Dödens tivoli – Camilla Lagerqvist

Det är något alldeles särskilt med övergivna tivolin. Det är också något alldeles särskilt med författare som lyckas fånga just den känslan. Camilla Lagerqvist är en av de finaste författarna som finns när det kommer till att ge liv åt en plats, en känsla och en tid.

Dödens tivoli fick sitt namn efter den skakande händelsen då två pojkar försvann spårlöst när de besökte tivolit. Det enda som hittades var den ena pojkens jacka och en blodpöl. När Nours äldre syster och hennes kompisar ger sig av mitt i natten för att gå på spökjakt på tivolit smyger Nour med, och när de väl är framme är det försent. Hon blir tillsagd att stanna i bilen men smiter ut och blir fast på tivolit när Nours syster och bilarna kör därifrån.

Men är hon verkligen ensam? När en doft av popcorn smyger sig in och det gamla pariserhjulet går igång med ett knakande och knirrande, börjar håren resa sig på mina egna armar. Det finns något så avgrundsdjupt otäckt med platser som är menade för skratt och glädje men istället bara samlar på damm och övergivenhet. Det är inte för intet jag gallskrek när jag spelade skräckspelet The Park, det finns få saker som skrämmer och fascinerar mig så som rostiga pariserhjul och igenvuxna karuseller gör. Det förvridna, det som ska ge trygghet men visar sig vara blodisande skräck, det skakar mig ända in i magen.

Camilla Lagerqvist fångar den känslan ruskigt väl. Det kryper i mig när Nour jagas fram och tillbaka mellan tivolits karuseller. Dödens tivoli är en verklig nagelbitare, fantastiskt skildrad. Det enda smolket i min popcornbägare är det klassiska misstaget att avslöja för mycket och därmed låta något av mystiken och spänningen gå förlorad. Jag tycker om att bli lämnad med osäkerheten. Var det verkligen…? Men Dödens tivoli är för ovanlighetens skull en renodlad rysare från Lagerqvist, mest skriver hon historiska spänningsromaner, och kanske får vi lämnas i större spöklig ovisshet nästa gång. Jag hoppas det. Dödens tivoli utlovar mycket inför framtida boksläpp.

B Wahlströms, 2020.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Edith Södergran

Edith Södergrans dikter har följt mig genom livet. Ändå har jag aldrig tidigare, med mål och mening, läst igenom alla hennes olika verk. Inte förrän nu. Min utgåva, en inbunden, vacker krämvit från 2006, har blivit tummad, älskad och hundörad, allra mest den första samlingen som är från 1916.

Det är här vi finner Vierge Moderne, den förmodat mest kända av alla Edith Södergrans dikter och den som genom alla år talat allra varmast även till mig. Den, och Violetta skymningar, som mot slutet av läsningen alltid fyller mig med ett brus, en längtan, svår att förklara.

Edith Södergran föddes 1892 och är en av de mest tongivande modernisterna i svensk diktning. Det går att läsa och prata om hennes influenser, om kopplingen till Nietzsche, men för mig ger läsningen av dikterna framförallt en känsla, en som stannar kvar långt efter att jag slutat läsa. Jag tycker fortfarande mest om de två första samlingarna, Dikter och så Septemberlyran – ni vet, den som inleds med det vansinnigt vackra förordet vars avslutande mening är ”Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är”. Orden ger mig gåshud varje gång jag låter ögonen vila på dem.

Jag kommer återvända till min tummade diktsamling många gånger. Således, efter att för första gången ha läst den fullständiga samlingen från pärm till mig har jag beslutat att den nu mer än någonsin åtnjuter sin hedersplats i min poesihylla. Edith Södergran, kanske den poet jag älskar mest.

Sköna systrar, kommen högt upp på de starkaste klipporna,
vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor,
oskuldsögon, himmelspannor, rosenlarver,
tunga bränningar och förflugna fåglar,
vi äro de minst väntade och de djupast röda,
tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel.

