Tio böcker att längta efter våren 2021

När det nalkas ny säsong för bokutgivningen brukar jag skriva långa listor över böcker jag längtar efter. Oftast ägnar jag två-tre blogginlägg åt saken, indelat i ålderskategorier. Hur många av de böckerna brukar jag sedan faktiskt läsa? Kanske hälften. I år har jag valt ut tio böcker jag verkligen, verkligen, längtar efter – istället för de vanligtvis ungefärliga trettio – och de tänker jag faktiskt också läsa. Av dem är nästan hälften, fyra stycken, debutanter eller författare jag inte läst sedan tidigare. Det här är också ovanligt, för mig. Ibland är det alldeles för lätt att bara läsa nyutkommet av välkända och älskade författare.

Kapitelböcker för 9-12 år

Johan Rundberg har skrivit flera böcker för 9-12 år, men jag har inte läst någon. Nattkorpen är första delen i en trilogi om barn på samhällets botten i 1800- talets Stockholm. Det ser riktigt bra och spännande ut! Det gör också Vargöga av barnboksdebutanten Niklas Leavy, som till vardags är utgivningsansvarig för pedagogig på Natur & Kultur. Ön Vargöga i Vänern bär på en mystisk hemlighet, och dit flyttar bröderna Simon och Jonathan efter den hemska olyckan som slutade med Jonathan i rullstol. Men vad gömmer Vargöga? Hemskt och härligt, låter det som.

Hemskt och härligt blir det också i två böcker av för mig mer välkända författare. Lena Ollmark och Per Gustavsson är två stora favoriter på barnbokshyllan och de samarbetar återigen i Den fasansfulla sagan om lilla HenDen här gången är det monster som hotar, och jag ser fram emot en lika groteskt fasansfull bok som de två tidigare.

Fasansfullt var ordet! På mitt bibliotek är lättlästa spökböcker hårdvaluta, särskilt de som handlar om de moderna myter barnen snappar upp på sociala medier. Som Slender man. Hittills har jag alltid tagit till Andreas Palmaers Vandraren utan ansikte i sådana här situationer – och den är riktigt bra! – men jag längtar efter att lägga mina bibliotekarievantar på Bleke Karl. Den kommer inte att bli svårsåld.

Ungdomsböcker och Young Adult

En debutant och två författare jag redan läst finns i vårens ungdomshylla. Allra mest ser jag fram emot Himlabrand av romandebuterande Moa Backe Åstot, en bok om Ánte vars liv präglats av samiska traditioner. Att han, som familjens enda barn, ska fortsätta arbetet med renarna är självklart. Men det finns annat som drar också, känslorna för bästa kompisen Erik. Men vad skulle de andra säga om de visste?

Jag ser också fram emot Lowkey av Melody Farshin, uppföljaren till Mizeria som jag tyckte var helt fantastiskt. Nytt också från Siri Petterssen som skrev Odinsbarn. Järnulven är en ny serie om Juva som är av blodläsarsläkt men har svurit att aldrig bli en av dem. Den verkar vara fristående från Odinsbarn men utspelar sig i samma universum.

Vuxenböcker

Tre vuxenböcker ser jag fram emot i vår, kanske allra mest Konferensen som är en ny bok av Mats Strandberg. En dysfunktionell arbetsgrupp på konferens som blir jagade av en hämndlysten mördare, kan det bli så mycket bättre?

Jag älskar Ann-Helén Laestadius ungdomsböcker, nu debuterar hon som vuxenboksförfattare med Stöld. Den vill jag inte missa. Jag längtar också efter Przewalskis häst av Maja Lunde, en författare jag tänkt läsa länge men aldrig hunnit dit. Men när hon skriver om världens sista riktiga vildhästar kan jag inte låta bli längre. Och omslaget! Så fint!

Vad ser du fram emot?

