Category Archives: Bokligt i allmänhet

En boksommar

Sommaren, åtminstone den jämtländska, har bestått ganska mycket av regn och kyla hittills. Jag ser det som att jag äntligen får en chans att verkligen hinna ikapp med min att-läsa-hög och det finns verkligen något outgrundligt trivsamt att sitta och läsa i soffhörnet när regnet faller och blåsten tjuter. Idag far jag på semester och ska väl på något sätt trotsa vädret ändå med roadtrip och tältvecka längs Norrlandskusten eller inlandet, vilket är inte bestämt ännu.

Det enda som hittills är bestämt är vilka böcker jag har med mig. Andra delen av Game of Thrones och Dykungens dotter från min sommarläsningshög och i lurarna, Pölsan av Torgny Lindgren i min Torgny Lindgren- läsutmaning i sommar. Vill du vara med, kika in här.

Midsommaren och sträckläsningen

Att förra årets midsommarhelg med strålande sol och 25 graders värme skulle slå bakut i ett riktigt novemberväder i år var kanske egentligen att vänta. Men att det skulle regna i ett sträck från midsommarafton till söndag var kanske att ta i, kan jag tycka. Fast å andra sidan fick jag sitta inne vid elden och läsa i tre dagar och tre nätter (i den ljusa jämtländska sommarnatten sover jag väldigt lite) så egentligen gjorde det inte så mycket, det där med regnet.

Jag läste den rent förskräckliga – på ett bra sätt – Den förskräckliga historien om lilla Hon av Lena Ollmark och Per Gustafsson, den verkligt bladvändiga Jorden vaknar av Madeleine Bäck och den hjärtskärande Sista rompan av Kerstin Ekman. Annars lyssnade jag mest på regnet, badade i en iskall fjällbäck och tog en tur in i Norge och tittade på berg.

Vad läste ni?

 

Läser just nu

Nog för att jag älskar spökhistorier, men då den övervägande delen spänningsromaner som ges ut för unga är just skräck eller spökhistorier så tycker jag ändå det är fantastiskt att Katarina Wennstam – kanske Sveriges bästa deckarförfattare – livar upp deckarhyllan för unga med första boken om Alex Skarp. Mina förväntningar är skyhöga.

Den är här nu, sommarläsningen. Bilden från min instagram, @eliandbooks.

Har du läst Flickan på hotellet?

Sommarläsningen

Jag smygstartade med sommarläsningsplanerna för några dagar sedan men har först nu plockat ihop min sommarläsningshög. I år är den blygsammare än förr om åren men jag kommer ändå förmodligen inte läsa allt.

Och varje dag blir vägen hem längre och längre – Fredrik Backman
A clash of kings – George R R Martin (jag läser en del varje sommar)
Alberte– trilogin som jag hittade på senaste bokbytet på biblioteket
Dykungens dotter – Birgitta Trotzig som är en bokcirkelbok
Lägret av Lena Ollmark som är sommarens ungdomsskräckis
Våran hud vårat blod vårat ben – förmodligen kommer jag läsa den här frampå höstkanten istället…
Elfenbensriket – även här läser jag en del varje sommar.
Skymningsflickan – Katarina Wennstam för att jag vill läsa en deckare i sommar i alla fall och Katarina Wennstam är mästaren.

Vad läser du i sommar?

Delade läsupplevelser – att läsa och att lyssna

Det fina med en bokcirkel är inte bara att få dela en läsupplevelse med andra, utan också upptäckten av de många sätt en kan läsa en bok på.

I min feministiska bokcirkel läste vi den här gången Det finns annan frukt än apelsiner av Jeanette Winterson. Som av en märklig slump kom den precis samtidigt ut som radioföljetong på Sveriges radio och flera av oss lyssnade istället för att läsa. Det skulle visa sig ge upphov till en av de mest intressanta bokcirkelträffar jag varit på.

