Ord om fantastiska ord

Till månadens klassbokcirkel läste vi en bok av en av mina stora litteraturkärlekar i livet: Harry Martinson. Jag läste och förälskade mig i Aniara när jag pluggade littvet för sju år sedan, Nässlorna blomma läste jag för fem år sedan och nu var det så dags för Vägen till Klockrike. Extra roligt var att jag läste den tillsammans med andra, för i den här boken finns det mycket att prata om.

Vägen till Klockrike är en exposé över luffarens liv i Sverige som det var i sekelskiftets tid. I hjulets nav återfinns den före detta cigarrmakaren Bolle, numera på luffen och funderandes över livet och mänskligheten och luffandets filosofi. På sin väg möter han andra luffare men också människor av alla möjliga slag, de flesta befinnandes någonstans på en skala av rädsla men en del mer eller mindre förstående.

Vi pratade om möten med människor, om hur människor ses och uppfattas förr och nu, om hur det egentligen kunde vara att gå på luffen, om ciggarmakeriet, om Sverige under första delen av 1900- talet och om industrialiseringen och maskineriets plats i romanen och verkligheten.  Vi hade säkert kunnat diskutera ännu längre än de ungefärliga två timmarna men det slutliga faktumet var att alla älskade boken och alla hade sina egna favoritpassager. Det finns säkert ännu mer att tolka och analysera och jag kommer någon gång i framtiden läsa om den här boken, minst en gång.

Den här gången läste jag den nämligen mest för njutningens skull. Harry Martinsons språk är som ett stilla lugn att sjunka ner i när verkligheten stormar, en kavalkad av vackra formuleringar och fantastiska metaforer som skapar de märkligaste associationer – men ändå på något sätt helt självklara.

Jag älskade Vägen till Klockrike. Ännu mer än jag hade trott att jag skulle göra.

klockrike