Sommarläsningshögen!

Nu är den komplett! Jag har raidat biblioteket på fantasyböcker, böcker i oavslutade serier och så några kursböcker till sommaren. Hela listan följer efter den obligatoriska bilden!

image

American gods – Neil Gaiman. Sommarens Stora Läsprojekt! Jag längtar!
A wizard of Earthsea
The Tombs of Atuan
The Farthest Shore
Tehanu
Tales from Earthsea

The Other Wind – Ursula K. LeGuin. Jag läste första boken i den här serien på svenska för längesedan och var inte så förtjust. Men jag har lovat att ge det en chans till och vad är mer perfekt än under min fantasysommar?
50 sätt att träffa den rätte – Lucy-Anne Holmes. Jag brukar sällan gilla chicklitt. Men jag ger det en chans till i sommarsolen.
Enhörningens tecken
Oberons hand
Roger Zelazny. Bok tre och fyra i Amber- serien, i enlighet med Slutföra- projektet och fantasysommaren.
Charlotte HasselFrida Skybäck
HatetMaria Sveland
Nordens herrarBernard Cornwell. Tredje boken i 800- talets England- serien. Också Slutföra- projektet.
Tusen år av fantasy. En av kursböckerna i sommar som jag är verkligt nyfiken på!

Det här borde väl räcka ett tag, eller?

Tredje och avslutande boken om Morwhayle – Dödens stad av Peter Bergting

9155259286Berättelsen om Morwhayle började med Häxmästaren, där Arteil inte bara får träffa sin sedan länge försvunna tvillingsyster Malda utan också blir dragen tvärs över havet med henne för att lösa en uppgift i Morwahyle. Malda, som i Demonprinsessan växer och blir en komplex karaktär full av bryderier, vill hämnas och återta sin rätta plats och i kampen måste de slåss mot magikern Scurvley Briskit, odöda och annat anhang.

I Dödens stad, som är sista boken i Morwhayle- trilogin, blir mörkret allt tätare och de magiska trådarna vävs allt finare in i berättelsen. Jag älskar karaktärerna som befolkar Morwhayle, jag älskar att de oftast är lite knäppa och märkliga men ändå verkar heltigenom äkta.

Dödens stad är ett under av detaljrikedom, åtföljt av fina teckningar och en oerhörd lätthet att se karaktärerna framför sig. Det enda som går något förlorat är hela bilden, ibland har jag svårt att överblicka den värld Morwhayle befinner sig i – men det kan också ha att göra med att jag i första boken blev lite väl tvärt inslängd i historien utan att få så mycket information på vägen. Kanske sitter det fortfarande i för ändå ger Dödens stad ett mycket bredare perspektiv än de tidigare två böckerna.

Och egentligen gör det inte så mycket, alls. Det är ändå fruktansvärt spännande att följa syskonens kamp och mer spännande blir det av att den är så tvetydig. Vad kämpar de mot? Vem är den egentliga skurken? Var finns ondskan? Jag älskar att berättelsen aldrig blir svart eller vit och jag älskar att karaktärerna liksom historien får rymma både ont och gott – oavsett vilka de är eller vad som händer. Dessutom får de ha humor mitt i allt det svåra och mörka, och det gillar jag. Jag gillar framförallt Maldas tvetydighet, att man aldrig vet riktigt vem hon är eller vad hon ska göra.

Jag gillar också att den här berättelsen har blivit mörkare och mörkare för varje bok, djupare och mer intrikat. Det är helt enkelt väldigt mycket jag älskar med de här böckerna, de fina bilderna inte minst. Men kanske framförallt älskar jag den värld som byggs upp och alla de mer eller mindre märkliga varelser som befolkar den. Jag älskar fantasin, helt enkelt.

Köp den här eller här.

Semic, 2013.

Fantasy när den är som allra bäst

Det började med att jag lyssnade på ett seminarium om fantasy i september. Det var bokmässa, det var glitter och gala, och halva bokbloggarmaffian var där. Seminariet var av det fantastiskt intressanta slaget, och bland många andra tankar som efteråt trängdes i huvudet gjorde sig en alldeles särskilt envis liten röst hörd. Den påstod att jag måste läsa Lene Kaaberbøls ungdomsbokserie Skämmerskans barn.

