Hösten, mörkret, sorgen, ensamheten

Den här veckans tema hos The Broke and the Bookish Top Ten Tuesday är ”Ten books with fall themes and covers”. Som en höstälskare av rang började jag förstås genast leta i minnet för att fiska upp mina bästa höstläsningsminnen och fick ganska snart fundera på vad som definierar ett höstigt omslag, eller tema, och några ord letade sig fram genom mitt val av böcker.

Mysterier. Den allra första jag tänkte på var Den trettonde historien av Diane Setterfield, som inte bara kläs av ett omslag värdigt den vackraste höstdag utan också bär på en historia full av hemligheter, lögner, mystik och inte minst bokkärlek.

 

Sorg. En annan bok som nästan genast dök upp i minnet var Boktjuven, en fantastisk läsupplevelse och ett bokomslag i höstiga färger som andas sorg och smärta. Sorgen, och hur den kan få någon som är kvar att innesluta sig i den som en tröst, berättas i Huset som vaknade – en av de vackraste bilderböcker jag vet.

 

Ensamhet. Att skapa sig sin egen kokong av överlevnad genom den mörka årstiden, att skuffa undan det sommarglättiga och hänge sig åt mörkret är för mig det fina med hösten. Norrlands svårmod letar sig därför in i mina tankar. Kanske är det här någonstans en börjar närma sig vad som definierar ett höstigt tema, att det inte bara är framsidor tonade i orange och grått utan även en ton av det där ödesdigra som hösten ofta för med sig, dagsmörkret avspeglat även i verklighetsflykten. I det här hittar jag även skräcken och den mörkare fantasyn som min kanske mest älskade höstläsning och jag vill här ta med Klappa händer små, Historikern och Monstrumologen som alla var böcker jag läste på hösten och älskade. I höst läser jag A darker shade of magic.

 

Mörker. Att rädslan för mörkret egentligen mest är en rädsla för det som finns, och ibland inte finns, det porträtteras så fint i bilderboken Jag, Fidel och skogen. Läsaren får känslan av att berättarjaget är ute i en sommarstuga med sin mamma men att mörkret faller tidigt gav mig en känsla av att hösten ändå är i annalkande. Det är en fin berättelse med ett för en bilderbok ovanligt berättarperspektiv där barnet aldrig syns utifrån en betraktares ögon utan istället är betraktaren tillsammans med läsaren. Det är en underbar bilderbok.

 

Slutligen, boken som i sin historia definierar alla ovanstående teman i en berättelse så fruktansvärd och så speciell att jag aldrig läst något liknande. Olyckornas tid utspelar sig i oktober, en månad som för Cara och hennes familj innebär skärsår, blåmärken, olyckor, brutna ben, döden. Lager på lager av mysterier, sorg, ensamhet och mörker skalas av tills bara den bittra hemligheten finns kvar. Kanske är Olyckornas tid den ultimata höstboken, en av de bästa böcker jag läst i år och en jag aldrig kommer glömma.

Sorgen, svärtan, vakuumet

Jag har klottrat ned så många citat från Vakuum att blocket är alldeles fullt. Jag känner mig dränerad, slut på känslor, trött och ledsen men också hoppfull. Vakuum är ett poetisk mästerverk, om det stora i sorgen men också det lilla.

Tröttheten har fastnat i små veck i pappas ansikte.

Jonna vistas i ett vakuum, i det som blev kvar när hennes storebror Johan lämnade jordelivet och henne. Hon går omkring i Johans vinterjacka medan mörkret faller och hon snattar verktyg under den stora jackan, försöker behålla allt minne hon har av Johan. Föräldrarna flyter omkring på utsidan, rusar förbi med sina liv i högsta hugg och gömmer undan sorgen för Jonna. Mia Öströms avskalade språk är fantastiskt, säger så mycket med så få ord.

Allt här doftar rent, nytt, oanvänt; på Clas Ohlson kan man köpa ett helt nytt liv och bära hem det i en plastkasse.

Så hittar Jonna dem. Små lappar med meddelanden från Johan, något han gömt innan han dog. För Jonna verkar det kännas som att få tillbaka sin storebror, bara en liten bit.