Skyhunter, och något om dystopier

Dystopigenrens blomningstid har pågått i ett decennium, och än verkar den inte gå mot sitt slut. Kanske är det tiden vi lever i som kräver det, den alldeles för verkliga dystopiska framtiden kryper allt närmare i takt med att klimatförändringarna bara blir fler. Den dystopiska young adult- romanen är en genre som utvecklas, sprider sina grenar åt olika håll. De senare åren har många av de svenska dystopierna närmat sig naturen, grävt ned sig i den skogsmylla vi verkar rädda att förlora men ändå inte gör så mycket för att bevara. Många översatta dystopier närmar sig istället fantasyn, blir en crossover mellan inte bara två genrer utan tre; den dystopiska young adult- fantasyromanen.

För vad är egentligen en dystopi? Behöver den uttalat handla om vårt eget samhälle, nedstörtat i fördärvet? Eller kan en skildring av vilken fantasivärld som helst bli en dystopi, om det är den verkligheten karaktärerna lever i?

Det går att skönja ruinerna av vår egen värld i Marie Lus Skyhunter, tusentals år tillbaka i tiden. Vad som störtade det tidiga samhället vet vi inte, men i bokens nu pågår ett krig där det lilla landet Mara står som ensam fri nation kvar efter att The Karensa Federation tagit över nästan hela kontinenten. Talin kom som flykting till Mara som litet barn, som tonåring är hon en del av elitstyrkan i Mara – The Strikers. Men mot Karensas militära överlägsenhet och deras supersoldater som kallas Ghosts verkar Maras slut vara nära.

Jag slog ihop Skyhunter med en bestämd känsla av att vilja säga: ”det är inte du, det är jag”. Dystopigenren och jag har fått nog av varandra, åtminstone för ett tag. För egentligen tycker jag ju om Skyhunter. Jag tycker om Marie Lus språk, jag tycker om skildringen av samhället – det är ett starkt världsbygge. Jag tycker otroligt mycket om Talin som är sympatisk, modig fast hon är rädd, lite irriterande ibland – och när hade senast en person som bara pratar teckenspråk huvudrollen i en roman? Nej, det är inte Skyhunter det är fel på. Jag måste lägga dystopierna åt sidan ett tag, hur de än lockar mig med sina vansinnigt snygga framsidor och sina löften om spännande, dystra och mörka historier. Efter en vända ner i diskbänksrealismen kanske jag återvänder. Jag hoppas det. Jag tror inte dystopigenren har blommat över än på länge.

God Jul – Jonas Karlsson

Det är kontorslivets alla vardagliga strapatser Jonas Karlsson så skarpsynt och humoristiskt skildrar i kortromanen God Jul. Det lackar mot jul i kommunhuset, och ledningen vill ge medborgarna en lysande julhälsning. Helst gratis, det är ändå hårda tider och nedskärningar i budgeten hotar. Kommunalrådet kläcker idén att skriva ”God Jul” med adventsljusstakar i kommunhusets fönster.

Så rullar de igång, kugghjulen som är vardag i ett kommunhus. För en kommunanställd är det ibland nästan skämmig igenkänning på ord som ”gruppsamverkan”, ”delaktighet”, ”nyckelmeningar” och akronymer som VAAL och LIS – och regler om hur mejl ska flaggas eller inte flaggas. En ambition att skriva ”God Jul” med adventsljusstakar rör upp konflikter mellan i stort sett varenda förvaltning i kommunhuset – fördomar luftas och rykten sprids via viskleken. Alltihop är så otroligt barnsligt, och ändå är God Jul en satirisk fullträff – tillspetsat såklart, och skruvat – men någonstans i botten ligger förstås sanningen där och skvalpar, annars hade det inte varit så roligt. Men i God Jul finns också en svärta; ett mörkt stråk av oro för uppsägningar, chefer som utövar sin makt över nyanställda assistenter.

Jag lyssnade på God Jul, en hejdlöst rolig och bra inläsning av författaren själv. Jag ser en jultradition i vardande.

Wahlström och Widstrand, 2013.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Bokblomma, Dagens bok, Lottens bokblogg, Bokdamen, Bokhyllan, Malins bokblogg, CRM Nilsson, Med näsan i en bok.

