Modersmål och den försiktiga poetiska vågen

Det kanske flyger under radarn ibland, men de senaste åren har det getts ut mycket fantastiskt fin poesi för unga. Jag vågar kanske inte riktigt kalla det för en boom, men kanske lite försiktigt för en trend. Det handlar inte om mer än en-två titlar per år sen 2018, men med tanke på att vi före det får gå tillbaka till början av 2000- talet och slutet av 1990- talet för att alls hitta någon poesiutgivning för unga så är det mycket.

Det är också poesi som i flera fall är skrivna av unga, inte av vuxna för unga. Det är poesi som bränner, som berättar om vår värld idag, som tar avstamp i förtryck och rasism och feminism. Poesi som glöder och bränner och berör. Poesi som behövs.

Jag var knockad av Revolution Poetry, Moder Justitia och Berör och förstör. För de lite yngre har de senaste åren också givits ut de underbara Min längtan kvar och Min syster är ett spöke. Den enda poesibok jag inte har läst än är Lena Sjöbergs Brevet från mig som är alldeles ny. Den senaste jag läste var Mona Monasars Modersmål och det är egentligen den som den här recensionen skulle handla om.

Modersmål, precis som Revolution Poetry, berättar om hur det är att vara ung i Sverige och ses som annorlunda. Mötas av fördomar, av rasism, av hat – bara för att du ser ut på ett visst sätt eller har föräldrar som är födda i ett annat land. Det handlar om utanförskap, men också om att känna att man inte riktigt passar in eller hör till någonstans. Inte Sverige, inte landet föräldrarna kommer ifrån. Modersmål är brännande, skär djupt i känslorna och lämnar mig försvarslös efteråt.

Jag hoppas att den här poetiska vågen håller i sig, blir större.

Natur & Kultur, 2019

Boken finns på Bokus och Adlibris

Fler som läst: Dagens bok

This House is Haunted – John Boyne

Jag finner titeln till This House is Haunted nästan spöklikt passande. John Boynes första skräckroman är en blinkning till snart sagt varenda gotisk spökhistoria som brittiska författare producerade förra årtusendet.

Gaudlin Hall är sannerligen ett hemsökt hus, det får Eliza Caine erfara samma minut hon stiger av tåget i Norfolk på vägen mot sin nya anställning som barnflicka till de två barnen på godset. På tågstationen är hon nära att falla till sin död framför ett rusande tåg när två osynliga händer knuffar henne i ryggen. Och det blir bara värre när hon anländer till godset. Någon, eller något, vill verkligen inte att hon ska vara på godset och ta hand om barnen. Men varför? Och var är barnens föräldrar?

This House is Haunted innehåller en dos Jane Eyre, The Turn of the Screw och Rebecca – och massor av Dickens – men är också ganska lågmäld. Jag lyssnade på ljudboken, något som brukar göra det extra otäckt, men This House is Haunted är snarare en mysrysare än en skräckroman, försiktigt gotisk och väldigt härlig. Den är sannerligen perfekt att kura upp sig i soffan med en blåsig höstkväll, men den innehåller inget nytt för en van skräckläsare. Med sin härligt brittiska atmosfär och smårysliga stämning kan den nog istället vara perfekt för den som inte riktigt törs ge sig i kast med Rebecca. Stämningsfullt, snyggt och kusligt.

The Upside Of Unrequited – Becky Albertalli

För varje gång jag läser en bok av Becky Albertalli blir jag lite mer förälskad. The Upside Of Unrequited är ingen fortsättning på Love, Simon eller Leah on the Offbeat men den utspelar sig i samma litterära universum, en värld som är härlig att befinna sig i, bubblig och alldeles underbart inkluderande.

Molly Peskin-Suso har haft tjugoåtta förälskelser men aldrig blivit kysst. Hon är blyg och försiktig och inte alls som sin tvillingsyster Cassie, vilken redan i bokens första kapitel träffar sin nya flickvän Mina. Med hjälp av Molly. Typiskt. Som tur är har Mina den söta hipster-killen Will som sidekick, tänk om Molly kunde bli kär i honom? Men så finns också hennes arbetskamrat Reid, en blyg och tillbakadragen kille som lever sitt liv i Tolkiens Midgård. Inte kan väl Molly bli kär i honom?