Det är hjärtskärande att läsa. Jonnas ensamhet och kamp för att synas, föräldrarnas ovilja att se, Johans depression, sorgen som är ett töcken över alltsammans. Samtidigt är det också vänskap och säkert igenkänning där den kan behövas som allra mest desperat.Vakuum kommer vara en av de största läsupplevelserna för mig i år.

Gilla böcker, 2017.

Köp boken på Bokus eller Adlibris.

Andra som läst: Enligt O, romeoandjuliet, Ylvas läsdagbok, Västmanländskan, Fantastiska berättelser, Prickiga Paula, CRM Nilsson

Septemberfavoriter och efterlängtad oktoberläsning

Varje år slår mig hösten med sin storslagenhet. Jag tänker att ”var den verkligen så här vacker förra året?” och jo, det var den säkert men på något sätt blir min höstkärlek bara större för varje år med färgsprakande löv och den där krispiga luften. Vårens förväntningar på sommaren – som ändå aldrig verkar bli en sommar – är barmhärtigt undanskuffade, kvar finns en loj känsla av att förbereda sig för vintern med lite mer avslappnade läsförväntningar än inför sommaren – en sorts bokmalsversion av att gå i ide. Jag har te så det räcker i flera månader och jag har två höstbokhögar som lockar men inte kräver – den första är jag nästan igenom och den andra har jag precis börjat på.

Men först av allt ska jag i oktober läsa en bok som jag närmat mig med lika delar förväntan, bävan och skepsis. Himmelstrand och Rörelsen var i sina stunder sådär underbart Ajvide Lindqvist- skrämmande men också så surrealistiska att det i det närmaste tog över. I oktober läser jag X – Den sista platsen för veta, det måste jag ju. I oktober tänkte jag också läsa The hate u give av Angie Thomas och The City of Mirrors av Justin Cronin.

September var, som så ofta med höstmånaderna, en fin läsmånad. Så fin att jag omöjligt kan välja bara en favorit. Jag blev bubbligt glad av Saker ingen ser och fängslad i underjorden av Det tunna svärdet men september månads allra största läsupplevelse var mörkret och eländet i Birgitta Trotzigs Dykungens dotter. Jag har ännu inte skrivit något om den på bloggen för dels måste den få sjunka in lite mer först, dels vill jag så gärna läsa sagan av H.C. Andersen den baseras på först och jag har ännu inte hittat den.

Böckerna jag läste i september. I övrigt var september en stilla månad kulturmässigt för mig personligen. Annars är ju ofta årets stora bokhändelse Bokmässan i september, som i år varit föremål inte bara för fortbildning för bibliotekarier och andra bokintresserade utan också en debatt om yttrandefrihet och rasism. Jag tycker Bokmässan gör fel som tillåter Nya Tider, då yttrandefrihet inte innebär att få komma till tals mot alla odds, oavsett vad du vill tala om, utan att staten inte ska censurera det du säger. Du ska alltså inte få sprida rasistisk smörja oemotsagd och Bokmässan är inte ett statligt organ, därmed censurerar de ingenting genom att potentiellt säga nej till Nya Tider. Bättre, och längre, tankegångar om detta hittar du hos Kulturkollo x2 och Enligt O, bland många andra. Deras mässrapportering har jag följt med intresse.

I i oktober händer desto mer, för mig. Jag ska på urpremiären av Dracula på Kungliga Operan i Stockholm och jag har längtat så mycket! Jag tror det kommer bli en fantastisk upplevelse. Vampyrer på operan, vad kan gå fel liksom? I oktober delas dessutom både Nobelpriset och Augustpriset ut, jag håller med Bokblomma i att Augustpriset ofta känns betydligt mer intressant än Nobelpriset i sitt mellanting mellan finsalong och folkligt intresse. Som Bokblomma menar har priset tyngd utan att presentera endast författare som få hört talas om, det gillar jag. Men jag hoppas att de kommer blicka mer mot mellanåldern i årets nominerade och pristagare. Årets bok är jag däremot inte heller alls intresserad av då jag har en slags inneboende allergi mot hypade böcker och vägrar läsa de flesta böcker som ”alla läser” – åtminstone just nu, om några år kommer säkert även jag läsa Ett litet liv och Min fantastiska väninna men just nu mår jag lite illa bara jag ser dem för allt tjat om hur bra de är. De skulle aldrig kunna leva upp till förväntningarna. Undantaget just nu för detta är Björnstad som var enda boken nominerad till Årets bok jag faktiskt har läst – och dessutom älskade.

