Böcker jag trodde jag skulle gilla men inte gillade

Veckans tematrio hos Lyran handlar om böcker man trodde man skulle gilla men som sedan inte fastnade. Jag brukar faktiskt inte bli besviken på böcker för oftast brukar jag känna av redan innan om jag kommer gilla en bok eller inte. Men jag har skakat fram tre böcker jag hade höga förväntningar på och som gjorde mig besviken.

Vampyrtokig som jag är trodde jag absolut att jag skulle gilla Sookie Stackhouse– serien av Charlaine Harris, speciellt eftersom halva bloggosfären verkar älska. Men det klickade verkligen inte mellan mig och Sookie, jag läste första boken och sedan gav jag upp. Halvtråkigt och oengagerande är mitt omdöme. Framförallt beror det nog på att Bill är en så urtråkig vampyr med ett urtråkigt namn och på att Charlaine Harris på ett vis drar ut vampyrerna i dagsljuset – när de lever sida vid sida med människorna, var är då mystiken?

Jag brukar sky dussindeckare som – tja, en vampyr flyr solljuset skulle man kunna säga – men ge mig en originellt skriven deckare som inte följer mall 1A och jag är absolut beredd att ge den min tid. Jag har hört Arnaldur Indridason berömmas som en sådan deckarförfattare på flera håll och det var med spänning jag fick Glasbruket i min hand. Men den lämnade mig tämligen oberörd och jag tyckte inte den hade särskilt mycket innehåll.

Vägen till Jerusalem var också en bok som många hyllat och som jag rent teoretiskt borde gilla. Jag gillade filmen, för en sak, och för en annan är det en historisk roman och sådana brukar slinka ner. Men Vägen till Jerusalem var alldeles för torr och tråkig och hade alldeles för platta karaktärer för att vara intressant.

Vilka böcker har du blivit besviken på?

0 reaktioner på ”Böcker jag trodde jag skulle gilla men inte gillade

  1. Av de här böckerna kan jag bara kommentera ”Vägen till Jerusalem”. Jag tror att problemet kan vara är att du lyssnade på den som ljudbok, fast det nog är en sådan bok, som man borde läsa i stället. Men visst är det så att den kan upplevas som för tung. Du skulle nog ha gillat den bättre om den hade varit skriven med ett lättare språk. Men nu lade Jan Guillou verkligen ner möda på att få språket att verka gammeldags, och jag beundrar verkligen honom för hur väl det lyckades. Dessutom har du också rätt i att han drar fram en massa saker, som kanske hade passat bättre i en faktabok än i en roman. Filmerna/TV-serien tonade ner båda dessa aspekter, och därför är de nog också lättare att ta till sig för många än vad böckerna är.

    1. Du har absolut rätt i att ljudboken delvis var orsaken till att jag inte gillade den, för det var en otroligt tråkig uppläsning. Men textmässigt var det inte tyngden som var problemet, jag har slukat mycket tyngre (både i sidantal och metaforiskt tunga) historiska romaner än så här. Gammaldags språk har jag heller ingenting emot, jag läste nyligen en bok av Viktor Rydberg med mycket gammaldags språk och det är inga problem. Jag tycker om gammaldags språk!

      Problemet är Jan Guillou. Småsaker som jag har stört mig på även i hans andra böcker blommar ut för fullt i Vägen till Jerusalem, och det som jag tycker är allra tråkigast är karaktärsteckningen. De har väldigt platta egenskaper och jag har svårt att se dem som individer. Tunga böcker har jag absolut inget emot – snarare tvärtom – det är Guillous sätt att skriva jag tycker är tråkigt 🙂

  2. Aoch! Det gjorde ont i mitt Sookieälskande hjärta, hehe. Men sen har du rätt i att det är ingen mystik i att vampyrerna lever öppet bland människorna. Sookieserien är mer pang på och rakt på rödbetan och jag tror att det är nog det som jag gillar så med böckerna. Och vilken tur att vi gillar olika här i bokbloggsvärlden 🙂