Vad jag läste i augusti

Juli och augusti var inte vad de brukade, så även månadssammanfattningarna uteblev. Men jag tycker om att gå tillbaka varje månad och reflektera över vad jag läst, med några veckors distans visar det sig ibland att det jag minns bäst inte var det jag tyckte allra mest om, just då.

I augusti läste jag några hundra sidor i A Dance with Dragons, men jag läste inte ut den. Jag lyssnade på två böcker som var så diametralt olika att det är svårt att välja en favorit. The Lady’s Guide to Petticoats and Piracy var en himlastormande förälskelse, rapp och rolig och underfundig, spännande och snygg berättar den om Felicity Montagues öden och äventyr i ett Europa som för hundra år sedan inte alls tyckte det var lämpligt att en kvinna ville bli läkare – särskilt inte en kvinna som slagit sig i slang med pirater.

Himlen börjar här lyssnade jag på under några dagars hektisk flyttstädning. Det var tur att jag hade den fina berättelsen av Jandy Nelson att sjunka ned i för inte förlora orken fullständigt. Sorgligt, vackert, magiskt berättat. Jag tyckte mycket om båda böckerna.

Min bror heter Jessica – John Boyne

John Boyne skriver i sitt efterord till Min bror heter Jessica att han som författare inte vill skriva om det han känner till utan om det han inte känner till. Att han vill utforska andra människors liv. Nog så väl, men det är ändå viktigt att veta vad en skriver om. Särskilt när en skriver om personer vars liv och hälsa riskeras av samhällets ovilja att förstå.

John Boynes nya ungdomsbok är en bok som gör mig oerhört kluven. Världen behöver många fler böcker om transpersoner, men jag är inte helt säker på att John Boyne gör det på rätt sätt. Jag är heller inte säker på att det är helt fel. Jag har ingen transerfarenhet själv så innan jag började skriva den här recensionen tillbringade jag flera timmar på internet för att försöka läsa något om vad människor med transerfarenhet kände för den.

Det var inga bra recensioner. Många, och det gjorde även jag, fastnade länge vid titeln. Det är en kränkande titel i det att Jessica kallas ”bror” när hon förstås är en syster – och dessutom är det en slags clickbait- rubrik för att fånga en potentiell läsare. Tyvärr är titeln ganska synonym med boken för hela bokens poäng är att Jessicas familj är skitstövlar som vägrar förstå och acceptera när Jessica kommer ut som transtjej. Det är inte svårt att förstå John Boynes intentioner, att låta lillebror Sam berätta för att skildra en familj som långsamt inser och börjar acceptera sin dotter för den hon är. Tanken är, förutsätter jag, att någon ska läsa utifrån samma position som Sam och själv börja förstå.

Men det är en lång väg dit. Sam gör en poäng av att hela boken igenom, fram till de sista sidorna, ständigt benämna Jessica som ”min bror” och Sam, och resten av familjen, är så hårdnackat negativa att det nästan blir en parodi. Föräldrarna är politiker, mamman kandiderar till att bli Storbritanniens premiärminister, och när de besöker psykologen – och sedan under en middag hamnar i en absurd diskussion om vilket semestermål som är mest politiskt korrekt (de landar i Lake District) – är de i princip tecknade som karikatyrer.  Det hjälper inte berättelsen och det är tyvärr inte det minsta roligt, det låter bara Jessicas egen historia hamna i skymundan. Tyvärr är också den enda människa som bryr sig om Jessica och accepterar henne villkorslöst också parodiskt tecknad. Nästan varenda person i den här boken är fullständigt tvådimensionell, förutom Jessica, och hon får aldrig vara mer än en röst i bakgrunden.

Jag undrar vilken läsare John Boyne sett framför sig. Efter vad jag har läst så verkar många transpersoner själva vägra läsa den – så är tanken att någon som, liksom Sam, har starka fördomar ska läsa den och bli omvänd? Jag tror tyvärr inte de kommer plocka upp den här boken. Som högläsning i en klass? Nja, det skulle lätt kunna bli ganska traumatiskt för eventuella transpersoner och i så fall skulle jag hundra gånger hellre rekommendera Brorsan är kung eller Om jag var din tjej.

