Att läsa eller inte läsa vissa ungdomsböcker

För ett tag sedan läste jag Suzanne Collins Hungerspelen. Den väckte en hel del funderingar som jag tänkt över tidigare och då framförallt i samband med Harry Potter- böckerna.

Kan man sätta vilka ungdomsböcker som helst i händerna på ungdomar?

Och är verkligen böcker ofarligare än filmer när det gäller intryck och påverkan?

Jag läste sjunde Harry Potter-boken när jag var tjugoett år och då hade jag följt böckerna i knappt tio år. Den är en av mina favoritböcker men det hindrar inte att jag tycker den är både komplicerad och bitvis väldigt hemsk. Jag skulle inte tipsa någon under femton att läsa de fyra sista HP-böckerna, det är alldeles för mycket död och för svåra frågor och jag vet att jag hade haft problem med det om jag var tio år yngre. Jag tycker det är perfekt att läsa första boken när man är lite yngre och att växa upp med dem som jag gjorde, men jag vet inte om de sista böckerna är jättebra för en alltför ung läsare.

Detsamma gäller för Hungerspelen. För mig kan en bok ha minst lika stor påverkan på en läsare som en film kan ha på en tittare och händelserna i Hungerspelen är både grymma och otäcka – både för de faktiska mord som begås på ungdomar av ungdomar och för att regimen hjärntvättar ungdomarna till den grad att visa av dem ser fram emot Hungerspelen, tränar inför dem i hela sitt liv och är stolta över att vinna och döda de andra.

Det är ungefär så otäckt det bara går och jag undrar om Hungerspelen egentligen borde bedömas som ungdomsböcker.

Vad tycker du?

14 reaktioner på ”Att läsa eller inte läsa vissa ungdomsböcker

  1. Det är en svår fråga. Ungdomar idag får ju så mycket influenser från film, tv-spel och Internet ändå. Och visst har det väl blivit våldsammare i alla medier även om de riktar sig till ungdomar?
    Från början skrevs ju böcker för barn och ungdomar i ett pedagogiskt och moraliserande syfte. Och visst är många ungdomsböcker fortfarande väldigt moraliserande (t.ex. Twilight och Harry Potter) även om det maskeras med omkringliggande action. Ofta är det ju kampen mellan gott och ont som står för moralen och att rättvisan ska segra. Och se exempelvis på årets Augustprisvinnare Pojkarna – moralen i den ligger väl i att vårt samhälle inte är jämställt.
    Sedan tillkommer ju våld som en slags specialeffekt, kanske för att locka till sig läsare? Och för att skrämma folk idag krävs det mer och mer våld.

    1. Ja, visst är det! Håller med om att det finns mycket influenser även från andra medier och egentligen tycker jag nog att det är för mycket våld rent generellt i medier idag. I Hungerspelen är det ju inte bara det fysiska våldet jag tycker är vidrigt utan främst det psykologiska och (som jag tror att jag skrev i min recension) vet jag inte riktigt om yngre ungdomar riktigt kan greppa vidden av de hemskheter som finns i böckerna – just att barnen tvingas mörda varandra.
      Det är en svår balansgång just med ungdomsböcker, som du säger också med det här med moral. Så länge man inte skrivs på näsan med det eller att det är unkna ideal tycker jag väl det är rätt okej.
      Att det krävs mer och mer våld är ju egentligen också ett bevis på att det finns för mycket våld idag. Det är en svår balansgång och jag tycker det är en intressant diskussion.

      1. Precis som du växte jag upp med Harry Potter-böckerna, har varit jämnårig med huvudkaraktärerna genom så gott som hela serien och har väl därför mognat i ungefär samma takt som karaktärerna, men min läslust för HP dog ungefär i och med att jag hade läst ut fjärde boken. Visst läste jag även de följande böckerna, men efter att Rowling etablerat att hon dödade karaktärer var det inte alls samma sak. (Visst att Cedric Diggory inte var en stor karaktär, men allt det där hemska och fruktansvärda som förut hållits utanför Hogwarts kom ju in i den skyddande världen och därmed släpptes allt kaos in.)
        Det är svårt att dra gränser, inte bara för ”ungdomsböcker” men kanske särskilt för dem. Eller, böcker för unga. Hjärntvätt, psykologiskt våld, fysiskt våld – de vore väl kanske en sak om läsarna av böckerna var i ungefär samma ålder som karaktärerna, men de allra flesta unga läsare läser helst böcker där huvudpersonerna är ett eller ett par år äldre än de själva. Mina brorsbarn, 8 och 11 år gamla, är enligt mig inte gamla nog att läsa, eller för den sakens skull se, Harry Potter. Men hur ska man kunna hindra dem?

        1. Jag tyckte visserligen om böckerna även efter fjärde boken, men jag håller med dig om att den är en stor brytningspunkt. Det är just upp till den jag tycker det är okej för yngre tonåringar att läsa böckerna men efter fjärde boken – nej.
          Ja, det är just gränserna som är så svåra! Att sätta stämpeln ”ungdomsbok” på en bok betyder ju inte bara att ungdomar lätt hittar till dem men också att vuxna kanske ofta inte bryr sig om att läsa dem.
          Du har rätt i att det inte alltid är så lätt att hindra dem. Kanske böcker oftare borde delas in i åldersgrupper och inte bara ”vuxenböcker” och ”ungdomsböcker”. Tycker det är rätt bra med begreppet Young adults, det indikerar ju på att det är ungdomsböcker men för äldre ungdomar. Har väl för mig att man säger Unga vuxna ibland också men det kanske borde användas för att dela in böcker in en viss grupp lite oftare.

