Alice in Wonderland

Egentligen borde inte Tim Burtons nya skapelse heta Alice in Wonderland, den borde mer dra åt titeln Through the looking-glass and what Alice found there eftersom den egentligen inte är en tolkning av Lewis Carrolls bok Alice utan en fortsättning på densamma – även om handlingen i filmen inte är exakt samma som bokens uppföljare heller. I filmen är Alice nu nitton år och har glömt alla sina äventyr i Underlandet, men hon faller än en gång ner i kaninhålet och måste rädda Underlandet från den elaka Röda drottningen så att den goda Vita drottningen kan regera istället.

Alice själv är missnöjd med livet ovan jord och de regler hon förväntas följa, hon följer mer än gärna med till en annan värld även om hon inte tror på den först. Och egentligen spelar det ingen roll huruvida filmen följer boken eller inte, för framförallt är den trogen i känslan och det, det är egentligen det allra viktigaste. Dock känns kanske karaktärerna igen från framförallt Disneys version, jag vet inte om det är där Tim Burton hämtat sin inspiration men även om flera av dem har likheter med Disneys förlaga så har de ändå sin egen prägel och framförallt en Burton- prägel som gör allting precis så galet, tokroligt och härligt som man förväntar sig av hans filmer.

Samarbetet Burton-Depp måste vara bland de bättre i filmhistorien, Johnny Depps nästan i överkant galna rolltolkning passar Tim Burtons idéer så fantastiskt bra att de verkar gjorda för varandra. Likaså gör återigen Helena Bonham Carter en underbart härlig, ond karaktär i den Röda Drottningen – för mig gör det absolut ingenting att han fortsätter casta samma skådespelare i sina filmer när de passar så bra i dem och gör så bra rolltolkningar som de gör, och jag förstår mig inte på folk som klagar på det.

Egentligen det enda jag har att invända mot är att Alice in Wonderland känns kommersialiserad på ett helt annat sätt än hans tidigare filmer, både i reklamen och även i låten som avslutar hela kalaset och som känns fullständigt malplacerad. Varför – när man har Danny Elfman till hands – låta *Avril Lavigne* sjunga låten till eftertexterna? Jag undrar och undrar men hittar inget vettigt svar. I övrigt är Danny Elfmans musik lika bra som vanligt men inte lika framträdande som den brukar vara, och det är lite synd.

Men sammantaget är det en fantastiskt söt liten film, med de flesta av Tim Burtons kännetecken och framförallt med en sådan autenticitet att jag när vi går ut ur biosalongen börjar fundera på – var det verkligen tecknat? Tecknade och verkliga karaktärer var allesammans så verkliga och därtill så väl ihopsmälta med miljön att jag inte reflekterade över att det var tecknat någonstans. Det, är verkligen ett bra betyg.

0 replies on “Alice in Wonderland”

  1. Eva Swedenmark skriver:

    Jag känner som du – var det verkligen tecknat? Vilken magi att kunna smälta samman det hela så bra. Jag blev glad av Alicefilmen och förstår ingenting av de snåla recensionerna. Men vad spelar de för roll – filmen gjorde mig lycklig!

    • Eli skriver:

      Nej, precis, jag förstår inte heller recensionerna de fått. Man får väl ursäkta recensenterna med att de inte vet bättre, stackarna! Jag blev också lycklig av filmen, en sådan härlig känsla när man hade sett färdigt den!

Kommentera