De som försvarar John Boyne menar att konsten måste få vara fri. Det svåra är att konsten, i det här fallet, kan försvåra livet för den redan oerhört utsatta grupp konsten säger sig vilja representera. Problemet, tycker jag, är att John Boyne inte verkar ha varit tillräckligt lyhörd mot de transpersoner han har pratat med under skrivandets gång. Det räcker med att läsa Brorsan är kung för att förstå att det är klart att författare kan skriva fantastiskt fint om transpersoner utan att själv ha erfarenheten, men jag är också rädd att John Boynes bok stjäl platsen från en författare som kan berätta utifrån sig själv. Vi behöver fler sådana berättelser, många fler. Jag vill inte vara tvärsäker på något jag skriver utifrån min position, men något jag vet är att representation spelar oerhört stor roll. John Boyne hade kunnat göra något verkligt stort av berättelsen om Jessica, men nu känns det ibland nästan respektlöst.

B Wahlströms, 2020.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, Carolina läser, I heart fantasy.

Rävlystnad – Solveig Vidarsdotter

Stora Blåsjön är den mest bedårande platsen i Jämtland, och det vill inte säga lite i ett landskap som är så underbart vackert att det tar andan ur dig om du tillåter dig att stanna upp och låta det. I Frostviken, som är området i nordvästra Jämtland där Solveig Vidarsdotters deckare utspelar sig och där jag tillbringat mer än en midsommar, finns också Gäddede och det är där Ingrid Kvarnberg blivit närpolis sedan hon återvänt från Stockholm.

Men i Rävlystnad spelar Stora Blåsjön huvudrollen. Här är det endast sex kilometer till norska gränsen och här ramas byn in av fjäll som är skarpare än de i södra Jämtland och rinner brant ned i sjön som gett byn namnet. På sluttningen finns skidanläggningen i centrum av Vidarsdotters nyaste deckare. Det är påsk och säsongen är i full gång när den unga miljöaktivisten Noomi Bergman hittas död i närheten av fjällhotellet.

Rävlystnad är Solveig Vidarsdotters tredje bok om Ingrid Kvarnberg och hennes kollega Erland Skogmo. Debuten, Isvittring, var inte övertygande men Nässelvrede hade en ton utöver den vanliga deckaren, gränsade till snygg glesbygdsnoir på sina bästa ställen och pendlade skickligt mellan att skildra ett brutalt mord och en avfolkningsbygd. Tyvärr når inte Rävlystnad upp till samma nivå. Den känns mer klichéartad och med mer förutsägbara karaktärer. Kanske är det till viss del mitt eget fel, jag läste de tidigare böckerna och lyssnade på Rävlystnad, jag vet inte om det bidrog till att jag aldrig lyckades skrapa ihop så mycket entusiasm för berättelsen.

Samtidigt tycker jag om att vistas i Vidarsdotters Frostviken. Solveig Vidarsdotter vet vad hon pratar om när hon beskriver Jämtland. Det är, på sina ställen, fint skildrat, och Rävlystnad lider inte av alla de tråkiga klichéer som den svenska deckargenren lider av. Det är en spännande deckare, i sina stunder välskriven, och jag kommer nog ändå fortsätta följa Kvarnberg och Skogmo.

Lind & co, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Läsa och lyssna, Boktokig, Läsvärd eller inte.

Något om Mysteriet på Ödeborgen och betydligt mer om min käraste barnbokshylla

Hur många spökböcker med knirrande trappor och hemsökta gamla borgar och slott klarar hyllan för 9-12 år av? Många, om de skrivs som Kristina Ohlssons böcker. Mysteriet på Ödeborgen är den nyaste, och en av de allra bästa. Faktiskt så kan behovet ofta verka omättligt i en fjärdeklass, särskilt när du står där med tjugofem läshungriga (nåja, mer eller mindre) pre-tonåringar packade omkring dig och alla, alla, vill ha den hemskaste, den blodigaste, den otäckaste och den rysligaste boken.

