Just nu i december

Fiktiviteter och Kulturkollo uppmanar till Just nu- enkät. Kanske är det något sådant som behövs i mitten av december, när solen känns så långt borta att till och med en vampyrälskande mörkervurmare börjar sucka av ljuslängtan.

Just nu läser jag: Drakar av Peter Bergting. Mysigt, fantasifullt och kravlöst, exakt vad en behöver veckorna innan vintersolståndet.

Just nu lyssnar jag på: Klubben av Matilda Gustavsson. Så rysligt bra, välskrivet och otäckt att det inte riktigt finns ord för det.

Just nu tittar jag på: Minecraft- videor på Youtube och streams på Twitch. Se ovan.

Just nu längtar jag efter: lite ledighet, lite paus från årsavslut och hektisk 2020- planering på jobbet. Långa lästimmar. En kopp kaffe i lugn och ro. Mer snö och kyla. En timme i en snödriva med en kaffetermos och solen som lyser ovanför. En skotertur på fjället. Snö så djup att du sjunker till midjan. Sovmorgnar. Kaffe och marmelad- mackor klockan 11 på förmiddagen en tisdag. Rymdopera- äventyr. Ensamtid med min dator och Life is Strange: Before the Storm. 1.15- uppdateringen av Minecraft. Ja, jag vill ha jullov.

 

Om de Augustprisade böckerna och om böcker som verkligen behövs

Jag blev lite tagen av att Vänta på vind fick Augustpriset, just den boken jag hoppades på. Fram tills nu har jag inte riktigt satt orden på pränt om varför det gjorde mig så glad.

Ett stort litterärt pris ger en bok uppmärksamhet, vilket ger läsare. Egentligen hoppades jag lika mycket på Jordgubbsbarnen som Vänta på vind, för att jag verkligen önskar de här böckerna så otroligt många läsare. Vänta på vind kan verka som en ganska blygsam bok, med en framsida många kanske inte tittar två gånger på och vars innehåll bärs fram mer av vad som händer mellan raderna, än själva storyn. Men det är en stor bok. Inte bara för sin underbara skildring av vänskapen mellan en morfar och ett barnbarn, eller för den envisa och introverta Vinga – utan också för att den är en av ytterst få böcker på hyllan för 9-12 år som skildrar en HBTQ-relation.

Egentligen är det otroligt märkligt. Det fullkomligt dignar av kärleksböcker på 9-12- hyllan, men aldrig får kärleken vara annat än heteronormativ – med några få undantag för vuxna, föräldrar och äldre bekanta. Det är märkligt, för bland ungdomsböckerna finns det så många fina kärleksskildringar som inte är hetero. Det är som att det finns en föreställning om att ingen vet om sin homo, bi- eller pansexualitet förrän en är nästan vuxen. Som om en tjej inte skulle kunna bli kär i en tjej förrän hon är minst 13 år.

Kärleksrelationen i Vänta på vind är inte så omskriven i recensioner, men jag vill så otroligt gärna skriva mycket om den just för att den behövs så mycket. Jag vill skriva spaltmeter om Vänta på vind, för det var längesedan jag älskade en bok så otroligt mycket.

Jag blev också glad över att Osebol vann skönlitteraturklassen för vuxna, en bok som mina kollegor lovordat i flera månader och som jag verkligen vill läsa. Också en viktig bok, en som skildrar glesbygden. Ålevangeliet kanske jag också kommer läsa, vad det lider. Men inte före jag läst Vänta på vind en gång till.

Nominerade till ALMA-priset 2020

Under hösten tillkännages de nominerade till ALMA- priset, som sedan delas ut under våren. Det brukar inte röna så stor uppmärksamhet, kanske för att nomineringslistan alltid innehåller över 200 kandidater, men jag tycker att det är spännande att läsa igenom den. ALMA- priset är det allra mest intressanta litteraturpriset i min mening, ett pris som ofta brukar träffa fruktansvärt rätt och belöna författare som kanske inte är så kända i hela världen men verkligen har potential och är värda att bli det. Ett av de bästa valen de gjort hittills är att belöna Jacqueline Woodson, som skrivit många böcker och däribland den fantastiska Brown Girl Dreaming, innan priset inte översatt till svenska.

