The Ark – Arkeology

The Ark började spela i Växjö på 1990-talet, frontfigur var prästsonen Ola Svensson från Rottne. 2000 blev de kända även utanför den lilla metropolen i Småland och hela Sverige fick upp ögonen för The Ark. Nu, tio år senare, är det slut och Arkeology är skivan som sammanfattar hela resan.

Bland det mest fantastiska med The Arks musik är styrkan. Varenda låt på Arkeology är ett budskap och en kraftmätning mot fördomar och elakheter, vare sig det handlar om att se ut precis hur man vill, strunta i vad folk tycker, gå sin egen väg, älska utan förbehåll eller behandla alla lika, och allting är förpackat i treminuters poplåtar som är helt oemotståndliga i sin kaxighet och aura av glamrock och glitter.

I The Arks korta men intensiva musikaliska historia finns så många guldkorn. Både de som lyckades klämma sig in på Arkeology och de som aldrig kommer bli singlar utan fortsätta få leva sitt eget lilla liv som halvt bortglömda eller för evigt ihågkomna spår på någon av de fem fullängdsalbum The Ark släppt. Mest ledsen är jag över att mina älsklingar Angelheads, Death to the Martyrs och Racing with the Rabbits inte fick stoltsera på samlingsskivan – den sistnämnda som en av de bästa låtar The Ark någonsin gjort. Nåväl. Låt oss inte gråta över de låtar som av någon anledning inte fick bli singlar och komma med på samlingsalbumet utan istället rada upp de många bra som gjorde det.

Let your body decide. It takes a fool to remain sane. Echo Chamber. Father of a son. Calleth you, cometh I. Disease. Absolutely no decorum. The Worrying Kind. Prayer for the Weekend. Och sist och slutligen den underbara, mörka Little Dysfunk you, som är en perfekt och lustig nog väldigt harmonisk blandning mellan en dyster synth och en catchig och hoppfull refräng. Det är mina favoriter, och vilka favoriter. Det slår mig hur – för att ändå hålla sig inom ungefär en och samma genre – breda The Ark lyckats vara på bara fem skivor. Alltifrån dysterheten i Little Dysfunk you till schlager i The Worrying kind, djup sorgsenhet och en skörhet som gör ont i hjärtat i Disease och tyngden i balladen Stay with me. Varje skiva The Ark har släppt har haft sin egen ton och gått sin egen väg, utan att förlora kärnan – budskapet.

Just budskapet finns kvar också i skivans två nya låtar, Breaking up with God som inleder och The apocalypse is over som avslutar. De är Ola Salo- typiskt storslagna och passar väl in i samlingen. I Breaking up with God får tron komma upp till granskning och The apocalypse is over kan jag redan nu höra som avslutningslåt i vårens turne. Arkeology är en skiva sprängfylld med kaxighet, kärlek, trohet och en konfrontation med gamla och unka fördomar, en värdig samling och ett fantastisk avslut på en förhållandevis kort men intensiv karriär.

Läs andra recensioner: Björn Lövenlind på UNT tycker att det är så här en karriär ska sammanfattas, Karin Bengtsson-Grönroos på Borås Tidning menar att det är en värdig hitkavalkad, Per Magnusson på Aftonbladet kallar det en passionerad hitkavalkad och Helena Söderlundh på Smålandsposten är den jag håller allra mest med i sin mycket bra recension.

Efter tio underbara år – ett av mina favoritband slutar spela tillsammans

För nästan exakt tio år sedan släppte The Ark It takes a fool to remain sane som också var den första låten jag hörde med dem och som jag älskade från första stund med hela det galna vanvett mitt fjortonåriga hjärta var kapabelt till. Men The Ark var inte bara en tonårsflört för mig, de har genom åren bara växt och min beundran med dem och framförallt har Ola Salo inte bara blivit en musikidol utan en sådan typ av känd person man verkligen kan se upp till, beundra och lyssna på.

