Rebecca, nytolkningar och det psykologiskt otäcka

Manderley. Länge låg den där skuggan över mig, fast jag inte läst Rebecca. Så många gånger jag ändå lyckats läsa den där första meningen Last night, I dreamt I went to Manderley again. Och nu har jag äntligen gjort det.

rebecca2Rebecca är den första hustrun till Max deWinther, älskad av alla och sorgligt avliden i unga år. Ett halvår senare träffar Max bokens jag i Monte Carlo, ett tveksamt, fattigt och osäkert jag som är sällskapsdam åt en förmögen och ganska otrevlig änka. Max, som är svår att komma inpå livet, verkar ändå falla för bokens timida jag och hon, idoliserande honom, följer med tillbaka till Manderley.

Manderley, det storslagna gotiska huset som inte bara är en karaktär i historien utan nästan också huvudpersonen, ett spindelnät som snärjer alla som lever under dess tak. Vackert, får jag för mig, men också hjärtkramande, dödligt. Huset som sådant har många gånger i litteraturen fått symbolisera eller på ett psykologiskt plan kopplats ihop med människan, inte minst kvinnan, tänk bara på Jane Eyre och Gubar/Gilberts feministiskt litteraturvetenskapliga The Madwoman in the Attic som granskar kvinnans roll som antingen änglalik eller demonisk i 1800- talets litteratur och utgår från just Jane Eyre och hennes instängdget.

Dessa motsatser, eller dikotomier om en så vill, kan också hittas i Rebecca på mycket intressanta sätt. Jag vill inte riktigt ge mig in på hur, om det finns fler än jag som ännu inte lärt känna Rebecca, men jag tror Rebecca kan vara en fantastisk bokcirkelbok för den bokcirkel som inte räds mörkt psykologiska thrillers.

För Rebecca var mer en thriller, och mindre en spökhistoria, än vad jag hade trott och fått för mig. Ändå är den otäck och skräms, inte med spöken, utan med psykologi. Kärlekens makt, hatet. Vad får en människa att göra som hen gör? Daphne deMaurier skapar med ekande hallar, låsta rum och minnet av den första hustrun en instängdhet och en känsla av annalkande katastrof som kryper sig på mer och mer. Ju längre jag läser, desto mer fängslas jag. Det dröjde innan jag på riktigt kom in i historien och jag tror att Rebecca är en bok som behöver ges tid. Tid, och tankar.

beccaDet som egentligen gjorde att jag ändå tog upp Rebecca just nu var att jag inte kunde motstå att läsa becca av Petter Lidbeck, en otroligt framsidessnygg Hcg-skräckis som på något sätt skulle relatera till Rebecca. När jag läst ut den var den kvardröjande känslan lite samma som jag fick när jag läste För Lydia: varför har författaren gjort en omskrivning av den här boken?

I Petter Lidbecks version, som inte verkar utspela sig i nutid men heller inte så långt tillbaka som Rebecca, är Becca den fula ankungen på ett barnhem som räddas av den rike och kände skådespelaren Max deWinther. Men när hon flyttar in hos honom är något genast fel och hans fru verkar inte alls gilla Becca.

När ett band gör en cover på en låt vill jag att de ska förändra den, gräva ner sig i känslan och skapa något nytt som anknyter, men inte liknar, originalverket. Samma gäller för film och det är därför jag inte uppskattar Gus Van Sants Psycho från 1998 – för var är det konstnärliga i att kopiera ett redan existerande verk? Det är också därför jag älskar Hellsongs. becca är ingen kopia – men den tillför heller ingenting, spelar inte på originalverket på det sätt den skulle kunna göra.