Det hela slutade en sen kväll i maj och jag hade precis sträckläst fjärde och sista boken i serien. Och hur bra jag än trodde de skulle vara, hur mycket jag än hade förväntat mig, så blev jag ändå överraskad. Det var med blandade känslor jag slog igen den sista sidan för Skämmerskans barn är precis sådana böcker som man omöjligt kan lägga ifrån sig. Och ändå sörjer över när de är slut.

Skämmerskan kan genom en blick veta om någon ljuger eller talar sanning, och se djupt in i det de skäms allra mest över. Dinah är skämmerskans dotter och i första boken – med just namnet Skämmerskans dotter – brottas hon med insikten att även hon har skämmargåvan. Grannarna vågar inte se henne i ögonen, vännerna skyr henne som pesten. Samtidigt kallas hennes mamma till staden Dunark för att avgöra om den fängslade borgfurstesonen är skyldig till de gruvliga mord han anklagas för.

Jag älskade Skämmerskans dotter, och jag kunde lika lite lägga den ifrån mig som jag kunde de tre följande böckerna: Skämmartecknet, Ormens gåva och slutligen Skämmarkriget

skämmerskans dotterskämmar tecknetormens gåva9789129661750_200_skammarkriget_kartonnage

Jag älskar de här böckerna för att de är så totalt uppslukande – de är inte bara spännande, de tar mig också med in i en annan värld och presenterar karaktärer jag har lätt för att föreställa mig, lätt för att känna sympati för och lätt för att hata.

En annan sak jag verkligen älskar är att Lene Kaaberbøl till hälften vänder upp och ner på stereotypa kvinno- och mansroller och till hälften använder dem på ett sätt som får läsaren att inse precis hur knasiga de är. Som den övermodige lillebrodern som ger sig ut för att ”hämnas” oförrätter på sin mor och syster men som istället får rensa hönshus för att tjäna sitt uppehälle på vägen och som sist och slutligen själv blir räddad – av sin syster. Jag älskar det. Och jag älskar att en kvinna kan bli borgfurste likväl som en man – utan att det behöver vara något problem som ska tas itu med. Utan att det ens rycks på axlarna över att det är en kvinna.

I en fantasyvärld kan en författare nämligen skriva sina egna regler, så länge romanbygget i sin slutform är trovärdigt och fängslande – det är det som är det himla fina med fantasy. Och varför då envisas med att upprätthålla könsroller så som de var i vår medeltida värld, bara för att världen i övrigt ofta har många medeltida drag?

Just trovärdighet talades det en hel del om på det där seminariet i september – och just det är vad Lene Kaaberbøl gör på ett så fantastiskt sätt. Hon skriver sina egna regler i sin egen värld, får läsaren att tro totalt på dem och har mot slutet skapat en liten tagg av saknad i hjärtat – både till karaktärerna och böckerna. Det här är böcker jag önskar att jag kunde läsa för första gången, igen och igen.

Sommarläsning i fantastikens tecken

Sommaren har kommit med stormsteg även till Norrland och det är ju inte utan att man går och börjar fundera lite på sommarläsningen (okej, jag har slipat på en imaginär hög i flera veckor men det hör inte till saken). Till saken hör däremot att jag förmodligen kommer läsa kursen Fantasylitteratur i sommar – om jag inte backar ur i sista minuten, det har hänt innan även om jag inte är helt förtjust i mig själv i de stunderna.

Alltså blir det väl en alldeles ypperlig kombination att köra fantasytema här på bloggen också? Det finns vissa fantasyverk jag har gått och varit lässugen på länge och nu ska det förhoppningsvis bli av!

Egentligen har jag redan tjuvstartat fantasysommaren – jag har de senaste veckorna läst Berättelser från Engelsfors, avslutande Morwhayle- boken och de fantastiska böckerna om Skämmerskans barn. Imorgon blir det en recension av de senare, i veckan kommer det förhoppningsvis upp en bild på min sommarläsningshög (det beror lite på posten och min ork att ta mig till biblioteket). På torsdag kommer jag berätta mer om Morwhayle-boken och därmed anser jag fantasysommaren inledd!

(Och avslutningsvis. För er som inte alls gillar fantasy – det kommer bli en hel del ordat om andra böcker här på bloggen också).

OLYMPUS DIGITAL CAMERAHej sommaren!