Augustfunderingar

Ikväll kl. 18 tillkännages vilka som nomineras till Augustpriset 2019. I år har jag följt med i den svenska utgivningen mycket sämre än jag brukar och vågar därför inte riktigt spekulera på fullt allvar, men jag vill ändå lyfta några av de finaste läsupplevelserna jag haft hittills i år – i den viktigaste och bästa kategorin förstås, barn- och ungdomslitteratur.

Att barn- och ungdomslitteraturen borde delas upp i två kategorier har vi pratat om så länge nu att jag inte i år igen kommer ha en lång utläggning om det, mer än att konstatera att det är oerhört märkligt att alltifrån pekböcker, småbarnsböcker och bilderböcker ska samsas med facklitteratur, kapitelböcker för 6-12 år, ungdomsböcker och unga vuxna- böcker. Den som vill läsa mina skriverier om detta kan klicka sig till den här bloggposten (”Vilka böcker får vara med?”) och den här bloggposten (”Vilka nomineras till Augustpriset imorgon?”).

Två böcker som jag verkligen, verkligen hoppas kommer bli nominerade är bilderboken Dyksommar av Sara Stridsberg och Sara Lundberg samt Min syster är ett spöke och andra dikter av Lena Sjöberg. Det är så fantastiskt fina böcker att jag blir lite andlös bara jag tänker på dem. Jag hoppas också på Till Vial av Henrik Ståhl, för att den är så fantastiskt vacker och hemsk samtidigt. Jag skulle också älska en nominering av bilderböckerna Silkesapans skratt av Annika Sandelin och Linda Bondestam eller Tassemarker av Ebba Berg och Alexander Jansson, för att de porträtterar sorg och rädsla så otroligt fint samtidigt som de också är ett äventyr, och för att det är böcker där text och bild verkligen samspelar så att de känns som ett. En sista bok jag hoppas på är Historien om Bodri av Hédi Fred och Stina Wirsen. Att jag främst vill nominera bilderböcker och böcker för 9-12 år har mest att göra med att det är sådana jag mest har läst i år – men det beror också på, återigen, att den här kategorin är alldeles för bred.

Det finns också några böcker jag önskar att jag hade hunnit läst nu, av författare vars böcker jag alltid älskar och som jag kan tänka mig kan nomineras. Framförallt är det Mitt storslagna liv av Jenny Jägerfeld, Hästpojkarna av Johan Ehn samt Välj mig av Christina Lindström. Slutligen finns det flera titlar jag älskat men är osäker på om de skulle kvalat in för förra årets pris då de gavs ut i september-oktober 2018. Det är När kastanjer spricker av Camilla Lagerqvist, Mizeria av Melody Farshin, Vi skulle segla runt jorden av Anna Sundström Lindmark och Elisabeth Widmark, Revolution Poetry samt Kattvinden av Helena Öberg och Kristin Lidström.

Klicka på titlarna för att läsa vad jag skrivit om böckerna!

En sista fundering är att jag i år är väldigt nyfiken på priset. Flera annars självklara författare har inte gett ut något i år, eller kanske gett ut någon bok som ändå inte känns som Augustnominering. Det öppnar såklart upp för nya författare.

Vad hoppas du på?

Arktis, litteraturturism och läsning tillsammans

Den här veckan avslutades med en tvådagars arbetsträff med expertnätverket för HBTQ-frågor på bibliotek, något som alltid är intressant, roligt och fantastiskt givande. Ofta är det till och med lite omvälvande, med alla erfarenheter som delas.

Jag passade på att över helgen också besöka en av mina huvudstadsbaserade bibliotekarievänner. Vi pratade om böcker såklart, mest om Fangirl och Carry On som vi läst tillsammans. Om hur viktig Rainbow Rowells hyllning till fangirls är, hur mycket vi älskar Harry Potter i young adult-kostym med HBTQ- dekorationer. Som vanligt pratade vi också om vår kärlek till Mumintrollen och deras inställning till världen.

