Och varje morgon blir vägen hem längre och längre

Noah är barnbarnet som slår upp ett grönt tält i farfaderns sjukhusrum. Farfadern som promenerar längre och längre in på en stig där minnena blir suddiga i vägrenen, flyter ihop, försvinner. Farfadern som blandar ihop sonen och barnbarnet, dåtiden och nutiden, verkligheten och fantasin.

Noah och farfadern sitter tillsammans på en bänk med rymden ovanför och hyacinterna nedanför och försöker reda i de bångstyriga trådarna som är livet och historien. Bänkens omgivande värld är torget, varje dag krymper det, varje dag ökar glassplittret och nycklarna på marken som är farfaderns bleknande minne.

Jag har inte än gått vid sidan av någon med demens eller Alzheimers, ändå gråter jag som vore det min egen farfar – han, som togs av en annan sjukdom när jag ännu var ett barn. Och varje morgon blir vägen hem längre och längre är ett sällsamt vackert porträtt, en inblick i ett slocknande medvetande, blödande av känslor utan att vara för mycket. Och varje morgon… är inte många sidor och fungerar kanske allra finast just som kortroman. Den är så intensiv, känslosam och så ordrik att det lätt hade blivit för mycket med hundra sidor till. Den är slutet på livet, men också början, mörkret, men också ljuset. En läsupplevelse som stal en bit av mitt hjärta men som jag ändå inte hade velat vara utan.

Forum, 2017.

Hitta den här eller här.

Många har läst och bloggat om boken. Ett urval: Vargnatt, Lotten, Johannas deckarhörna, och dagarna går, Just nu just här, Fru E, CRM Nilsson, Lexie, Madde, romeoandjuliet, Annas fotnoter, Fantastiska berättelser, Zelly, Beas bokhylla.

Kamp, kärlek och lite ensidighet

Lägg ett halvår på att BARA läsa kvinnliga författare!

Lena Kjersén Edman inleder Kamp och kärlek med detta citat från Jeanette Winterson, på frågan om hur en får grabbiga unga män att se på världen med feministiska glasögon. Att män i alla åldrar borde läsa fler böcker av kvinnor är överhuvudtaget en viktig del i kampen om jämställdhet för det talas mycket om att kvinnor läser böcker av män och kvinnor medan män läser böcker av män – och var, om inte i litteraturen, hittar en de erfarenheter som inte är ens egna och som kan få en att se världen på ett annat sätt? (se länkar om detta i slutet av inlägget).

Jag tog upp Kamp och kärlek, en slags fortsättning på 52 kvinnliga författare och en samling med tips på kvinnliga författare från 2000- talet. Nog för att jag redan läser övervägande del kvinnliga författare – både för att det oftast är de böcker jag blir intresserad av och för att jag tycker det är en viktig ståndpunkt att ha – men jag vill alltid ha fler tips och framförallt vill jag läsa fler böcker som utspelar sig i, eller av författare från, andra länder än Sverige, England, USA och Frankrike som är de länder jag oftast läser böcker ifrån.

Just det målet uppnås tyvärr inte med Kamp och kärlek. 14 av författarna i boken är svenska, flera andra är europeiska och endast 1 afrikansk författare och 1 asiatisk/amerikansk finns med. Ingen från Sydamerika eller Australien alls. Jag inser att det här inte är ett heltäckande verk på något sätt, men när så stor del av författarna är svenska/europeiska känns de två andra i princip som alibin för att få ha någon från någon annan världsdel än Europa med alls – särskilt som det är två av de mest omtalade författarna idag, Adichie och Thúy. Om en vill göra fler röster hörda bör det inte nästan uteslutande vara europeiska. Det hade varit bättre att skippa några svenska författare och bredda perspektivet, eller fokusera på en bok om svenska favoritförfattare från 2000- talet. Nu, när den utger sig för att tipsa allmänt om ”favoriter från 2000-talet” och dessutom har en ambition om bildning, bitextualitet och perspektivbreddande, känns det bara futtigt. Detta är givetvis inte endast Kjersén Edmans fel, även om jag tycker att tid borde kunna lagts på att bredda perspektivet, utan också ett symptom på problemet med bristen på intersektionalitet inom den (vita) feministiska rörelsen.

