Unga kvinnor – Louisa May Alcott

Unga kvinnor handlar om familjen Marchs liv i New England under det amerikanska inbörderskriget, modern lever tillsammans med sina fyra döttrar och fadern är ute i kriget. De fyra unga kvinnorna tilldelas alla olika egenskaper men har inte så mycket intressanta karaktärsdrag utanför den egna ramen: Beth är skör som en blomma, Jo är pojkaktig, Meg är vacker och Amy är romantisk.

Det är lite tråkigt för jag blir efterhand ganska trött på systrarna March och på att varje kapitel, som är som en liten berättelse i sig, alltid syftar till att visa på just Amys romantik eller Jos pojkaktighet och alltid slutar med några sedelärande ord eller en rejäl moralkaka.

Unga kvinnor kan säkert vara ett intressant historiskt dokument men för min smak är det alldeles för präktigt och alldeles för mycket gulligull, det finns inget liv i berättelsen och det verkar ibland som att boken bara skrivits för att visa på hur flickor måste bete sig på ett visst sätt för att accepteras.

Boken är tankens barn skrev att Unga kvinnor inte var någonting för henne och nej, det var nog ingenting för mig heller.

Boken ingår i Bonniers reprisbox Uppväxtklassiker. Visst är omslaget otroligt fint?

Midnatt – Dean Koontz

Jag och Koontz – ett ganska ambivalent förhållande som består av både förtjusning över vissa böcker (Psykopaten, Phantoms, Viskningar) och djupa bottennapp (Ansiktet, Blixtsken). Men så långt ner i geggan som Midnatt befinner sig trodde jag aldrig han skulle kunna sjunka.

Det kanske delvis beror på att jag precis läst ut tre av årets mest tänkvärda böcker – Hungerspelenoch på att jag inte kan släppa dem, men även med det i åtanke är Midnatt så urusel att jag i stort sett skummade förbi de 300 sista sidorna.

Utbränd FBI-agent med son som är svårtillgänglig på grund av för mycket lyssnade på svartmetall åker till mystisk stad på USA:s västkust. Väl där visar det sig att skurken – som så ofta en rik och bortskämd ung man med psykiska problem från barndomen – skapat en slags superdator som förändrar invånarna i Midnight Cove till monster.

Ridå.

Egentligen är det ganska fantastiskt hur många klyschor Dean Koontz lyckas trycka in på de dryga 500 sidorna och allra värst är superskurken som är så otroligt osannolik att han inte ens är skrämmande. Midnatt är en av de absolut sämsta böckerna jag läst av Koontz och faktiskt en av de sämsta böcker jag läst i år. Det är en sådan bok som gör att man önskar att man fått tillbaka timmarna man lade på den. Därför ska jag heller inte orda mer om den.