I oktober ska jag dessutom bokcirkla om Mrs Sinclaires resväska som jag tror ingen av oss gillade eftersom tre fjärdedelar inte orkade läsa ut den. Tyngdpunkten i vår bokcirkel Prosa & Prosecco kanske denna gång istället får befinna sig på det senare ordet – och i att välja en bättre bok till nästa gång.

Vad läser du i oktober?

(Det här inlägget är ett resultat av att mina vanliga månadssammanfattningar gått lite i träda och jag vill, med inspiration från The Broke and the Bookish, skapa något nytt sätt att sammanfatta läsning som varit och se fram emot ny. Vi får se hur det går. Så här såg det ut i september).

Om teater, teatermanus och att uppleva det som inte kan skrivas ned – och något litet om The Cursed Child

Sista kapitlet i Harry Potter and the Deathly Hallows delade mugglarvärlden, i de som älskar den typen av litterära grepp och de som hatar dem. Jag fann mig någonstans mittemellan. Jag vill ju gärna veta vad som händer i framtiden, men kanske vill jag ändå hellre fundera ut det själv.

I Harry Potter and the Cursed Child, som är den åttonde berättelsen nitton år senare, fortsätter Rowling att utforska litterära grepp och genres. Det kan inte ha undgått många att den åttonde berättelsen dels är en teater uppsatt i London, dels ett manuskript i tryckt form. Jag var länge kluven även till detta, både i vad jag tyckte om formen och om jag skulle läsa eller inte. När jag så till slut fick tag på biljetter till pjäsen bestämde jag mig ändå för att läsa först, och jag ångrar mig inte. I avsnitt 16.5.5 av Witch, Please (ja, det är förutom en av världens bästa poddar också den med märkligaste numreringssystemet) talar Hanna McGregor med teatervärldens Jeremy Mason om The Cursed Child och om teater och tryckta manus som fenomen. Även om 16.5.5. kanske är det kortaste avsnittet av Witch, Please någonsin skulle det också visa sig vara ett av det mest intressanta och sa, inte så mycket om The Cursed Child egentligen, men mer om teater och framförallt manusläsning som form. Jeremy Mason menar att själva idén med manusläsning kan verka lite skrämmande för att det är så annorlunda mot att läsa en bok – men att det inte behöver vara det, att det fortfarande handlar om att höra karaktärerna prata och att poängen, och detta gillar jag, är att kunna se vad som sägs mellan raderna, mycket mer än i en roman. Allt som spelas på scenen behöver läsaren själv föreställa sig för att läsningen av ett manus ska ge någonting.

Att bedöma ett teatermanus är också en helt annan sak än att bedöma en bok. Jag finner det svårt att göra det med The Cursed Child, både för att jag är en ovan manusläsare och för att det känns som att en överraskande liten del av teatern hänger på manuset – det anas i läsningen att scenframförandet är massivt och sträcker sig långt bortom de ytterst få anvisningar som finns i manuset. Första sidan i The Cursed Child kastade mig tio år tillbaka i tiden och läsningen av sista kapitlet i The Deathly Hallows, på ett underbart sätt som kändes långt ner i maggropen, men mot slutet kändes storyn ganska tjatig och upprepande. Jag köpte inte konceptet, inte alls, och tycker att om en som fantasyförfattare ska ge sig in på vissa områden behöver logiken vara betydligt mer grundmurad än den är här. Fantasy och SciFi behöver naturligtvis inte följa vår världs logik men världen i sig behöver följa en egen inbördes logik och det gör inte The Cursed Child. Ändå fanns det mycket med manuset jag tyckte om, jag älskade karaktärerna och det som sades mellan raderna. Kanske kommer det inte alls kännas likadant att se teatern live. Kanske kommer jag att köpa allt när rekvisita, skådespelare, ljud och ljus samverkar som det aldrig kan göra endast vid läsning.