Ändå vill jag att många fler läser fler kvinnliga författare så ändå vill jag trycka på den här boken för den är viktig och jag fick många fina boktips. Men, för att verkligen bredda läsningen och bildningen så vill jag också tipsa om Lyran, Feministbiblioteket och …och dagarna går som läser mycket litteratur av kvinnliga författare jorden runt.

Mer om att läsa manliga/kvinnliga författare hos Enligt O, Norstedts, SVT, SvD, Kakan Hermansson.

Hitta boken här eller här.

Tidväktaren – Jeanette Winterson

Tiden är ur led i Jeanette Wintersons första ungdomsbok Tidväktaren från 2007. Oförklarliga stormar härjar och tidstornador sveper bort människor och hus. På Villgårda bor Silver under den tyranniske Mrs Rokabyes styre men när skurken Abel Darkwater dyker upp och jagar Tidväktaren rubbas hela Silvers värld. Är hon den enda som vet var Tidväktaren finns och kan ställa allt till rätta?

Sommaren blev något Winterson- tematisk men Tidväktaren har också legat oläst på mitt bord länge. Tiden är fascinerande tematik och alltsedan Momo och kampen om tiden har jag letat efter liknande böcker. Jag älskade berättelsen om Momo som försöker ställa tiden tillrätta efter att de vuxna mixtrat med den och Tidväktaren påminner om Momo men är också mycket svårare. Momo är stillsam, lågmäld och sagobetonad men Tidväktaren är mer science-fiction, har högre tempo och är också svårare att ta sig igenom. Den börjar oerhört spännande, men börjar mot mitten bli ganska svår och invecklad och den krävde både tid och tankekraft. Ibland tappade jag totalt bort mig bland vetenskap och tidslinjer, tyvärr tycker jag också ibland att Wintersons fina språkdräkt går förlorad. Tidväktaren är i sina bästa stunder lågmält humoristisk, filosofisk och samtidsreflekterande men i sina sämsta stunder snurrig och ganska stolpig. Ändå tyckte jag mycket om den.

Alltsedan den industriella revolutionen, som började med uppfinnandet av ångmaskinen som ni säkert minns, har vår värld rört sig fortare och fortare. Under större delen av sin utveckling kunde människan inte gå snabbare än hennes ben eller hennes häst kunde bära henne. Nu kan hon färdas i ett jetplan över hela världen på bara några timmar. Hennes fabriker spottar fram mer varor i timmen än en hantverkare kunde tillverka under hela sin livstid. Vi intresserar oss inte längre för årstidernas långsamma runda; vi odlar vår föda med hjälp av konstgjort ljus och våra hönor lägger ägg året om eftersom de inte vet när det är vinter. Barnen får påskägg, men de vet inte att det är därför att påsken är vårdagsjämningspunkten, när hönsen brukade börja värpa igen då ljuset från solen ökade.

Det är märkligt, men både maskinåldern och dataåldern lovade att ge vanliga dödliga mer tid i sina liv, men det vi tycks ha är mindre tid. Vi förbrukar Tiden alltför snabbt, precis som vi förbrukar Jordens alla andra resurser.

Människorna förstår inte Tiden, men de har mixtrat med den och därför är Tiden inte vad den brukade vara. Tiden är inte längre pålitlig.

Tidväktaren har gått ur tryck men finns säkert på ditt lokala bibliotek!

Andra som läst: Annas bokblogg, Matildas läshörna, Catahya, Dagens bok, Bokgrottan.

Sommarens magi

I sommar har jag lyssnat på regnet mot en tältduk, förlorat mig i böckernas värld, åkt tvåhundra mil i bil, blickat ut över Tornedalen från Luppioberget, badat i en iskall fjällbäck, sett solen gå upp, betraktat en regnbåge genom en tältöppning, grävt ner fötterna i daggvått gräs, varit ledsen och arg men glömt det ganska fort, haft svårt att sova, sprungit efter spårvagnar i Göteborgsregn, dansat på en festival, hållit min kärlek i handen, gråtit på en konsert, sett min tonårsidol sjunga min favoritlåt, träffat en vän jag haft i femton år och insett att de där åren egentligen aldrig gått för vi är fortfarande 17 år och hösten kan aldrig göra sommarnätterna mörka.

