Vart jag har varit i februari

Överallt, och ingenstans, är som det känns. Februari har varit tuff, med ett livsförändrande beslut som jag inte kommer prata om ännu. Att blogga har fått gå på sparlåga, men jag har också saknat det. Under de tio år jag har bokbloggat har det bästa alltid varit kontakten med andra bokbloggare – att läsa andras recensioner, få tips och träffas IRL på bokmässor och events. Att själv skriva är mer som ett sätt att reflektera över läsningen, minnas och spara. Utan bloggandet har jag varit vilse, försöker minnas vad jag läst men kan inte riktigt sätta fingret på det.

Men jag har varit i Orïsha. Den YA-fantasy som skulle bli avslappnande läsning under februari visade sig inte alls vara lika bra som sin föregångare och en så typisk mellanbok i en trilogi att jag snart inte orkade hålla reda på alla vändningar fram och åter innan den stora finalen kommer komma. Children of Virtue and Vengeance är bra, men inte alls så bra som Blood and Bone.

Tillflykten har varit musiken. Jag har gått från att gömma mig i lika delar peppig som melankolisk jag-kan-alla-ord-i-de-här-texterna-pop (Veronica Maggio och Stina Velocette) till jag-är-arg-prata-inte-med-mig-nu-svartmetall (Funeral Mist), vidare förbi håll-käften-kängpunk (Skitsystem) och, slutligen, till det-här-gav-mig-tonårsångest-för-18-år-sedan-depprock (Smashing Pumpkins och Radiohead). Någonstans mellan Creep och Disarm insåg jag att jag inte riktigt kunde gräva djupare och återvände till bärande pelare i mitt musikhjärta: Kent, Children of Bodom, Muse och den spellista jag kallar ”Mud” och som innehåller allt från Raubtier och Shining till Danzig och Queens of the Stone Age. Har ni hört Souldrainers cover på Kent-låten Revolt III? Den är underbar. I skarven mellan skitig metal, de omisskänliga Jocke Berg-orden och det alldeles typiska, bevarade Kent- soundet finns något magiskt. Det finns alltid något läkande i musiken som jag inte riktigt hittar någon annanstans, inte ens i litteraturen.

Ändå hoppas jag återvända till just den, nu. I min aldrig minskade TBR-hög fann jag något så fint som Berättelser från innerstaden av Shaun Tan, jag läste hundra sidor i ett svep och jag älskar den gränslöst. Jag hoppas orka och vilja skriva om den, och många fler böcker, här i mars och april.

För nu kommer också vårvintern, den nästbästa årstiden (efter hösten) som jag inte upptäckte existerade förrän jag flyttade till en stad där dagsmejan börjar krypa fram i slutet av mars. Då, när snön ligger kvar och det är minusgrader i luften men bara solvärmen får istapparna att droppa från taken, då är det som att livet återvänder. Igen.