Thin Air – Michelle Paver

Det är nästan omöjligt att inte jämföra Thin Air med Michelle Pavers förra roman Dark Matter. Det är is, snö, kyla och ensamhet som tär och skrämmer. Ändå är Thin Air en helt annan roman.

thin-airKanchenjunga är världens tredje högsta berg och ett av dem som tagit livet av flest bergsbestigare. Michelle Paver bygger löst sin historia på verkliga berättelser när hon låter de bergsbestigare som är våra huvudpersoner få följa i spåren av andra, misslyckade expeditioner. Stephen Pearce är läkare och reser år 1935 till Indien som en ersättare i sin bror Kits expedition. Kits är besatt av den i boken mest kända och mest katastrofala expeditionen, Lyells expedition från år 1907 då fem personer dog. Lyells bok Bloody but unbowed är en ledstjärna för Kits, en hjälteskildring, en trygghet. Men i Indien träffar de också Charles Tennant, löjtnanten som lydde under Lyell och som trettio år senare fortfarande jagas av expeditionen från 1907.

What his book largely ignores, but what still haunts me decades later, is the fact that although the mountain killed five of our number, we only laid to rest four.

Något väntar Kits och Stephen uppe på berget. Michelle Paver är fantastisk på att beskriva miljöer in i minsta detalj, få läsaren att känna att de på riktigt ser ut över molnhöjda berg och det är inte svårt att tro att något ruggigt lurar där.

Dark Matter skrämde livet ur mig och jag håller den fortfarande för en av de bästa spökhistorier jag läst, skräck så grundlig och klassisk att det någonstans borde varit klyschigt men aldrig någonsin var det. Den var ensamheten dragen till sin yttersta spets, spöken och hjärnspöken i en hårresande bladning. I Thin Air är det egentligen inte så mycket ensamheten som skrämmer, snarare det motsatta – det människor kan göra mot varandra. Det är människans eget begär efter berömmelse, hens ondska, som spökar. Även om Thin Air inte skrämde mig lika mycket som Dark Matter är ändå Thin Air någonstans mycket otäckare, på ett helt annat psykologiskt plan. Thin Air är en avskalad roman, men ändå stämningsfull. Hemsk, läsvärd.

Att leva loppan har också läst.

Hitta den här, här eller här.

Mot Litteralund!

I några år nu har jag hoppat över eller inte haft chans att åka på bokmässan (någon måste ju hålla biblioteket öpppet också) men i slutet av april ska jag istället åka på Litteralund som är en konferens om barn- och ungdomslitteratur och jag är sååå peppad! Några av mina största idoler inom litteraturvärlden kommer att vara där (Mårten Melin, Jenny Jägerfeld, Anna Ahlund, Meg Rosoff, Kitty Crowther och Ann-Helén Laestadius bland andra) och därför blir det extra mycket barn- och ungdomsböcker på bloggen i april! Både bilderböcker, kapitelböcker och ungdomsböcker. Jag kommer läsa min allra första Meg Rosoff- bok, fangirla över Jenny Jägerfeld och Mårten Melin och skriva om bilderbokens utveckling. Jag kommer också skriva rapporter från de workshops och seminarier jag går på när det väl blir dags att åka till Lund.

Är det någon mer ur bibliotekariefalangen i #boblmaf som ska till Litteralund?

litteralund-logo-normal

”Every good opera house must have a ghost” – repris

Det här inlägget är en repris från 2010 med anledning av att jag ska idag se musikalen Phantom of the Opera.. Originalet hittar du här.

Att ett avskräckande yttre kan dölja ett vackert inre, finns det många prov på både i litteraturen och i verkliga livet. Men det finns även en hel del litterära och säkert verkliga figurer där ett djävulskt utseende överenstämmer med ett lika djävulskt sinnelag, ibland medfött och ibland skapat av människornas attityd och ondskefullhet. Jag hyser en märklig fascination för sådana varelser.