 

Bilder från min instagram @eliandbooks, förutom faeries- bilden som jag lånat av en vän. Följ mig!

 

Läst i juli 2017

Juni var nog årets bästa läsmånad hittills, jag läste 10 böcker då. I juli, nästan lika många.

Ormens väg på Hälleberget – Torgny Lindgren (omläsning)
Elfenbensriket (Temeraire #4) – Naomi Novik
Varför vara lycklig när du kan vara normal? – Jeanette Winterson
Tidväktaren – Jeanette Winterson
Vandraren utan ansikte – Andreas Palmaer
Kamp och kärlek – Lena Kjersén Edman
Och varje morgon blir vägen hem längre och längre – Fredrik Backman
Skymningsflickan (Shirin #4) – Katarina Wennstam
Minnen – Torgny Lindgren

9 böcker lästa
2
ljudböcker
1 fantasy och 1 science-fuction
1 deckare och 1 skräck
1 facklitteratur
2 ungdomsböcker

Böcker lästa av författare från Sverige, USA och England.

Juli månads mest omskakande var omläsningen av Ormens väg på Hälleberget. Så fantastisk litteratur.

Månadens besvikelse var tyvärr Kamp & Kärlek som jag förväntade mig mycket mer av.

Jag läste många bra böcker i juli. Månadens finaste var, inte helt oväntat, Och varje morgon blir vägen hem längre och längre.

Vad läste du i juli?

Vandraren utan ansikte och andra skrämmande berättelser

Minns ni de här? Tvåmeningsskräckisarna som fick mig och säkert många andra att knappt vilja gå och lägga sig. Tyvärr verkar inte länken i inlägget fungera längre men söker du på ”Two sentence horror stories” i valfri sökmotor får du hundratals träffar. Till exempel finns de här, och de är så otäcka att nackhåren reser sig. Jag tror fortfarande det handlar om fantasin som släpps lös.

I Andreas Palmaers Vandraren utan ansikte är de här korta, fullkomligt gastkramande, spökhistorierna de allra bästa. Några känner jag igen, några var nya för mig. Vandraren utan ansikte är en samling Creepypasta- historier från nätet och även bland de längre blandas välkända med mer okända. Har du någon gång suttit uppe vid datorn en sen natt och helst velat sluta läsa, men inte kunnat, då kommer du att känna igen dig i den här boken. Lyssnar du, som jag, på Creepypooden eller Knifepoint horror eller kanske följer NoSleep – Reddits underforum för Creepypasta – kommer du också känna igen dig. Det gör inte så mycket, för spökhistorierna är så otroligt bra och också något omskrivna.

Vandraren utan ansikte är en riktigt bra samling spökhistorier, även om det blir lite för mycket att läsa i ett sträck. Nej, jag tror de passar bäst att läsas en i taget, kanske en i veckan under hela hösten. Vandraren utan ansikte är också riktigt, riktigt läskig på sina ställen och även om jag tror den passar många i den tilltänkta målgruppen 9-12 år alldeles utmärkt så är den nog också alldeles för otäck för många i det åldersspannet och kan definitivt läsas även av äldre tonåringar- och självklart vilken skräcksugen vuxen som helst.

Andra som läst: Lillabus läser, Annas bokblogg, Biblanbloggen,

”Regnbågen på din näthinna” 

Sommarens sista resa har gått till Näsåker och festivalen Urkult, en underbar festival och en fantastisk festplats ovanför Nämforsen där solen går ned över dalgången i ett brandtal varje kväll.