Jag zonar ut ibland, det gör jag. Hade jag varit på det humöret hade jag gnällt lite över att det inte är hela världen att aldrig ha haft en pojkvän. Allting i Mollys värld handlar verkligen om det och hon är inte helt snäll varken mot Will eller Reid. Helt ärligt tycker jag också att Cassie är ganska taskig. Men The Upside of Unrequited är allra mest härlig, och rolig, och jag älskar – ja, jag måste säga det igen – jag älskar hur många olika människor med olika utseenden och läggningar som finns i den här boken. Samtidigt kan jag inte låta bli att bli lite ledsen över att en bok ska få pluspoäng för det, det ska egentligen bara vara så. Den här boken speglar bara hur verkligheten faktiskt ser ut, det är alla andra böcker som inte gör det. Ljudboken på engelska är fantastiskt fint inläst. The Upside of Unrequited skulle få fyra regnbågshjärtan, om den här bloggen satte betyg.

Boken är översatt till svenska med titel Fördelen med olycklig kärlek, utgiven av Rabén och Sjögren, 2018.

Boken finns på svenska på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, Tusen sidor, Carolina läser, Bokpärlan, Dagens bok, Bokprinsessorna.

Så jävla kallt – Lova Lakso

Vintern håller ett kallt grepp om februari, men även om den inte hade gjort det så hade jag kunnat känna kylan genom boksidorna i Lova Laksos Så jävla kallt. Hon beskriver det så bra, hur kylan verkligen går genom märg och ben när det är tjugoåtta minusgrader ute, hur luften liksom fryser fast i halsen.

Hon berättar om sorg, också. Om Karlas hund Hemingway som har ont och måste avlivas, om Karla som inte tänker låta det ske. Karla längtar bort, längtar söderut till värmen. Bort från Piteå, Norrbotten och kylan. Det är kanske just där det skaver lite för mig för jag är lite trött på att ungdomsromaner så ofta handlar om att komma bort från byn/staden någonstans i Norrland, att allt är så mycket bättre i en stad söderut. Och så är det ju för många, men det finns också de som trivs och jag saknar de berättelserna. Men jag förlåter Så jävla kallt, för boken är en road trip och hade inte varit utan den där längtan. Och jag tycker ändå om skildringen av Piteå, av Norrbotten. Den behövs. Fördomarna om den här delen av landet är många, det Norrland som upptar mer än halva Sveriges yta men ändå så ofta benämns som att du ska åka ”till Norrland” när du kanske menar Piteå.

Karla tar Hemingway under armen, plockar med kompisen Kaja och typ- pojkvännen Aziz och rymmer söderut. Det blir en ganska hejdlös resa, full av fester och stölder och att lifta med okända människor i bilar. Jag ska inte avslöja allt – en stor del av spänningen finns i den märkliga resan. Men mest tycker jag om mörkret i den här boken. Den väjer inte för svåra känslor och tuffa beslut och den känns ofta märkligt jordnära i allt det tokiga. Karla är inte alltid någon att tycka om, men ändå någon att bry sig om. Jag tycker om Kaja, och kanske allra mest Aziz. Jag tyckte om Så jävla kallt, mer än jag trodde jag skulle göra. En fin debutbok.

Rabén och Sjögren, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Enligt O, Dagens bok, Bokpärlan.

Babylon’s Ashes – The Expanse

If you’ve read this far, you’re in it for the long haul. Recensionerna på bokforumet Goodreads av Babylon’s Ashes, sjätte delen i rymdoperaserien The Expanse, är blandade. Den ena halvan av spelplanen älskar boken, den andra tycker att den mest är en mellanbok.