Så, varför valde J.K. Rowling att placera sin åttonde historia på teaterscenen, ett format som inte alls lika många människor har möjlighet att se? Hanna McGregor och Jeremy Mason spekulerar i Witch Please om att teaterns format tillåter berättelser att leva vidare i en helt annan kontext än romanen och visst är det spännande att uppleva Harry Potter- världen på så många olika sätt. Jag läser inte teatermanus särskilt ofta, och fick en lite annan synvinkel av att lyssna på Jeremy Mason berätta om relationen mellan manus, författare och regissör. Han poängterade att manuset endast är en förlaga, en slags ögonblicksbild över hur teaterproduktionen kan komma att se ut – att slutresultatet kan vara helt annorlunda i och med scener som plockats bort och repliker som omskrivits. Jag gillade verkligen bilden det gav mig – teatern som form är menad att upplevas och är som sådan helt annorlunda än den skrivna romanen eller filmen i en biosalong. Slutligen tyckte jag också om Masons bild av att teater fungerar bäst när den berättar historier som inte kan förmedlas på ett annat sätt – är det fallet med The Cursed Child? Kommer den att fungera som teater? Jag får se, i september 2018. Jag kan knappt bärga mig.

Kärleken till konsten och konsten att skriva riktigt bra om kärlek

Jag går på gatorna i Uppsala. I snöfall, i vårregn, en sen Valborgskväll, en kall nyårsnatt. Bredvid mig skymtar Frides orangea hår och platåskor, Yodits undflyende karaktär, Sebastians lugg och Johannes sorg.

För så är det att läsa Anna Ahlunds Saker ingen ser. Jag närde redan innan en kärlek för Uppsala, alltsedan jag och vän promenerade genom staden och botaniska trädgården och såg Shaun Tans verk på riktigt där för några år sedan. Det var sommar då, det var en underbar dag och en underbar stad. Kärleken till staden finns hela tiden här, och till de som bor i den. Det är lätt att föreställa sig dem och det Sibylla allmänestetiska läroverk de går på. Yodit, Fride, Sebastian, Johannes, Miriam, Aron, Linn – alla har konsten i sitt innersta på olika sätt. Jag älskar att karaktärerna presenteras med sitt estetiska val, sin konstnärliga tillhörighet. Det kan betyda så mycket, vara hela ens liv. Jag älskar också hur alla är olika på så självklara sätt, att kärlek och identitet inte måste förklaras eller ges en bakgrundshistoria. Den bara är. Efter att ha läst så många böcker där kärlek eller identitet som inte hör till normen ofta följs åt av problem är det underbart att få sjunka ner i Saker ingen ser. Jag älskar att Anna Ahlund inte sätter några etiketter.

Jag fick följa eleverna på Byllis i ett år, men jag kommer att tänka på dem mycket längre. Jag undrar så mycket! Vad är Linns historia? Får Sebastian ro? Hur går det får Yodit och Johannes? Jag hade gärna läst en bok om varje karaktär, jag vill veta både vad de gått igenom och vad de har framför sig. Fast jag kan också nöja mig med att undra, för det är också lite fint att få göra det. Alla i Saker ingen ser har lämnat ett avtryck. Till och med Josef, skolbibliotekarien som bara nämns ett fåtal gånger men som ändå helt tydligt har en så avgörande roll i många ungdomars liv. Mycket anas mellan raderna och med bilden av Josef, sittandes på sitt kontor med boktravarna runt sig, tedoften hängande i luften och chokladen mot dementorerna på plats i byrålådan tror jag Anna Ahlund uppfyllde många bibliotekariers önskedröm.

Saker ingen ser behövs så desperat i ungdomshyllan. Jag kommer tipsa alla mina elever och hoppas att många gör detsamma. Inte bara för att den är så viktig förstås, utan även för att den är så välskriven och så fantastiskt bra.

Köp boken: Adlibris eller bokus.

Andra som bloggat: Old Adults Read Yound Adult, Prickiga Paula, Barnboksbloggen, Enligt O, Carolina läser, Sagan om sagorna, stories from the city, Beas bokhylla, Bokpandan, Littermentärt, Carolina läser, TinaE, Biblioteksbubbel.

Harry Potter och den förhäxade läsningen

Jag bestämde mig tidigt för att inte läsa Harry Potter and the Cursed Child förrän jag fått chans att se pjäsen, så Harry Potter- nörd jag är. Men när vi inte lyckades få biljett trots idogt digitalköande vid varje biljettsläpp beslöt jag mig för att hela den här förbannelse- grejen smittat av sig från boktiteln till biljettköpandet och öppnade därför, lite darrande, första sidan i boken. Vad hände då, vid biljettsläppet förra helgen, när jag läst ett femtiotal sidor?