Jag ser så mycket fram emot att se Sofia Jannok ikväll, en av mina största idoler. Hennes tidiga album är ganska lugn folkmusik och jojk, men personligen håller jag hennes nyaste album högst. Orda är en genial blandning av folk, jojk, elektropop och hårda budskap som hamras in av både låttexter och samplade inspelningar från rättegången mellan samebyn Girjas och staten där statens vittnen förnekar förtrycket mot samerna. Det är så ofattbart. Samtidigt är albumet musikaliskt fulländat och fantastiskt medryckande, Sofia Jannoks röst är helt amazing. Allra mest älskar jag låten Snölejoninna, eller kanske Snow grouse. Har du inte lyssnat? Gör det. 

Varför vara lycklig när du kan vara normal?

Bland de många fantastiska saker med att läsa böcker tillsammans i en bokcirkel finns den om att utmana sin läsning. Den genre jag förmodligen läser minst av är biografier, jag kan räkna biografier jag läst på två händer och de jag tyckt om på en hand. Förmodligen hade jag aldrig läst Varför vara lycklig när du kan vara normal av Jeanette Winterson om den inte hade varit ett val i min bokcirkel.

Först läste vi den skönlitterära romanen Det finns annan frukt än apelsiner, en semibiografisk uppväxtskildring och en klassiker i HBTQ-litteraturen som gavs ut 1985 och då var helt revolutionerande. Det var en fantastisk läsupplevelse och en ännu intressantare diskussion efteråt, inte minst för att vi hade helt olika upplevelser av boken. Några av oss hade lyssnat på Ulla Skoogs inläsning i Radioföljetongen och var väldigt påverkade av hennes entusiastiska tolkning (läs mer om det här) och det spillde över även på läsningen av Wintersons faktiska biografi Varför vara lycklig….?

Känslan efter att ha läst Det finns annan… var visserligen att jag gärna ville läsa Varför vara lycklig…? direkt men kanske var det delvis en dålig idé för de inledande kapitlen i biografin är i mångt och mycket en upprepning av vad som hände i romanen och det tog lång tid att komma in i boken. Samtidigt finns i biografin också både nycklar och förklaringar till händelser i romanen som dels krossade mitt hjärta ännu en bit till och dels fick mig att se romanen i nytt ljus. Jag föll inte lika mycket för biografin som för romanen men kanske har det att göra med biografiformen som jag ofta tycker är lite fantasilös. Jag älskade sagoinslagen i romanen och saknade dem i biografin.

Samtidigt finns i biografin många intressanta resonemang och utvecklingar av tankar i romanen – om litteratur, om feminism, om adoption, om kvinnor och män, om kärlek och om rädsla. Inte minst finns det också en fantastisk skildring av arbetarklassamhället i England som det såg ut då, om industristäder och om politik i följden av detta. Som bibliotekarie kan jag heller inte annat än älska kapitlen som utspelar sig på biblioteket, den något buttra bibliotekarien och Jeanettes strävan att läsa hela avdelningen ”Fiction A-Z”. Inte bara hyser bibliotekarien en underbar och högst trovärdig kärlek till Dewey- systemet utan är, liksom en lärare med en betydande roll, en stöttepelare i samtal om litteratur. Precis som en som bibliotekarie önskar vara.

”Så snart jag har bekymmer tänker jag på Dewey decimalklassifikation”, sa bibliotekarien.
”Vad händer då?”, frågade assistenten, ganska imponerat.
”Då förstår jag att bekymret bara är något som har sorterats in på fel plats. Det är förstås just det som Jung förklarade – att vårt undermedvetnas kaos strävar att hitta sin rättmätiga plats i vårt medvetandes kartotek.”

Den här bibliotekarien vill spika upp citatet på väggen.

Hitta boken här eller här.

Andra som läst: Bokhyllan, Beas bokhylla, Marcusbiblioteket, Cat on Hat, Ylvas läsdagbok.

Elfenbensriket – Naomi Novik

Att återvända till Napoleonkrigen i Naomi Noviks böcker är som att återse en kär gammal vän, eller många: jag älskar fortfarande den historiska värld hon tar sig an och vrider och vänder på så att mina mest älskade mytologiska djur får plats i den. Drakarna.

I Elfenbensriket har en sjukdom drabbat Englands drakar och Kapten Will Laurence och hans himmelsdrake Temeraire får i uppdrag att söka ett botemedel i Kapstaden. Det dröjer länge innan jag verkligen fastnar och innan det faktiskt börjar hända saker, men då gör det så med råge.

