En livstid räcker alltså inte

Medan hon väntar på mörkret halvligger hon på divanen, fördriver tiden med att läsa. Efter alla dessa år, efter alla dessa decennier, efter alla dessa århundraden så finns det fortfarande böcker hon inte läst och som hon länge önskat läsa. Hon har böcker hon skaffat sig för mer än ett sekel sedan som fortfarande står ouppackade i hyllan, och hon har nyinförskaffade verk i välfyllda, ouppackade lådor. Och trots allt nytt finns det ändå bekanta böcker hon ständigt återvänder till.

Ur Hannele Mikaela Taivassalos Svulten.

Jag vet inte riktigt om jag ska se det som en tröst eller en sorg?