Jo, VI FÅR BILJETTER SÅKLART! Så, i september 2018 ska jag och en vän se Harry Potter and the Cursed Child i London. Jag är så otroligt pepp! Men nu när jag väl börjat läsa boken kan jag ju omöjligt sluta, även om jag har tänkt tanken att pausa läsningen tills jag sett pjäsen. Men, och ni som läst förstår, jag kan ju omöjligt vänta ett år med att få veta hur det kommer att gå.

Jag heter @eliandbooks på instagram.

Höstbokhögen, del 2

Någon vecka efter höstens första bokhög, som jag planerade att läsa i september och oktober, har jag redan läst ut 3 + 2 halva böcker av 6. Med den matematiken kändes det självklart att låna hem några extra böcker och att lite försiktigt börja bläddra i högarna av olästa böcker här hemma. Bokhösten 2017 har än så länge varit fantastisk och i höstens andra bokhög finns ännu mer fantasy, skräck, mörker, pest och död och dystopier. Saker en riktigt bra läshöst bör innehålla.

Under resten av september och i oktober tänkte jag läsa.
Flickan med gåvorna – M.R. Carey
Tjärdalen – Sara Lidman
Vakuum – Mia Öström
A darker shade of magic – V.E. Schwab
Disney after dark – Ridley Pearson
Tiden är inte än – Elin Boardy
Våran hud, vårat blod, våra ben – John Ajvide Lindqvist

Vad läser du i höstmörkret?

Vi mot er och det fantastiska mot det som blev för mycket

Björnstad kastade läsaren rakt in i en snödriva och ett gevär mot ett annan människas panna. Berättelsen om hur vi hamnade där var svår, hemsk och fantastisk. Ändå önskar jag att det hade stannat där, i snödrivan, i tanken om vad som kunde ha hänt sen.

Björnstad var en av förra årets bästa och viktigaste böcker i sin feministiska skildring av våldet och machokulturen inom idrotten, i sina levande karaktärsporträtt och fina beskrivningar. Sina stora ord som aldrig var för stora. Jag har tyckt om alla Fredrik Backmans böcker och det enda jag har haft att invända är att orden ibland skulle behöva tyglas, inte driva iväg i en våg av sentimentalitet och metaforer. Björnstad lyckades verkligen med det. Vi mot er är, i min mening, däremot, alldeles för stor i sina gester och alldeles för invecklad i sitt språk.

I Björnstad försöker alla överleva sin vacklande vardag – striderna om hockeyklubben har tärt på det samhälle som kretsar kring den. Peter, den föredetta NHL-stjärnan och numera sportchefen, fastnar i ett politiskt spel och hans dotter Maya drömmer mardrömmar varje natt. Allra mest tycker jag i Vi mot er om berättelsen om Benji, den mest varsamt tecknade, och kanske den om Björnstad själv. Berättelsen om en småstad där hockeylaget är det som bär orten är levande – och skildringen av sporten, av machokulturen, av hederskulturen, av våldet, är fortfarande både skrämmande och skicklig. Det är vackert, ibland, som i hur viktigt ett hockeylag kan vara för en liten tjej på fyra år. Hur destruktivt det samtidigt kan vara för en artonårig kille. Hur ett gemensamt ”vi” så lätt kan bli ett polariserande, skrämmande, separerande ”vi mot dem”. Vi mot er är bäst i de små och nästan outsagda ögonblicken, smått fantastisk i de stunder den verkligen rör vid något fundamentalt viktigt – utan att för den sakens skulle ta till de stora åthävorna.

Barn tar allt de växer upp med för givet. Efter att ha sett dig träna A-laget kommer Alicia ta för givet att kvinnor gör sånt. När hon är gammal nog att spela i ett A-lag själv kommer det kanske inte finnas kvinnliga hockeytränare. Bara… hockeytränare.