Jag ville så gärna att becca skulle vara lysande skräckläsning. Det finns barnböcker som tydligt är skrivna med barnläsaren i åtanke men som samtidigt talar till en vuxen läsare på ett annat plan – dock, och detta är det viktigaste, gör de det utan att det sker på bekostnad av historien som talar till barnet, utan att berättelsen själv talar över huvudet på barnet. Jag hade önskat att becca skulle vara en sådan bok men istället känns den splittrad, kluven mellan att vara en rysare för 9-12- åringar och vilja alludera till Rebecca på ett vuxen plan. Det är spännande, men aldrig riktigt rysligt. Det otäcka i Rebecca är huvudpersonerna, deras handlingar, hur det aldrig riktigt går att vara säker på varför de gör som de gör. Karaktärerna i becca är istället platta och genomskinliga. Synd. Hux flux är boken utläst och på något sätt kände jag mig snuvad. Kanske hade jag för höga förväntningar men becca kändes som lite av ett hastverk, synd på en så fin ambition. Jag förstår lockelsen i att göra en nytolkning av ett verk som Rebecca, ett litterärt mästerverk och ett populärkulturellt fenomen. Men då bör det finnas en mening, inte bara en vilja.

Jag tyckte för övrigt Det vita huset av samma författare som också gavs ut alldeles nyss var mycket bättre, mer spännande och mer välskriven. Samtidigt vet jag inte hur jag hade uppfattat becca om jag inte alldeles nyss läst Rebecca – förstörde jag för mig själv? Jag är nyfiken på vad en målgruppsläsare i bokslukaråldern skulle tycka.

Andra som bloggat om becca: Annas bokblogg, Prickiga Paula, romeoandjuliet.

En extra bra fotnot är att Modernista ger ut Rebecca i nyutgåva på svenska i februari, jag gillar verkligen deras nyutgivning av gamla klassiker som inte helt självklart ges ut på andra, större förlag.

”Ud vil jeg! ud! O så langt, langt langt…”

Lydia – ett radikalt kvinnoporträtt för tiden när Hjalmar Söderberg skrev in henne i litteraturhistorien. Fortfarande lever hon, i Gun-Britt Sundströms roman För Lydia och i Pernilla Augusts filmatisering av Den allvarsamma leken. Frihetslängtande, fortfarande fast i den eviga kvinnorollen?

När jag blev bekant med henne var jag i tonåren och läste Den allvarsamma leken för första gången. Nu läste jag om den i höstas. den-allvarsamma-lekenMycket kände jag igen, en del var nästan som nytt. Allusioner till dåtidens samtidsfenomen som placerar verket i sekelskiftets Stockholm gick mig nästan förbi i tonåren, nu tyckte jag de tjänade som en vacker kuliss bakom kärlekshistorien mellan Arvid och Lydia. Kärlek, och tragik. Från stunden Arvid och Lydia möts i skärgården, i ett nästan Shakespearianskt drömspel kantat av naturromantik går kärleken och tragiken hand i hand som den så ofta gör. Arvid är rädd för att binda sig, Lydia vägrar att bry sig om konventioner och tar plats på ett för sekelskiftet oanständigt sätt.

”Man väljer inte” är en av romanens många bevingade uttryck och väljer verkar Arvid aldrig göra, istället flyr han och undviker tills han finner sig fast i ett äktenskap han inte ens ville ha – gift, inte med Lydia utan med Dagmar. Lycklig, det är han väl inte, men inte heller verkar han ha någon kraft att förändra. ”Av princip gör jag inte någonting av princip” – ett uttryck och en motsägelse som väl beskriver Arvid – han är ingen handlingskraftig man, verkar inte välja något i sitt liv, ändå har han en bergfast tanke om att han vill vara ”fri” – mest från äktenskapet, då. Det smått ironiska ligger i att han, som man, redan är betydligt friare än Lydia vars Ud vil jeg! ud! O, så langt, langt, langt… återkommer som ett nästan smärtsamt mantra genom romanen, en påminnelse om hennes instängdhet i kvinnorollen, hur frigjord hon än tycks vara. Detta ”Ud…” är en strof ur en dikt av Bjørnstjerne Bjørnson, norsk författare som fick nobelpriset 1903, dikten kommer från verket ”Arne” från 1858 och handlar, såvitt jag förstår, om längtan bort från bondelivet, ut mot något bättre. Mot Amerika.