Jag var kluven när jag slog igen den. För det mesta håller jag med dem som tycker att Babylon’s Ashes mest är en wrap-up till Nemesis Games, den strålande femte boken i serien mot vilken Babylon’s Ashes definitivt inte kan mäta sig. Babylon’s Ashes knyter många trådar som släpptes lösa från föregående bok – vad som hände i den vill jag inte spoila för er som inte läst den än, men femte boken är seriens hittills största turning point och kanske den allra mest spännande. Det kanske inte är så konstigt att sjätte boken ter sig lite lam, efter det.

Det händer inte så mycket, på ytan. Marco jagar Naomi, Holden och hans besättning ombord på rymdskeppet Rocinante får ett nytt uppdrag av FN:s högste chef Chrisjen Avasarala, alla försöker hämta sig efter attacken från The Free Navy. Ibland känns det som att Babylon’s Ashes första halva är en nedförsbacke från förra boken och andra halvan en uppförsbacke mot vad som komma skall. För något kommer hända, det är ett som är säkert.

Och ja, jag är in it for the long haul. Jag kommer fortsätta läsa de här böckerna, för jag älskar dem ändå. Framförallt älskar jag hur karaktärsdrivna de är, något som fantastik- och science fictionromaner inte alltid är. Det jag mest tycker om med Babylon’s Ashes är hur vi får följa fler personer än tidigare, få en glimt in i deras innersta. Det är författarparet bakom pseudonymen James S. A. Corey bra på. Jag hoppas att det fortsätter så.

Här kan du läsa vad jag tyckte om tidigare böcker i serien:

Leviathan Wakes
Caliban’s War
Abbadon’s Gate
Cibola Burn
Nemesis Games

Nya böcker i februari 2021

Den svenska bokutgivningen verkar ligga ganska så lågt i februari, åtminstone de delar jag är intresserad av. Det kom ut många titlar i januari, och framåt mars och april dyker det upp fler. Fler spännande boknyheter går att hitta i den engelskspråkiga utgivningen.

Jag har sneglat på The Gilded Ones ett tag, första delen i en ny fantasyserie som heter Deathless av författaren Namina Forna. Den verkar riktigt spännande! Det dyker också upp böcker av flera författare jag läst och älskat tidigare, som Game Changer av Neal Shusterman, The Memory Theater av Karin Tidbeck och The Mysterious Diappearance of Aidan S. av David Levithan.

Vad läser du i februari?

Läst i januari 2021 och TBR för februari

Januari 2021, en ny start men också en månad som verkade pågå i ungefär tvåhundra år. Men här är vi nu, det är februari och solen orkar sig kvar över horisonten tio extra minuter varje dag. Det är ett ljus jag längtat efter under den ganska tunga vintern, ett liv som ändå återvänder. Vintern som faktiskt blev, rimfrosten som sagolik hänger från träden vareviga morgon. Det är något med snön som gör allt ljusare, bäddar in verkligheten i en slags sovande tillvaro som jag verkligen värdesätter just nu. Det är så stilla.

Jag önskar att jag hade tillvaratagit det lite mer i läsningen. Fem böcker läste jag i januari, men en av dem var ett science fiction- äventyr på över 500 sidor så det räknas nästan som två böcker. Tycker jag.

Bäst i januari var helt klart den så efterlängtade The Reckless Afterlife of Harriet Stoker. Lauren James slutar aldrig att förundra mig. Recension på den finns här.

TBR för februari, en bok jag verkligen ser fram emot, är Andrea Lundgrens I tunga vintrars mage som jag sneglat på i åratal men inte läst. Nu är tiden här.

The Reckless Afterlife of Harriet Stoker – Lauren James

Harriet Stoker är ingen särskilt trevlig person. Ändå lyckas Lauren James få mig att känna sympati för henne.

På dagen för sin död ger sig Harriet Stoker in i den övergivna byggnaden Mulcture Hall för ett fotografiprojekt. Huset, som ligger på universitetets campus, har varit övergivet länge. Det sägs att det spökar – och hur sant det är får Harriet veta när hon faller till sin död i trapphuset i Mulcture Hall och genast välkomnas av de spöken som hemsökt huset i tiotals, en del i hundratals, år.

