Nationaldagen idag!

Jag var inte särskilt lokalpatriotisk innan jag flyttade till Jämtland men huruvida jag bara fått det för mig eller för att den allmänna lokalpatriotismen häromkring har den inverkan på en vet jag inte. Hursomhelst är det idag Jämtlands nationaldag och det firar jag genom en bild på världens vackraste landskap samt ett YouTube- klipp med Jämtlandssången. Den finaste inspelningen av den sången har enligt min mening Pia Fridhill gjort, men det fanns inte på YouTube och 50 000 jämtar som tillsammans stämmer in i Jämtlands nationalsång på Stortorget under Yran i somras är inte fy skam, det heller. Åtminstone ger det mig både gåshud och en innerlig längtan till årets Yra då dessutom min älskling Emelie kommer hit och bor hos mig i tre veckor. Jag saknar dig, jag längtar!


Så tåga vi tillsammans bort
mellan Jämtlands gröna ängar
bort mellan nyland som prunka
fulla av bröllopsblomsters prakt.

Så skåda vi med gamman hän
över berg i blåa fjärran
hän över sjöar, strömmar, skogar
jämt kring bygder på vakt.

Fagert är landet som blev vår lott och arvedel
så firom dess fägring nu
med sång och stråkars spel.
Tändom ånyo det hopp som våra fäder närt!
För slit och mödor av fröjd och sol
ett mått oss beskärt.

Blonde – Joyce Carol Oates

Blonde är minst sagt ett ambitiöst verk. Det är vad man kan kalla en fiktiv biografi, en historia där Marilyn Monroe och verkliga händelser i hennes liv utgör navet men där det mesta framförallt cirklar kring myten, legenden, rykten, påhitt och antaganden om en av Hollywoods mest beryktade skådespelerskor. Kanske är det så att en biografi om just Marilyn Monroe inte kan skrivas på annat sätt, för vem vet vad som är sant och vad som är falskt, vad som egentligen pågick och vad hon tänkte?

Det livsöde som målas upp i Blonde är varken vackert eller lyckligt. Den Marilyn Monroe läsaren lär känna vet varken ut eller in och vet knappt vem hon själv är – eller vad hon blir. I början är hon själv berättarrösten, men allteftersom tas den över av andra, går tillbaka till henne själv och tas återigen över. Det är oklart vem det egentligen är som berättar, men det gör inte så mycket. Den ytterst opålitliga berättaren framhäver bara ett oroligt och ostadigt liv, ett öde och ett sinne som så påverkades av sin omgivning att det egna jaget mer och mer föll bort. Norma Jeane glömdes bort och ersattes av Marilyn, även om hon slåss in i det sista för sin Norma Jeane är det ändå Marilyn som tar över i slutändan, Marilyn som egentligen inte är någon utan bara en fasad baserad på publikens förväntingar.

Vad som är fantastiskt med boken är också att den berättar så oerhört mycket mer än Marilyn Monroes historia. Den berättar om ett Hollywwod där ingenting betyder mer än pengar och berömmelse, där kropp alltid går före tanke och där framförallt kvinnor får lida för det. Bokens ”Marilyn Monroe” hade egentligen kunnat vara vem som helst, det är det undermedvetna och det outskrivna som allra mest berör och som skapar en historia om så många bortglömda, utnyttjade kvinnor och skådespelerskor, offer för myten om blondinen eller helt enkelt om kvinnan. Den berättar så mycket mer än bara ett människoöde, liksom i The madwoman in the attic – som förvisso är en helt annan typ av bok – kan man se skuggor av kvinnor som blivit tvingade att lyda under det rådande samhället och dess förväntningar – det vill säga under männen och deras stadgar.

Det är också, naturligt nog, en historia om skådespeleri. Bokens Marilyn går fullständigt upp i varenda en av sina roller, till den grad att de är mer verkliga för henne är både Marilyn Monroe och Norma Jeane Baker. Hennes roller följer henne senare i livet, hon tänker på dem som ”Angela” och ”Rose” och ”Cherie” och agerar som de skulle ha gjort, tänker som de skulle ha tänkt. Till slut blir Norma Jeane endast ett minne, Marilyn blir ytterligare en roll, och våran huvudkaraktär, var har hon tagit vägen? Finns hon ens längre? Existerar hon?

The Playwright held her protectively, his arm around her shaking shoulders. “Darling, why are you crying?” he whispered. “You were wonderful. You are wonderful. Listen to the response here. Hollywood adores you.”