Samtiden är en spegel i Den allvarsamma leken. När kungen dör går det anarki i äktenskapstroheten och den flammande affären tar sin början. Det är kanske det enda beslut Arvid tar i romanen, han går till Lydia. Lydia som då bor själv, på Johanneskyrkogården i Stockholm, där även jag satt i september och betraktade Carl von Döbelns gravsten med orden citerade i romanen ”Ära – skyldighet – vilja”. Så mycket de orden har betydelse i romanen, så mycket de styr personerna i den.

medium_4f45b28879a62d29877dafb665cd7332-13592813_254421954939220_1434638214527670826_nJohanneskyrkogården, Tunnelgatan, Rydbergs, Continental, Den allvarsamma leken är en Stockholmsroman och i Pernilla Augusts filmatisering är det just det jag saknar, Stockholm som en kuliss. Filmen är visserligen delvis inspelad i Stockholm men också till stor del i Budapest och även om sekelskifteskänslan består med ståtliga stenhus och häst och vagn så infinner sig aldrig känslan av att gå på gatorna så som den gör i romanen. Ändå tyckte jag mycket om filmen, känslan både av hetsig kärlek och sakta gående tid, skådespeleriet. Särskilt fint var porträttet av Dagmar, en figur som i romanen ibland känns orättvist behandlad, hysterisk och svartsjuk ifrån Arvids synvinkel men som också är en bedragen hustru, fängslad i kärleken och i kvinnorollen utan några fler val.

Kärleken ja, Den allvarsamma leken brukar omtalas som den stora svenska kärleksromanen och kärlek är det, inte bara mellan huvudkaraktärerna utan också som ett tema, som en definition. Medan Arvid är intresserad av världen, han är journalist och utrikeskorrespondent, definieras Lydia mest just av sin kärlek – sin frigjorda kärlek, som visserligen gör henne progressiv i sekelskiftets Sverige men som ändå inte låter läsaren finna djupet i hennes karaktär. Kanske var det därför Pernilla August i filmen lät Lydia bli en konstnär vid sidan av sin far, ger en vidare bild av hennes konstnärskap än bara det lilla vykort hon själv målar med de tongivande orden Ud vil jeg!…. – samtidigt som hon i filmen genom konsten även görs till ett objekt, naken på en målning och därvid både föremål för längtan och löje. Kvinnans eviga roll som objekt, aldrig subjekt.

9789100132958_200x_for-lydia_e-bok”Varför är berättelsen om en kvinnas liv bara berättelsen om männen i hennes liv?” undrar Lydias närmaste vän Ester i Gun-Britt Sundströms roman För Lydia från 1973, en mening som också Nina Lekander citerar i förordet till boken och där också undrar, kan inte samma sak sägas även om Sundströms Lydia…? Till viss del är jag böjd att hålla med. Söderbergs Lydia är undflyende, hon också. Skulle hon inte, förflyttad till ett modernare 1950- och 1960- tal, bli en djupare karaktär? Men trots att hon förflyttats nästan sextio år framåt i tiden känns även Sundströms Lydia till en början gammaldags – ibland glömmer jag att jag faktiskt inte befinner mig i sekelskiftets Stockholm och finner mig undra om det är kvinnorollen som inte förändrats eller om Sundström varit för varsam om Söderbergs originalverk. Eller är Lydia traditionell, en motvikt till begynnande frigörelse, liksom Söderbergs Lydia är progressiv i motvikt till gamla ideal? Ibland tänker jag, under bokens första halva, att det hade varit mer intressant att läsa boken För Lydia om den faktiskt utspelades i sekelskiftet. Samma tid, men från en annans synvinkel.

Vid sidan av kärleken, vill jag påstå, är frihetslängtan det starkast genomgående temat i alla tre verken. Just detta Ud vil jeg! ud! O, så langt, langt, langt… som så ofta citeras i Söderbergs roman och som, trots att den berättas ur Arvids synvinkel, ändå verkar definiera Lydia saknas till en början helt i Sundströms. Det känns märkligt. Lydias längtan, önskan efter frihet känns på något sätt inte lika stark när hon själv är huvudperson och jag börjar undra varför Sundström skrev sin roman. För att Lydia behandlats orättvist i Den allvarsamma leken och Sundström ville ge ett mer nyanserat porträtt av kvinnan som kallats femme fatale? Eller för sin egen skull, som en hyllning till det bländande originalverket? Jag får fortfarande i För Lydia inget riktigt grepp om huvudpersonen, hon glider fortfarande undan. Ändå finns där mycket som hade kunnat utforskas, Lydias grymhet till exempel. Om Arvid, för att återgå till inledningen av blogginlägget, är en velig karaktär – ja, i det närmaste viljelös – så tvekar inte Lydia i jämförelse. Hon skaffar sig flera älskare vid sidan av, sätter gränser. Men i det kan hon också verka kall och hård, hon är inte genomgod men de finaste romanerna serverar snarare komplexa karaktärer än enkla. Nu slätas den grymheten över, även i Sundströms roman, och jag hade gärna läst mer om den. Eller, som min bokcirkelvän med vilken jag läste både böckerna föreslog, vänskapen med Ester, den gryende politiska aktivismen som är en fin tidsmarkör i För Lydia.

