Komrads, 13 mars 2009

Jag nämnde i min berättelse från i fredags att jag och Marie blev positivt överraskade av förbandet. Nu är uttrycket ”positiv överraskning” egentligen lite för milt i den här frågan, men just det inlägget var dedikerat till Cirkus Miramar och därför fick det just i den stunden räcka.

Jag tänkte nu förära dem ett eget blogg-inlägg. De var så bra.

Allting började med att vi självklart var på plats i Trollhättan alldeles för tidigt, vilket betydde att vi fick se och höra Miramars soundcheck och även få en liten pratstund med Lindblom och Mauritzson (väldigt roligt, speciellt när Mauritzson lyckades med konststycket att förvåna mig till total tystnad – en ren bedrift.) Det betydde också att vi bestämde oss för att lyssna på förbandet Komrads (som vi aldrig hört talas om innan) istället för att sitta ute på en parkbänk och vara nervösa.
Hursomhelst. Det började helt okej. Vi lyssnade till en början mest med ett halvt öra, och jag vet inte om det var sångarens skrapiga röst eller de vemodiga textraderna som fick oss att lystra till, men någonstans i låten Ingen himmel utan galler började det tändas stjärnor i ögonen på både mig och Marie, vi tittade på varandra i totalt samförstånd och insåg att det här, det är något riktigt bra.
Det påminde lite om Miramar i sina sorgligaste stunder. Det var vackert, det var vemodigt, det var lågmält och det träffade rakt i hjärtat. Det var också en sångare med en fullständigt magisk röst. Vi gick direkt och inhandlade EP:n som såldes, Spleen, och den har sedan dess gått nästan lika varmt i högtalare och huvud som Ici! Politico! Nästan. Självklart.

I mitten av april släpps Komrads första fullängdare med ett tillhörande releaseparty. Som tur är går det att beställa skivan från hemsidan, för jag vet nog inte om jag skulle åka tåg i ungefär trettio timmar och hundra mil och skippa fyra nätters riktig sömn för dem riktigt än, hur bra de än var.

En sådan sak gör jag nog bara för Cirkus Miramar.

Ingen himmel utan galler
Hur skall det gå för Emring?
Inlåst på hospitalet
Skriker, gråter alla nätter
Gråter, skriker alla dagar
Hur skall det gå för Emring?
Ingen himmel utan galler
Låt honom vara vita rockar
Låt honom vara onda drömmar

 

Duvan sover tryggt i trädet
Katten tassar tyst på taket
Till synes sover hela världen
Ändå ligger Emring vaken
Hur skall det gå för Emring?
Inlåst på hospitalet
Ser på månen genom fönstret
Hur kunde livet gå så galet?

Långt ifrån Emring sent inatt
Flyger den fria vind
Ängeln är silvrig, himlen svart
Månen är tyst och vit
Inatt hör rymdens hesa skratt
Aldrig ska Emring bli fri

En liten iakktagelse.

Komrads är ju också från Trollhättan. Är det något speciellt med Trollhättan och relativt okända band som sjunger vackra och sorgliga låtar på svenska?
Finns där några andra musikskatter man inte upptäckt än?
Jag är nyfiken.

Phantoms – Dean Koontz

”Snowfield i Kalifornien var en charmig småstad – en idyll där femhundra människor kunde glädjas åt det perfekta klimatet och den underbara naturen. Innan det hände. Idag är Snowfield en spökstad – eller ett slakthus. Över tvåhundra av invånarna är spårlöst försvunna. Och minst etthundrafemtio av de andra har dött – plötsligt, ohyggligt, oförklarigt. Någonting obegripligt händer i Snowfield. Och det värsta återstår…”

Som vanligt är det inte karaktärsdjupet, eller de språkliga finesserna som är höjdpunkten med Dean Koontz berättelser. Ibland är det dessutom både inte så lite överdrivet och klyschigt.
Men han kan konsten att skrämmas. Han vet att bland det mest skräckinjagande för människans psyke är det okända, det oväntade, och förnimmelsen av ondska snarare än en ren förklaring och beskrivning av vad det onda är och innebär. Phantoms är bland det mest skrämmande jag läst av honom, och det vill inte säga lite.

Framförallt är inledningen av boken hårresande. Koontz skapar en stämning som är otroligt laddad och nervkittlande, en stämning som håller sig ganska länge men som avklingar mer och mer ju längre historien går. Som brukligt är med hans böcker tar spänningen efterhand överhand över skräcken, och ibland balanserar historien lite för nära gränsen för vad som är överdrivet. Tyvärr. Men Phantoms är ändå en klassiker i sin genre, en skrämmande och spännande historia, bland det bästa Koontz skrivit i min mening.