Four – Veronica Roth

Jag har ännu inte läst Allegiant, sista delen i Veronica Roths dystopiska Chicago- trilogi, men är den i samma stil som Four tror jag inte att jag kommer bli besviken.

Egentligen hyser jag en inneboende motvilja mot sådant här, noveller som utspelar sig mellan böckerna i en serie och böcker som berättar samma historia men ur någon annans perspektiv; på något sätt känns det alltid som exploatering av ett verk och bara gjort för skrammel i pengakistan.

IMG_3571Men bevisligen går det att lyckas med diverse uppföljningar, utvidgningar och spinoffs även i bokvärlden. Berättelser från Engelsfors är ett bra exempel. Four också. I den här boken berättar Veronica Roth historien om Four, en i Divergent- böckerna ibland intressant, ibland irriterande karaktär som jag aldrig riktigt fick något grepp om. Four fyller i den luckan, förklarar den ganska inrikata karaktären Four och, om inte helt förlåter alla kärleksgnabb i Insurgent så gör dem åtminstone lite lättare att ta till sig.

Det är en ganska sorglig historia, men framförallt är den återhållsam. Den berättar inte hela historien Four, bara valda delar, som glimtar ur ett liv och det känns som att det är det som gör den så bra. Jag får själv fylla i de luckor som saknas och det gör mig ingenting. Faktiskt känns det bara så mycket mer levande då.

Modernista, 2014.

Syndaätaren

IMG_3522Helsingborg med omnejd är lika 30-talsdystert och lika nerlusat med övernaturliga skräckligheter som i Dennis Gustafssons tidigare delar om den ockulta detektiven Viktor Kasparsson. Här är det en skånsk by som lever i skräck och Viktor Kasparsson kallas in av prästen själv när de andliga vägarna tycks stängda.

Kanske att jag var ännu mer förtjust i del fyra i serien, Blodsband, men även i Syndaätaren levererar Dennis Gustafsson blodisande skräck, skrämmande spöklegender, en gnutta samhällsbetraktelse och fantastiskt livfulla teckningar. Skrämmande så det förslår och med en riktigt intressant touch av nordisk folktro. Jag gillar.