Årets lista med nominerade innehåller flera intressanta namn, det här är de jag fastnat för och hoppas och tror har en chans att vinna.

Randa Abdel-Fattah
Skriver bra och viktiga ungdomsromaner, även om jag inte läst så många än.

Linda Bondestam
Linda Bondestam illustrerar bilderböcker på ett sätt som ofta accentuerar den nordiska naturen – och natur över huvud taget. Det är djupa, målande färger att förlora sig i.

Maria Turtschaninoff
Jag hade blivit så lycklig om Maria Turtschaninoff vann. Hennes fantasyböcker är inte bara fantastiska utan också otroligt nyskapande i genren.

Fatima Sharafeddine
Väldigt lite finns översatt till svenska, men flera av mina elever som läser på arabiska avgudar henne. ALMA-priset skulle bli en möjlighet för böckerna att översättas till fler språk!

Taghrid al-Najjar
Som Sharafedinne, inte så mycket finns översatt, men här är ALMA- priset en chans.

Aidan Chambers
Ett av de tyngsta namnen på listan, med en otroligt gedigen litteraturlista. Jag skulle bli förvånad om Aidan Chambers inte får priset, någon gång.

Patrick Ness
Jag har inte läst så mycket av Patrick Ness, men det jag har läst har jag älskat. Inte min största favorit till priset.

Pija Lindenbaum
Visst vore det fantastiskt om Pija Lindenbaum fick priset? Hennes böcker är helt magiska med den allra största styrkan i hur konsekvent hon skriver ur barnens perspektiv.

Frida Nilsson
Jag skulle älska om Frida Nilsson fick priset, hon skriver helt fantastiska böcker – särskilt Ishavspirater. Men kanske är hon lite i skuggan av tyngre kandidater.

Anna-Clara Tidholm
Anna-Clara Tidholm har en gedigen bilderboksproduktion bakom sig, med den fullständigt odödliga Knacka på! i spetsen. Absolut en möjlig kandidat.

Ilon Wikland
Även Ilon Wikland är en trolig pristagare, hon har illustrerat så många böcker på ett helt fantastiskt sätt.

Jimmy Liao
Kanske behöver Jimmy Liao ge ut några fler böcker innan han är en tänkbar vinnare, men han gör sannerligen underbara böcker.

Någon gång kommer jag vilja läsa igenom alla pristagare, kanske blir det en utmaning av det 2020 – om jag inte fortsätter på min fantastik- världsutmaning. Vem eller vilka som får 2020 års ALMA- pris får vi veta i april, här kan du läsa alla nominerade.

Augustgalan imorgon – vem vinner?

Imorgon delas Augustpriset ut. För en gång skull har jag hunnit läsa alla nominerade i barn- och ungdomsklassen, den jag tycker är den viktigaste och roligaste kategorin.

Här finns det så många fina böcker nominerade, samtidigt som det alltid finns något i den här klassen som skaver. Någon kategori petas alltid undan, någon tar alltid över. Ofta är det bilderböckerna – tre stycken är nominerade i år, men inte en enda ungdomsbok. Det är helt knasigt att klämma in alla barn- och ungdomsböcker i en kategori.

Ändå älskade jag bilderböckerna – en är en småbarnsbok, en för ungefär 1-3 år och en lite svårare. Jag älskade rytmen och vardagsskildringen i Tiger, Tiger, Tiger, jag kände samhörighet med den ängsliga haren i Sen kom vintern och jag fullkomligt älskade Dyksommar.

Tre kapitelböcker är nominerade. Jordgubbsbarnen är skriven för 6-9 år och är en av de viktigaste och finaste böcker jag läst på många år. De andra två är skrivna för 9-12 år, min hjärtekategori. Jenny Jägerfeld är en av mina favoritförfattare men jag tyckte faktiskt inte alls om Mitt storslagna liv. På sina ställen var det en fin vänskapsskildring, men mest var allting bara för mycket – alla överdrivna karaktärer stod i vägen för möjligheten att tycka om dem. Däremot älskade jag Vänta på vind, det är faktiskt den bok jag älskat allra mest av alla de nominerade böckerna.