Vi ägnade oss även åt litterär turism på Södermalm, promenerade på kullersten bland 1700- talshusen och letade efter spåren av Barnängens klädesfabrik från Per Anders Fogelströms böcker om Vävarnas barn.

Men det kanske starkaste intrycket gav utställningen ”Arktis medan isen smälter” på Nordiska museet. Det är svårt att återge hur stark den var, men jag önskar så att många kommer se den. Särskilt de som tänker att vi utan problem kan fortsätta vår konsumtion av nya kläder och prylar, vårt köttätande och våra flygresor i den takt vi gör.

Stockholm och museer i all ära förstås, men det kanske mysigaste var att bara sitta och läsa tillsammans. Det är en alldeles för underskattad sak att göra tillsammans med någon en tycker om.

Husets hjärta – härlig skräckläsning

Lagom till att hösten kryper in med sitt olycksbådande mörker, släpper Mårten Melin och Mattias Olsson en skräckroman tillsammans. Det är Husets hjärta som är skriven för 9-12 år men som passar lika bra för medelålders skräckvurmande bibliotekarier, det kan undertecknad intyga.

Signe är ny i klassen och blir glad när Ninni ber henne följa med ut och gå en sväng efter skolan. De blir överraskade av ett åskoväder och räddar sig in undan skyfallet i ett förfallet hus. ”Spökhuset” kallar Signe det, men vet inte hur rätt hon har. Huset, upptäcker de snart, vill inte släppa ut dem igen utan leder dem längre och längre in i mörka korridorer fulla med husets tidigare offer. Det är blodstänkt, mörkt och alldeles underbart.

Husets hjärta är en grafiskt uppbyggd roman, i flera betydelser. Mattias Olsson har illustrerat Mårten Melins text och det är bilder på i princip varje uppslag. Mellan bilderna är också sidorna späckade med svart färg och små kantillustrationer. Det är lite synd att begreppet ”grafisk roman” är så nära sammankopplat med serieböcker, för det här känns verkligen som en grafisk roman.

Berättelsen är också grafisk i den andra betydelsen – det är rinnande blod, tomma ögonhålor och dammiga skelett. En underbar liten pärla, alldeles perfekt både för den inbitne rysarbokslukaren och den ovana läsaren som gillar skräckfilmer men inte riktigt hittat bokens magi än.

Lilla Piratförlaget, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Biblioteksbubbel.

Läsning som på räls

Det här med lästid. För några veckor sedan funderade jag över det, och hur en egentligen tar sig tid att läsa. En av de viktigaste sakerna tror jag är att koppla ifrån vardagen med alla bestyr och, inte minst, allt slösurfande på mobilen.

En av mina bästa läsplatser är på tåget, gärna i den tysta kupén på morgontåget som går 05.40 från Östersund. Lugnet infinner sig, solen går upp och du har inget annat att göra än att dyka ner i en bok. Av någon anledning har jag också lättare att lägga ifrån mig mobilen på tåget. En av många anledningar till att åka tåg. Miljöaspekten, det vill säga att inte flyga, är så klart en annan.

Just nu läser jag The Dark Forest av Cixin Liu. Förra helgen, när jag åkte nästan 200 mil fram och tillbaka med tåg, läste jag över 300 sidor i den. Sedan dess har jag inte haft ro. Ikväll åker jag, några färre timmar, ned till Stockholm och kanske läser jag ut den då.

Vad läser du? Hur får du tid till läsning?

Skärvor av kärlek, sorg och längtan

Min längtan kvar är en poesisamling för 9-12 år, och för alla upp till 100 år. Det är försiktigt krypande längtan, intensiv kärlek och hjärtslitande sorg, allt på några få sidor. Kanske, någonstans, finns också hoppet.

