Poesi, misär och retorik – några korta men stora läsupplevelser 2019

En del böcker gör stora intryck i all sin korthet. Även de som du sedan inte bloggar om.

2019 läste jag några korta romaner, och en väldigt lång, som jag ännu inte bloggat om. Inte för att jag inte tyckte om dem utan för att jag i några fall hade svårt att sätta ord på dem och i några fall inte hann eller hade så mycket att säga om dem i stunden.

Jag lyssnade vidare på serien om syskonen Baudelaires olyckliga liv, närmare bestämt del 4 – The Miserable Mill. Den här serien tuffar på, på ett ganska gemytligt sätt i all sin misär och sitt elände. Det är, av någon konstig anledning, mysigt att lyssna på berättelsen om de tre syskonen Baudelaire och deras fruktansvärda öde. Kanske för att det så tydligt är skrivet med en viss glimt och för att eländet är så vansinnigt överdrivet att det någonstans nästan blir komik av det. Kanske är det också för att inläsningen av ljudboken är otroligt trivsam. I The Miserable Mill har syskonen hamnat på Lucky Smells sågverk, och fruktansvärda saker väntar dem där – allt medan Count Olaf fortfarande jagar dem och deras förmögenhet.

En annan bok jag lyssnade på var den fantastiska barnboken Kronan av Annalena Hedman. Kronan är en kombination av magi och socialrealism, ungefär som Cirkeln fast för barn 6-9 år. Och inte riktigt lika mycket magi. Den är en underbar skildring av Västerbotten och av vänskap och lojalitet, fast allra mest är den ett hisnande äventyr. En fantastisk bok för högläsning, men också en underbar ljudbok att lyssna på. Jag älskade Kronan.

Om det är någon genre jag inte läser, så är det deckare. Ändå finns det några fantastiska deckarförfattare jag följer, Katarina Wennstam är en av dem. Jag älskar hennes böcker och jag älskar åklagaren Shirin Sundin. I Shirins första fall, som är en novell eller en kortroman, får vi följa Shirin innan hon blir den slipade åklagare hon är i bokserien som börjar med Svikaren. En spännande berättelse och helt klart intressant att få möta Shirin i hennes allra första fall. Även denna lyssnade jag på, en fin inläsning.

Ljudböcker utgör en stor del av mitt läsande, ibland är det bara så otroligt vilsamt att sjunka ned i en berättelse utan att behöva anstränga ögonen. Bara lyssna. Särskilt fint är det ofta att lyssna på inläst poesi, jag gör det ibland. I november, en ganska grå månad, lyssnade jag på min första hela samling med poesi av Karin Boye – De fyra årstiderna. Jag har tidigare ströläst mycket av Karin Boye, men aldrig en hel diktsamling. Det var en underbar upplevelse och något som jag verkligen kommer att göra om.

En sista ljudbok i den här samlingen är Vita bergens barn, den tredje och avslutande delen i Per Anders Fogelströms Barnserien. Jag tyckte om de två första böckerna, Vävarnas barn och Krigens barn, men Vita bergens barn är nog den jag tyckte allra mest om. I Stockholm härjar koleran, allt är smuts och elände. Men det finns också något vackert bland all misär och det är den ömsinta skildringen av människorna som befolkade staden då – och berättelsen om staden i sig, som har så mycket hjärta. Allra mest rörande var hur Vita bergens barn alldeles i slutet nuddade vid Mina drömmars stad, Per Anders Fogelströms mer kända serie om Stockholm som tar vid i historien där Barnserien slutar och som jag tyckte ännu mer om.

Den sista boken jag ännu inte bloggat om i år är No one is too small to make a difference, en samling av de tal Greta Thunberg hittills hållit på klimatmöten, konferens och andra stora begivenheter. Det finns inget riktigt förord eller efterord, eller någon litterär bearbetning, utan det är en liten skrift som ändå lyckas ha ett stort innehåll. Det är svårt att inte bli berörd av Greta Thunberg, det är svårt att värja sig mot hängivenheten och kunskapen om vetenskap. Det vill jag inte heller. Jag är redan så otroligt imponerad av Greta Thunberg som det går att vara.