Sekreterarklubben – Jan Bergman

Det är 1930- tal i Sverige. Ingen vill inse vad Hitler håller på med, man oroar sig för den växande kommunismen och människor är öppet nazistiska. Alla tror att Tyskland kommer vinna kriget. Finlandssvenska Inez oroar sig för vad som blir av Finland i kriget. Kvinnorna ses som förbrukningsbara, mindre värda och lätta att använda. Vad gäller den mentaliteten har inte mycket förändrats.

sekreterarklubben-c-byrans-kvinnliga-agenter-under-andra-varldskriget-en-dokumentar-spionberattelseI det här klimatet, i det Stockholm boken centreras kring, umgås några kvinnliga vänner i vad som skulle kallas Sekreterarklubben. Flera av dem har snärjts av en ledare inom C-byråns underrättelseverksamhet, Helmuth Ternberg. Om detta berättar Jan Bergman, son till en av kvinnorna i ”Sekreterarklubben”. Allting sägs bygga på delvis dokument men också berättande från källor författaren haft tillgång till men inte vill namnge.

Jag har inte tillräckligt mycket kunskap om svensk politik under den här tiden för att uttala mig om sanningshalten, men jag tycker att det är en väldigt intressant och ganska så medryckande berättelse ändå – om kanske ibland lite språkligt torftig.

Däremot vet jag inte om jag vill förlika mig med undertiteln ”Kvinnliga agenter….” Ingen av kvinnorna i boken är ju en faktisk agent, erkänd av C-byrån och betald som sådan – vilket jag tycker är en av poängerna med boken. Kvinnorna är istället förbrukningsvaror, något som ibland kommenteras i boken men som inte gås djupare in på och det är en analys jag verkligen saknar. Det hade gett boken en ytterligare dimension, speciellt i sken av att kvinnor som lägt stående varelser är en bild som lever kvar idag – om än på ett annat sätt. Men Sekreterarklubben är ett stycke ovanlig andra världskriget- historia och jag tyckte den var klart läsvärd.

Det ska ju faktiskt vara kul också

…med näsan i en bok har tagit bloggpaus i två veckor och har nu kommit tillbaka med nya krafter. Det påminde mig lite om hur kul det ska vara med bloggandet, att det inte ska vara ett tvång. Nog för att jag tycker det är kul men det har också den senaste tiden tyngt lite med alla orecenserade böcker jag har i listan. Detta sätter jag mot att jag verkligen vill skriva om alla böcker jag läst, inte minst för att minnas vad jag tyckte om dem!

Men jag måste kompromissa med mig själv. Därför kommer det denna och nästa vecka komma en hel del minirecensioner av böcker, ibland i högar och ibland för sig! Jag har just nu 14 orecenserade böcker och jag siktar på att skriva åtminstone något ord om alla de kommande två veckorna! Någon längre recension kommer också dyka upp, den första, av Sekreterarklubben, dyker upp ikväll och en rejäl sågning av City of Heavenly Fire kommer i slutet av veckan.

Hur gör ni när högen med orecenserade böcker hopar sig?