Felix, Kasper, Rima och Leah har alla särskilda gåvor och det enda Harriet är intresserad av är att hitta sin egen spökgivna gåva. Att hon river hål i andras liv på sin jakt efter någon mening med odödligheten verkar inte bekomma henne, inte heller att skapa farliga fiender i livet efter detta.

The Reckless Afterlife of Harriet Stoker är på många sätt tyngre och svårare än Lauren James tidigare böcker, ibland är den så sorglig och dyster att det gör ont i hjärtat. Men det finns också något hjärtknipande fint i det liv som spökena i Mulcture Hall skapat åt sig själva, många gånger påminner det mig om Eva Ibbotsons böcker som jag älskade när jag var liten. Fast historien om Harriet Stoker är ingenting för barn. Snarare ger den mig stora skälvan ibland, så vuxen jag är. Jag vet inte hur Lauren James lyckas få mig att känna ens ett uns av sympati för den högst otrevliga Harriet, men det gör jag.

Lauren James är en exceptionell YA- författare, en av de bästa. Att hon skulle skriva ännu en makalös skildring av människans innersta längtan, förklätt i fantastik, var väl egentligen ingen överraskning. Ändå sitter jag där och sträckläser andra halvan av boken i ren frenesi, jag måste veta hur det går. Lauren James slutar aldrig att förstumma mig. The Reckless Afterlife of Harriet Stoker är otäck, atmosfärisk, snillrik, hjärtevärmande – och vansinnigt spännande.

Tio böcker att längta efter våren 2021

När det nalkas ny säsong för bokutgivningen brukar jag skriva långa listor över böcker jag längtar efter. Oftast ägnar jag två-tre blogginlägg åt saken, indelat i ålderskategorier. Hur många av de böckerna brukar jag sedan faktiskt läsa? Kanske hälften. I år har jag valt ut tio böcker jag verkligen, verkligen, längtar efter – istället för de vanligtvis ungefärliga trettio – och de tänker jag faktiskt också läsa. Av dem är nästan hälften, fyra stycken, debutanter eller författare jag inte läst sedan tidigare. Det här är också ovanligt, för mig. Ibland är det alldeles för lätt att bara läsa nyutkommet av välkända och älskade författare.

Kapitelböcker för 9-12 år

Johan Rundberg har skrivit flera böcker för 9-12 år, men jag har inte läst någon. Nattkorpen är första delen i en trilogi om barn på samhällets botten i 1800- talets Stockholm. Det ser riktigt bra och spännande ut! Det gör också Vargöga av barnboksdebutanten Niklas Leavy, som till vardags är utgivningsansvarig för pedagogig på Natur & Kultur. Ön Vargöga i Vänern bär på en mystisk hemlighet, och dit flyttar bröderna Simon och Jonathan efter den hemska olyckan som slutade med Jonathan i rullstol. Men vad gömmer Vargöga? Hemskt och härligt, låter det som.

Hemskt och härligt blir det också i två böcker av för mig mer välkända författare. Lena Ollmark och Per Gustavsson är två stora favoriter på barnbokshyllan och de samarbetar återigen i Den fasansfulla sagan om lilla HenDen här gången är det monster som hotar, och jag ser fram emot en lika groteskt fasansfull bok som de två tidigare.

Fasansfullt var ordet! På mitt bibliotek är lättlästa spökböcker hårdvaluta, särskilt de som handlar om de moderna myter barnen snappar upp på sociala medier. Som Slender man. Hittills har jag alltid tagit till Andreas Palmaers Vandraren utan ansikte i sådana här situationer – och den är riktigt bra! – men jag längtar efter att lägga mina bibliotekarievantar på Bleke Karl. Den kommer inte att bli svårsåld.

