Bonjour Tristesse – Francois Sagan

Bonjour tristesse är en sommarlovsberättelse från Rivieran om en sjuttonårig flicka som tillsammans med sin livsnjutande fader drömmer bort den ena solgassande dagen efter den andra. Men när den loja livsstilen hotas av faderns plötsliga förälskelse finns det ingenting som stoppar Céciles raffinerade grymhet.”

Som jag skrev i min förra bokrecension så har jag en gång läst Bonjour Tristesse – på franska. Och även om Francoise Sagans berättelse fascinerade mig långt mer i sitt originalspråk än i den svenska översättningen, är den ändå högst intressant och jag plöjde igenom den på några timmar. Hade jag inte jobbat hade jag läst den från pärm till pärm.

Även om språket inte är särdeles avancerat på ytan, bär det stora spår av och bara då och då bär spår av elegans – i förbigående mycket mindre än i sitt original, kanske för att det franska språkets elegans i sig är svårt att översätta – speglar detta märkligt nog boken i sig och framförallt dess huvudkaraktär Cecile – hon är rätt enkel men bär något inom sig som kan ta sitt uttryck i elegans – men även i elakhet och förtal. Läsaren häpnas över hennes falskhet och ränksmidande trots hennes ringa sjutton år, men kanske framförallt över hur naturlig denna falskhet ter sig, och hur genomskinlig ångern i hennes handlingar är.

Rent psykologiskt är det också intressant hur Sagan framställer hur långt människan kan gå för att få det hon vill ha, om det så än är på en ren nyck.

Vad som ytterligare är fascinerande med boken är dess brinnande innerlighet och skarpa kontraster – och den är totalt omöjlig att släppa när man väl öppnat den.

Kommentera