Det är roligt att vara bibliotekarie, då. Det är också otroligt tryggt att ha sina favoritförfattare snällt uppradade i spännings- och spökbokshyllan: Ingelin Angerborn, Lena Arro, Katarina Genar, Camilla Lagerqvist, Petter Lidbeck, Kerstin Lundberg Hahn, Mårten Melin, Magnus Nordin, Kristina Ohlsson, Lena Ollmark. Som snart ganska luttrad barnbibliotekarie har jag läst många av deras alster om än inte alla – men jag behöver heller inte göra det för att veta att de nästan alltid är underbara.

Det finns stunder i mitt bibliotekarieliv jag inte är jättestolt över. Ibland blir jag full i fan, som den gången en av mina mer kaxiga fjärdeklasselever inte alls ville låna någon av de böcker jag föreslagit och det flög ur mig ”Du vågar säkert inte läsa den här, se om du törs bara!” Hen blev lätt indignerad och accepterade med ens boken jag trugade med. Det var just en av Kristina Ohlssons böcker. Det ska tilläggas att det inte var en av de värsta böcker jag känner till och jag var fullt och fast övertygad om att den inte skulle skrämma livet ur det stackars barnet. Ändå var det kanske inte min stoltaste boktipsarstund. Närmare mitt hjärta finns den gången då en elev modigt ville ha en spökbok och sedan lite försynt ryckte mig i tröjärmen och sa: ”Om jag får mardrömmar av den här boken, får jag ringa dig mitt i natten då?” Jag försäkrade att det inte var en jätteotäck bok och att om den ändå skrämdes för mycket var det inte alls nödvändigt att fortsätta läsa. Den skräckblandade förtjusningen i barnaögonen då sa allt och lite till om det fantastiska med skräcklitteratur och den lockelse genren utövar.

När jag känner mig lite extra cynisk, och det gör jag ibland, kan jag göra mig lite lustig över att det aldrig skrivs en rysare för tweenies- hyllan utan en knirrande trappa, en svängande taklampa eller tysta steg som går över ett vindsgolv. Som tur är så har inte mina elvaåringar riktigt hunnit till cynismens klippavsats än och därför gör det ingenting att spökerierna ibland verkar tävla om att hemsöka läsaren på lite för liknande sätt. För det fungerar. Visst finns det några storläsare som redan i tioårsåldern inte längre tycker Angerborns mysrysare är tillräckligt ruskiga och vars blodtörstighet kräver tyngre litteratur, men då finns det alltid Lena Ollmark att vända sig till. Eller Kerstin Lundberg Hahn. Barnhemmet får dem alltid att rysa och Firnbarnen- serien är bland det otäckaste jag läst, så vuxen jag är.

Fast ganska ofta är jag ganska glad över att jag nästan aldrig känner mig särdeles vuxen. Att jag fortfarande kan sluka Mysteriet på Ödeborgen med (nästan) samma frenesi som jag skulle gjort när jag var tio år. För det var ju egentligen den boken den här texten skulle handla om. Mysteriet på Ödeborgen är en fint skriven, lagom otäck, ruskig spännande och, på sina ställen, melankolisk roman om att söka efter ett hem när vuxenvärlden svikit. Som så ofta finns det sorg och rädsla i botten av berättelsen och att det kommer spöken i vägen gör bara den där sorgen och ilskan över föräldrarnas svek ännu tydligare. Det gör ont i hjärtat att läsa, precis som det gör i de bästa barnböckerna. Jag vill ta hand om Ellie och Walter, säga att det ordnar sig. Särskilt när Ellie säger ”Ja, man säger ju så, även om det inte är ett hem på riktigt”, när Walter frågar varför hon kallar fosterhemmet för ”hem”. Mysteriet på Ödeborgen är sorglig, men också härlig, sommarläsning för den orädde. Jag kommer ge den till alla mina elever och jag vet att de kommer att älska den.

Mysteriet på Ödeborgen gavs ut av Bonnier Carlsen, 2019. Du hittar den bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Dagens bok, Agnes bokblogg.

Vad jag läste i juli

Juli och augusti kom och gick utan att jag skrev på bloggen, kanske mest därför att jag hade min dator och resten av mitt liv nedpackat i kartonger – men också för att jag var vid något slags vägskäl. Att skriva om de böcker jag läser är dock något som alltid får mig att reflektera och minnas det jag läser, och något jag inte kan vara utan.

