Per Oscarsson

Igår bekräftades det att det är Per Oscarssons och hans fru Kia Östlings kvarlevor som hittats i deras nedbrunna hus. Antalet sörjande måste i det närmaste vara oändligt för det är få skådespelare som gjort sådant intryck genom åren som Per Oscarsson.

För mig har han alltid varit en självklarhet. I stort sett de enda filmerna som spelades hemma hos mig när jag var liten var filmatiseringar av Astrid Lindgren- böcker och för mig var Per Oscarsson inte så mycket just Per Oscarsson utan snarare Borka, Orvar och Fiolito. Speciellt Fiolito, för jag älskade Ingen rövare finns i skogen och alla de andra novellfilmer av Lindgren vi hade inspelade på ett slitet VHS- band.

Per Oscarsson har gjort många fler filmer än så, men det är i de rollerna jag alltid kommer minnas honom som skådespelare. I SVD kan man idag också läsa många av hans vänners minnen av honom, och att han var både omtyckt och älskad kan ingen tvivla på. Det är verkligen en skådespelare i särklass som har gått ur tiden.

Bildkälla.

Birdman – Mo Hayder

Det finns deckare och så finns det deckare. Det här var den första bok av Mo Hayder jag har läst men den tillhör definitivt den få skara deckare som faktiskt är läsvärda.

I Greenwich i London upptäcker polisen ett lik, en kvinna som varit död länge och DI Jack Caffrey börjar luska i fallet som visar sig – som vanligt – vara mer omfattande än de från början trott. Fler offer dyker undan för undan upp och alla bär de samma märke, det är en ovanligt grym seriemördare som verkar ha jagat sina offer betydligt längre än någon trodde.

Birdman är faktiskt både väldigt bra och samtidigt väldigt brutal. Den framkallar ibland riktiga äckelkänslor, på ett sådant vis som får en att undra vad man egentligen tänker med när man läser en sådan här bok. Det är riktigt frånstötande äckligt men samtidigt är det galet spännande och inte heller känns lösningen varken självklar eller idiotisk, som den ofta gör i just deckare.

Det jag väldigt ofta har emot deckare är inte bara lösningen – som ofta är antingen alldeles för enkel eller alldeles för långsökt – utan också huvudpersonen som mer gånger än en är en alkoholiserad, frånskild, lagom sur gammal gubbe. Jack Caffery har förvisso väldigt lätt att ta till whiskyflaskan men han är inte frånskild och hans grubblerier har en orsak som faktiskt ökar spänningen och intensiteten i boken. Dessutom är han sympatisk, trots – eller kanske just därför – att han inte är helt perfekt och att hans agerande någon gång kanske kan betecknas som tvivelaktigt, och jag tycker faktiskt om honom. Birdman är en av de bättre deckare/thrillers jag läst på senare år, och jag kommer definitivt fortsätta läsa Mo Hayder.