Ulla Skoog läser den på många sätt fruktansvärda skildringen av Jeanettes uppväxt i en strängt religiös och frikyrklig familj i England på ett, ibland nästan för, inlevelsefullt sätt. Det är inte svårt att leva sig in i berättelsen men det gjorde också att vi som i bokcirkeln hade lyssnat på boken hade en helt annan uppfattning om den än den som hade läst papperstexten. Kanske var det Ulla Skoogs många komiska roller som spökade men hennes tolkning av den fiktiva Jeanettes fasansfulla adoptivmamma var som en karikatyr, nästan överdriven och då och då på gränsen till komisk. Hennes repliker, dramatiserade, blev så överdrivna att de ibland var svåra att ta på allvar. Men allvarlig, ohygglig och tung är berättelsen om hur Jeanette går från att vara ett lysande predikoämne till att bli förskjuten av sin mamma när hon upptäcker att Jeanette är intresserad av tjejer.

Även om Ulla Skoogs inläsning på ett sätt var fantastisk så gick vi som hade lyssnat på boken också miste om en del, så här i efterhand, uppenbara symboler i texten och den stora betydelsen av de i berättelsen då och då insprängda sagorna. Vår enda pappersboksläsare  levererade tolkning efter tolkning som kändes både betydelsebärande och självklar.

Att lyssna på en bok har jag alltid sett som inte bara ett avkopplande sätt att ta till sig litteratur utan också som en extra dimension till berättelsen. Stephen Frys inläsning av Harry Potter– böckerna, till exempel, ger mig idag nästan mer än att läsa pappersboken. Men förutom att lyssna på böcker jag redan läst brukar jag främst lyssna på deckare och historiska romaner, bra böcker men också böcker där det kanske inte finns flera lager att skala av efterhand eller symboliska betydelser att hålla koll på. Det är alldeles för lätt att tappa koncentrationen när en lyssnar, fara iväg med blicken, fundera på något annat.

Jag ångrar inte att jag lyssnade på Det finns annan frukt än apelsiner. Men jag tror att jag också måste läsa pappersboken för att fullt ut kunna förstå den. Nu vill jag också läsa Varför vara lycklig när du kan vara normal? – Jeanette Wintersons självbiografi.

Andra som skrivit om boken: Boklysten, CRM Nilsson

Radioföljetongen finns tillgänglig fram till 24 juni!

En bokmals små äventyr i Paris

Resan till Paris kunde ha börjat bättre. Inställt plan och en dag som gick förlorad men istället ganska många lästimmar. Jag bestämde mig för att resa i förväg till Paris och öppnade Tatiana de Rosnays Huset du älskade, mitt första möte med författaren och ett möte med det historiska Paris som jag länge kommer minnas. Här bor Rose under Napoleon IIIs tid, en tid av förändring då Paris ritas om och små gränder får ge plats för stora boulevarder. Roses hus, det som hon älskar, är en av de som måste ge vika för framtiden.

På en liten restaurang vid Seine.

I början kändes hela berättelsen, för att vara krass, en smula smörig och mer än lovligt sentimental. Men allteftersom  flygplanet, som vi nu äntligen fått gå på, närmade sig Paris började jag också fatta tycke för karaktärerna som långsamt utmejslades ur husets väggar. De som bott där, de som var utanför. Beskrivningen av ett hus, ett hem och kanske framförallt av att inte ha ett – och skräcken i när någon inkränktar på det. Kärlekshistorien når mig aldrig men det var fint att gå på gatorna i Paris och fundera på hur det såg ut innan – enligt Rose, den vidrige – baron Haussman förändrade det så.

Sekelskiftets Paris följde med mig in i fjärde Victor Legris- mysteriet, en deckare av Claude Izner med namn efter en av de mysigaste stadsdelar jag sett – Mördaren i Marais. Jag tyckte verkligen om blandningen av tidsepoker i Marais, spåren efter en äldre tid med de nya hippa restaurangerna som liksom klämde sig in i tillvaron. Läsningen gav mig några spännande timmar, men kanske inte särskilt mycket mer. Claude Izner skriver inga dåliga deckare men heller inget som lämnar stora spår efter sig.

I Marais promenerade jag på Paris äldsta torg, såg det hus där Victor Hugo skrev Les Miserables och fick också den godaste falafel jag någonsin ätit på L’as du falafel. Gammalt och nytt. Fint, på något sätt.