Ni hör ju. Det här är svårt. Mina tre favoriter är Dyksommar, Jordgubbsbarnen och Vänta på vind – kanske att jag hoppas att Jordgubbsbarnen vinner, ändå. Det är något med Sara Olaussons sätt att bredvid det svåra ställa skildringen av mammans röst som chokladsås som är så gripande. Men jag vågar inte gissa, bara hoppas. De två böcker jag inte alls tycker håller måttet för en vinst är Sen kom vintern och Mitt storslagna liv, men jag tror jag blir glad för en vinst till vilken som helst av de andra.

Klicka på länkarna för att läsa mina recensioner av de nominerade böckerna. På Augustprisets hemsida kan du läsa alla motiveringar till nomineringarna.

Vad tror/hoppas du på?

Novemberorden

November är en ofta avskydd månad. Ibland är det inte så svårt att förstå, då när det är regnigt och lerigt och mörkt. Men som det är nu, där jag bor, är det underbart. Varje morgon är det tio minusgrader, isen blir tjockare och tjälen blir hårdare. När väl snön kommer på riktigt, och inte bara i småflingor, kommer den kanske ligga kvar. Äntligen. Varje morgon ligger dimman som ett lock över det mörka, frosten gör allt ljusare och så obeskrivligt vackert. November har sin tjusning i lugnet för mig, lugnet som är före affärernas och samhällets fruktansvärda julhets. Jag orkar inte med det.

Men i november är stillheten ordet. Kyla. Frost. Lugn. Mörker. Minusgrader. Tjäle. Is. Ide. Väntan. Filt. Läsning. Te. Ord jag tycker om. Just nu läser jag Augustnominerade Vänta på vind av Oskar Kroon, den är fantastisk. Vid sidan av Dyksommar är det min favorit av Augustnomineringarna.

Halloween och riktigt läskiga böcker

Lagom till Halloween brukar åsikterna om dess svenska vara eller icke vara gå diametralt isär. Jag kan tycka att det är en lite onödig sak att debattera och att var och en kan få göra precis som en vill med det. Jag har aldrig varit en traditionsvurmare och att olika kulturella högtider influerar varandra är en fin sak som gör att traditioner inte stagnerar och blir något som en hårdnackat måste försvara bara för att det alltid har varit så. Det hade faktiskt varit ganska tråkigt om mat och traditioner i Sverige inte hade utvecklats alls de senaste hundra åren.

Då tycker jag hellre till om den pryl- och konsumtionshets som följer i varje högtids spår. Lagom till Halloween, jul, nyår och påsk skriker affärerna ut sina plastiga prylar medan jorden bara mår sämre och sämre och det känns mycket värre än en högtids eller ett firandes hela vara eller icke vara. Såklart att det kan vara fint med prydnader, men vi lider av överkonsumtion och prydnader går att göra själv eller hitta på loppis.

Själv läser jag gärna lite extra läskiga böcker i oktober och november, inte bara för att det är Halloween utan för att hela höstens underbara stämning bjuder in till det. I oktober i år har jag hittills läst tre nyutgivna skräckböcker, väldigt olika och skrivna för helt olika målgrupper men alla spelandes på samma nerv – skräcken inför det okända och ovanliga. Den här veckan tänkte jag ge dem lite extra utrymme. Följ med!

Något om Augustnomineringarna 2019

Jag tycker ofta att Augustpriset är ganska intressant. Det är mer folkligt än Nobelpriset, ofta är någon nominering lätt att förutse men ännu oftare överraskar nomineringarna. Ibland på ett bra sätt, ibland på ett dåligt. Jag läser otroligt lite nyskriven svensk litteratur för vuxna som inte är skräck eller annan fantastik så jag ger mig inte in i de kategorierna. I barn- och ungdomsklassen däremot, där känner jag mig hemma.

