Snart, vårskriket

Jag återvänder ofta till Kerstin Ekman. Särskilt nu, när vintern släpper sitt grepp och våren rusar fram så snabbt att det är svårt att hinna med. Snön, fortfarande så djup i skogen att det knappt går att ta sig upp om du trampar ner i den och ändå, vattnet överallt, lingonriset och kvällsljuset som inom några veckor kommer övergå i midnattsljus. Inte blommorna, än. Men snart.

Vilket jävla liv. Vilket vindplågat ljussnålt marigt helvete. Tills solen kom störtande. Och vattnet. Vårsommarruset i flödande sol och sipprande, rinnande, porlande, nerstörtande vatten. Brudslöjor i branterna då, både det brant fallande vattnets luftiga rökar långt långt bort och de små prydliga fjällbrudarna som böjde håriga rosa stjälkar ner mot mossan tyngda av sin vita blomslöja. Och som den doftade på nära håll. Sommarruset, julis virvel av godlukt och glömska.

Precis så känns det. Citatet är från Kerstin Ekmans Sista rompan, andra delen i trilogin Vargskinnet som utspelar sig här i Jämtland.

Det här är en repris av ett inlägg jag skrev 17 april 2018. Några ord här och där är ändrade. Jag känner fortfarande så här varje vårvinter. Originalinlägget hittar du här.

Himlabrand – Moa Backe Åstot

Det glöder om Himlabrand. En romandebut av Moa Backe Åstot som är brännande, på mer än ett sätt.

Ánte älskar livet som renskötande same, han är enda barnet och det är självklart att han ska fortsätta arbetet med renarna efter sin pappa. Men det finns också annat som lockar och drar, känslorna för bästa kompisen Erik. Och så oron, för att visa det. Finns det ens homosexuella samer? Ánte känner inte till någon och internet ger inga svar. Jargongen är hård, Ánte är rädd för att visa vad han känner. Men det är också omöjligt att dölja kärleken som river och sliter.

Det är så fint berättat, så otroligt vackert skrivet om Ántes begynnande känslor för Erik, rädslan att de är obesvarade och så, kanske ännu mer, rädslan för att de är det. Vad ska alla andra säga? Moa Backe Åstot berättar i så många olika lager men får ändå alla trådar att flyta ihop. Boken som Ánte hittar på Jokkmokks marknad, som handlar om rasbiologi och som väcker så mycket sorg och ilska. Det känns i magen.

Men det är fler saker som gör att jag älskar Himlabrand. Att Ánte älskar livet som renskötande same, älskar där han bor och inte vill flytta till en större stad söderut. Det är annars ofta så i ungdomsboken som utspelar sig i en liten by eller ort, att den största drivkraften är att komma därifrån. Att känna sig utanför i byn är något som förstås behöver skildras, men också kärleken till den. Viljan att stanna, att den ska leva. Himlabrand, liksom Tio över ett av Ann-Helén Laestadius, sticker ut.

Det är också vänskapen. Att läsa en vänskapsskildring mellan två killar i tonåren där vänskapen är det som står i centrum, är hjärtknipande ovanligt. Att det dessutom är en bok som utmanar fördomar, men inte själv dras med dem, är ännu mer sällsynt. Moa Backe Åstot skriver så det känns, inte bara om kärleken utan också om vänskapen. Om ensamheten i att sitta själv i matsalen när man är osams, om andetag mot hud, om hur luften fastnar i magen för att man inte vågar berätta hur mycket man är kär i någon.

Himlabrand är årets romandebut. Språket är skimrande, berättelsen så fängslande att jag läste ut boken över en natt. Det var omöjligt att låta bli.

Silvervägen

Silvervägen, en av de mest omtalade thrillers som skrivits de senare åren. Det var kanske just hypen som fick mig att inte vilja läsa, men så blev Silvervägen bestämd i en bokklubb och jag lyssnade. Timme efter timme lyssnade jag, mer fängslad av Stina Jacksons språk än att veta vem som egentligen rövat bort Lina.