Det går att läsa varje dikt för sig, bara slå upp boken någonstans och börja. Leta sig bakåt, hoppa mellan sidorna. Men det finns också en berättelse i orden, en lågmäld röd tråd som blir tydligare för varje omläsning. Ibland känns Min längtan kvar nästan som en roman, det blir en hel kärlekshistoria som fyller tomrummet mellan styckena. Kanske ännu mer för det direkta tilltalet, du, som också gör det så öppet om vilka berättelsen talar om. Det kan vara precis vilka som helst. Jag älskar det.

Min längtan kvar är en av två ytterst fina diktsamlingar för 9-12 år som getts ut denna hösten. Den andra är Min syster är ett spöke av Lena Sjöberg, som jag skrev om igår. Här hittar du den recensionen. Det har även getts ut flera fina diktböcker för unga och unga vuxna den här hösten, som jag ska läsa i sinom tid. Jag älskar att det kommit en mindre poesiboom för barn och unga, den hyllan är annars ofta lite tom på biblioteket. Jag hoppas många lärare får upp ögonen för att läsa dikter i klassen, jag tror det kan bli underbara samtal.

Min längtan kvar är en sådan bok, som går att prata om. Vad finns mellan raderna? Vad händer, när längtan blir till kärlek och kärlek blir till sorg? Mårten Melin är sparsam med orden, väljer dem med omsorg. Det blir så fantastiskt då, så träffande. Att kunna säga så mycket med så få ord är oerhört skickligt och jag är fullständigt mållös. Mårten Melin är en av de allra bästa författarna vi har idag och Min längtan kvar är en fantastisk diktsamling.

Rabén och Sjögren, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: biblioteksbubbel,

Min syster är ett spöke – en underbar diktsamling

Min syster är ett spöke är en ny diktsamling av Lena Sjöberg, som gav oss de fina Tänk om och Under ett rabarberblad, samt flera faktaböcker för yngre barn. Den här gången skriver och illustrerar Lena Sjöberg dikter för barn 9-12 år, och det bättre än någonsin. Det här är ren magi.

Min syster är ett spöke är en betraktelse över livet, döden och allt däremellan. Om att sitta vid frukostbordet medan det är krig på andra sidan jorden, om ängslan över föräldrar som bråkar, sorgen efter en älskad mormor och om den första, spirande kärleken. Lena Sjöberg fångar känslorna och sätter ord på dem, sådär som riktigt bra poesi gör. Jag skulle gärna vilja läsa dikterna tillsammans med en skolklass på biblioteket, jag tror att den skulle väcka många tankar. Det är så många verkligheter som får plats här, så många liv.

Egentligen vill jag citera flera av dikterna, men de gör sig allra bäst tillsammans med de fantastiska illustrationerna så jag gör inte det. Men jag vill att du läser boken! Själv vill jag behålla Min syster är ett spöke. Läsa om den, när allt känns lite jobbigt. Minnas att det finns något så vackert som poesi skriven för slukaråldern vilken på ett så varsamt sätt berättar om hela livet och lite till.Min syster är ett spöke är en självklar Augustnominering, allt annat är otänkbart.

Rabén och Sjögren, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, Carolina läser, Ugglan & boken, Västmanländskan,

Vad skulle jag göra utan biblioteket?

Helgen är räddad! Två av höstens efterlängtade reservationer kom in till just mig på biblioteket igår: deckaren Rävlystnad av Solveig Vidarsdotter, som utspelar sig i Jämtland där jag bor, samt Mitt storslagna liv av den fantastiska Jenny Jägerfeld. Det är en högtidsstund varje gång hon ger ut en ny bok.

Om jag kommer hinna läsa dem i helgen? Tveksamt. Jag är ju mitt uppe i ett 500- sidigt sciencefiction- äventyr av Cixin Liu, bredvid läsningen av Fruktans dystopinoveller och en samling essäer kring Stonewall- upproret. I veckan släpptes dessutom tredje delen i en älskad datorspelsserie, We Were Here Together. Säkert kommer jag sitta nästan hela lördagen med den och slita mitt hår tillsammans med min ständige co-op- partner.