Why was I crying? Maybe because in actual life Cherie would’ve been drinking, a lot. She would’ve been missing half her teeth. She would’ve hade to sleep with the bastards. It didn’t make any sense she could avoid them except the screenplay was sentimental and corny and in 1956 you couldn’t risk getting an X-rating from the Legion of Decency. In actual life Cherie’d have been beaten and probably raped. She’d have been shared by men. Don’t tell me the Wild West wasn’t like that, I know men. She’d have been used by them until she got knocked up or her looks went or both. There wouldn’t have been any good-looking yokel-cowboy Bo to throw her over his shoulder and carry her away to his ten-thousand-acre ranch. She’d have been drinking and taking drugs to keep going until the day she couldn’t get up from bed any longer, couldn’t even get her eyes fully open, and then she’d be dead. (Blonde, s. 562)

Förutom berättelsen och dess oerhört många lager är också språket bland det mest fascinerande. Jag känner inte till någon annan författare som använder språket på det sätt Joyce Carol Oates gör – på något sätt blir det ett med karaktären och med berättelsen, ju längre in i oroligheten och sinnesförvirringen Marilyn Monroe/Norma Jeane går, desto mer hoppar språket mellan berättare, mellan vakenhet och dröm, mellan klarhet och dimma. Texten innehåller så otroligt mycket att det ibland är svårt att ta till sig, det tar oerhört lång tid att läsa och ibland kan jag sitta med samma sida uppslagen lika lång tid som ett helt kapitel hade tagit i en mer lättläst bok. Joyce Carol Oates lyckas trolla bort sig själv och utelämna sin karaktär helt och hållet till språket, till boken och till läsaren – det känns som att läsa någons innersta tankar, omkullkastade och förvirrade.

Blonde är fortfarande en av de mest svårlästa, mångtydiga och fascinerande böcker jag läst, inte bara för historien om en av världens mest kända kvinnor utan också för att det är en bok om en myt, en bild som skapas av andra och appliceras på en levande människa – och många fler än henne därefter. Det är också en djupdykning i ett inre som må eller inte vara sant, men som tillåter läsaren att befinna sig där för att språket är en vägledare och en dörr ditin. Fiktiv biografi eller inte – det är en verklig historia om ett verkligt livsöde och om de förväntningar som alltför ofta målar upp en helt overklig bild av en människa, förväntningar som istället suddar ut den verkliga personer och ersätts av skådespeleri.

Bokfrågornas ABC – P

Bokalfabetet hos Lilla O har denna veckan kommit till P.

1. Pseudonymer används ibland av författare. Vad tycker du om det? Vilken pseudonym skulle du rekommendera oss att läsa?

Pseudonymer används ju på lite olika sätt, när det handlar om en person som inte vill röja sitt namn eller som skulle få mindre uppmärksamhet med sitt riktiga namn (som tyvärr de flesta kvinnor förr i tiden) så är det ett bra ”hjälpmedel”, om än tråkigt att det behövdes. När det däremot går överstyr och startar upp en debatt om vilken eller vilka författarna bakom pseudonymen är – så att ännu fler böcker säljs bara på grund av det – kan jag tycka att det är väldigt onödigt (inga namn nämnda…)

Jag kommer faktiskt inte på något bra tips på en psuedonym just nu, det skulle ju vara systrarna Brontë men de nya upplagorna av deras böcker publiceras ju under deras ”rätta” namn.

2. Vem är din favoritpappa i litteraturens värld?

Jag brukar ha svårt för pappor i litteraturen, jag vet inte varför. Antingen befinner de sig alltid bara i bakgrunden utan speciella personlighetsdrag mer än de typiska, eller så tar de över berättelsen och är inte alls några bra pappor. Jag blev dock lite rörd av pappan i Decembergatans hungriga andar som jag precis läst, han försökte verkligen förstå dotterns sjukdom men kunde inte göra något.

3. Popularitet vs. kvalitet. Vad har du för åsikter om detta dilemma?

Jag har alltid satt kvalitet framför popularitet och kommer alltid göra, och jag läser inte heller en bok bara för att alla andra gör det. Däremot kan det vara tvärtom, om en bok (eller film) är riktigt extremhajpad slår jag bakut och blir totalt motvals, vägrar läsa bara för att ”alla andra gör det”  – min mamma säger ibland att jag fortfarande är i trotsåldern, men jag säger att jag bara vill vara lite annorlunda. Det dröjde flera år innan jag läste Millenium- trilogin och när jag väl gjorde det var den inte alls lika bra som alla sa, vilket också ofta är fallet med sådana böcker.

4. Pocket eller inbunden?

Inbunden! Jag köper pocket också, men böcker jag verkligen vill ha köper jag i fina, inbundna versioner.

Veckans tematrio om gamla svenskar

Den här veckans Tematrio hos Lyran handlar om gamla svenskar. Berätta om tre ”gamla svenskar” som ni tycker om!

1. Selma Lagerlöf. Jag kan helt enkelt inte säga det tillräckligt många gånger. Det finns ingen som använder det svenska språket så vackert som Selma Lagerlöf.

2. Viktor Rydberg. Även det en författare som använder språket på ett väldigt vackert sätt, jag har ju alltid varit intresserad av poesi och musik så framförallt Tomten och Betlehems stjärna tycker jag om men också Lille Viggs äventyr på julafton.

3. Carl Jonas Love Almqvist. Också, igen, men den här gången uppmärksammar jag inte Drottningens Juvelsmycke som jag brukar utan istället Det går an, fullständigt chockerande på sin tid om ett äktenskap och ett särboskap som försiggår på lika villkor mellan man och kvinna. Mycket underhållande och tänkvärd läsning, Almqvist blev närmast utstött för att ha påpekat kvinnans rättigheter på mitten av 1800- talet, och det är inte ens 100 år sedan!