfallet och norska gränsen, en plats du besökt om du sett Dunderklumpen. Kör du längre norrut kommer du till Stora Blåsjön och det vackraste som finns i Jämtland. Men Gäddede är också ett typiskt samhälle i det norrländska inlandet, nedläggningshotat av den urbana normen.

I Gäddede låter Solveig Vidarsdotter morden hagla i sommarnatten. Ett kommunalråd hittas död i nässlorna och den som verkar vara skyldig är hans hälften så gamla fru. En kvinna vådaskjuter sin pappa på skjutbanan samma dag. Har morden något med varandra att göra?

I Isvittringsom kom 2013, fick läsaren för första gången lära känna Ingrid Kvarnberg som då var hemvändande polis från Stockholm till Gäddede. I Nässelvrede har hon landat i sin roll som landsortspolis och kanske har också Solveig Vidarsdotter landat i sitt författarskap för Nässelvrede är, i mitt tycke, mycket bättre än Isvittring. I sina allra bästa stunder påminner den mig nästan om Åsa Larsson och högre betyg kan jag inte ge för ingen kombinerar rå glesbygdsskildring och brutala mord som Åsa Larsson.

Den säkerhet och stilistisk som Larsson har i språket och som gör att jag håller henne för den bästa svenska deckarförfattaren finns inte – än – hos Vidarsdotter och det är de ibland stolpiga konversationerna som gör att jag då och då stannar upp i läsningen av Nässelvrede men skildringen av människorna och landskapet är fängslande, så nära inpå. Det är glesbygdsnoir och dammig romantik, det är något helt annat än polisarbete i storstäder. Obarmhärtigt visar Vidarsdotter hur den urbana normen påerkar glesbygden, hur lite man bryr sig om den, att ingen gör mer än rycker på axlarna. Man vet hur det är.

Men Vidarsdotter går också djupare än att bara placera sin deckare i glesbygden. Nässelvrede är en hjärtskärande skildring av ensamma människor. Vikten av gemenskap, att få betyda något, sätter djupa spår både i berättelsen och karaktärerna. Den ibland uppdykande ledan och missmodet går i kamp med viljan att slåss för sin bygd.

Tyvärr är det ibland också deckarklyschigt intill leda. Redan på sidan hundra och efter den uppskattningsvis hundrade beskrivningen av en kvinnas kurvor, hår eller bröst är jag lite trött på utseendefixeringen som ofta kommer med den här genren. Det är så tröttsamt, så onödigt, så fruktansvärt förutsägbart och för mig drar det ner betyget av den här annars välskrivna och mycket fängslande deckaren. Att mördaren sen är den vanliga osannolika, icke-trovärdiga, omotiverade och helgalna skurken som avslöjas i sista kapitlet är tyvärr bara alltför väntat men också fruktansvärt tråkigt. När en författare kan gå på djupet i karaktärsskildringen i övrigt, varför gå i den trista fällan?

Lind & Co, 2017

Du hittar boken här eller här.

Vart är bilderboken på väg?

Det har hänt något med bilderboken. Länge har den varit en underskattad konstform och länge har bilderboksskapare testat gränserna med sitt skapande men nu kanske mer än någonsin. Bilderbokskonsten är idag ofta både abstrakt och filosofisk – den låter barnet och den vuxna fundera över livets mysterium tillsammans eller lockar dem till att skapa en helt egen berättelse i en bok utan skriven text.

”Hjälp, bilderboken är kidnappad!” är det kanske något drastiska namnet på ett av de seminarium jag tänkt besöka under nästa veckas Litteralund. Seminariet presenteras på följande vis:

Idag är det inte givet att bilderböcker riktar sig till 3–6 åringar. Det finns bilderböcker för tonåringar, bilderböcker för vuxna och bilderböcker som helt enkelt inte låter sig ålderskategoriseras. Hur ska vi som läsare, förmedlare och bilderboksmakare förhålla oss till den här bångstyriga kategorin som ständigt testar sina gränser och slinker oss ur händerna?