Årets bästa spel 2020

Pesten, äventyret och sorgen, så kanske spelåret 2020 kan sammanfattas. Jag spelade inte något spel 2020 som faktiskt gavs ut under året, men flera spel som hittade väldigt långt in i hjärtat.

Att möta sin verklighet genom fiktion är ett fint sätt att bearbeta den, och även om vi på intet sätt lever på medeltiden så kändes 2020 ibland som ett pestens år. I början av året hängav jag mig totalt åt A Plague Tale från 2019, en sanslöst vackert berättad historia om Amicia de Rune som år 1348 får se sina föräldrar bli mördade av invaderande engelsmän under hundraåriga kriget. Tillsammans med sin lillebror flyr hon ut i skogen; uppdraget blir ditt att hålla henne vid liv – och att ta reda på varför engelsmännen vill åt hennes lillebror Hugo. A Plague Tale är ett action/adventure/horror/stealth- spel, ett tredjepersons smygarspel med otroligt vacker game art och ett fantastiskt narrativ – två saker som helt säkert får mig att älska ett spel. Lägg till att jag tycker om att smyga, gillar stealth mer än öppna strider och älskar när en tuff tjej har huvudrollen, och det är inte konstigt att A Plague Tale blev årets spelupplevelse för mig. Låt vara att jag är livrädd för råttor och tillbringade många timmar med att halvblunda, rysa, må illa och dra tårna långt upp i soffan, det hjälps inte, A Plague Tale var ett fantastiskt spel. Kanske 2020 års bästa spelupplevelse.

Det enda spel som kan tävla med A Plague Tale om årets spelupplevelse är ett spel så hajpat att pressen borde vara omöjlig att leva upp till. Men What remains of Edith Finch var precis så atmosfäriskt och totalt uppslukande som det utlovats. What remains of Edith Finch är ett storydrivet utforskarspel, där Edith Finch återvänder till sin familjs märkliga hus utanför Washingtons kust. Med släktbandet följer en förbannelse om att alla utom en i varje generation dör under märkliga omständigheter, och det är Ediths utforskande av vad som hänt med alla i familjen spelaren får följa. Det är ett i sanning märkligt äventyr, nästan magiskt.

Men den största känslostormen inom mig, den blåste upp av att spela Before the Storm, en prequel till Life is Strange som är det spel jag haft svårast att ta mig igenom. Inte för att det är svårt rent tekniskt, men för att det är så vansinnigt mörkt och psykologiskt brutalt – som en knytnäve i magen, om och om igen. Before the Storm utspelar sig före Life is Strange, en berättelse om Chloe och Rachels vänskap och kärlekshistoria och åh, vad jag grät över dem. Jag älskar det långsamma berättandet i den här spelserien, hur spelet bryr sig om karaktärerna, utvecklingen. Ljuset i solnedgången över Arcadia Bay som möter det djupa mörkret i berättelsen.

Ja, jag kan vara oerhört blödig när det gäller spelkaraktärer jag älskar. Men jag uppskattar också enormt ett riktigt spännande actionäventyr, allra helst om det rör sig längs en main story- questline, i.e. en snitslad bana. Enslaved: Oddysey to the West har några år på nacken och det märks kanske framförallt i de ganska sunkiga könsrollerna, men för en Tomb Raider- fangirl helt svältfödd på ett bra actionäventyr med lika delar pussel som shoot-em-up – nog för att Enslaved kanske ändå besitter någon slags motvikt på det senare – var det ändå några timmars härligt spelande i en dystopisk, steampunkig framtid.

2020 var också året då jag upptäckte ParkitectOm det är något jag möjligtvis älskar mer än ett actionäventyr längs en snitslad bana, så är det sandlådespel. Gärna med karuseller. För någon som lagt (i hyfsat runda slängar) 500 timmar på Minecraft och 100 timmar på Roller Coaster Tycoon är Parkitect som en skänk från ovan. Du får vara chef över din alldeles egna nöjespark – faktiskt, så många du orkar bygga – och det är som ett Roller Coaster Tycoon uppdaterat till 2020- talet. Förutom att bygga berg- och dalbanor gäller det att ha koll på restauranger, toaletter, anställda, leveranser, väder och allsköns andra parametrar som spelar in för att dina gäster ska ha det så pass trevligt att du klarar besöksmålet. Utan att gå bankrupt, helst. Det är fantastiskt. Jag har klockat in på ungefär 120 timmar, så här långt. Och fler lär det bli.