Vad som fick mig att tänka på det var när, för inte så länge sedan, jag och min pojkvän såg på en sådan där halvdålig/halvbra B-skräckis som vi konsumerar i – för att vara ärlig – högar. Den här hette The Toolbox murders och utspelade sig precis som den liknande Funhouse i nästan uteslutande ett enda hus, ett gammalt och halvt fallfärdigt hus som gömmer många fler hemligheter än ögat vid en första anblick kan se. Naturligtvis hade huset också en själ, i form av en vanskapt och utstött människa som lärt sig livet den hårda vägen och därför tagit sin tillflykt till hemliga tillhåll och dolda passager i sagda hus, passager han använder för att systematiskt avrätta husets invånare. Om det låter bekant kan jag säga att det inte bara är Funhouse som har liknande drag – där var skådeplatsen typiskt nog spökhuset på ett nöjesfält – utan många, många fler böcker och filmer. Med stor variation är temat med en utstött och vanskapt varelse som gömmer sig i ett hus otroligt vanligt, och lika fascinerande nästan varje gång. Man kan ställa sig frågan, varför?

Början på tråden kan i den stora djungel av böcker och filmer på temat som finns vara svår att hitta, men ofta tänker jag på Frankenstein av Mary Shelley som gavs ut 1818 och förmodligen var en av de första böcker som kanaliserade människans ondska i en till en början oskyldig och utstött varelse, skydd för sitt utseende och till slut så förpestad av ondska att han blir ond själv, han börjar ta liv från det samhälle som tog hans egen livslust ifrån honom. Det är en sorglig och hemsk berättelse men också fruktansvärt sann, för även om inga Frankensteins monster går på vår jords yta så är fenomenet med ondska född ur samhällets avsky för det som är annorlunda bland de vanligaste problemen vi har idag.

För att fortsätta vandringen är för mig så Nôtre Dame de Paris (Ringaren i Notre-Dame) av Victor Hugo nästa stora steg. Den stackars puckelryggade Quasimodo är för evigt dömd att tjäna och vara instängd i katedralen Notre-Dame eftersom han inte skulle vara accepterad utanför den. Katedralen är hans hem, hans allt och hans kärlek. Dock har han ännu en kärlek, kanske en än starkare – den till den vackra zigenerskan Esmeralda.

Allra varmast om hjärtat ligger dock för mig en av de mest centrala och kända historierna, även om den kanske är mer känd som musikal än i den bokform den ursprungligen publicerades i – The Phantom of the Opera eller Le Phantom du le Opera som den heter i sitt original. Boken som är skriven av Gaston Leroux publicerades 1910 och berättar om Eric som föds vanskapt och med vad man på den tiden trodde var djävulens ansikte. Eric flyr sin hemby efter att ha utstått hån och förföljelser men blir inte välkommen någonstans och bosätter sig till slut i katakomberna under Paris största operahus. Han finner där kärleken i form av den unga, vackra och lovande sångerskan Christine Daaé, en kärlek som för hans del bara kan vara sinnlig eftersom han numera är spöket som förstör och ruinerar, Fantomen på Operan.

Det är en fascinerande, hemsk och spännande historia som egentligen är en skräckberättelse, något som inte märks i många av de otaliga film- och musikalversioner som gjorts på boken där dock Dario Argentos film The Phantom of the Opera lyser som ett klart men bisarrt undantag. Förutom Argento har många andra gjort sin egen version av berättelsen: Andrew Lloyd Webber musikal kan väl sägas vara den mest kända, och för att då inte börja tala om alla böcker som skrivits på temat; The Trap-Door Maker av Pete Bregman, Unmasqued av Colette Gale, The Angel of the Opera av Sam Sicilanio och min personliga favorit Phantom (Mannen bakom masken) av Susan Kay. Då har jag bara gjort ett urval. Man kan ju undra om det är Eric själv som är så fascinerande eller om det är myten kring den utstötte, hans olycka och hans hopplösa kärlek till den vackra Christine. Precis som Quasimodo skapar han sig en boning, ett kungarike där han själv styr som en trots mot att han inte accepteras i samhället.