Det är tur att biblioteket finns. Jag kan låna så mycket böcker jag vill, även om jag inte hinner läsa dem. Nästa vecka lär det dimpa in ännu fler reservationer – jag väntar på Wayward Son av Rainbow Rowell, Flocken av Matilda Ruta, Strålkastare, tack! av Elin Ek och Silkesapans skratt av Annika Sandelin. När ska jag hinna läsa dem?

Berättelser från yttre förorten

Shaun Tan är en av mina absoluta favoritkonstnärer och berättare. I Berättelser från yttre förorten visar han återigen varför.

Shaun Tan ser det som finns i ögonvrån, små märkligheter i vardagen som för andra kanske bara passerar förbi. På ytan är hans berättelser ofta absurda men under finns så oerhört mycket mer. Berättelserna är inte seriestrippar, men heller inte enbart avhängiga texten. Det är text och bild i fantastisk samklang. Det fina med Berättelser från yttre förorten är att kapitlen kan vara, helt enkelt, lustiga historier, nästan drömlika, till synes helt tagna ur luften – men de kan också vara skarpa skildringar av vår samtid. Satir av politiker, en djupdykning i vårt galna prylbehov och vår förstörelse av klimatet och naturen. Men det finns aldrig på ytan utan bara strax under den och den som vill läsa Berättelser från yttre förorten som ett, ibland färgsprakande, ibland dystert grått, sammelsurium, kan göra det.

Det här gör Berättelser från yttre förorten lite klurig för en bibliotekarie. Vart ska vi placera den? Jag tror att den är alldeles för avancerad för att fungera bland bilderböckerna för 3-6 år. Jag tror däremot att barn över 7 år kan uppskatta en del av äventyren, men kanske inte alla. På ungdomshyllan kan den säkert hitta många läsare, men passar den verkligen bland grafiska romaner? Dess dubbla ton får mig att undra om den ändå inte skulle göra sig bäst i helt vanliga skönlitteratur för vuxna- hyllan. Jag tror många vuxna skulle kan överraskas av hur mycket de skulle tycka om Shaun Tan, om de hittade hans böcker.

Att tvinga in en så här mångbottnad bok i enbart en kategori kan tyckas trångsynt, men tyvärr är det en bibliotekaries vardag att göra det med böcker. Någonstans måste de ju stå. Ibland tycker jag att vi fokuserar för mycket på formen och för lite på vem som skulle uppskatta boken om de fick den i sin hand – tyvärr tror jag att Berättelser från yttre förorten många gånger hamnar bland bilderböckerna för de minsta besökarna och även om någon liten säkert kan tycka om den, så tror jag inte så många gör det. Jag drömmer vidare om min lilla låda med böcker som inte går att placera på bara ett ställe, den jag skulle skuffa omkring på olika platser i biblioteket – barnboksavdelningen, konstrummet, skönlitteratur för vuxna, ungdomshyllan. Här kan du läsa om den.

För att återgå till berättelsen, jag vill så gärna prata om ljuset. Det är ljuset och skuggorna som får mig älska Shaun Tans konst, mer och mer för varje bok jag läser. Den färgsprakande soluppgången, det dunkla eftermiddagsljuset, den mörka natten med bara en strimma ljus. Det sprider sig bortanför boksidorna, skapar ett djup till synes oändligt. Jag tyckte mycket om Berättelser från yttre förorten, även om Det röda trädet och Sommarregler alltid kommer att vara mina Shaun Tan- favoriter.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

All The Bad Apples – fantastisk YA

När jag öppnade All The Bad Apples visste jag ingenting om vilken läsupplevelse som än låg framför mig. Jag hade inte på förhand tagit reda på något om Moïra Fowley-Doyles senaste bok, författaren som skrivit en av mina absoluta favoritböcker The Accident Season (Olyckornas tid). Baksidestexten utlovade inget mer än en magisk familjesaga om ett familjeträd fullt av ruttna äpplen – kvinnor som vågar säga och leva som de vill.

