Bergtagen

Järvhöga läroverk är en gammal internatskola belägen i Jämtlands skogar. Någon gång på sextiotalet lades den ned för att nu öppnas upp igen, trots de märkliga rykten om pojkar som försvinner vilka omgett skolan sedan den byggdes. När en elev igen är spårlöst borta, mitt i smällkalla vintern, sätts både polisutredningar och ryktesspridning igång. Det finns en tjusning med Bergtagen, och det ska jag återkomma till, men det finns också mycket som jag inte tycker om.

Att säga att något är beläget i ”Jämtlands skogar” gör mig på en gång ganska reserverad. Det låter som en exotisk kuliss, mest. Att där sedan också bygga en ”anrik internatskola” gör mig ännu mer tveksam. Ett visst mått av konstnärlig frihet när det gäller orter och ställen är förstås nödvändig för det litterära skapandet, men jag finner hela grundprincipen väldigt svår att tro på. Att en av Sveriges mest ansedda internatskolor, dit rika Stockholmsföräldrar skickar sina ungdomar, skulle ligga i en liten by i Jämtland? Byggd på första halvan av 1900- talet? Jämte en lokal gymnasieskola? Visst finns det några gymnasium i Jämtland utanför Östersund, men inte många allmänna, och inte i små byar.

Det är helt enkelt väldigt svårt att få grepp om varför Camilla Sten låter Bergtagen utspela sig i Jämtland, när Jämtland inte verkar vara särskilt närvarande i berättelsen. Jag retar mig inte bara på bokens grundvalar utan också på ganska osannolika detaljer, som att det skulle gå en motorväg förbi en liten ort i Jämtland, som att Sten i en mening hittar på avdelningen ”Missing People Östra Jämtland” och i en annan låter Järvhöga ligga längs tågrälsen på väg norrut från Östersund – inte bara är det geografiskt förvirrande, det går heller inga persontåg norrut från Östersund. De går österut, till Sundsvall, eller västerut, till Åre. Det här är detaljer som lätt hade kunnat åtgärdas av korrläsare med lokalkännedom, men det är heller inte bara detaljerna. Det finns, för mig, ingen känsla i Bergtagen för de jämtländska skogar där boken sägs utspela sig. Det här är förstås inte enbart Camilla Stens fel. Det är inte första gången som Jämtland, eller för den delen Norrland, enbart används som en slags exotisk kuliss utan att det verkar finnas så mycket research bakom. Varje gång gör det mig lite mer vrång.

Samtidigt är historien, och boken, vansinnigt spännande. Den är svår att lägga ifrån sig och jag vänder sidor hektiskt för att få reda på vad som kommer hända. Jag tycker om Julia, som finner sig indragen i mysteriet när Markus försvinner och hans rumskamrat Emil gör allt för att hitta honom. Jag tycker om Julias bästa vän Astrid, Julias försiktighet, hennes mammas ångest, den osvikliga vänskap som finns mellan Julia och Astrid.

Jag har sett Bergtagen jämföras med Cirkeln. Och för all del, upplägget liknar varandra – att placera något mystiskt i en liten bruksort i Sverige. Skillnaden är att Cirkeln skildrade bruksortens brokiga småstadscharm jämte dess krassa nedgångenhet med sådan finess att det kändes helt äkta. Järvhöga, vid sidan av det, är för mig ganska livlöst och till största delen uteblir känslan av småstadscharmen, av Jämtland. Jag hade önskat mer research i hur småstäder och byar i de jämtländska skogarna känns. Bergtagen är spännande och välskriven men, för mig som snart vågar kalla mig jämtlänning efter tolv år, saknar den känslan.

Rabén och Sjögren, 2020.

Boken finns bland annat på SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Prickiga Paula, Bims blogg, Bokkoll.

Kommentera