Att det handlar om ett brott, det känns ändå självklart från första stunden läsaren får möta Lelle. Lelle, som bor i Glimmersträsk och varje ljus sommarnatt kör längs väg 95, som skär landet från Skellefteå till norska gränsen, för att leta efter sin dotter Lina som varit försvunnen i nära tre år. Samtidigt flyttar Meja och hennes mamma Silje till Glimmersträsk. Meja är sjutton, lika gammal som Lina var när hon försvann. Mejas liv har bestått av att flytta runt och ta hand om sin mamma, mer än hon har tagit hand om Meja.

Glimmersträsk, det är inte långsökt att ana att Stina Jackson byggt orten på Glommersträsk vilket placerar Silvervägen i Arvidsjaurs kommun, Lappland, Norrbottens län. Ändå var motiveringen för årets kriminalroman 2018 från Svenska Deckarakademin ” Mörkt och hypnotiskt om marginella existenser i ett stämningsfullt Norrland.” Naturligtvis hade inte en roman som utspelar sig i Stockholm fått pris med motiveringen att den beskriver människors existenser i Svealand. Bara tanken är skrattretande.

Men så räknas Norrland, mer än halva Sveriges yta, ofta som en homogen plats. Vi tar det igen, Norrland är inget landskap. Norrland är en landsdel, att likställa med Svealand och Götaland och inte till exempel Uppland eller Småland. Som om Stina Jackson skulle skildra hela Norrland, med all dess diversitet, i sin bok och inte bara just marginella existenser. Som om alla orter, all natur, alla människor, ser ut precis så här. Svenska deckarakademin spär på de fördomar som redan finns. För det är just de marginella levnadsödena som ger romanen liv. Att få möta människor som går under radarn för de flesta. Mackbiträdet, den ensamma landsortspolisen. Stina Jackson är fantastisk på att skildra dem. Men i Silvervägen finns också mer; sorgliga skildringar av dysfunktionella familjerelationer, hur samhället kan svika de som behöver det mest och hur familjer trasas sönder som följd. Det finns ett mörker i Silvervägen, ett mörker och ett elände som är så väl berättat att det är omöjligt att sluta lyssna. Jag lyssnade på Silvervägen under två dagar, förlorade mig i hopplösheten. I sommar lyssnar jag på Ödesmark.

Albert Bonniers förlag, 2018.

Boken finns i pocket bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Litteraturkvalster, Lottens bokblogg, Feministbiblioteket, Dagens bok.

Tills vi vinner och 100 år sedan kvinnlig rösträtt

I år är det hundra år sedan kvinnor fick rösträtt i Sverige, igår var det internationella kvinnodagen som är en dag för att uppmärksamma orättvisor och ojämlikheter världen över. Inte en dag att fira.

Tills vi vinner är en lättläst ungdomsbok om kampen för kvinnlig rösträtt i England, en historisk roman alla kan läsa. Som så många bra lättlästa böcker innehåller den en hel roman på sina få sidor, karaktärer som känns, en historisk tid som beskrivs med få medel men blir ändå levande och färgrik.

När Lizzy träffar Elsie och Julia förändras hennes liv. Elsie och Julia är suffragetter och deras glöd smittar av sig på Lizzy som börjar ägna sig helhjärtat åt kampen för kvinnlig rösträtt. Risken att åka i fängelse och förlora allt svävar vid horisonten, men vid varje rösträttsmöte blir glöden bara starkare.

Tills vi vinner är en välskriven bok, spännande och stämningsfull. En fin bok att läsa på åttonde mars, och minnas att det här inte var så länge sedan – men kanske framförallt att spåren av allt kvinnorna får utstå i boken finns kvar även idag, att det är därför internationella kvinnodagen finns.

Argasso, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Dagens bok, Prickiga Paula.