Det låter tillräckligt, men det var också något mer än så. Jag vill inte avslöja allt som All The Bad Apples handlar om, för jag tror att stigen blir bäst om du följer den själv, men jag vågar berätta att det är en rasande feministisk skildring av historiskt förtryck av kvinnor och en uppgörelse med samtiden som fick mig att gråta fler gånger än jag egentligen vill säga.

Moïra Fowley-Doyle kan konsten att berätta. Det är lätt att dras in i historien om de tre systrarna Rys – Mandy, Rachel och Deena. Framförallt värker mitt hjärta för Deena, sökande efter ett jag hon vill men inte riktigt vågar vara. All the Bad Apples rör sig ständigt på en tunn gräns mellan samhällsskildring och magi, det är inte fantasy men det går heller inte att vara helt säker på vad som är verklighet och inte. Någon gång kanske jag tycker att Fowley-Doyle drar detta lite väl långt, men jag är beredd att förlåta det för att boken som helhet är så fruktansvärt bra.

All The Bad Apples kommer krossa ditt hjärta, men också ge dig hopp. Av rädsla för att den inte skulle vara lika bra som första boken vågade jag inte läsa The Spellbook of Lost and Found, Fowley-Doyles andra bok efter The Accident Season, men jag är så lycklig över att jag fick den tredje boken i min hand. Bokstavligt talat då det var en av mina vänner, min käraste frände i det ständiga sökandet efter den bästa Young Adult/Fantasy- romanen och då inköpare på biblioteket där jag jobbar, som prompt reserverade boken till mig när den kom ut. Jag visste ingenting. Jag önskar att alla hade en Julia på sin arbetsplats och jag saknar min. Nu måste du läsa All The Bad Apples, så att vi kan prata.

Och du, du som har läst hela den här översvallande recensionen, du behöver också göra det.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Trollkarlens hatt – Tove Jansson

Det är sommar i Mumindalen. Trollen och deras vänner vaknar från vintervilan till nästa äventyr. Det är när Mumintrollet, Snusmumriken och Sniff hittar en hög hatt som mystiska saker börjar hända. Äggskal som slängs i hatten blir små rosa moln och hela Muminhuset blir en djungel.

Det är trollkarlens hatt, förstås. Han som letat i alla världar efter Kungsrubinen, den största och mest lysande rubinen av den alla.

Trollkarlens hatt är inte lika gripande och djup som Kometen kommer, ändå är den min favorit hittills. Äntligen får vi stifta bekantskap med den otäcka Mårran, äntligen Hattifnattarna! Fler och fler figurer sällar sig också till Muminhuset som rymmer dem alla. Det är en underbar värld Tove Jansson har skapat, med svårigheter och otäckheter precis som i den verkliga världen – men där snällhet och rättvisa är självklara och viktiga värden.

Jag lyssnade på inläsningen av Tove Jansson själv och den är fantastisk. Det enda som saknas är bilderna, men det går fint att ha pappersboken bredvid och bläddra i lite då och då. Trollkarlens hatt är full av fantasi, mystik, äventyr, livsfilosofi och humor. Här finns många fina citat jag vill minnas, både allvarliga och underfundiga. Det här är min favorit, det säger mycket om den pragmatiska livssyn som finns i mumintrollens värld – och dessutom är det så roligt att jag ler varje gång jag läser det.

Vågar ni höra nånting hemskt? frågade snusmumriken och tände lampan.
– Hur hemskt? frågade hemulen.
– Ungefär som härifrån till dörren eller lite längre, sa snusmumriken.

Jag kommer fortsätta lyssna på böckerna om Mumintrollen, en för varje årstid ungefär. Det är en fin resa.

Här kan du läsa vad jag tyckt om tidigare böcker:

Småtrollen och den stora översvämningen
Kometen kommer

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Carolina läser, Dagens bok.