Ungdomsböcker och Young Adult

En debutant och två författare jag redan läst finns i vårens ungdomshylla. Allra mest ser jag fram emot Himlabrand av romandebuterande Moa Backe Åstot, en bok om Ánte vars liv präglats av samiska traditioner. Att han, som familjens enda barn, ska fortsätta arbetet med renarna är självklart. Men det finns annat som drar också, känslorna för bästa kompisen Erik. Men vad skulle de andra säga om de visste?

Jag ser också fram emot Lowkey av Melody Farshin, uppföljaren till Mizeria som jag tyckte var helt fantastiskt. Nytt också från Siri Petterssen som skrev Odinsbarn. Järnulven är en ny serie om Juva som är av blodläsarsläkt men har svurit att aldrig bli en av dem. Den verkar vara fristående från Odinsbarn men utspelar sig i samma universum.

Vuxenböcker

Tre vuxenböcker ser jag fram emot i vår, kanske allra mest Konferensen som är en ny bok av Mats Strandberg. En dysfunktionell arbetsgrupp på konferens som blir jagade av en hämndlysten mördare, kan det bli så mycket bättre?

Jag älskar Ann-Helén Laestadius ungdomsböcker, nu debuterar hon som vuxenboksförfattare med Stöld. Den vill jag inte missa. Jag längtar också efter Przewalskis häst av Maja Lunde, en författare jag tänkt läsa länge men aldrig hunnit dit. Men när hon skriver om världens sista riktiga vildhästar kan jag inte låta bli längre. Och omslaget! Så fint!

Vad ser du fram emot?

Skyhunter, och något om dystopier

Dystopigenrens blomningstid har pågått i ett decennium, och än verkar den inte gå mot sitt slut. Kanske är det tiden vi lever i som kräver det, den alldeles för verkliga dystopiska framtiden kryper allt närmare i takt med att klimatförändringarna bara blir fler. Den dystopiska young adult- romanen är en genre som utvecklas, sprider sina grenar åt olika håll. De senare åren har många av de svenska dystopierna närmat sig naturen, grävt ned sig i den skogsmylla vi verkar rädda att förlora men ändå inte gör så mycket för att bevara. Många översatta dystopier närmar sig istället fantasyn, blir en crossover mellan inte bara två genrer utan tre; den dystopiska young adult- fantasyromanen.

För vad är egentligen en dystopi? Behöver den uttalat handla om vårt eget samhälle, nedstörtat i fördärvet? Eller kan en skildring av vilken fantasivärld som helst bli en dystopi, om det är den verkligheten karaktärerna lever i?

Det går att skönja ruinerna av vår egen värld i Marie Lus Skyhunter, tusentals år tillbaka i tiden. Vad som störtade det tidiga samhället vet vi inte, men i bokens nu pågår ett krig där det lilla landet Mara står som ensam fri nation kvar efter att The Karensa Federation tagit över nästan hela kontinenten. Talin kom som flykting till Mara som litet barn, som tonåring är hon en del av elitstyrkan i Mara – The Strikers. Men mot Karensas militära överlägsenhet och deras supersoldater som kallas Ghosts verkar Maras slut vara nära.

Jag slog ihop Skyhunter med en bestämd känsla av att vilja säga: ”det är inte du, det är jag”. Dystopigenren och jag har fått nog av varandra, åtminstone för ett tag. För egentligen tycker jag ju om Skyhunter. Jag tycker om Marie Lus språk, jag tycker om skildringen av samhället – det är ett starkt världsbygge. Jag tycker otroligt mycket om Talin som är sympatisk, modig fast hon är rädd, lite irriterande ibland – och när hade senast en person som bara pratar teckenspråk huvudrollen i en roman? Nej, det är inte Skyhunter det är fel på. Jag måste lägga dystopierna åt sidan ett tag, hur de än lockar mig med sina vansinnigt snygga framsidor och sina löften om spännande, dystra och mörka historier. Efter en vända ner i diskbänksrealismen kanske jag återvänder. Jag hoppas det. Jag tror inte dystopigenren har blommat över än på länge.