Elfenbensriket sticker ut i serien om Temeraire. Istället för många och detaljerade slag i det pågående kriget ägnas långa kapitel åt att – från Laurence och besättningen och Temeraires sida – fördöma det då pågående slaveriet mot den engelska överklassen som vill ha kvar det. Skildringen av koloniserandet av Afrikas länder från Europa är fruktansvärd, Naomi Novik har gjort gedigen research i skildringen av slaveriets blodiga förtryckarhistoria.

Slutet är en nästan plågsam cliffhanger – jag brukar läsa en del varje sommar i serien men frågan är om jag kan vänta så länge nu. Elfenbensriket är i min mening den bästa boken i serien sen första delen, Hans majestäts drake. De tidigare böckerna har jag skrivit om här:

Hans majestäts drake
Jadetronen
Svartkrut och eld

Böckerna har gått ur tryck på svenska men finns att köpa på engelska och säkert att låna på ditt närmaste bibliotek.

Sista rompan – andra delen i Vargskinnet

Förra årets midsommar läste jag Guds barmhärtighet av Kerstin Ekman, första delen i trilogin Vargskinnet. Jag visste att det då skulle dröja länge innan jag fortsatte.

I Guds barmhärtighet kommer Hillevi till Jämtland från Uppsala 1916 för att arbeta som barnmorska. Det är en hård och kall värld hon möter, förtvivlan och fattigdom men också liv. Denna midsommar var jag redo att återse det Jämtland från förr som Kerstin Ekman berättar om, denna gång mycket närmare vår tid – och också mycket spretigare.

I Sista rompan, som är andra delen, finns det nämligen flera berättare. Det är Hillevis dotter Myrten och fosterbarn Kristin, eller Risten, och det är konstnären Elis som blivit frisk från lungsoten och motvilligt tagit sig tillbaka till Jämtland och Svartvattnet – byn som så ofta återkommer i Kerstin Ekmans författarskap. Fast det är årtionden senare än i Guds barmhärtighet är det fortfarande ett marigt Jämtland vi möter, kargt och snålt och ofta hårt – men också vackert så som bara Jämtland är.

Vilket jävla liv. Vilket vindplågat ljussnålt marigt helvete. Tills solen kom störtande. Och vattnet. Vårsommarruset i flödande sol och sipprande, rinnande, porlande, nerstörtande vatten. Brudslöjor i branterna då, både det brant fallande vattnets luftiga rökar långt långt bort och de små prydliga fjällbrudarna som böjde håriga rosa stjälkar ner mot mossan tyngda av sin vita blomslöja. Och som den doftade på nära håll. Sommarruset, julis virvel av godlukt och glömska.

Jag finner mig ofta sakna berättelsen om Hillevi för jag kände så oerhört starkt för henne i första boken och jag får här återse henne mest i glimtar genom Myrtens och Kristins ögon – ändå är jag totalt uppslukad av läsningen. Den karga naturen kan tyckas vara samma som Hillevi mötte, men samhället är ett annat. Samtidigt som en era går i graven (”sista rompan” – sista timmerflottningen) så föds en ny och livet ter sig så annorlunda för Myrten än för Hillevi – och för Kristin. Myrtens och Kristins berättelser är så olika. Myrtens är den om den skrikande frigörelsen, Kristins den om det tysta upproret och det glömda språket. Ja, I Vargskinnet är språket ständigt närvarande. Jamtskan och samiskan.

De hade fått sina boplatser bortsprängda och satta under vatten för att där skulle bli en kraftverksdamm och de hade beordrats hit ner till oss. En del människor flyttar man som hjordar av djur. Men simlene vill alltid tillbaka till sitt gamla kalvningsland. Och själen hos en människa, den är inte där hon bor utan där hon älskar. Därför hade de själar som gnydde.

Boken verkar vara slutsåld men finns säkert på ditt närmaste bibliotek samt som e-bok och ljudbok. Läs den – den är fantastisk.

Andra som bloggat: Bokblomma