Så jävla kallt – Lova Lakso

Vintern håller ett kallt grepp om februari, men även om den inte hade gjort det så hade jag kunnat känna kylan genom boksidorna i Lova Laksos Så jävla kallt. Hon beskriver det så bra, hur kylan verkligen går genom märg och ben när det är tjugoåtta minusgrader ute, hur luften liksom fryser fast i halsen.

Hon berättar om sorg, också. Om Karlas hund Hemingway som har ont och måste avlivas, om Karla som inte tänker låta det ske. Karla längtar bort, längtar söderut till värmen. Bort från Piteå, Norrbotten och kylan. Det är kanske just där det skaver lite för mig för jag är lite trött på att ungdomsromaner så ofta handlar om att komma bort från byn/staden någonstans i Norrland, att allt är så mycket bättre i en stad söderut. Och så är det ju för många, men det finns också de som trivs och jag saknar de berättelserna. Men jag förlåter Så jävla kallt, för boken är en road trip och hade inte varit utan den där längtan. Och jag tycker ändå om skildringen av Piteå, av Norrbotten. Den behövs. Fördomarna om den här delen av landet är många, det Norrland som upptar mer än halva Sveriges yta men ändå så ofta benämns som att du ska åka ”till Norrland” när du kanske menar Piteå.

Karla tar Hemingway under armen, plockar med kompisen Kaja och typ- pojkvännen Aziz och rymmer söderut. Det blir en ganska hejdlös resa, full av fester och stölder och att lifta med okända människor i bilar. Jag ska inte avslöja allt – en stor del av spänningen finns i den märkliga resan. Men mest tycker jag om mörkret i den här boken. Den väjer inte för svåra känslor och tuffa beslut och den känns ofta märkligt jordnära i allt det tokiga. Karla är inte alltid någon att tycka om, men ändå någon att bry sig om. Jag tycker om Kaja, och kanske allra mest Aziz. Jag tyckte om Så jävla kallt, mer än jag trodde jag skulle göra. En fin debutbok.

Rabén och Sjögren, 2019.

Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Enligt O, Dagens bok, Bokpärlan.