Våld, blod, död och magi

Sanddyner, djinner, efriter, blänkande svärd och månljusa nätter. Askfödd (An Ember in the Ashes) av Sabaa Tahir tar mig tillbaka till när jag läste Tusen och en natt som tonåring. Men det är ingen vacker saga som spelas upp här. Imperiet har fängslat de fria folken och De Lärda lever i slaveri och terror. När Laias bror blir tillfångatagen svär hon på att rädda honom och söker upp motståndsrörelsen för att få hjälp. Samtidigt är Elias enda hopp att bli färdig soldat i Imperiets krigarskola så att han äntligen kan rymma. Bli fri.

askfödd

Det är lite Tusen och en natt möter Hungerspelen med en dos kärlek och det är stundtals väldigt bra. Det är också grymt, hårt och våldsamt och våldet eskalerar under berättelsens gång till en punkt när det nästan blir outhärdligt. Samtidigt gör Sabaa Tahir också något väldigt intressant när hon berättar samma historia utifrån två vinklar, två människor födda med helt olika förutsättningar men ändå fängslade i sina respektive roller och bojor och ändå med samma mål: att bli fria. Friheten målas dock upp i olika färger för dem båda; för Elias är det att få göra som han vill och leva för sig själv, för Laia är det frihet från förtryck av henne och hennes folk. Askfödd är en berättelse som hela tiden skiftar, är levande, ställer frågor.

Samtidigt som vissa saker verkar bergfasta. Ibland undrar jag, återigen, varför en fantasyförfattare som är så fantastiskt duktig på att måla upp en värld befolkad av allehanda varelser och inte tvingas av någon slags historisk korrekthet inte bara helt frankt skriver ut patriarkatet ur sin historia. Något jag ofta återkommer till är hur författare verkar ha intentioner att skriva ”starka” kvinnliga karaktärer (”starka kvinnor” är ett uttryck jag starkt ogillar och säkert kommer återkomma till) men ändå låter världen i övrigt vara patriarkal. Helen, som är Elias bästa vän vid Blackcliffs militärakademi, är den enda kvinnliga eleven och även om hon personligen är hur badass som helst blir hon fortfarande sexuellt trakasserad och förminskad av flera av de manliga eleverna. Hon är också en så typisk ”stark kvinna”, en kvinna som premieras för sin styrka men också pekas ut som annorlunda och särskild från de övriga – svaga – kvinnorna.

Och även om Laia verkar kunna klara sig själv hur fint som helst blir hon ändå våldtäktshotad i princip dagligen. Det finns såklart en poäng i att skildra ett patriarkalt samhälle liknande vårt fast i en fantasyvärld – kanske blir det lättare att se det absurda, hur fel det är? Ibland undrar jag om det är intentionen i Askfödd. Ibland undrar jag om det bara är en norm som är så förankrad i vårt eget samhälle att det är svårt att släppa den.

Att det här var det enda som gjorde att jag satte en fyra istället för en femma på Goodreads säger ganska mycket om hur bra Askfödd ändå är för vanligtvis hade det fått mig att sänka betyget ännu mer än så. Dystopiskt, fantastiskt, vackert, skrämmande – läs!

Sabaa Tahir släpper i höst uppföljaren som heter A Torch Against the Night.

Köp den här eller här.

Andra som läst och bloggat om boken: Boktokig, Prickiga Paula, Bibliotekskatten, Carolina läser, Flygarens bokblogg, Fantastiska berättelser, CRM Nilsson, BibbloAnna, Läsfåtöljen, Old Adults Read Young Adult.

8 replies on “Våld, blod, död och magi”

  1. Elvira skriver:

    Åå gillade den väldigt mycket <3 men det är sant som du säger – varför blir det alltid ett patriarkalt samhälle trots att författarna har alla möjligheter i världen? Och ja SUCK _starka_ kvinnor … vi kan väll alla vara starka? På olika sett – och varför skulle man vara tvungen att vara stark alltid? Är så himla trött på att svaghet alltid ses som något negativt :/

    • Eli skriver:

      Du har så rätt i det, både att vi alla kan vara starka och att det inte är negativt att vara svag.

  2. C.R.M. Nilsson skriver:

    Intressant. Jag tycks vara i minoritet som inte blev så begeistrad 🙂 Även om det ska bli spännande och läsa fortsättningen. Särskilt då att följa Helen, vars sits inte direkt är avundsvärd just nu.

  3. Anna skriver:

    Jag håller med, och känner att det enda som tyder på att det är ett medvetet drag är… Laias (tror jag) feministiska uppvaknande i slutet av boken. Jag väntade jättelänge på det och tänkte att det bara MÅSTE komma. Utan det hade jag sett hela boken som skit ärligt talat, för visst är det tröttsamt att allt måste handla om patriarkatet. För det skulle det ju ändå behöva förhålla sig till om författaren skulle försöka skriva en bok som inte har den typen av maktstruktur (till exempel Legend är ju mer åt det hållet).

  4. Bam skriver:

    Individer som vinner mot strukturer är på något sätt det som håller strukturerna uppe känns det som.

    ”Titta, hen gjorde en klassresa då kan ALLA” (som att det är målet), ”titta, en stark kvinna som inte är ett offer!” (bra sätt att undvika att behöva skapa lösningar, utan att skylla på kvinnorna istället.”

    Men böcker, filmer och samhället är ju till stor del fokuserat på individen, och att den ska klara sig bättre än andra. Så kanske inte så konstigt ändå. För jävla synd dock.

Kommentera