    1. Ja, visst är det tur att det är så också ibland 🙂 Förväntade mig nästan att bli lite hängd när jag sågade Sookie Stackhouse, men det var visst inte så farligt 😉

  3. Vad gäller Sookie Stackhouse-böckerna så tycker jag att både Sookie och Bill är tråkiga och oengagerande karaktärer. Det är de andra karaktärerna som är roliga, spännande och intressanta! Inte ens när det framkommer att Bill är en liten dubbelagent och agerar på order – inte ens då blir han en mer intressant karaktär, man blir bara irriterad på honom. Tycker nog ändå att böckerna funkar som underhållning, för de finns en hel del fina karaktärer och det är minst sagt lättläst 🙂

    1. Ja, lättlästa är de! (Eller den, jag har ju bara läst en…) Och visst finns det underhållning, men inte tillräckligt för att jag ska läsa vidare 🙂

  4. Jag har bara läst Glasbruket av dina tre och jag har fortsatt att läsa Indriðason. Jag blir helt fångad av det gråa, mörka, dystra och så är han inte det som jag brukar kalla för ordbajsare. Böckerna är ganska tunna och det finns inga utfyllnader överhuvudtaget.

    1. Nä, ordbajsare är han verkligen inte 😉 Jag förstår absolut vad ni menar som gillar det karga språket, jag tror bara inte att jag är en läsare som gillar det 🙂

  5. Indridason gillar jag mycket, så synd att han inte är för dig för jag tycker han har ett ganska säreget sätt att berätta sina spänningsromaner. Miljöerna är så mycket Island och språket är knappt och kargt, men varför läsa författare man inte gillar när det finns så många på vänt!

    1. Ja, eller hur! Jag förstår verkligen vad Indridason-fans gillar men jag tror helt enkelt bara att det är min typ av språk. Å andra sidan har jag bara läst en bok, hans första, så jag kanske ger honom en chans till vad det lider 🙂

Kommentera

Böcker jag trodde jag skulle gilla men inte gillade

Veckans tematrio hos Lyran handlar om böcker man trodde man skulle gilla men som sedan inte fastnade. Jag brukar faktiskt inte bli besviken på böcker för oftast brukar jag känna av redan innan om jag kommer gilla en bok eller inte. Men jag har skakat fram tre böcker jag hade höga förväntningar på och som gjorde mig besviken.

Vampyrtokig som jag är trodde jag absolut att jag skulle gilla Sookie Stackhouse– serien av Charlaine Harris, speciellt eftersom halva bloggosfären verkar älska. Men det klickade verkligen inte mellan mig och Sookie, jag läste första boken och sedan gav jag upp. Halvtråkigt och oengagerande är mitt omdöme. Framförallt beror det nog på att Bill är en så urtråkig vampyr med ett urtråkigt namn och på att Charlaine Harris på ett vis drar ut vampyrerna i dagsljuset – när de lever sida vid sida med människorna, var är då mystiken?

Jag brukar sky dussindeckare som – tja, en vampyr flyr solljuset skulle man kunna säga – men ge mig en originellt skriven deckare som inte följer mall 1A och jag är absolut beredd att ge den min tid. Jag har hört Arnaldur Indridason berömmas som en sådan deckarförfattare på flera håll och det var med spänning jag fick Glasbruket i min hand. Men den lämnade mig tämligen oberörd och jag tyckte inte den hade särskilt mycket innehåll.

Vägen till Jerusalem var också en bok som många hyllat och som jag rent teoretiskt borde gilla. Jag gillade filmen, för en sak, och för en annan är det en historisk roman och sådana brukar slinka ner. Men Vägen till Jerusalem var alldeles för torr och tråkig och hade alldeles för platta karaktärer för att vara intressant.

Vilka böcker har du blivit besviken på?