För mig finns det ett fåtal litterära eller filmiska karaktärer som kan leva upp till vad jag ser hos den utstötte Eric. Vampyrer som Dracula och Lestat och i det närmaste sagolika karaktärer som Gösta Berling har jag en liknande tjusning för.

Vad är det som fascinerar så oerhört mycket? Visst är det väl till vis del en typ av frosseri och beklagan i och över människans ondska och kapacitet till utfrysning av sina medmänniskor, men det måste väl också handla om kärlek? Trots allt Eric gått igenom, trots sin elakhet så älskar han ändå Christine, och hans sista ord handlar om kärleken till henne. Jag antar att det inte är för intet som historien i spåren av framförallt Andrew Lloyd Webber fått en mycket mer erotisk framtoning, jag har inte hört en enda version av låten Phantom of the Opera som inte har en erotisk underton men det är väl heller inte helt rättvist att säga att det började där. Genom historien har rollen som Erik spelats av så – för att använda en klyscha – ”manliga” män som Herbert Lom, Lon Chaney och nu senast Gerard Butler, samtidigt som vicomte de Chagny har gestaltats som män med mindre karaktär, mindre kroppshydda och om inte sämre så i allafall ett barnsligare utseende. Det är svårt att inte fångas av det förbjudna och det farliga – speciellt inte om det dessutom har en vacker kroppshydda – lite som människor ända sedan John Pollidori baserade sin The Vampyre på Lord Byron har varit dragna till myten om aristokratiska vampyrer med skräckblandad förtjusning. Nu är ju i och för sig Gaston Leroux ursprungliga Fantom enligt beskrivningarna särskilt vacker att se på men i framförallt filmversionen från 2004 med Gerard Butler i huvudrollen ser han betydligt bättre ut, eller har i alla fall inte den höga grad av missbildning i ansiktet som det talas om i boken.

Jag skulle kunna skriva i evigheter om Eric, men det finns så många fler spår i så många olika sorters böcker som också är väl värda att nämna. Hercules Barfuss i Den vidunderliga kärlekens historia och Heike i Sagan om Isfolket är två av dem jag tagit närmast till mitt hjärta och som förvisso påminner en hel del om Eric och hans livsöde men som trots omvärlden har lyckats behålla ett vänligt sinnelag och en inre godhet.

De är dock alla vanskapta, utstötta, ibland onda rakt igenom på grund av att samhället har skytt dem och ibland goda. Men någonting gemensamt finns där ändå oftast, och det är kärleken. Mer påtaglig i vissa historier än andra, men alltid finns den och drar historien i det ena eller andra hållet. Jag undrar, efter att ha ordat väldigt länge om ondskan och fulheten hos de flesta av dessa karaktärer, om det inte ändå är kärleken som är den största dragningskraften hos dem. Kärleken, i kombination med deras utstötthet och så det där farliga som tydligen ändå är så lockande ändå. Kanske måste en vacker yta ha något farligt i sig för att vara riktigt spännande, eller som Susan Kay skrev i Phantom: Every good opera house must have a ghost.

The phantom and the fan

Vänner som varit hemma hos mig brukar lägga märke till min digra samling av böcker och filmer om och kring The Phantom of the Opera. Gaston Leroux roman från 1910 som satt så många spår i litteratur- och inte minst – filmhistorien är en av mina stora bokkärlekar och kanske min största fascination för en karaktär någonsin.

Idag åker och jag till Stockholm för att se musikalen som just nu går på Cirkus. Jag har skrivit om The Phantom of the Opera många gånger på min blogg, senare idag kommer en repris av ett av dem.

Boken har jag läst otaliga gånger, ändå tar jag nog med den för att bläddra i den. Gotiskt 1800- tal och skräckkabinett känns ibland långt ifrån musikalversion och filmatiseringar, men jag älskar ändå både boken och de många efterföljande tolkningarna. En av de många saker som är så intressant med den här berättelsen är ju i hur otaligt många versioner den stöpts i – från originalboken som är en gotisk skräckhistoria, genom Lon Chaneys porträtt i stumskräckfilmen från 1925 och Dario Argentos blodiga gore från 1998 till dagens mer förfinade musikalfilmer. Min favorit? Det beror på humör. Men av de säkert hundratals versioner jag hört av titellåten till Andrew Lloyd Webbers musikal kommer alltid Marie Zamora och Michael Ball vara min favorit, tätt följd av Nightwish.

