Himmelstrand

Det jag älskar med John Ajvide Lindqvists romaner är den totala skräcken blandat med den fulländade samtidsskildringen, de kristallklara personporträtten varvade med drypande blodbad. Jag älskar hur han får både karaktärer och det skrämmande att krypa under huden på en, och stanna där. I Himmelstrand finns lite av allt det här, men det är förpackat i en till en början extremt förvirrande omgivning. Ett antal familjer med helt olika konstellationer finner sig själva märkligt förflyttande från Saluddens camping till… ingenting.

9789170378003_200_himmelstrand

Himmelstrand lämnade mig, fortfarande, med förvirring. Å ena sidan känner jag, som vanligt när det är John Ajvide Lindqvist som tecknat dem, massor för karaktärerna – ilska, förakt, förvåning, medkänsla, rädsla och sorg. Och visst blir jag skrämd. Men det går så lång tid innan jag överhuvudtaget fattar någonting att det nästan, men bara nästan, suddar ut alla de här känslorna. Kvar blir istället den klaustrofobiska skräcken inför den totala ensamhet och avskärmning från samhället som finns i boken. Vilka är vi, utan allt det vi kallar vårt hem och samhälle?

Kanske är det så här en måste skriva för att uppnå de där allra starkaste känslorna, skala av allt som finns omkring och lämna människor med ingenting annat än sina rädslor och sin innersta längtan. Himmelstrand för mig pendlar mellan en tvåa och en femma i betyget, en tvåa för att jag ibland tycker det är för svårforcerat och en femma för att jag tror att John Ajvide Lindqvist är den enda som kan skriva om människor så avskalat och få det att kännas så mycket. Om jag någonsin kommer kunna bestämma mig? Tveksamt. Men jag är definitivt inte oberörd av Himmelstrand.

Andra bloggare som läst: Enligt O, Fiktiviteter, Beroende av böcker, …med näsan i en bok, Bokbabbel.