  2. Jag tycker att Hungerspelen definitivt bör bedömas som YA-böcker. Visst är de politiska och våldsamma, men jag tycker att våldet är ganska nedtonat och att Collins faktiskt undviker många svåra moraliska aspekter som hon kunnat ta med i böckerna. Svårt att skriva vilka utan att tokspoila dock, men jag ska försöka skriva vad jag menar när jag skriver min recension sen.

    Fast å andra sidan så läste jag vuxenböcker av ganska våldsamt slag (som Alex Haleys slavskildring ”Rötter”) när jag var 10-11 år, så jag är väl ganska härdad antar jag.

    1. Ja jag tycker det är bättre att benämna dem som YA än som ungdomsböcker. Det jag egentligen protesterar mest mot är inte det fysiska våldet utan det psykiska, det att vissa av ungdomarna hjärntvättas till att se fram emot hungerspelen. Och bara det att barn hetsas till att döda varandra – jag vet inte om man förstår vidden av hur hemskt det är i yngre tonåren.

      I och för sig läste jag också ganska vuxna böcker när jag var yngre – så här i efterhand kan man ju undra om det var bra eller om man alltid förstod dem helt och hållet.

  3. Intressant ämne, du är duktig på sådant. Jag tycker dock att man inte ska censurera för ungdomarna. Nu har jag visserligen bara läst första hungerspelsboken men reagerade inte på att den skulle vara överdrivet läskig på det sättet. Ungdomar är ju vana från tv och framförallt verkligheten som ofta överträffar dikten i läskighet. När jag var ungefär 12 så började jag botanisera bland mina föräldrars böcker och läste Stephen Kings ”Mardrömmar”. Vet inte om det satt några djupare spår även om det är rätt läskiga noveller men jag älskade dem då hursomhelst.

    1. Åh, tack 🙂

      Det jag egentligen tyckte vad mest läskigt med Hungerspelen var psykologin, och att Collins så bra flätar in samhällskritiken. Vår TV-kultur och TV-tittande med tittarsiffrorjakt och dokusåpor, ställt mot ett framtidssamhälle som inte kändes så omöjligt egentligen. Det var det som gav mig kalla kårar! Och det jag egentligen undrar är om yngre ungdomar förstår vidden av det… Men ibland påverkar vissa böcker mig något otroligt, och det är ju individuellt från bok till bok och läsare till läsare 🙂

      Jag började också läsa skräck och vuxenböcker när jag var yngre, i efterhand har väl det kanske inte satt djupare spår hos mig heller (vad jag vet) men samtidigt har jag börjat fundera på hur väl jag förstod allting.

  4. Tycker att läsande är individuellt, men i fallet Hungerspelen så känns de verkligen som ungdomsböcker (beroende på huvudpersonens ålder, och lite skrivsättet) men de funkar ju bra för vuxna också.
    Att ungdomar kanske inte förstår allt tycker jag inte är något problem, det finns mycket att gilla och mycket att tänka kring i böckerna ändå. Desto äldre man blir desto mer kan man säkert tolka in, men det betyder ju inte att ungdomarna inte får ut något av läsningen. Om de blir tillräckligt förtjusta kanske de läser om när de blir äldre och får en ny upplevelse?
    Huruvida böcker är för svåra eller för hemska varierar ju annars väldigt mycket beroende på vem läsaren är…

    Själv har jag upptäckt att jag har rätt svårt för att se vissa barnfilmer nu som äldre (dock inte vuxen), eftersom jag läser in för mycket i dem och vet vad som skulle kunnat hända om åldersgränsen eller genren varit en annan. (Tänk marsvin som springer mitt i motorvägen eller papegojor som är i närheten av sågklingor…) Man tänker kanske lite väl mycket ibland som vuxen.

    1. Är inte YA ganska bra benämning på dem? Tycker i alla fall de är för äldre ungdomar. Sen verkar det vara himla individuellt vad man tycker om genreindelningen, har varit väldigt delade åsikter här 🙂 Beror ju som du säger mycket på läsaren också!

  5. Kanske man kan låta de unga prova, läsa själva och se ifall de tycker att det är okej? Jag läste väldigt gärna ganska hemska böcker, och så väldigt liten är man inte när man är femton. Min stora dystopiperiod hade jag när jag var 14-15, då läste jag En apelsin med urverk, 1984, Du sköna nya värld och så vidare. Harry Potter? Skulle ha slunkit ner, möjligtvis hade jag tyckt att det var lite barnsligt.

    Det är nog individuellt, det där. Man får anpassa rekommendationerna till vem det är man har att göra med, snarare än att gå efter ålder i år.

    1. Absolut är det individuellt och jag menade inte att dra alla över en kam! Sen tänkte jag kanske inte specifikt femton år heller utan tolv-tretton.

      De första böckerna av Harry Potter är helt okej, jag tänkte mer de fyra sista som handlar väldigt mycket om död och om självuppfyllande profetior.

      Men som du säger, klart att det är individuellt!

Kommentera