Phantom-Opera-7-1095x850

Läser just nu

En av vårens mest efterlängtade ungdomsböcker är Ordbrodösen av Anna Arvidsson. Jag började läsa i lördags natt när jag var för mycket uppe i varv för att kunna sova och än så länge gillar jag!

Har du läst?

Jag och mitt populärkulturella 90- tal

Kulturkollo minns 1990- talet och många bokbloggare med dem. Många minns TV-serier, gymnasiet, det första jobbet, resor och kanske framförallt musiken. Jag, som är född 1986, minns inte första halvan av 90- talet särskilt väl men slutet av 90- talet formade mitt populärkulturintresse och gjorde mig till den nörd jag fortfarande är.

Böckernas magiska värld

Det jag verkligen minns från mitt tidiga 1990- tal var att min mamma alltid högläste för oss. Alltid. ”Oss” är jag, mina två syskon och den barnahjord i varierande storlek som var hemma hos oss om dagarna och som mamma var dagmamma för. Allra mest minns jag Bröderna Lejonhjärta och Mio min Mio, som ju gavs ut mycket tidigare men lästes och lästes om flera gånger. När jag sex år gammal började i förskoleverksamhet kunde jag redan läsa själv men de första böckerna jag minns verkligen präglade mig som egenläsare – och, skulle det visa sig, också präglade hela mitt framtida litteraturintresse – var Eva Ibbotsons Hemligheten på Perrong 13 som gavs ut 1994 och så Skugg-serien av Maria Gripe som getts ut några år tidigare. Både läste jag i tredje klass, båda skulle sedermera för alltid definiera vad jag sökte i litteraturen. Magin.

9789150215793_200x_hemligheten-pa-perrong-13unnamed

harry1

 

Men 1990- talet var också bokklubbarnas tid. Jag var med i Läslusen – vars viktigaste bidrag för mitt kommande litteraturintresse var boken I fullmånens sken som gavs ut 1997 och lade grunden för hela mitt vampyrintresse. Min syster var med i Pollux för hästintresset var något vi både delade vid sidan av hatkärleken som alltid verkar finnas syskon emellan. Åh, dessa hästböcker med lila och orangea ryggar om amerikanska fullblod och övergivna raggiga ponnys! I stallet fann jag den första känslan av lugnet i separatism, att de flesta där var tjejer gjorde också att mobbare från skolan stängdes ute, men med det följde också den första insikten i att tjejers intressen är lite mindre värde än killars, att det är töntigt att vara hästtjej. Att det, i längden, är töntigt att vara tjej.

img.php242340098_112e2892-ddae-4b88-bfb5-2787c878f329

barnbok-pollux-65

 

Gamer Girl

Om det var svårt att vara hästtjej så var det – och är fortfarande, ibland – rent grymt att vara gamergirl. Hemma hos min mamma, där jag bodde mest, hade vi knappt en VHS-spelare och en ytterst begränsad tillåten tid vid TV:n. Pappa hade däremot en dator, en Atari ST som han kopplade in till tjockTV:n och två joystickkontroller och därmed definierade resten av mitt liv. Jag tycker oftast att min mamma, min mormor och morfar är de som skapade mitt kulturintresse genom att mata mig med hårdrock från tre års ålder och Dostojevskij från tretton men faktum är att TV-spelen definierat mig i nästan lika stor utsträckning och jag avskyr att det är en kulturyttring och ett berättelseskapande som ofta ses ned på – och att det i spelkulturen ofta ses ned på spelande tjejer (läs mer under till exempel #Gamergate).

