Veckans tematrio om övernaturlighet

Den här veckan handlar Lyrans trio om övernaturlighet, och det är ett kärt ämne. Det finns alldeles för mycket att välja mellan, men här är tre favoriter av den typen där övernaturligheterna mer tassar mellan raderna än är överskriften på varje kapitel:

1. Den Löfwensköldska ringen av Selma Lagerlöf. Inte för intet såg jag att både Lyran själv och Lilla O haft med Lagerlöf i sina triosar, hon är en mästarinna på smygande övernaturlighet som kanske inte alls är övernaturlighet egentligen utan bara en spökhistoria eller en synvilla, ett hjärnspöke om så vill. Stölden av en ring från en död mans hand ger spöklika och hemska följder för de två tjuvarna, både för dem själva och för deras kommande generationer.

2.Edgar Allan Poe har skrivit många mer eller mindre övernaturliga berättelser och en favorit är The Tell-Tale Heart där en man blir galen efter att han tycker sig höra hjärtslagen från en person han mördat och gömt under golvplankorna. Kort, men suggestiv novell.

3. Kate Mosses böcker är (de jag har läst) historiska med mer eller mindre övernaturliga inslag, men inte så mycket att man tappar känslan för det historiska. Min favorit hittills är Kryptan.

The Haunting in Connecticut

Familjen Campbell flyttar in i ett nytt hus för att komma närmare sjukhuset, sonen Matt lider av långt gången cancer och det verkar inte finnas mycket hopp. Men de har knappt hunnit flytta in innan märkliga saker börjar hända, och ganska snart får de reda på att huset tidigare hyst en begravningsbyrå med en mycket blodig och dödlig historia..

The Haunting in Connecticut är en film ganska liknande The Amityville Horrors och Exorcisten och som en sådan ser jag den gärna, bara jag har någon att hålla i handen samtidigt. Mot slutet av filmen hade den dock närapå skrämt livet ur både mig och min pojkvän, förvisso var den på sätt och vis ganska lik många filmer i samma genre men den var ändå mycket mer snyggt gjord än många andra. Många av skrämselknepen är klassiska och förutsägbara men likväl blir man rädd, och ju längre in i filmen det går, desto mer glömmer man att den är lite av en kliché och desto mer intensiva blir skrämselattackerna.

Dessutom är historien ganska fascinerande. Filmerna och fotografierna från den gamla begravningsbyrån är obehagliga och krypande och övergångarna mellan nutid och dåtid smälter ihop mer och mer. Självklart har jag sett bättre skräckfilmer och en del i filmen är byggt på klassiska, beprövade metoder men jag hade absolut inga förväntningar alls och jag blev positivt överraskad. Jag rekommenderar den verkligen, men kanske inte om du är alldeles för lättskrämd.