Jag fick under den här resan också drömma mig tillbaka till när jag började älska Disney för Disneyland var en stor del av vår Parisresa. Jag och min pojkvän delar kärleken till Disney, tivolin och bergochdalbanor och fick våra livsandar omruskade under både Indiana Jones – Tempel of Peril, Big Thunder Mountain och – det bästa – Hyperspace Mountain, där vi fick sitta längst fram i tåget och åka rymdskepp nästan på riktigt. För en Star Wars- nörd var det ovan himmelriket – det var rymden.

Jo, vi var på Shakespeare & Company också förstås, den underbara bokhandeln vid Seines strand som dignar av böcker och är mer ett paradis än en affär, men de har fotoförbud och förresten behöver en nästan se det med egna ögon.

Vi cyklade, åt på brasserie, gick på fotboll, promenerade i Montmartre, blev allmänt kära i både Paris, värmen och vårt hotellrum med balkong i södra Pigalle, detta område som en gång verkar ha varit ganska sjaskigt men där nu trendiga hipsterbarer dyker upp lite överallt som mopsiga små maskrosor i den dammiga asfalten. En stad i förändring, ändå verkar den ibland aldrig ha förändrats.

På vägen hem började jag läsa Delphine deVigans Underjordiska timmar och jag tror det är boken från den här resan som kommer stanna med mig längst.

Bilderna från min instagram, @eliandbooks.

Bilderboksrevolt på biblioteken

Är bilderboken kidnappad? Ett av de seminarier jag såg mest fram emot på Litteralund – och den i särklass mest drastiska rubriken – var Hjälp! Bilderboken är kidnappad! Bilderboken möter jag varje dag i mitt jobb och jag älskar de olika vägar den tar, något jag skrev om redan innan seminariet.

Seminariet bestod av ett samtal med två bilderboksskapare, från Wanås konst och Mirando förlag – förlag som ger ut konstnärliga, annorlunda bilderböcker vilka kanske inte helt självklart endast passar på barnavdelningen på biblioteket (Mina favoriter från Mirando är Simbassängen, En flod, Färgernas ljud och Sabelles röda klänning). Att drista mig till att säga att de inte passar där alls kommer jag inte att göra, men jag önskar att bilderbokens nya vägar ska leda till många fler vuxnas läsögon lika väl som till barns.

 

Med tanke på seminariets utgångspunkt, hur vi bibliotekarier ska ställa oss till bilderboken, var det synd att det inte fanns en bibliotekarie med i panelen (samtalsledaren var bibliotekarie men tycker inte riktigt det är samma sak då hon ledde utfrågningen). Det hade kunnat bli ett intressant samtal om bilderboken och biblioteken men handlade till slut mest om bilderboken som sådan och om de konstnärliga ambitioner – och friheter – författarna/förlagen hade. Nog så intressant, men med en bibliotekarie i panelen hade det kunnat bli ännu bättre. Kanske hade det då också blivit lite mer diskussion kring var en faktiskt kan placera bilderböckerna i biblioteket, för att ha ett ”odefinierat rum” som föreslogs i panelen tror jag inte sågs med blida ögon på av många bibliotekarier i rummet – jag och min kollega utbytte en blick av djup skepsis under detta förslag.

Men det jag ändå till slut tog med mig – förutom en önskan om att åka till Wanås – var att ha en liten låda på hjul med bilderböcker i att skuffa runt i biblioteket och ställa på lite olika platser – seriehyllan för unga, seriehyllan för vuxna, konstrummet, skönlitteraturen. Ordningen är bevarad men bilderboken revolterar i det fördolda. Allt i mig känns tillfredställt.

UPDATE 5/5 2017: Jag vill gärna också nämna begreppet ”allåldersbok” som en annan sak jag tog med mig från det här seminariet. Fint och tydligt begrepp att använda om sådana här böcker, både i samtal och på bibliotek.

Bibliotekshaul (Rosoff, Green, Shusterman)

På onsdag reser jag mot Litteralund och måste då givetvis ha något med mig att läsa. Jag kommer att få chansen att lyssna på både Meg Rosoff och Sally Green och det är med andra hög tid att stifta bekantskap med deras böcker. Tesla’s Attic lånade jag med mig för att bryta av dystopin och fantasyn med lite uppfinnaräventyr – och för att min kollega bibliotekariejournalisten hyllar den som nästa Harry Potter.

Den stora frågan just nu: vilken ska jag börja med?