3 x Arn

Förra året lyssnade jag på Vägen till Jerusalem, första boken i serien om Arn. Nu har jag i rask takt lyssnat igenom resterande två böcker i serien och den fristående fjärde boken (till följd av många timmars busstid mellan Östersund och Umeå) och recenserar alla på en gång, som vanligt är det spoilervarning för tidigare böcker i serien.

Jag blev inte alls imponerad av Vägen till Jerusalem, varken av boken eller uppläsningen. Faktiskt tyckte jag alltihop mest var torrt och tråkigt. Men i andra boken, Tempelriddaren, är transportsträckan borta och det händer faktiskt lite saker – Arn avtjänar sitt syndens straff som tempelriddare i Jerusalem och Cecilia sitt i klostret Gudhem.

Just delen om Cecilia intresserar mig mest, både för att det äntligen finns lite variation i karaktärsporträtten och för att uppläsningen också är mycket mer variationsrik än i delen om Arn – huruvida de två sakerna hör ihop går ju bara att spekulera i.

Men Arn är fortfarande träigare och tristare än en skrivbordslåda – den här ständiga överlägsenheten, att han klarar av allt med bravur gör mig fantastiskt uttråkad. Den enda gång Arn får lite djup är under den passage i berättelsen som också berör mig mest – hästen Chamsins öde. Men mot slutet blir också delarna som utspelar sig i Jerusalem intressanta, mest för alla sidokaraktärer och intriger som förekommer.

I tredje boken, Riket vid vägens slut, är det dags att återvända till Sverige. Även den här boken är bättre än den första och historien gjorde mig faktiskt intresserad. Dessutom tycker jag bättre och bättre om Thomas Bolmes uppläsning ju mer jag lyssnar.

Den fjärde och sista boken är fristående, den heter Arvet efter Arn och är tyvärr inte lika bra som tvåan och trean. Här har Birger övertagit Arns hjältegloria och lyckas på ett nästan löjligt lätt vis vinna den ena segern efter den andra. Historien har tappat i både fart och innehåll och spretar dessutom vilt. Då och då är det spännande och ibland är det väldigt lätt att föreställa sig det dåtidens Sverige som målas upp. Då är det bra, tyvärr är det alltför sällan.

Jag är ändå glad att jag har läst (lyssnat på) de här böckerna. Ofta är de intressanta, ibland är de verkligt spännande och då och då är de också roliga. Men det kommer dröja mycket länge innan jag läser eller lyssnar på något av Jan Guillou igen för jag är infernaliskt, otroligt, monstruöst trött på de (manliga) superhjältar som är hans huvudpersoner och som ofta klarar av allt utan problem. Var är mänskligheten?

5 thoughts on “3 x Arn

  1. Hmm… Nu var det många år sedan, som jag riktigt läste genom den här böckerna, även om jag har bläddrat genom den för bara något år sedan. Men hur som helst kan jag inte riktigt hålla med dig. Du är ju inte den första, som tycker att Guillous hjältar är allt för perfekta, och även jag tycker tycker att det var intressantare att läsa om Cecilia än om Arn i ”Tempelriddaren” (fast just det där med Chamsin var mycket gripande, ja). Men jag håller inte med om att Arn och Birger är så perfekta, även om de verkligen är duktiga och framgångsrika. Till exempel tycker jag att Arn gjorde ett saftigt misstag, när han låg med Katarina den gången, särskilt när man tänker på vilka följder det snedsteget fick. Man ska aldrig dricka mer än att man vet vad man gör. Jag gillar faktiskt att han drog sig ur i sista sekunden i filmen. Och jag tycker också illa om att Birger inte gifter sig med Signy, bara för att hans mor inte tycker att hon är högättad nog. Så visst är de mänskliga. Jag fascineras också av kvinnoporträtten i den här serien, av att en manlig författare kan beskriva kvinnors villkor på 1100-talet och 1200-talet så skickligt.

    1. Jo, jag säger inte att de inte gör ett enda misstag – det är alla deras fantastiska egenskaper jag främst opponerar mig mot. Det jag tycker är så trist är hur de *beskrivs* och då menar jag framförallt i strid. När de slåss, beskrivs deras seger som fruktansvärt enkel. De kan allting. Arn beskrivs i stort sett som den bäste svärdsman som någonsin gått i ett par skor. Han skaffar sig massor med pengar på ett enkelt sätt. Han pratar flera språk. Han kan Koranen utantill. Han bygger i stort sett Sverige med sina egna händer. Jag tycker bara det är fruktansvärt överdrivet.

      1. Nu tycker jag att just de två misstag, som jag skrev om igår, var så grova att de nästan jämnar ut alla deras positiva egenskaper. Men visst, jag förstår vad du menar. Men det är som sagt Jan Guillous stil att hans hjältar är så där fantastiskt duktiga. Arn var inte den förste, som verkade kunna allt. Och dessutom var ju Birger Jarl faktiskt en skicklig och framgångsrik man i verkligheten.

Kommentera