Blodläge – Johan Theorin

Blodläge är den tredje delen i Johan Theorins Ölandsserie och en fristående fortsättning på Skumtimmen och Nattfåk som jag skrivit om här och här. Man kan väl säga att serien har svajat nästan lika mycket som årstiderna i serien, i den första och andra fick vi möta hösten och vintern och här är det något av vårens mystik som tränger in i vad som annars hade varit en blandning mellan deckare och thriller – visserligen inte den vanliga typiska svenska deckaren och skönt befriad från alkoholiserade kommisarier med äktenskapsproblem, dålig kvinnosyn och allt i den vägen.

Ändå tycker jag att något saknas. Jag tyckte om Skumtimmens blandning av deckare och mystik och att man inte riktigt visste vad som var verklighet och spökerier, och ännu mer gillade jag skräckinslagen i Nattfåk (men tyckte att polisen och hennes privatliv kunde hållits utanför). I Blodläge återvänder Theorin till Alvaret och skildrar en grupp människor, grannar, som mer eller mindre är naggade i det själsliga livets kant. Per är skild och hans dotter ligger på sjukhus, själv är han märkt av sin uppväxt och sin pappa som var porrfilmsregissör. Vendela är gift med Max och har en orolig uppväxt bakom sig, hon sätter sin tro till pillerburkar och till Alvarets älvor. Lagom till våren flyttar också Gerlof Davidsson, nu åttiofyra, ut till byn Stensvik.

Det jag saknar är just mystiken. Visst finns den där i form av de älvor som Vendela så blint tror på, men det ger mig snarare en aning om folktro än håller mig i ett isande grepp. Blodläge är mer uppdelad än de två tidigare böckerna och sättet mystiken och realismen flutit ihop tidigare i Theorins författarbana saknas här och det lämnar ett stort hål efter sig. Det är inte alls skrämmande, tyvärr, och jag gillar heller inte sättet han mot slutet knyter ihop trådarna på ett sätt som totalt förstör den lilla mystik som fanns. Det kanske var Theorins mening, men efter att ha läst Nattfåk blev jag ganska besviken. Det som ändå får mig att vända blad är att det faktiskt är spännande och att Theorin är en skicklig författare som låter språket vindla på i en väg som undviker de värsta fallgroparna och håller sig intressant hela vägen.

Fortfarande hade jag gärna sett Johan Theorin skriva en renodlad skräckroman och sluta trampa runt med ena foten i deckargeneren – nej, detta är återigen ingen svensk deckare enligt mallens alla föreskrifter och jag tycker den är helt okej – men jag längtar efter något mer och något bättre.

Köp boken på Adlibris eller Bokus.

Andra som har läst: Med näsan i en bok, Bokstävlarna, Boktokig.

2 reaktioner på ”Blodläge – Johan Theorin

  1. Jag är väl en av de få som inte har läst något av Theorin alls. Jag gillar nämligen inte det svenska deckarkonceptet så mycket, så det är nog därför. Är det bättre att satsa på ”Sankta Psyko” i så fall, tror du?

    1. Men det är just det som är bra med Theorin, han skriver deckare/thrillers utan att fastna i det svenska deckarträsket, det är inte alls en vanlig svensk deckare! Jag är inte heller så förtjust i den svenska deckarmallen, det är därför jag gillar Theorin 🙂 Ja Sankta Psyko funkar, men jag tycker nog du kan ge Skumtimmen en chans också för den är riktigt bra!

Kommentera