Lowkey – äntligen Ali och Aicha igen

Jag föll genast för tvillingarna Ali och Aicha när jag läste Melody Farshins debutroman Mizeria. Äntligen får vi träffa dem igen, i uppföljaren Lowkey.

Ali och Aicha bor i ett miljonprogramsområde, en förort likt den så många tidningar skriver ganska svarta nyhetsrubriker om. Sällan ges det ut böcker ur ungdomars egna perspektiv, och Melody Farshins röst är oerhört behövd.

Den är också alldeles fantastisk. Det märks att Melody Farshin är ståuppkomiker, replikerna är snabba och vassa och jag skrattar ofta rakt ut. För att några sekunder senare låta skrattet fastna i halsen när Ali tänker på att han inte hinner tvätta sin svarta kostym mellan begravningarna. Det är tungt och sorgligt men också kärleksfullt och insiktsfullt. Det är att få kliva in i någon annans vardag, skildrad med så fint gehör att det känns som att jag bor där. För en stund.

Jag nästan sträcklyssnade på ljudboken, som Melody Farshin läser in själv och åh, vad jag skrattade. Författaruppläsningar är inte alltid klockrena men den här är det, Melody Farshin är en fullkomligt lysande inläsare, en blivande stjärnförfattare som jag hoppas vi får läsa många fler böcker av.

Bonnier Carlsen, 2020.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Nya böcker i mars 2021

Om februari var något stillastående gällande bokutgivningen, så händer betydligt mer i mars. Då kommer äntligen en ny bok i Ödesryttarna ut, Skuggor över JorvikDen tar vid efter vägskälet, när de fyra Ödesryttarna rör sig åt olika håll men måste förenas igen mot en gemensam fiende. Så spännande! Dessutom kommer det ytterligare en bok av Helena Dahlgren i mars, Noursom är andra delen i Trädets hemlighet. Jag har inte hunnit läsa första än, men det vill jag.

Två nya bilderböcker av favoritförfattare dyker upp i mars: Kurran och Pigan på djupt vatten av Lisa Moroni och Kanske… av Chris Haughton, samt ett nytryck av Astons presenter av Lotta Geffenblad.

Slutligen, en intressant vuxenbok som ges ut i mars. Jag har läst flera böcker av Christoffer Carlsson som jag har tyckt om, det är spännande thrillers som också lyst med sin frånvaro av olika deckarstereotyper. Får se om jag hinner läsa Brinn mig en sol.

Vad läser du i mars?

Läst i februari 2021 och TBR för mars

Februari var nog som februari lite är mest, fast världen är upp och ner. Det var grådimma och ganska tråkigt men så, ändå, ljuset som återvänder så mycket varje dag. Snösmältningen som börjat nu, takdroppet, vårvintern. Det är fint. Jag gick långa promenader, nu går det att gå över isen på Storsjön, och lyssnade på ljudbok efter ljudbok; fem stycken hann jag med. Jag började lyssna på Sagan om Isfolket, en gång har jag läst dem redan men jag tyckte hemskt mycket om dem då och med Julia Dufvenius som inläsare kan det faktiskt inte bli bättre. Hon är min favorit av inläsarna. Bredvid ljudböckerna läste jag flera nyutgivna barnböcker och ungdomsböcker, och några jag tänkt läsa i flera år men inte kommit mig för.

Ett litterärt mörker var det i februari, mörker elände och ensamhet i varenda bok. Det var fint att få hänge sig åt det. Jag läste Så jävla kallt av Lova Lakso, Den fasansfulla sagan om Lilla Hen av Lena Ollmark och Per Gustavsson, Bleke Karl av Helena Dahlgren, Modersmål av Mona Monasar, I tunga vintrars mage av Andrea Lundgren, Drömbärarna av Kerstin Lundberg Hahn, Lowkey av Melody Farshin, Silvervägen av Stina Jackson och This House is Haunted av John Boyne.

