A Girl is a Half-Formed Thing

Eimear McBride var vinnaren av Baileys Women’s Prize for Fiction 2014 (f.d. Orange Prize for Fiction), och jag förstår varför.

11256389_854761784603124_100391503_n

This is a proper tingles-up-the-spine, call all your friends shouting “A new writer has arrived, and she’s it – she’s got the thing, the very thing we’re all waiting for.” An astonishing debut novel of risk, energy and creative dazzle – half-sound, half-colour, A Girl Is A Half-Formed Thing puts you in the head of a clever, troubled Irish girl and her rapidly collapsing life, and leaves you there weeks after you’ve finished it.

Så lyder motiveringen och jag kan faktiskt inte mer än hålla med. Samtidigt var A girl is a half-formed thing en tung läsupplevelse som jag var tvungen att ta till mig i små, små bitar – de tvåhundra sidorna tog mig över en månad att läsa. Inte bara för att bokens form, en glödande stream-of-consiousness som uteslutande pågår i huvudpersonens inre, är lika svårläst som skickligt skriven utan också för att boken innehåller så mycket smärta, svärta och svek.

Kanske hade det varit svårt att uppnå samma effekt, samma känsla för huvudpersonen om boken inte hade haft just denna form. Eimear McBride får mig att komma närmare huvudpersonen än jag egentligen skulle vilja, och fast att jag faktiskt inte förstår allting som händer så går det inte att missta sig på det som huvudpersonen går igenom, den ångest som uppväxten är kantad av. Det är också skickligt, tycker jag, att skriva hela boken utifrån systerns synvinkel när det egentligen är brodern som är sjuk – han har en hjärntumör – och lyckas förmedla det båda går igenom så väl.

A girl is a half-formed thing är en tung bok på många sätt, men jag är glad att jag har läst den.