I Björnstad finns inga enkla svar, bara ytterligheter. Det finns heller inget mellanläge, kanske måste en acceptera det när en är i Björnstad. Ändå önskar jag att redaktören varit hårdare, skalat bort de allra mest sentimentala ögonblicken. För det blir för mycket ibland, på ett sätt det aldrig blev i Björnstad. För mycket upprepningar, för mycket förklaringar. Andra halvan av boken är tätare, bättre, men det hjälper inte. Jag vet inte om det har att göra med att Backman har bytt förlag sen Björnstad eller om första boken helt enkelt passade allra bäst som fristående. Jag önskar det kunde får varit så. Jag hade nog just hellre lämnat dem där i snödrivan, fått tänka ut resten själv. Det är fortfarande det jag tar med mig av Björnstad, den fullständigt krossande revanschen där i snödrivan, sorgen, vänskapen, makten och maktlösheten som var så fint tecknat där och som visserligen finns kvar även i glimtar i Vi mot er men som till största delen sväljs av för mycket ord.

Forum, 2017.

Andra som bloggat: och dagarna går, Feministbiblioteket, CRM Nilsson, Vargnatts bokhylla, Lottens bokblogg, Fantastiska berättelser, Just här, just nu, Bokgalleriet, Bokmumriken, Maddes bokblogg, Zellys bokhylla.

Köp boken: Bokus, adlibris.

Ett sagolikt äventyr

”Jag ska göra det”, sa jag och strök henne över den fuktiga pannan. ”Jag ska räkna ut ett sätt att överlista Döden”.

I en litteraturvärld där många böcker för barn mellan sju och nio år just nu är tunna och antingen handlar om sport, spöken, humor eller vänskap är det fantastiskt att Frida Nilsson finns och tar läsaren med på äventyr så storslagna att ingen sett maken till sen Astrid Lindgren. Jag vill inte säga att de andra böckerna, de där roliga och vardagliga och tunna, inte behövs för det gör de så oerhört mycket, men jag kan också ibland sakna det fantastiska i en barnbok som dyker så djupt in i äventyrens magiska värld och filosofins djupa funderingar så som Frida Nilssons senaste böcker har gjort. Ishavspirater var en av de bästa böcker jag läste 2015, den blev Augustprisnominerad och belönades med Nils Holgersson- plaketten. Det tunna svärdet är aningen mörkare och svårare, men också roligare.

Sasja möter döden när hans mamma blir svårt sjuk och drar sitt sista andetag. Sorgen är vildsint och driver Sasja att följa efter ner i Dödens rike för att överlista Döden själv och hämta tillbaka sin mamma. En sagolik resa så klassisk som någon tar sin början, med det magiska tretalet som ledstjärna, med talande djur och vildsinta harpyor i sällskap. Det tunna svärdet gör ont i hjärtat men lockar också fram skrattet för Döden är en ganska rolig figur i Frida Nilssons målande ord – en typisk mansgrisperson som vägrar diska och alltid vill vinna och helt själviskt vill behålla alla själar för sig själv.

Det finns mycket Astrid Lindgren i Frida Nilssons sätt att berätta, ett ibland gammeldags språkbruk som ändå passar fint i en historia som lika gärna utspelat sig idag som för femtio år sedan. Men här finns också något alldeles eget, en absurd och ibland morbid ton jag älskar och karaktärer som verkligen fastnar. Även om jag tyckte ännu mer om Ishavspirater så var Det tunna svärdet ett fantastiskt äventyr.

Det tunna svärdet är djupt filosofisk i alla sina funderingar om döden, den ger inte alltid raka svar på de många frågor som uppstår och bör kanske i barnhänder helst åtföljas av en vuxen röst som också läst boken, allra finast kan det nog bli om boken högläses tillsammans. Jag tror att alla möjliga åldrar kommer fängslas av Sasjas resa, den får mig att tänka på när min mamma läste högt ur Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta för alla dagbarnen i alla åldrar. För en verkligt underbar saga har inga åldersgränser.

Natur och Kultur, 2017

Köp boken: SF- bokhandeln, Bokus, Adlibris.

Höstbokhögen, del 1

Hösten, läshösten, regnet, löven och allt det fina – äntligen är det här. Att krypa ner i soffan med en bok och en tekopp känns äntligen helt legitimt och att plocka ihop en höstläsningshög av episka mått är ett måste. Här är min första, det jag tänkt läsa i september och oktober. Fantasy, dystopier, döden, mörk samtidsskildring. Och så en karamell.

Bild från min instagram, eliandbooks.