På den tiden, det var i början av 1990-talet, rymdes en hel spelvärld på en 1,32MB- diskett och grafiken är fortfarande makalöst imponerade. Indiana Jones- estetiken i Rick Dangerous, drakarna i Bubble Bobble, det tidiga bilspelet Buggy Boy, Space Invaders som förmodligen är spelet även icke-spelnördar känner till och så inte minst Lemmings är spel vi nötte, jag och mina syskon. Nötte och nötte och nötte (på den tiden gick det inte att spara när som helst i ett spel). När sedan min storebror köpte det allra första Warcraft– spelet till PC – det släpptes 1994 och skulle sedan bli World of Warcraft – samt en PlayStation 1 och min systers pojkvän lät mig spela Super Mario Bros. 3 på hans NES var det klart. Gamer.

Lemmings-BoxScanWarcraft_-_Orcs_&_Humans_CoverartSuper_Mario_Bros._3_coverart

 

Tongivande spel som kom på 1990- talet: Super Mario World 1990), Doom (1993), Mortal Kombat (1992), Lemmings (1991), Super Mario Kart (1992), Warcraft (1994), Tomb Raider (1996), Super Mario 64 (1996), Diablo (1996), Worms (1995), Pokémon Red and blue (1996).

Musikdrömmarna

Det var då, 1997, när jag började inse att den musik jag lyssnade på hemma inte var riktigt lika cool (för ordet ”cool” var coolt då) som den musik mina klasskamrater lyssnade på. Det var då vi började byta Spice Girls- kort och Backstreet Boys släppte As long as you love me. Det var britpop som hade blivit amerikanska pojkband och om du inte köpte OKEJ så var du inte cool. Nå, cool var något jag aldrig lyckades vara och i hemlighet tyckte jag egentligen mer om min mammas LP- skivor.  Det var också såklart hårdrocken som stannade kvar hos mig i slutändan ändå. Det var Black Sabbath, Led Zeppelin och Alice Cooper, det var David Bowie och Pink Floyd som alla gick på vinyl hemma.

Men det fanns ändå någonting i 1990- talets popboom som både fascinerade och fastnade. En del var den Girl Power som Spice Girls så skamlöst propagerade och en del var musikprogrammet Voxpop. Hos oss på landet fanns varken MTV eller ZTV, som mina klasskompisar kollade på, men vi hade statliga SVT och Voxpop som visade musikvideor utifrån en topplista varje vecka mellan 1996 och 2002. Henrik Johnsson var programledare och Voxpop var en av de många barn- och ungdomsprogram som sändes från min då närmaste stad Växjö under 1990- talet. Henrik Johnsson, Gry Forsell, Fredde Granberg och Josefine Sundström började alla sina banor här – i samma TV- och radiohus som min femteklass fick spela in Vi i Femman i när vi kom till regionfinal 1998. De åren, slutet av 1990- talet, var också internets tid, och mobiltelefonernas, början på SMS- eran. Digital revolution.

hqdefault

Slutet av 1990- talet innebar för mig också början på en omvälvande tonårstid och en tyst revolution i mig själv – jag blev tretton år 1999 och befann mig någonstans mellan mobbad läslus och hästtjej från landet på väg till inåtvänd, svartklädd, svårmodig tonåring med ätstörningar och liknande problem.

Jag gick första till sjätte klass i en byskola med sextio barn och även om populärkulturen kanske nådde oss långt efter de mer hippa städerna så gjorde den ändå någon slags intryck och har på sätt och vis format mig till den drömmare, litteraturvetare, musikälskare och gamergirl som jag är idag.

Vill du höra/läsa mer? Jag rekommenderar avsnittet ”SVT:s 90- tal” i podden Snedtänkt, Vad läste vi på 90- talet och 90- talet i litteraturens värld.

”Du har alltid varit lite förälskad i döden”

wendigons-forbannelseMonstrumologen var en av de bästa böcker jag läste 2015 och en av de mest hårresande skräckböcker jag läst. Ett gotiskt mästerverk, djupt grävande i viktoriansk skräcklitteratur med lika mycket blod och gravöppningar som tema. som människans dubbla natur. Jag var förtjust.

Andra delen i Rick Yanceys serie om monstrumologen Warthrop och hans unga assistent Will Henry blev inte en lika stor fullträff för mig. Kanske hade jag för högt uppskruvade förväntningar, kanske var det inte alls rätt tid att läsa en svulstig skräckroman, precis på väg tillbaka från en lässvacka. Kanske saknas ändå något i boken.