Det är med Marianne det, åtminstone till viss del, vänder. När Lydia tvingas bli definierad som mor, går igenom en svår förlossning, börjar hon också längta ut. Det var inte så hon hade tänkt sig det. Vid det laget är jag fast i boken. Samtidigt är den motsägelsefull, för när Lydia börjar längta just ut, vill ha sin självständighet, är det också för att ”som en självständig kvinna kunna ta emot honom i sitt hem”. Är det en evig kamp? För evigt definierad av en man, kan hon aldrig få sin verkliga frihet, inte ens nu?

Jag tyckte om att läsa För Lydia men jag kan heller inte låta bli att undra: vad har den gett mig, som Den allvarsamma leken inte redan gjorde? Vad har det egentligen tillfört att den förflyttats till sextiotalet? I just det här var jag och min bokcirkelvän rörande överens och jag lovade också att läsa mer av Sundström för jag tycker om hennes språk. Det är bitskt ibland, humoristiskt på ett sådant sätt att jag anar att karaktären är allvarlig men författaren ironisk – detta påminner på ett kärt sätt om Söderberg ty Den allvarsamma leken är inte alltid allvarlig utan även understundom ganska rolig – på ett ironiskt sätt, ofta beskt kommenterande sin samtid.

Vem är Lydia egentligen? För mig flyr hon fortfarande undan, kanske är det egentligen det som gör att För Lydia inte radikaliserar Söderbergs roman, inte egentligen tillägger något, för det är huvudpersonen för svår att nagla fast. Men fängslar mig, det gör hon fortfarande.

Du glömmer väl inte att tävla?

I min recension av Björnstad kallade jag den en av årets viktigaste böcker och jag hoppas det är en bok som når ut till många. Därför är jag glad att kunna tävla ut ett exempelar av Björnstad! Det du behöver göra är att motivera varför du vill vinna boken, i en kommentar här eller till mig på andra sociala medier. Klicka in på tävlingsinlägget för mer information. Du har tills på tisdag den 22 november på dig!

björnstad

London Eye- mysteriet – Siobhan Dowd

wp-1473939477109.jpgSalim går ombord en av gondolerna på det jättelika pariserhjulet London Eye. Hans kusiner Ted och Kat följer gondolen med blicken hela vägen men när den landar och dörrarna öppnas är Salim försvunnen. Det är inledningen på London Eye- mysteriet som i bästa pusseldeckarstil låter Ted och Kat söka efter sin kusin gata upp och gata ner i ett myllrande London.

Siobhan Dowd är en irländsk författare som dog alldeles för tidigt, jag har tidigare läst hennes Jag är Solace och Tio minuter över midnatt som Patrick Ness skrev efter en idé av Dowd. Nu har hennes böcker börjat översättas och jag tycker det är fantastiskt mitt i det sorgliga för hon var en särdeles begåvad författare i min mening.

Framförallt älskar jag hur karaktärerna känns så levande, så trovärdiga, så speciella. I London Eye- mysteriet är det till en början Ted som är huvudrollen, men även Kat och Salim får mer och mer utrymme efter hand. Ted lever med någon form av autismspektrumtillstånd, så mycket står klart, själv menar Ted att hans hjärna har ett unikt operativsystem och att jag ens nämner det här är för att jag tycker Dowd är alldeles särskilt lysande just i beskrivningen av Ted, hur det alldeles självklart känns som alla andras fel när Ted missförstår sociala koder och tar ordspråk bokstavligt, hur trovärdigt hon beskriver hans speciella operativsystem utan att det känns konstlat. Jag kan också tänka mig att den här boken kan spela en viktig roll i igenkänningen av Ted.

