En författare är sin bok?

9174992910När jag fick hem Enders Spel i brevlådan hade jag ingen aning om vilken bok det var. Att googla en författare innan jag läser en bok är ingen vana jag lagt mig till med och därför visste jag heller inte vem författaren, Orson Scott Card, är. Så, efter att jag läst boken, läste jag Bokstävlarnas recension och fick reda på att Orson Scott Card har åsikter som en vad jag skulle kalla förnuftig människa knappast kan hålla med om. Han har uttalat sig minst sagt negativt om både kvinnor och homosexuella och låter enligt vad andra säger om hans böcker ofta religionen påverka det han skriver.

Ska då detta påverka omdömet om boken?

Jag läser inte särskilt mycket om författare i allmänhet, mest just för att jag vill skilja på författaren och dess verk men Scott Cards uttalanden är så vidriga att det är svårt att glömma dem i en analys av boken. Däremot har jag svårt att läsa in många av hans åsikter i den här historien, som utspelar sig i en framtid där ”giftingarna” hotar jorden och där barn tränas upp för att kunna användas som soldater. Ett av dem är Ender, en pojke på sex år som tas till Stridsskolan för att utbildas till befälhavare över flottan som ska slå tillbaka giftingarna.

En del av Scott Cards åsikter är dock lätta att återfinna i boken. Som religionen, som mot slutet ges en alltför stor plats och gör bokens upplösning lite väl övertydlig och ganska fånig. Jag hade svårt att förlika mig med det. Jag hade också svårt att förlika mig med hjälteglorian som placeras runt Ender och de ständiga, upprepande och till slut ganska tjatiga föreläsningarna om att han inte kan läggas till last för någonting han gör, att han inte ens vet om hälften av det han gör och därför inte kan sägas vara skyldig till det – en slags dygdetik som snurras lite väl många varv för att vara helt trovärdig.

Resten av boken, däremot, tyckte jag var oerhört spännande. Det försiggår ett ständigt spel, även för mig som läsare. Inledningsvis äcklar det mig vad som görs med barnen, inte hur de behandlas utan snarare hur de utnyttjas, används. Men efterhand får historien mig att glömma att de är barn, språket de tilldelas är inte alls barns språk utan vuxnas, handlandet är inte barns utan vuxnas – eller på sin höjd tonåringars.

Men de är barn. Och ibland, när det påtalas, gör det ganska ont. Precis som i Hungerspelen blir barnen inte barn längre, de handlingar de tvingas till gör dem till vuxna i barns kropp – men vuxna som aldrig riktigt helt kan vara vuxna, därför att de fortfarande inte är mer än barn. Barn som programmeras innan födseln, för att de ska vara så bra redskap som möjligt i kampen mot de invaderande giftingarna. Att det inte känns oftare än det gör är för att barnen tilldelas ett så vuxet språk att det är svårt att ens minnas att de faktiskt är barn.

Läsningen av den här boken, och vetskapen om vad författaren står för, är definitivt en källa för debatt. Och även om jag tycker att det ofta kan vara viktigt att problematisera och diskutera vem en författare är och vad hen har för åsikter, tycker jag det kanske är ännu viktigare att förstå hur mycket det avspeglas i boken. Använder författaren boken, historien och karaktärerna för att spegla åsikter hen själv har? Blir rasistiska, homofoba och kvinnoföraktande åsikter sublimt exponerade i en berättelse som på ytan bara verkar spännande?

För jag tycker också att det inte får gå för långt. Ska man känna sig skyldig att ta reda på vem en författare är innan man läser en bok? Ska man leta upp alla personliga åsikter en författare har, först? Ska författaren styra läsningen av boken? Ska man inte kunna läsa en bok om man inte håller med om vad författaren personligen tycker? Jag inser att Orson Scott Card har ganska extrema åsikter och att det just i det här fallet är fullt förståeligt att lägga in författarens personliga åsikter i verket – men ska vi alltid göra det?

Modernista, 2013.

Läs också Bokomatens och Lingonhjärtas recensioner. En essä som jag inte hunnit läsa till fullo men skummat igenom med stor behållning är Creating the Innocent Killer som jag hittade i Bokstävlarnas kommentatorsfält. Dock, vill du läsa boken utan att bli spoilad rekommenderar jag att läsa essän efteråt!