Jag kan tycka att det är lite synd att närma sig bilderbokens utveckling som ett problem istället för en möjlighet för nu mer än någonsin finns det chans för vuxna som sedan länge glömt barnasinnet att återupptäcka bilderboken och dess fantastiska världar. Jag tror inte att alla tänker på hur svårt det måste vara att skriva en berättelse i både text och bild, en berättelse som är för barn men också kan tilltala vuxna utan att gå barnet över huvudet.

Bilderboken griper sig an svåra saker, tar döden och sjukdomen i hand och förklarar för det läsande barnet vad de är och hur man kan förhålla sig till dem. Bilderboken talar om livet, hur härligt det är att hoppa i en vattenpöl, hur svårt och samtidigt fantastiskt det är att få ett syskon, om vänskap, om att våga och om att vara.

När svåra saker händer i världen förklarar bilderboken varför på ett sätt som även små barn kan relatera till. Bilderboken kan också sätta känslor på något som inte ord och tal förmår. Trender i bilderböcker följer ofta stora händelser i världen som en röd tråd – ”Barnboken är ett uttryck för sin tid”, som Elina Druker skriver i Modernismens bilder. När väl någon bilderboksskapare vågat gå i bräschen för att måla och berätta om något svårt, följer ofta många efter. Adjö, Herr Muffin fick många efterföljare om döden och för två år sedan började böcker om att fly från krig och hitta hem i ett nytt land att dyka upp. Många av dem är så fina att jag vill gråta och jag tänkte dedikera dem ett eget inlägg, senare. Idag vill jag istället berätta om tre av mina absoluta favoriter ur 2016 års bilderboksutgivning. Men jag inleder med att gå tio år tillbaka i tiden.

När Shaun Tan 2007 gav ut Ankomsten var den banbrytande och kanske var det den som på riktigt inledde diskussionen om bilderbokens framtida väg. I en slags korsning mellan bilderbok och serieroman berättade Shaun Tan just om att komma till ett nytt land och svårigheten i att göra sig förstådd – helt utan text.

Jag talade tidigare om att bilderboken kan sätta fingret på en känsla när inte orden räcker till, just det gör Shaun Tan i bilderboken Det röda trädet som berättar om ett barns ensamhet och svårighet att nå ut till omvärlden – boken är en bild av depression så stark att den tar rakt i hjärtat. Shaun Tan har en särskild plats i mitt hjärta, jag skrev en av de uppsatser som ledde till min magisterexamen i litteraturvetenskap om gestaltningen av ensamhet och utanförskap i hans bilderböcker. Jag kommer ofta tillbaka till hans böcker och jag ser dem i många nyare bilderböcker.

Min första favorit från 2016 heter Pojken och huset och är gjord av den slovenska konstnären Maja Kastelic. Ett barn finner en ny vän och passerar tusen detaljer på vägen, varav en är en tavla just från Shaun Tans Ankomsten. Pojken och huset kan också bli tusen olika berättelser för vem bestämmer vad som egentligen händer? (Klicka för större bild).

I Simbassängen av sydkoreanska författaren JiHeoyn Lee möter du tystnaden på ett sätt du aldrig tidigare gjort. Du kan praktiskt taget höra tystnaden tala till dig. Stillheten under vattnet, det färggranna livet, vänskapen som uppstår. Allt utan text.

 

 

2015 inleddes samarbetet mellan svenske författaren Martin Widmark och polska konstären Emilia Dziubak, resultatet var den fina boken Lilla Sticka i Landet Lycka. 2016 kom den kanske ännu finare Huset som vaknade som berättar om en liten gubbe som förlorat sin gumma och fått se alla sina barn flyga ut ur hemmet – ett hus som blivit allt gråare och mörkare i takt med att gubben tappar tron på livet. När en krukväxt ger honom liv igen kommer ljuset tillbaka i vad som är ren och skär bilderboksmagi.

 

Bilderna är från min instagram, där jag tipsar om många böcker som jag kanske sedan inte alltid bloggar om, särskilt om böcker som jag springer förbi i farten på mitt bibliotekariejobb. Jag heter @eliandbooks.

Jag kommer snart återkomma till bilderboken, inte minst efter seminariet på Litteralund.