Det är också Teds speciella operativsystem som börjar leda dem rätt i jakten på Salim och mot en äkta bladvändarupplösning som är helt oväntad. London Eye- mysteriet känns som en klassisk deckare, en äventyrsberättelse med drag av Enid Blyton som jag inte läst maken till på länge. Välskriven, spännande, rolig, fantastisk. Läs den!

Atrium förlag, 2016.

Hitta den här eller här.

Läst och litterärt i oktober 2016

I september läste jag 9 böcker, början på oktober innebar en rejäl lässvacka men som vanligt när det infinner sig brukar jag hitta tillbaka med hjälp av fantastiska barn- och ungdomsböcker. Så även i oktober.

 

Vi är en – Sarah Crossan
För Lydia – Gun-Britt Sundström
Det magiska hjärtat – Kristina Ohlsson
Oktober är den kallaste månaden – Christoffer Carlsson
Brorsan är kung – Jenny Jägerfeld
Ingen normal står i regnet och sjunger – Sara Ohlsson

6 böcker lästa
5 barn- och ungdomsböcker
1 prosalyrik

Månadens viktigaste var helt klart Brorsan är kung, som inte är med på bild eftersom jag var tvungen att lämna tillbaka den till biblioteket. Den var också månadens bästa tillsammans med Det magiska hjärtat. Hcg-läsning FTW!

Oktober månad har annars inneburit Halloween, förstås, men även tillkännagivandet av årets Augustprisnomineringar. Frånvaron av rapportering i media om barn- och ungdomskategorin och sättet Augustprisjuryn verkar förbise just Hcg- litteratur gjorde mig så pass irriterad att jag skrev ett långt blogginlägg om det. Barn- och ungdomskategorin är nästan löjligt bred men av någon anledning är det alltid just Hcg, och facklitteratur, som verkar nonchaleras till förmån för ungdomsböcker och bilderböcker. För att få plats med allt borde en till kategori finnas.

Vad tyckte du om augustprisnomineringarna? Vad läste du i oktober?

Björnstad – Fredrik Backman

bjornstad-inb-193x300Det finns så mycket i Björnstad jag känner igen att det nästan är plågsamt. Delvis för att jag själv växt upp i en just så liten stad, som inte ens är en stad egentligen, delvis för att den här boken är så mästerligt berättad. Björnstad har kvar den berättarglädje som utmärker även Fredrik Backmans tidigare romaner men här finns också en tyngd och ett allvar som gör den bättre än allt jag läst tidigare av Backman och som också suddar bort risken till putslustighet och närheten till skröna som är det enda jag tidigare inte gillat med författarens böcker.

Björnstad vaknar tidigt, som alla dagar. Små platser måste ge sig själva ett försprång för att hävda sig i världen.

I lilla Björnstad är hotet om nedläggning hela tiden närvarande. Nedläggning av ishallen, nedläggning av hela samhället och därmed nedläggning också av de som bor där. Flytten till det större samhället Hed som har ett finare ishockeylag, ett köpcentrum, större självförtroende. I Björnstad får en lära sig att hävda sig, i Björnstad är hockeytalangerna gudar för det är de som ska bära hela samhället på sina axlar. Att juniorlaget, med stjärnan Kevin i spetsen, vinner den stundande semifinalen är det allra viktigaste. Ishockeyn är det allra viktigaste och detta får en lära sig tidigt i Björnstad. Ändå är inte Björnstad en bok om ishockey.

Det kanske allra bästa, och svåraste, med Fredrik Backmans romaner och Björnstad i allra största synnerhet är att han låter läsaren lära känna varenda karaktär – från det yttre skalet och inpå bara skinnet. Det finns egentligen inga bikaraktärer och jag brinner för varenda en, om det så är av hat eller kärlek. Vad som till en början kan verka vara en något väl tilltagen och ibland frisinnad användning av metaforer, vad som kan ses som en milsvid lång inledning blir istället, när Björnstad imploderar, ett karaktärsbygge av sällan skådat slag som får mig att göra just det – brinna för varenda en.