Eller kanske vi skulle göra som Enligt O föreslår och i år bara kalla den barnboksklassen. Augustjuryn förbisåg ungdomslitteraturen helt och hållet – ingen bok för barn över 12 år är nominerad. Detta är förstås ett enormt och dåligt misstag men det visar också på hur otroligt fel det är att klumpa ihop all barn- och ungdomslitteratur till en kategori. Det går inte att jämföra en bilderbok med en ungdomsbok.

Att ge vuxenklassen två kategorier och barn- och ungdomsklassen en visar på vilken låg ställning barn- och ungdomslitteratur har. De stora tidningarna är inte bättre, som om de vore en skriver de alla om priskategorierna i samma ordning: skönlitteratur för vuxna, facklitteratur för vuxna, barn och ungdom. Det är tydligt vilken de bryr sig minst om. Det är också märkligt att samma tidningar nästa dag kan ge spaltutrymme åt beklagandet att barn och unga läser allt mindre – kanske borde de själva syna sin egen del i att ge barn- och ungdomslitteratur så låg status.

Tre bilderböcker nominerades, en kapitelbok för 6-9 år och två kapitelböcker för 9-12 år. Av de nominerade har jag läst Dyksommar, som jag älskade! Just nu läser jag Mitt storslagna liv av Jenny Jägerfeld, även de andra vill jag läsa förstås – särskilt Vänta på vind som en bibliotekariekollega tyckte mycket om. Bland de jag önskar skulle bli nominerade saknar jag allra mest Min syster är ett spöke av Lena Sjöberg. Det är en fantastisk diktsamling och hoppades verkligen den skulle uppmärksammas. Här är alla nominerade, motiveringarna hittar du på Augustpriset.se

Sen kom vintern, Per Gustavsson, Lilla Piratförlaget

Mitt storslagna liv, Jenny Jägerfeld, Rabén & Sjögren

Vänta på vind, Oskar Kroon, Brombergs

Tiger, Tiger, Tiger, Åsa Lind & Joanna Hellgren, Rabén & Sjögren

Jordgubbsbarnen, Sara Olausson, Rabén & Sjögren

Dyksommar, Sara Stridsberg & Sara Lundberg, Mirando Bok

Augustfunderingar

Ikväll kl. 18 tillkännages vilka som nomineras till Augustpriset 2019. I år har jag följt med i den svenska utgivningen mycket sämre än jag brukar och vågar därför inte riktigt spekulera på fullt allvar, men jag vill ändå lyfta några av de finaste läsupplevelserna jag haft hittills i år – i den viktigaste och bästa kategorin förstås, barn- och ungdomslitteratur.

Att barn- och ungdomslitteraturen borde delas upp i två kategorier har vi pratat om så länge nu att jag inte i år igen kommer ha en lång utläggning om det, mer än att konstatera att det är oerhört märkligt att alltifrån pekböcker, småbarnsböcker och bilderböcker ska samsas med facklitteratur, kapitelböcker för 6-12 år, ungdomsböcker och unga vuxna- böcker. Den som vill läsa mina skriverier om detta kan klicka sig till den här bloggposten (”Vilka böcker får vara med?”) och den här bloggposten (”Vilka nomineras till Augustpriset imorgon?”).

Två böcker som jag verkligen, verkligen hoppas kommer bli nominerade är bilderboken Dyksommar av Sara Stridsberg och Sara Lundberg samt Min syster är ett spöke och andra dikter av Lena Sjöberg. Det är så fantastiskt fina böcker att jag blir lite andlös bara jag tänker på dem. Jag hoppas också på Till Vial av Henrik Ståhl, för att den är så fantastiskt vacker och hemsk samtidigt. Jag skulle också älska en nominering av bilderböckerna Silkesapans skratt av Annika Sandelin och Linda Bondestam eller Tassemarker av Ebba Berg och Alexander Jansson, för att de porträtterar sorg och rädsla så otroligt fint samtidigt som de också är ett äventyr, och för att det är böcker där text och bild verkligen samspelar så att de känns som ett. En sista bok jag hoppas på är Historien om Bodri av Hédi Fred och Stina Wirsen. Att jag främst vill nominera bilderböcker och böcker för 9-12 år har mest att göra med att det är sådana jag mest har läst i år – men det beror också på, återigen, att den här kategorin är alldeles för bred.

