Skraplotter – sista delen i Vargskinnet

I Kerstin Ekmans trilogi Vargskinnet har det hunnit bli 1970- tal när Skraplotter, sista delen, tar sin början. Hillevi är sedan länge död och till den slumrande lilla byn Svartvattnet i Jämtland kommer Ingefrid som säger sig vara hennes dotterdotter. Misstänksamheten finns där, gödd av fördomar Hillevis fosterdotter Risten fått utstå hela sitt liv. Här finns också Elias, konstnären. Men framförallt finns här Jämtland, i vinterskrud och i sommar. Det är fortfarande stämningen som är bland det finaste med Vargskinnet:

Kvällen blånar och vill bli natt. Än håller sjöns vita yta ljuset som det sugit opp under dagen. Men skogen svartnar fort. Så länge man inte tänder lampan är man ett med dagsskiljet och låter det sakta hända med sig. Jag kommer att tänka på Hillevi, hur hon höll skymning här vid köksbordet. Också i den värsta brådskan försökte hon få den stunden.

Jag saknar Hillevi från första boken och hon kommer ofrånkomligen alltid att vara min favorit. Ändå tycker jag nog mer om Skraplotter än Sista rompan, för hur allt knyts ihop. Mycket återvänder, dras upp till ytan. Trasiga relationer från två böcker tillbaka läks sakta ihop, allt känns som att det återkommer. Skraplotter kretsar kring människors lott i livet, hur olika vi kan bli för att vi föds på olika ställen men också hur mycket en kan omformas efter sitt eget val. Det är framförallt kvinnorna som får ta plats i Kerstin Ekmans 1900- tals epos och jag älskar det verkligen. Stundtals har det varit tung läsning, men också en läsupplevelse jag kanske alltid kommer att bära med mig.

Här har jag skrivit om Sista rompan och här om Guds barmhärtighet.