Hon hör Ana härja i köket, sedan hör hon sina föräldrar passera varandra frustrerat i hallen, pappan yrvaken och förvånad som om han varje morgon vaknar på en plats han aldrig varit på förut, mamman målmedveten som en radiostyrd gräsklippare där säkringen till hinderigenkänning brunnit.

Jag skulle kunna presentera varje karaktär för jag minns dem så väl men jag vill hellre att du lär känna dem själv. För mest av allt är det här en bok som behöver lära känna sin läsare långsamt.

I början kanske det sägs en gång för mycket, hur stort hockeyn är, hur mycket som beror på att laget lyckas, att stadens överlevnad hänger på det. Jag vet ju allt det där, jag som kommer från landet utanför en småby. Fast kanske behövs det ändå, nötas in, som hockepyckarna nöts in i rinken i den där ishallen, dag ut och dag in. Pojkarna som spelar hockey bär verkligen en hel stad på sina axlar, tjejerna är långt ifrån lika viktiga. När så kraschen kommer, som vi förstår redan från bokens inledning att den obönhörligen kommer göra, blir det de senare som kläms.

Det är så svårt, så tungt. Någonstans långt inne vet jag precis hur det kommer gå för det här är inte första gången jag läser om en historia så som den som utspelar sig i Björnstad. Skillnaden är att jag tidigare har läst om den på nyhetssidorna; svarta nyhetsartiklar om Steubenville och Bjästa som förskräcker men kanske ändå någonstans aldrig når riktigt in för att det är alldeles för ofattbart att tänka sig. Det stora och fina med skönlitteratur är att den både kan fungera som en distans till verkligheten och förtydliga den, gå rakt in på problemets kärna och göra det kristallklart. Fredrik Backman gräver i ideal om manlighet och ishockey, i hur killar förväntas vara män som står över allt annat och hur tjejer förväntas vara undergivna, sedliga. Björnstad är en feministisk roman, skickligt berättad.

Slutligen, jag vill så gärna nämna dem. Jag älskar hur de från början nästan smygs in i historien men snart inte går att tysta, tjejerna som liksom killarna älskar hockey och spelade hockey när de var små, men som en efter en prejades av banan av de hårt uppsatta regler som gäller: killar spelar hockey, tjejer gillar hockeykillar. De är tuffa, men inte på premissen att de är som killarna utan på alla sätt de inte är det. Det älskar jag.

Och så, allra sist. Mitt hjärta går i tusen bitar, om och om igen, det gråter för alla tjejer som varit där Maya är. Framförallt för alla de som inte har några som står upp för dem. Som får ta skulden, där den inte borde finnas. Björnstad är så välskriven och levande att det gör ont, så viktig att den måste läsas. Kanske årets viktigaste bok.

Recensionex från Piratförlaget. I samarbete med förlaget kan du just nu också vinna ditt eget exemplar av Björnstad! Kika in här.

Du hittar boken att köpa här eller här.

Andra som läst och bloggat om boken: Enligt O, CRM Nilsson, Just här just nu, Bims blogg, Zellys bokblogg, Vargnatts bokhylla, hyllan, Feministbiblioteket, Ylvas läsdagbok, Nellons bokblogg, Bokhuset, Miimz, Bokmumriken, Tickmick.

Vinn ett ex av Björnstad!

Björnstad vaknar tidigt, som alla dagar. Små platser måste ge sig själva ett försprång för att hävda sig i världen.

Björnstad är den första delen i en serie om en liten plats med stora drömmar. Den handlar om 15-åriga flickors odödliga vänskap och 17-åriga pojkar som spelar hockey med en hel stad på sina axlar. Men den handlar också om ett oförlåtligt brott, hur snabbt ett samhälle kan lära sig att blunda, och de fruktansvärda saker vi ibland är redo att göra för framgång.

Första citatet är inledningen av boken. Andra är baksidestexten. Jag har försökt, men kan inte formulera mig kort om den här boken som jag älskade och har haft svårt att glömma. Jag tror aldrig att jag kommer göra det. För er som har läst böcker av Fredrik Backman tidigare: det här är hans absolut bästa bok hittills, fantastisk på en nivå högt över de andra. Ni kommer känna igen er, men ändå inte. För er som inte tidigare blivit bekanta med Backmans författarskap: Björnstad är välskriven, tung och svår men också med ljusglimtar och fantastiska karaktärsporträtt.