Bäst i i juli

A Very Large Expanse of Sea av Tahere Mafi, utgiven på svenska med titeln En ocean av kärlek, var en oväntat fantastisk läsupplevelse. Den första boken jag läste av Tahere Mafi, men det kommer inte bli den sista. Inkännande, vacker, välskriven och lite sorglig i kanterna skildrar den världen med ovanlig klarsynthet och låter mig lära känna något nära – så som riktigt fantastisk Young Adult- litteratur alltid gör.

Juli var en månad då jag lyssnade på böcker oftare än jag höll dem i handen. Tre ljudböcker hann jag med, förutom A Very Large Expanse of Sea som hade en mycket fin inläsning på engelska. Jag slölyssnade på femte delen i A Series of Unfortunate Events men förlorade mig totalt, igen, i Vibeke Olssons historiska Sundsvall och Amerikauret som är femte boken om Bricken. Sist men inte minst var To All the Boys I’ve Loved Before som en underbar snuttefilt att ha som sällskap för en något rastlös och planlös sommarsjäl. En bok hade jag i handen, sjunde delen i Naomi Noviks fantasyhybrid om Napeleonkrigen. Jag älskar, älskar att läsa om hennes underbara drakar och särskilt Temeraire. Men mer om det, sen.

Get To Know Ya Book Tag

Eftersom det var evigt länge sedan jag bloggade regelbundet så känns det roligt med en Get To Know Ya Book Tag från Vargnatts bokhylla.

Favorite Book of All Time?
Tycker inte det här är en riktigt okej fråga. Jag tycker också det är stor skillnad på ens favoritbok och den bästa boken en någonsin läst. Slutligen går det också att ha olika favoritböcker i olika perioder av ens liv. Oftast är mitt svar Harry Potter. Men de två böcker som tar störst plats i mitt hjärta just nu är All the Bad Apples av Moïra Fowley-Doyle och Uprooted av Naomi Novik.

Favorite Book Five Years Ago?
När jag läser om vilka böcker jag tyckte allra mest om 2015 nämner jag Den vita staden av Karolina Ramqvist först. Men så här i efterhand är Code Name Verity av Elizabeth Wein och När hundarna kommer av Jessica Schiefauer de böcker jag minns allra mest från 2015.

Favorite Duology/Trilogy/Series?
Jag får nog svara Harry Potter även här. Jag vet inte hur många gånger jag lyssnat på de här böckerna, inläst av Stephen Fry.

Last book You Read?
Magikerna av Lev Grossman.

Last Book of Poetry I’ve Read?
Det här är hjärtat av Bodil Malmsten. Så fin!

What Book most influenced your life?
En nästan omöjlig fråga att svara på. Jag tror att Skriet från vildmarken allra mest har påverkat mitt läsande liv i det att den öppnade äventyrsromanen för mig, det som senare gjorde mig till en fantasyläsare. Fast kanske inte ändå, kanske var det Bröderna Lejonhjärta som gjorde det, den som mamma högläste gång på gång när jag var riktigt liten. Samtidigt, några av de böcker som mest påverkat mitt sätt att leva och tänka utanför litteraturvärlden är Det kallas manshat av Carin Holmberg och Det andra könet av Simone de Beauvoir. Klassiskt, jag vet.

Book That Made You Ugly Cry?
Björnstad av Fredrik Backman.

Book That Made You Laugh?
Jag skrattade så jag nästan grät av Rött, vitt och kungligt blått av Casey McQuiston.

Character You’d Like to Be For A Day?
Nu tänker jag tolka ordet ”Book Tag” väldigt okonventionellt men spel handlar ju också om berättelser och den första jag alltid tänker på vid den här frågan är Lara Croft. Coolaste!

Book So Good You Dreamt About It?
Jag har drömt om flertalet zombieromaner jag vågat mig på att läsa. Jag vet inte om det är för att de varit så pass bra eller bara så pass skräckinjagande…

Book You DNFed?
DNFed = didn’t finish. Jag minns faktiskt inte senast jag lade ned en bok utan att läsa ut den.