Bäst i februari

Bäst i februari var Lowkey, uppföljaren till Mizeria och Melody Farshin har med sin råkalla satir och osvikliga humor levererat ytterligare en fantastisk ungdomsbok.

TBR i mars

I mars läser jag Stöld av Ann-Helén Laestadius, en av mina favoritförfattare som nu debuterar med en vuxenbok.

I tunga vintrars mage och något om vintern i litteraturen

Obönhörlig, är den, vintern i litteraturen. Som ett eget väsen, tung och kall och frostnupen. Mer än andra årstider får den ta plats i berättelsen som en egen entitet, inte bara som en kuliss. Jag har tänkt mycket på vintern de senaste månaderna, nu när den varit mer närvarande än jag kan minnas tio år tillbaka. Med kortare och varmare vintrar gör sig oron för klimatkatastrofen ännu tydligare, och inte har det varit en vinter som förr i tiden, inte, även om den varit nog så kall och vit nu i två månader. Det borde varit dubbla tiden.

Som så ofta har jag vänt mig till litteraturen för att tänka. I februari har jag både läst Lova Laksos Så jävla kallt och Andrea Lundgrens I tunga vintrars mage, två fundamentalt olika böcker men också böcker som liknar varandra i sin gestaltning av vintern. Kylan som kryper in, lägger sin innanför huden, hur det känns som att hela världen väntar och lägger sig i ide. Vintern är fysisk, går inte att slippa undan. Jag tänker ganska ofta på Den vita staden av Karolina Ramqvist, en bok jag älskade högt och minns förvånansvärt väl nästan sex år efter jag läste den. Just hur fysisk den var, hur varje beskrivning av sår, smuts, ärr på kroppar och blöjbyten kändes så mer intensiva i kontrasten mot den kalla och rena frosten utanför huset där Karin rörde sig som en ande, ensam med barnet. Så rör hon ändå på sig, till slut.

Så jävla kallt är det rörelsen, längtan bort som håller Karla vid liv; roadtripen söderut med Aziz och Kaja och hunden Hemingway. Kanske är vintern början till något nytt, ändå.

I tunga vintrars mage är Andrea Lundgrens debutroman från 2009, språket är tonsäkert redan här men inte riktigt lika mycket som i Nordisk fauna som gavs ut tio år senare. Mitt emellan finns Glupahungern som jag ska läsa i sommar. I Andrea Lundgrens författarskap finns en lätthet som driver sidorna framåt, men också ett djup och ibland så sanslöst vackra meningar att jag är tvungen att stanna upp och läsa dem igen, och igen. I tunga vintrars mage är berättelsen om Riga vars mamma försvinner när han bara är fyra år. Ut genom dörren går hon, försvinner. Det märker honom för livet. I början och slutet är vintern, Riga sjunker ner med sina små fötter i drivorna av snöhajar, kommer ingenvart. Så får läsaren följa Riga i olika nedslag i livet, alltid när någon lämnar. Den ständiga rädslan jagar, lämnar honom ingen ro. Det är tungt, men inte svårläst. Slutet kommer gäcka mig länge.

I tunga vintrars mage gavs ut av Natur & Kultur, 2009.

Den fasansfulla sagan om Lilla Hen

Den Fasansfulla sagan om Lilla Hen är den tredje i ordningen av Lena Ollmarks och Per Gustavssons groteska skräckromaner för barn 9-12 år. De är alldeles förtjusande hemska.

Jag älskade Den förskräckliga historien om Lilla Hon för att den var så outsägligt otäck samtidigt som den var vansinnigt charmig och härlig. Den hiskeliga berättelsen om Lilla Han hade lite av samma charm men var inte lika ryslig.