Lite senare under helgen kommer jag att skriva betydligt mer om vad jag tyckte om Björnstad. Men redan nu kan du vinna ett exemplar!

björnstad

Skriv en kommentar här i inlägget eller till mig på sociala medier (Jag finns på facebook, instagram och twitter, följ mig gärna!) eller maila elilaserochskriver[krumelurbokstav]gmail[en liten punkt]com, och berätta varför du vill vinna boken.

Tipsa gärna om tävlingen på din blogg/instagram/twitter! Det är dock inget måste för att vara med i tävlingen.

En vinnare utses 22 november!

I samarbete med Piratförlaget.

Vi är en – Sarah Crossan

Här

Är Vi.

Och vi lever.

Är det inte fantastiskt?

Att vi alls

finns till.

9789132169793_200x_vi-ar-enSarah Crossans prosalyrik är vacker, fängslande, stundtals nästan hypnotisk. När jag läser Vi är en tänker jag ibland att historien inte hade kunnat berättas på något annat sätt, språket är både prosa och poesi, två delar, skrivet i både jag-form och vi-form.

Tippi och Grace är sammanvuxna tvillingar. De har alltid haft hemundervisning men när pengarna inte räcker till börjar de på en kommunal skola, genast utsatta för folks stirrande och viskande, det som mamman alltid velat rädda dem ifrån. Men i skolan får de även vänner för första gången i sina liv, Yasmeen som liksom Tippi och Grace har en ständig dödsdom över sitt huvud, och så Jon.

Sarah Crossan är en irländsk författare som vunnit flera litterära priser för Vi är en. Hon har skrivit fyra böcker (One, Breathe & Resist, The Weight of Water, Apple & Rain) men One verkar vara den första som översatts till svenska. Jag hade inte hört talas om henne innan en kollega stack Vi är en i min hand. Jag är glad att hon gjorde det för jag har upptäckt ett helt nytt författarskap och jag kommer läsa mycket mer av Sarah Crossan. Vi är en är en fantastisk unga vuxna- roman.

Hitta den här eller här.

Andra som skrivit om boken: Sincerely Johanna, Carolina läser, Bokskåpet, BibbloAnna, Prickiga Paula.

You will know me – Megan Abbott

YouWillKnowMe-3 (2)Devon bär sin familj på smala axlar. Ett stjärnskott, en lysande gymnasist, en utlovad guldgruva som tar upp Katie och Erics tid, liv och pengar. Devon ska tävla i OS, bli elit, ingenting får stå i vägen.

Förutom en strålande thriller är You will know me också en roman som ställer relationer på sin spets och utforskar all den komplexitet som finns i Katies bekantskapskrets – gymnastikföreningen, ett samhälle i miniatyr med tydlig hierarki och bestämda roller. Mitt i allting, utan en fast punkt, finns Devons lillebror Drew som i skuggan av sin storasysters guldglans får tillbringa sin barndom på gymnastiksalsbänkar och mitt hjärta blöder verkligen för honom – samtidigt som han på ett sätt är den verklige betraktaren, ser så mycket på grund av sin egen osynlighet.

Sprickorna i den amerikanska drömmen, vinnarkulturen, hetsen. Moderskapet och kvinnorollen – det finns så många bottnar i den här romanen och ändå är den tydligt sammanhållen, så välskriven.

You will know me är också en oerhört fysisk roman och den håller på ett sätt vad den i titeln utlovar; jag får lära känna huvudpersonerna inpå bara huden – varje sårskorpa, uppfläkt handflata och blodigt trauma Devon har varit med om. Flickornas egna kroppar blir ett redskap för att lyckas i den hårda gymnastikvärlden och mot slutet eskalerar i en oförglömlig scen där ett badvatten blir ett blodbad.

Länge hålls läsaren just där, vid huden. Länge är motiv och känslor dolda. Megan Abbott är verkligen briljant på att skildra mörkret som lurar under ytan, det destruktiva i människan, något som hotar men som inte har visat sitt ansikte. Ännu. You will know me är otäck, mörk och – jag måste säga det igen – oerhört välskriven. Megan Abbott är den främsta och mest litterära thrillerförfattare jag känner till just nu.

Hitta den här eller här.