I Wendigons förbannelse reser Warthrop och Will norrut för att söka efter en kollega till Warthrop, en annan monstrumolog vid namn John Chanley. Han har försvunnit i vildmarken och sägs ha fallit offer för wendigon, en ande vars hunger aldrig blir tillfredsställd och som dömer sina offer att bli som den. Warthrop, som i första boken dissekerade monster utan huvud och med munnen i bröstkorgen, vägrar tro att wendigon existerar och jag finner aldrig riktigt varför. Hela New Yorks sällskap med monstrumologer blandas in och någonstans förvirrar jag mig bort i namn, återberättelser och presentationer. Det är stundtals alldeles för pratigt och berättarglädjen saknas, den som jag älskade i första boken och som kunde skapa meningar vilka snirklade över en halv sida och innehåll minst fem synonymer till orden ”otäck” eller ”motbjudande”

Kanske är Wendigons förbannelse helt enkelt en typisk mellanbok, en transportsträcka mellan böcker. Ändå är jag fängslad, fascinerad över Rick Yanceys påhittighet, äcklad över de målande beskrivningarna. Även här finns, liksom i Monstrumologen, den ibland tunna skiljelinjen mellan människa och monster. Ändå är den här inte alls lika skräckinjagande, kanske beror det på att läsaren aldrig på samma sätt tas med på djupet in i monstrets psykologi, får se dess mänskliga beteende lika mycket som dess monstruösa. Jag blir aldrig lika rädd för wendigon som för anthropopagerna. Det finns heller inte lika många referenser till klassisk gotisk skräcklitteratur som var en av de sakerna jag älskade med Monstrumologen – att den lika mycket som en roman på egna ben var en hyllning till en genre.

Det som jag ändå verkligen vill ge romanen, och något som gör att jag ser fram emot nästa, är att det är fantastiskt att den framfusiga tjejen Lilly stormar in med buller och bång och orerar om rösträtt för kvinnor och vill bli monstrumolog precis som Will. Det enda jag saknade med Monstrumologen var förekomsten av kvinnor och jag hoppas Lilly kommer tillbaka.

Modernista, 2016.

Andra som läst: iheartfantasy, midnatts ord.

Hitta boken här, här eller här.

Läst i februari 2017

Januari var både en bra och dålig läsmånad, två böcker läste jag men fantastiska var de båda. I januari har jag slutfört det bokcirkelprojekt som tog upp mycket även av januaris lästid – Sult av Knut Hamsun, på norska. I februari läste jag allt som allt fem böcker.


Pojkarna – Jessica Schiefauer
Sult – Knut Hamsun
Om du såg mig nu (Spring så fort du kan #4) – Sofia Nordin
Hela Kakan – Kakan Hermansson
Wendigons förbannelse (Monstrumologen #2) – Rick Yancey

5 böcker lästa
2 ungdomsböcker
1 skräck och 1 dystopi
1 klassiker och 1 biografi

Länder jag besökte var Sverige, USA och Norge.

Mest spännande den här månaden var helt klart Sofia Nordins Om du såg mig nu. Det är lysande postapokalyps vi pratar om här, läs om du inte har gjort än!

Den här månadens tyngsta läsning var Sult (Svält på originalspråk norska), både på grund av norskan som ibland nästan blev mig övermäktig och på grund av själva bokens tyngd.

Månadens största intryck gav Pojkarna. En fantastisk skildring av uppväxten och unga tjejers liv i ett patriarkat och försöket att slå sig fri, målande och fantasifullt.

Vad läste du?

Att leva och överleva

Att det börjar finnas lika många dystopier som stjärnor på YA-himlen kan väl inte ha gått många förbi, men Sofia Nordins serie som inleds med En sekund i taget är någonting alldeles i särklass. Om du såg mig nu är fjärde delen.

