Muminpappans memoarer

I min bokcirkel, på två bibliotekarier, läser vi allt ifrån Hamsuns Svält till Rowells Carry On – ungefär två gånger om året läser vi också en Muminbok. Jag har aldrig tidigare läst böckerna om Tove Janssons små vita troll, inte ens som liten, men det var förstås kärlek vid första ögonkastet.

Muminpappans memoarer är kanske den som ändå fastnat minst, hittills. Jag kunde inte låta bli att genast bli irriterad över Muminpappan i de inledande kapitlen, då när han är förkyld och blir uppassad av Muminmamman och övertalad att skriva sina memoarer. ”Vilken mansbebis”, hann jag tänka flera gånger – i det här var vi oense jag och min bokcirkelvän, hon tyckte det var ett roligt och tydligt ironiskt porträtt av just en sådan. Kanske såg vi på boken lite olika för att hon läste och jag lyssnade.

Det är onekligen en annan upplevelse, att lyssna. Tove Jansson läser sitt eget äventyr otroligt fint och det blir just det, ett äventyr, nästan som att sitta vid brasan och lyssna medan kvällen och natten sakta lägger sig utanför fönstret. Det var inte utan att jag, när jag var som allra mest uppslukad av äventyret, missade flera fina filosofiska poänger. Samtidigt tyckte jag ändå att jag lärde känna alla så himla väl – joxaren, råddjuret och alla de andra, särskilt Lilla My. Åh, vad jag har längtat efter att få träffa Lilla My och när jag nu gjorde det, kändes hon som en kär gammal vän jag inte sett på länge.

Kanske kommer jag att läsa böckerna även i pappersform, lite senare.

Muminpappans memoarer är den tredje boken i serien om Mumintrollen, först utgiven 1968. Det är en omarbetad version av den 1950 utkomna Muminpappans Bravader skrivna av Honom Själv.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Feministbiblioteket, barnboksbloggen.

Här kan du läsa vad jag tyckt om de tidigare böckerna:
Småtrollen och den stora översvämningen
Kometen kommer
Trollkarlens hatt