Den Fasansfulla sagan om Lilla Hen berättar om det monster som jagar Lilla Hen men som ingen annan verkar se och ingen tror på existerar. Det var monstret som drog fram som en orkan i Lilla Hens rum, orsakade oreda i skolan och till och med hotade lillebror! Det var inte Lilla Hen. Men det mest otäcka med Den fasansfulla sagan om Lilla Hen är inte monstret utan alla vuxna, särskilt Lilla Hens föräldrar som tror att allting löser sig bara en är glad och ler. Rysligt, utan tvekan.

Men det är också väldigt annorlunda mot de tidigare böckerna. Det är det socialrealistiska som är det mest otäcka, hur Lilla Hen stänger in sina känslor för att hen aldrig får uttrycka dem. Det är inte så konstigt att allt exploderar till slut, i en surrealistisk mardröm som jag hade lite svårt att smälta.

Den fasansfulla sagan om Lilla Hen är den tyngsta och svåraste boken hittills i serien, även om den inte alls är lika blodig. Det humoristiskt kitschiga i rysligheten har tagits över av ett mer realistiskt mörker, och jag är inte alls säker på att jag kommer ge den här boken till vem som helst. Men skräckvana pre-teens tror jag kommer tycka om den som bara de kan.

Lilla Piratförlaget, 2021.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

P3 Spel, speljournalistiken, heja Effie

För en gamertjej har det länge funnits två trygga platser i den svenska speljournalistiken: Aftonbladet Spela med Effie Karabuda och podden P3 Spel, den senare från Sveriges Radio.

Jag säger gamertjej, för ingen annan plats har varit så fredad för den sexism och det hårda klimat som gamingvärlden fortfarande, delvis, lider av – varken i dess egna journalistik eller kommentatorsfält. Spelvärldens olika communityn går långsamt framåt på området, men det är en lång och krokig väg. Det räcker att läsa Effie Karabudas krönika om att vara kvinnlig spelreporter på spelmässan E3 för att inse det.

Vid sidan av den tryggheten de levererar har både Aftonbladet Spela och P3 Spel under flera år uppvisat lysande journalistik med nyheter, intressanta diskussioner om spelfenomen och recensioner av alla de nya spel jag aldrig kommer hinna spela men likaväl vill ha en liten glimt av. För att speljournalistik ska vara vass räcker dock inte detta – det behövs en granskning av spelvärlden som inte har fluffiga glasögon på. Och det behövs en hel del humor. Jag har hittat båda i Aftonbladet Spela och P3 Spel.

Därför blev jag både ledsen och besviken när P3 Spel meddelade att podden ska läggas ner. Ett vansinnigt tråkigt beslut av Sveriges Radio, för podden är en stjärna i en annars ganska svensk speljournalistisk sfär. Att Effie Karabuda samtidigt meddelade att hon lämnar Aftonbladet Spela för P3 Spel kändes både tråkigt och roligt – grattis P3 till en lysande rekrytering, förstås – men vart tar P3 Spel vägen när podden läggs ner? Fasas ut i resten av P3, verkar det som, med inslag i andra program. Ett bakåtsträvande beslut, märkligt i en tid när spel bara blir mer och mer populärt och inte alls längre ses som något enbart för bleknosade nördar i mammas källare. Ändå är nyfikenheten på vad Effie Karabuda kan göra för nystart för kanalen förstås enorm.

P3 Spels programledare går vidare i en nystartad, egendriven podd – programmet har haft olika programledare och paneldeltagare under många år men i den nya podden Speljuntan hörs Angelica Norgren, Elisabeth Bergkvist, Anton Vretander och Tobias Norström. Som ett plåster på såren i den sorg nedläggningen av P3 Spel skapade i mitt spelälskande hjärta.

Här kan du läsa Effie Karabudas egna favoriter från åren på Aftonbladet Spela: Best of Effie.

Här är några av mina favoritavsnitt av P3 Spel:

Om kvinnosyn i spelvärlden (2011)

Hur gamers påverkar världen (2011)

13 spel som förändrade spelhistorien (2016)

Monster (2017)

Gamer (2020)