Några fler fina bilderböcker från 2020

2020 var ett fint år för bilderboksutgivningen. Jag kunde inte välja ut bara tio favoriter, så det blev femton. Allra mest kanske jag tyckte om Vinterkväll av Ann-Helén Laestadius och Jessika Berglund, så atmosfärisk och härlig! Vinterns alla isblå och solnedgångsröda färger skildrar också Matilda Ruta i Ninna och dumma mamma, en fin bok om svårigheterna nuet ibland kan bära med sig. Mycket tyckte jag också om Naturen av Emma Adbåge och Mitt bottenliv av Linda Bondestam, två böcker som på barnets nivå skildrar människans blindhet inför klimatkrisen, hur vi förstör naturen och med det vårt eget liv. En sista bok där naturen, och skogen, spelar stor roll är Titta Rödluvan av Barbro Lindgren, en omarbetning av Rödluvan- sagan på Barbro Lindgrens typiska pekboksspråk. Skogen är John Bauerskt- mörk och farlig, sagan bibehålls underbart grotesk, fast för de allra minsta.

Om naturen var något av ett tema i bilderboksutgivningen 2020, var det också mycket känslor. Illustratören Henrik Jonsson, känd för flera grafiska romaner och PAX-böckerna, bilderboksdebuterade med den fina De kommer om natten, en bok om mod och rädsla. Något som även Fideli Sundqvist berättar om i Hopptornet, finstämt och vackert av ännu en bilderboksdebutant. Känslorna kan ofta vara stora och svåra fast man är så liten, det är något som Lotta Olsson och Emma Adbåge berättar så fint om i Ledsen. Men när gråten kommit ut känns det oftast bättre. Riktigt så enkelt är det inte i Anna Höglunds Barnet som inte kunde blunda men visst finns det ändå hopp, även om det är så tungt och svårt att jag är osäker på om det egentligen är för barn.

Tryggare känns det i Ligg still, en fin bok om vardagens familjedrama, underbart inkluderande. Härligt är det också att möta Olle och Bolle igen, den här gången driver de mamma till vansinne på museum. Två andra författare som ligger mig nära om hjärtat och som gav ut fina böcker 2020 var Lena Sjöberg med Nattvisa och Maria Nilsson Thore med En egen flockEn ny favorit, däremot, var Ebba Forslinds härliga och fina Jag vill ha en lyftkranfantasifull och inkluderande. Sist men inte minst, Augustnominerade Billie, korven och havet som är en fin läsupplevelse.

Ett broderat äventyr

Bland de många fina bilderböcker som gavs ut 2020 är det några som stannat lite extra i tanken. Dröjer sig kvar, ett äventyr som liksom inte vill lämna en. Till en början kanske de inte ser ut som något ovanligt, men dyker du in finner du något fantastiskt.

Så känner jag för Ida-Lovisa Rudolfssons Efter stormen. Redan från första uppslaget, innan ens titelsidan, känns det som en bok jag bara vill ge mig in i. Det är skogen av björkar, mitt i snöfallet, och det känns som att någon gömmer sig bakom stammarna.

Bilderna i Efter stormen är broderade, och målade på textilgarn. Det är så detaljrikt, och så vackert, att det känns som att hålla i en skatt. Solnedgången är röd och varm, det är som att allt är stilla. Efter stormen. Så hittas ett rep, och äventyret börjar. Med orden ”Det susade om öronen/och kittlet kom farande/ända från tårna” är jag förälskad. För det är ju precis så det känns.

