Några fler tankar om hyllvärmarprojektet

I början av hyllvärmarprojektet redde Ord och inga visor ut vad som egentligen kategoriserar en hyllvärmare. Summa summarum är det en bok som stått i hyllan länge (”länge” verkar vara en fri definition men för mig är minimigränsen sex månader) och som inte lockar lika mycket som den en gång gjorde. Böcker av favoritförfattare som man sparar på räknas inte till hyllvärmare.

Jag håller absolut med. När jag började med hyllvärmarprojektet hade jag drygt trettio olästa böcker i bokhyllan, mindre än de flesta bloggare men tillräckligt för mig. Kanske tio av dem är böcker av favoritförfattare jag sparat på till rätt tillfälle och de räknar jag inte in bland hyllvärmarna – ändå har de stått där i ett år eller mer.

Det är nog inte bara det att jag sparar på dem, jag blir alldeles för stressad av alla olästa hyllvärmare som pockar på uppmärksamhet och kan inte lägga tid på de böcker jag verkligen vill läsa. Men nu när jag läst en del hyllvärmare och har fler på gång, då börjar verkligen de olästa favoritförfattarna i hyllan skrika på uppmärksamhet. Två Joyce Carol Oates. En Harry Martinson. En Victor Hugo. Selma Lagerlöf. Och så vidare.

Det är alltså inte bara det att jag får mer plats i bokhyllan, jag kommer nog läsa en hel del bokälsklingar i en nära framtid. Just nu har jag slagit mig till ro med Joyce Carol Oates My sister, my love och den utlovar en verkligt bra läsupplevelse.

Jag gillar det här projektet.