16 reaktioner på ”Böcker jag trodde jag skulle gilla men inte gillade

  1. Av de här böckerna kan jag bara kommentera ”Vägen till Jerusalem”. Jag tror att problemet kan vara är att du lyssnade på den som ljudbok, fast det nog är en sådan bok, som man borde läsa i stället. Men visst är det så att den kan upplevas som för tung. Du skulle nog ha gillat den bättre om den hade varit skriven med ett lättare språk. Men nu lade Jan Guillou verkligen ner möda på att få språket att verka gammeldags, och jag beundrar verkligen honom för hur väl det lyckades. Dessutom har du också rätt i att han drar fram en massa saker, som kanske hade passat bättre i en faktabok än i en roman. Filmerna/TV-serien tonade ner båda dessa aspekter, och därför är de nog också lättare att ta till sig för många än vad böckerna är.

    1. Du har absolut rätt i att ljudboken delvis var orsaken till att jag inte gillade den, för det var en otroligt tråkig uppläsning. Men textmässigt var det inte tyngden som var problemet, jag har slukat mycket tyngre (både i sidantal och metaforiskt tunga) historiska romaner än så här. Gammaldags språk har jag heller ingenting emot, jag läste nyligen en bok av Viktor Rydberg med mycket gammaldags språk och det är inga problem. Jag tycker om gammaldags språk!

      Problemet är Jan Guillou. Småsaker som jag har stört mig på även i hans andra böcker blommar ut för fullt i Vägen till Jerusalem, och det som jag tycker är allra tråkigast är karaktärsteckningen. De har väldigt platta egenskaper och jag har svårt att se dem som individer. Tunga böcker har jag absolut inget emot – snarare tvärtom – det är Guillous sätt att skriva jag tycker är tråkigt 🙂

  2. Aoch! Det gjorde ont i mitt Sookieälskande hjärta, hehe. Men sen har du rätt i att det är ingen mystik i att vampyrerna lever öppet bland människorna. Sookieserien är mer pang på och rakt på rödbetan och jag tror att det är nog det som jag gillar så med böckerna. Och vilken tur att vi gillar olika här i bokbloggsvärlden 🙂

    1. Ja, visst är det tur att det är så också ibland 🙂 Förväntade mig nästan att bli lite hängd när jag sågade Sookie Stackhouse, men det var visst inte så farligt 😉

  3. Vad gäller Sookie Stackhouse-böckerna så tycker jag att både Sookie och Bill är tråkiga och oengagerande karaktärer. Det är de andra karaktärerna som är roliga, spännande och intressanta! Inte ens när det framkommer att Bill är en liten dubbelagent och agerar på order – inte ens då blir han en mer intressant karaktär, man blir bara irriterad på honom. Tycker nog ändå att böckerna funkar som underhållning, för de finns en hel del fina karaktärer och det är minst sagt lättläst 🙂

    1. Ja, lättlästa är de! (Eller den, jag har ju bara läst en…) Och visst finns det underhållning, men inte tillräckligt för att jag ska läsa vidare 🙂

  4. Jag har bara läst Glasbruket av dina tre och jag har fortsatt att läsa Indriðason. Jag blir helt fångad av det gråa, mörka, dystra och så är han inte det som jag brukar kalla för ordbajsare. Böckerna är ganska tunna och det finns inga utfyllnader överhuvudtaget.

    1. Nä, ordbajsare är han verkligen inte 😉 Jag förstår absolut vad ni menar som gillar det karga språket, jag tror bara inte att jag är en läsare som gillar det 🙂

  5. Indridason gillar jag mycket, så synd att han inte är för dig för jag tycker han har ett ganska säreget sätt att berätta sina spänningsromaner. Miljöerna är så mycket Island och språket är knappt och kargt, men varför läsa författare man inte gillar när det finns så många på vänt!

    1. Ja, eller hur! Jag förstår verkligen vad Indridason-fans gillar men jag tror helt enkelt bara att det är min typ av språk. Å andra sidan har jag bara läst en bok, hans första, så jag kanske ger honom en chans till vad det lider 🙂

Kommentera