Efter stormen ges ut av Mirando bok, ett litet fristående förlag med en helt fantastisk känsla för bilderbokskonst. Sådana böcker som ofta kan passa lika bra i konsthyllan för vuxna, men ändå inte är för svåra för barn. Deras utgivning är något att verkligen hålla koll på. Efter stormen är en av de finaste bilderböcker jag läst.

Själslukarens barn – sjunde delen i Vargbröder

Jag tyckte hemskt mycket om Vargbröder- serien när jag läste den för sju år sedan. Då var mitt bibliotek involverat i ett läsprojekt tillsammans med skolorna, museet och arkivet och för det var Vargbröder perfekt. Det är en fin bokserie, en där saga och fantasy även rymmer historiska fakta om hur livet var i Norden för tusentals år sedan – allt inbakat i en vansinnigt spännande berättelse, om Torak som slåss mot demoner, och om Renn, som är hans följeslagare.

Femton år efter att första boken gavs ut kommer alltså del 7 i serien, som officiellt på svenska heter Han som föddes för att möta mörkret – en inte helt klockren översättning av Chronicles of Ancient Darkness. Att ge ut en ytterligare del i en serie, eller en prequel, ungefär ett decennium senare verkar vara en stigande trend i bokvärlden, där både Hungerspelen och Legend fått sena uppföljare. Själslukarens barn är den enda jag hittills har läst.

Kanske skulle jag ha låtit bli, kanske är det bäst att lämna populära serier som det var tänkt och inte fortsätta på dem tio år senare. Själslukaren vaggar inledningsvis in läsaren i en ganska falsk trygghet; det är ändå rutinerade Michelle Paver som är författaren och hon kan konsten att fånga sin läsare i en berättelse som är både spännande och intressant. Det jag älskade med Vargbröder– serien var just hur de lyckades vara både spännande och innehålla mycket historia om hur människor levde förr – utan att för den delen behöva skildra en patriarkal värld, full av våld mot kvinnor.

För det är ju det som är det fina med fantasy som försöker placera sig i en historisk kontext, att det ändå fortfarande är fantasy. Jag vet inte varför Michelle Paver i Själslukarens barn känt behovet att införa en ny klan, Valrossklanen, som till skillnad från Höga Nordens övriga klaner inte behandlar kvinnor som människor utan som lägre stående varelser. De blir misshandlade och undanskuffade och det är så vansinnigt tröttsamt att jag faktiskt inte finner några andra ord. Varför, när de andra böckerna i serien inte haft med detta aber som fantasylitteratur ofta dras med?

Nej, jag är inte helt säker på att jag kommer läsa åttonde delen i serien som ges ut i maj nästa år. Även om Själslukarens barn i övrigt är vansinnigt spännande så tror jag bara inte att jag orkar.

Semic, 2020.

Här kan du läsa vad jag tyckte om de tidigare böckerna i serien.

Boken finns bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Lindormars land – Frida Nilsson

Det är något speciellt med äventyret, ändå. Det är något alldeles särskilt med författare som kan berätta om äventyr så som Frida Nilsson gör.

Svårmodet i Lindormars land väger tungt i hjärtat. Åh, armodet! Lindormars land följer i böckers fotspår vilka tidigare berättat om arma barn som fått slita ont och bestämt sig för att något, vad som helst är bättre än detta. Historien går igen från Flickan med svavelstickorna, till Bo Vilhelm Olsson och till Frida Nilssons tidigare Ishavspirater. I Lindormars land är Sem och hans lillebror Immer fosterbarn hos tant Tyra, som är hempolererska åt nysilververkstaden. Men det är barnen som får arbeta hårdast, och ändå får de slag och hårda ord från Tant Tyra. Inte ens sina namn får de behålla, de som föräldrarna en gång i tiden gav dem.

Så när råttan Sotpäls dyker upp från ett land långt borta med ett erbjudande så låter det förstås bättre än att stanna hos tant Tyra: den som följer med råttan och blir drottning Indras barn ska få allt de kan önska sig. Men varken Indra eller Sotpäls är den de utger sig för att vara.