Det finns också några böcker jag önskar att jag hade hunnit läst nu, av författare vars böcker jag alltid älskar och som jag kan tänka mig kan nomineras. Framförallt är det Mitt storslagna liv av Jenny Jägerfeld, Hästpojkarna av Johan Ehn samt Välj mig av Christina Lindström. Slutligen finns det flera titlar jag älskat men är osäker på om de skulle kvalat in för förra årets pris då de gavs ut i september-oktober 2018. Det är När kastanjer spricker av Camilla Lagerqvist, Mizeria av Melody Farshin, Vi skulle segla runt jorden av Anna Sundström Lindmark och Elisabeth Widmark, Revolution Poetry samt Kattvinden av Helena Öberg och Kristin Lidström.

Klicka på titlarna för att läsa vad jag skrivit om böckerna!

En sista fundering är att jag i år är väldigt nyfiken på priset. Flera annars självklara författare har inte gett ut något i år, eller kanske gett ut någon bok som ändå inte känns som Augustnominering. Det öppnar såklart upp för nya författare.

Vad hoppas du på?

Arktis, litteraturturism och läsning tillsammans

Den här veckan avslutades med en tvådagars arbetsträff med expertnätverket för HBTQ-frågor på bibliotek, något som alltid är intressant, roligt och fantastiskt givande. Ofta är det till och med lite omvälvande, med alla erfarenheter som delas.

Jag passade på att över helgen också besöka en av mina huvudstadsbaserade bibliotekarievänner. Vi pratade om böcker såklart, mest om Fangirl och Carry On som vi läst tillsammans. Om hur viktig Rainbow Rowells hyllning till fangirls är, hur mycket vi älskar Harry Potter i young adult-kostym med HBTQ- dekorationer. Som vanligt pratade vi också om vår kärlek till Mumintrollen och deras inställning till världen.

Vi ägnade oss även åt litterär turism på Södermalm, promenerade på kullersten bland 1700- talshusen och letade efter spåren av Barnängens klädesfabrik från Per Anders Fogelströms böcker om Vävarnas barn.

Men det kanske starkaste intrycket gav utställningen ”Arktis medan isen smälter” på Nordiska museet. Det är svårt att återge hur stark den var, men jag önskar så att många kommer se den. Särskilt de som tänker att vi utan problem kan fortsätta vår konsumtion av nya kläder och prylar, vårt köttätande och våra flygresor i den takt vi gör.

Stockholm och museer i all ära förstås, men det kanske mysigaste var att bara sitta och läsa tillsammans. Det är en alldeles för underskattad sak att göra tillsammans med någon en tycker om.

Vad skulle jag göra utan biblioteket?

Helgen är räddad! Två av höstens efterlängtade reservationer kom in till just mig på biblioteket igår: deckaren Rävlystnad av Solveig Vidarsdotter, som utspelar sig i Jämtland där jag bor, samt Mitt storslagna liv av den fantastiska Jenny Jägerfeld. Det är en högtidsstund varje gång hon ger ut en ny bok.

Om jag kommer hinna läsa dem i helgen? Tveksamt. Jag är ju mitt uppe i ett 500- sidigt sciencefiction- äventyr av Cixin Liu, bredvid läsningen av Fruktans dystopinoveller och en samling essäer kring Stonewall- upproret. I veckan släpptes dessutom tredje delen i en älskad datorspelsserie, We Were Here Together. Säkert kommer jag sitta nästan hela lördagen med den och slita mitt hår tillsammans med min ständige co-op- partner.

Det är tur att biblioteket finns. Jag kan låna så mycket böcker jag vill, även om jag inte hinner läsa dem. Nästa vecka lär det dimpa in ännu fler reservationer – jag väntar på Wayward Son av Rainbow Rowell, Flocken av Matilda Ruta, Strålkastare, tack! av Elin Ek och Silkesapans skratt av Annika Sandelin. När ska jag hinna läsa dem?