Böckerna är gastkramande spännande, ändå sker inte mycket i det yttre händelseförloppet utan det är i det inre som alla känslor stormar. Den lilla del av Sverige vi i boken får lära känna är totalt ödelagd. Nästan alla har gått under i en feber som i ett svep verkade utrota nästan hela mänskligheten. Ett fåtal blev kvar, och just dem får vi följa – varje del har en egen huvudperson. I Om du såg mig nu är det Esmaels tur, dystrare och tyngre till sinnes än Hedvig och Ella.

Vad kan jag säga?
Det var skolfest. Alla dog.

Alla utom jag och Bianca och Sandra och Lukas.
Och Lukas, han dog ändå. Sen.

De här böckerna är ingen jakt på en ond ledare eller ett svar på vad som med en sådan kraft kan slå ut miljontals människor – det är böcker om att överleva och vad som händer med människor när vi tvingas göra just det. Inte bara leva, men överleva. Det fina med att byta huvudperson i varje bok är att så många röster får komma till tals, så många olika tankar om apokalypsen, så många olika reaktioner. Att det inte bara finns en reaktion på död och katastrof.

Esmael är inte bara dystrare än tidigare huvudpersoner utan också mindre eftertänksam och praktisk, han försätter sig ofta i situationer där han får ligga blöt en hel natt eller inte får riktig mat. En kollega till mig sa att Sofia Nordin måste ha ägnat mycket tid åt att verkligen känna hur mat smakar och jag håller med – beskrivningarna av ruttnade livsmedel får det att kväljas och den av färsk mat bilder att dansa framför ögonen. På något sätt påminner det mig om läsningen av Fem- böckerna där mat är ett så stort tema och beskrivs så vällustigt – med den skillnaden att den där ofta fanns i överflöd och här är en bristvara – beskrivningarna är ibland nästan plågsamma. Hur mycket saker betyder när vi börjar sakna dem är Sofia Nordin en mästare på att beskriva.

Att ha olika huvudpersoner i varje bok men ändå röra sig inom samma krets gör också att läsaren får lära känna karaktärerna bokstavligen både innanpå och utanpå – både ur deras eget sinne och från andras ögon. Det är ibland skrämmande hur jag kan älska en karaktär i en bok och finna samma person oerhört irriterande i en annan, hur någon kan verka snäll och lite mesig i en bok men otäck och psykopatisk i en annan. Om du såg mig nu är också otäck på ett sätt som de andra böckerna inte har varit, djupt allvarlig och psykologisk samtidigt som den inte är för tung för att orka läsa.

Jag skyndar mig. Rädd att någon ska upptäcka mig. Vad ska jag säga då? Att de inte får någon ost? Ska jag försvara den? Eller ska den där snälla killen som också är jag plötsligt börja snacka och bjuda in till pizzakalas? Jag ska utrota den snälla Esmael. För att vara snäll är som att vara helt öppen. Låta folk såra en. Varsågod, slå mig. Varsågod, häll dina giftiga, elaka ord rakt in i mig. Jag tänker inte försvara mig.

Helvete heller. Den snälla Esmael ska inte få finnas kvar. Det finns ändå ingen som älskar honom.

Jag blir arg, upprörd, ledsen, lycklig och helt dödsskraj under läsningen av Om du såg mig nu. Rädd blir jag också om det här är sista boken i serien för jag skulle kasta mig över även nästa del om den kom ut. Ändå tror jag att det här är slutet, det känns så. Missa inte den här serien!

Missa heller inte samtalet med Sofia Nordin i avsnitt 10 av bokpodden Bladen brinner, oerhört intressant om just Esmael och hur vi uppfattar människor beroende på deras yttre.

Så här tyckte jag (kort) om de två första och den tredje delen.

Hitta boken här, här eller här.

Andra som läst och bloggat: Prickiga Paula, romeoandjuliet, Att leva loppan.

Tillbaka in i kylan

Gissa om jag blev lycklig när den efterlängtade Thin Air av Michelle Paver äntligen damp ner till mitt bibliotek och jag kunde få bära hem just när snön och kylan återkommit till våra jaktmarker här i mitten av Sverige. Det kändes nästan som ett tecken.

#LäserJustNu

Vad läser du?