Mitt hjärta gör ont för Sem och Immer, särskilt Sem, som i sin vilja att skydda sin lillebror ständigt hamnar på kant med honom. Jag vill inte berätta så mycket mer om handlingen, men det är en vindlande äventyrsberättelse som på riktigt tar andan ur en. Jag är inte lika förälskad i Lindormars land som jag var i Ishavspirater, men nog lägger den sig nära hjärtat.

Det finns sorg i Lindormars land, och en längtan efter att vara älskad. Som alla äventyrsberättelser är den kantad av ondska och rädsla, och modet att försöka utmana den. Lindormars land är i bokaffärerna klassad för 6-9 år, på biblioteken för 9-12 år. Jag tror den gör sig allra bäst som högläsning, för alla från kanske sju år och särskilt fint tror jag den fungerar för hela familjen. Det finns så mycket att fundera på i Lindormars land, så många frågor som berör våra egna liv – även om våra liv inte fylls av lindormar, pilbågar och talande djur. För det är så äventyrsberättelser och fantasylitteratur fungerar när den är som allra finast.

Natur & Kultur, 2020

Boken finns bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Dagens bok.

Jakten på en svårmodet, tungsinnet, bokförälskelsen

När jag summerade årets läsning insåg jag att 2020 inte gett mig någon stor bokförälskelse. Jag har läst många bra böcker, men jag saknar den där himlastormande kärleken till en bok; det att sitta uppe hela natten för att du inte kan sluta läsa, att storgråta till en bok för att du bara inte kan låta bli. Kanske handlar det om 2020 i sig, all ångest som det året och den där pandemin förde med sig, men jag tror också att jag inte hittat riktigt rätt böcker. Läst för mycket av det jag borde och mindre av det jag verkligen vill. Jag längtar efter böcker där språket vindlar, där orden skaver, böcker som tar sig in där det gör ont, utforskar svåra relationer och tuffa uppväxter.

De senaste böckerna som fick mig att känna så var All the Bad Apples av Moïra Fowley-Doyle och Uprooted av Naomi Novik, så i år tänkte jag läsa The Spellbook of Lost and Foud och Spinning Silver av samma författare. Men i min läshög just nu finns I tunga vintrars mage av Andrea Lundgren och Nattens skogar av Djuna Barnes. Jag vill kasta mig in i svårmodet, tungsinnet, i hopplösheten, för det är där jag brukar hitta mina största bokförälskelser. I min längt-lista finns också Ceasaria av Hanna Nordenhök och Hennes ord av Tove Folkesson.

Vad läser du?

Bild från Pixabay.

Det här med läsutmaningar

Under åren jag bokbloggat har många läsutmaningar kommit och gått. Ofta har det fått mig att upptäcka helt nya författarskap vilket såklart är fantastiskt. Men det medför också, onekligen, en viss läspress och jag tror inte det var något som fungerade för min läslust i nådens år 2020. I början av året hade jag vaga tankar om att läsa hyllvärmare i februari, ALMA- pristagare i april och fortsätta på fantastik från världens alla hörn- utmaningen från 2019.

Det gick väl sådär. Inte bara glömde jag av det här helt, jag läste också betydligt färre böcker än 2019 och bara de jag verkligen orkade med och ville läsa. Och så får det vara, ibland. Fantastisk från olika länder- utmaningen anser jag färdig, jag läste flera fina böcker från olika världsdelar 2019. Kill hyllvärmare gav jag mig entusiastiskt in i, i början av februari, och lyckades åtminstone läsa ut alla bibliotekslån jag hade hemma då. Till skillnad från många andra litteraturnördar och bokbloggare har jag sällan många olästa böcker hemma, då hade jag 17 stycken. Av dem läste jag 4, och det får jag ändå vara nöjd med. Under 2021 kommer jag nog läsa fler av dem men inte för att jag måste, utan för att jag vill.

ALMA- pristagare vill jag fortfarande läsa, men 2021 är inte året för det. I år läser jag bara det jag har lust till. Hur känner du inför läsutmaningar?