What Book are You Excited to Read?
Höstens allra mest efterlängtade bok är den underbara Lauren James nya YA-roman The Reckless Afterlife of Harriet Stoker. Som jag längtar!

Herrarna satte oss hit – om tvångsförflyttningarna i Sverige

För hundra år sedan inleddes tvångsförflyttningarna av renskötande samer i Sverige. Myndigheterna kallar lösningen för en dislokation, men på samiska föds ett eget ord; Bàggojohtin, tvångsförflyttning. De första som tvingas iväg lämnar sina hem i tron att de ska få komma tillbaka.

Om jag säger ”tvångsförflyttningarna i Sverige”, kan du berätta vad det är då? Har du fått lära dig någonting om det, i skolan, eller någon annan stans?

När de nordiska länderna drog sina gränser hamnade Sápmi i kläm. Sápmi sträcker sig över flera landsgränser men att flytta över de nyligen instiftade gränserna med sina renar mellan sommarbete och vinterbete, såsom samer gjort längre än landsgränserna funnits, blev ett rött skynke för Norge och Sverige. Absurditeten i att dra landsgränser framför människors fötter blir tydlig i Elin Anna Labbas Herrarna satte oss hit, det mest välskrivna, poetiska och ändå faktatyngda som jag läst på länge. Elin Anna Labba har gjort djupa intervjuer, samlat berättelser, foton, brev och jojktexter och låter läsaren se tvångsförflyttningarna genom egna ögon. Det är en kör av röster som varit tystade, inte fått berätta, inte fått höras. I Sverige får vi i skolan inte lära oss något om svenskarnas förtryck av samerna, endast om svenskarnas alla segrar utomlands och inhemska kungar.

Det är verkligen sorgligt. Det är så sorgtyngt att hjärtat vill gå sönder, men det är också fantastiskt stort och viktigt. Elin Anna Labba skriver med så lätt hand att sorgen bäddas in, hon skriver om död och sorg med poetisk röst och låter framförallt rösterna tala. Det finns en balans i boken, mellan kalla hårda fakta och en känsla av rötter som blir uppryckta, en ton som är svår att beskriva och omöjlig att värja sig mot. Herrarna satte oss hit är en bok som alla borde läsa, en obligatorisk bok. Den måste få Augustpriset i år, den måste skrivas om överallt. Den måste läsas.

De sägs att de som flyttade jojkade oavbrutet det där året. Sorgejojkar till marken.
   Det borde också finnas jojkar till boplatserna. Jag vet att Stuoranjárga och Vinjevuopmi är tonsatta, men jag hittar inte fler. Skulle de ha fortsatt jojka om de fått stanna?
   Skulle jag ha fått lära mig?

Norstedts, 2020.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Fiktiviteter, Dagens bok, Villa Freja.

Thornhill

Thornhill är en ljuvligt gotisk och outsägligt sorglig berättelse om ensamhet och utsatthet. Det är en annorlunda roman, skriven för ungdomar men passande för vilken mörkervurmare som helst över 12 år. Det är mörkt, nästan outhärdligt, svårt och sorgligt.

Thornhill är två berättelser, bildromanen om Ella som i nutid ser det fallfärdiga gamla flickhemmet genom sitt fönster och textromanen om Mary som i dåtid var den mest utsatta flickan på hemmet. Det är våld och tystnad, nästan svårt att ta in ibland. Avsaknaden av ord i halva berättelsen gör den tystlåten på ett sätt, men också högljudd, påträngande och tydlig.

Bland det finaste med Thornhill är hur den väver trådar mellan nutiden och det förflutna, hur Ella hittar något av Mary i sig själv. Jag vill inte avslöja så mycket om handlingen för det är en sådan som du behöver upptäcka själv, men Thornhill är ett konstverk, en kusligt vacker spökhistoria och en otäck skildring av människors elakhet. Läs den.

Berghs förlag, 2020.

Boken finns bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Ugglan och boken, Carolina läser, Fiktiveter, Annas bokblogg.