Nästa år släpper de en samlingsskiva och ger sig ut på turné och efter det kommer de sluta spela tillsammans. Det är med verklig sorg jag läser det, för The Ark är ett av mina favoritband och det är tråkigt att de splittras. Jag tror inte det är slutet för personerna i bandet som musiker, men för bandet verkar det vara det och det är synd. Av Ola Salo tror jag vi kan förvänta oss inget mindre än fler storverk, inte minst efter hans fantastiska roll som Jesus i den storslagna uppsättningen av Jesus Christ Superstar jag såg i Malmö den sjunde mars i år.

Den tjugotredje februari släpps samlingsskivan Arkeology, låtlistan klistrar jag in nedan. Tre av mina absoluta favoritlåtar är inte med, Angelheads och Laurel Wreath från första skivan We are the Ark och så Death to the martyrs från Prayer for the Weekend, men de var aldrig singlar så jag hade inte förväntat mig det heller. Jag hade verkligen också hoppats på att den underbara, bombastiska och fantastiska Racing with the Rabbits från deras första EP skulle vara med, speciellt eftersom de spelar den på en del konserter. Men flera av mina andra favoritlåtar är ändå med, Calleth you, cometh I, Absolutely no Decorum, Little Dysfunk you och så självklart It takes a fool to remain sane.

Jag kommer sakna alla de konserter jag varit på med The Ark. Från en av mina allra första ”rock”konserter någonsin och min första med The Ark, gratisspelningen på Växjö Stortorg den 15 mars 2001 som The Ark gav för att deras ordinarie konsert på konserthuset bokstavligt talat brunnit inne – det var minus femton grader ute men det var helt fantastiskt – till den senaste på Östersunds Stortorg under Storsjöyran i somras, nio år senare men precis lika underbart. Den 24 och 25 mars spelar de på Palladium i Växjö och jag hoppas verkligen jag är där då.

Jag kan inte med ord beskriva vad The Ark faktiskt har betytt för mig, men jag vill försöka. Jag vill säga ett stort och aldrig någonsin tillräckligt tack till The Ark, för all den fantastiska musik som jag lyssnar på om och om och om igen, för alla låtrader som jag kan utantill och för att någon hade modet att vara annorlunda och att till skillnad från de flesta andra säga att det var helt okej att vara det. Att någon vågar stå på en scen i leopardmönstrad overall och säga att tro kan flytta berg och att du kan bli precis vad du vill, bara du försöker. Att någon sa till mig när jag hade några jobbiga skolår att I ain’t to proud to bow, I ain’t to proud to kneel, I ain’t too proud for any gesture that is meaningless to me. Men kanske framförallt just för alla dessa underbara konserter där jag varje gång stått och skrikit mig hes för att jag kan vartenda ord Ola Salo sjunger, för att han är en sådan fantastisk förebild och för att när han står där och säger att kärleken är viktigast av allt och att du visst är värd någonting även om folk försöker få i dig motsatsen, ja då tror man verkligen på honom. The Ark, ni kommer alltid finnas i mitt musikhjärta.

Racing with the rabbits, en av mina favoritlåtar inspelad på en av mina favoritkonserter, Växjö Stortorg 12 Augusti 2006. Från TheArkWorld.

The Ark spelar hos Grynet i SVT.



Låtlistan på Arkeology:
Let Your Body Decide

It Takes a Fool to Remain Sane
Echo Chamber
Joy Surrender
Calleth You, Cometh I
Father of a Son
Tell Me this Night is Over
Disease
One of Us is Gonna Die Young
Clamour for Glamour
Trust is Shareware
Deliver us from Free Will
Prayer for the Weekend
Absolutely No Decorum
Worrying Kind
Little Dysfunk You
Superstar
Stay With Me
Breaking Up With God
The Apocalypse is Over

Helloween, Fryshuset, 11/12 2010

I lördags var det så dags för ännu en milstolpe för mig i konsertväg. Förra året var det Muse, i somras Green Day och för några dagar sedan såg och min pojkvän ännu ett favoritband – om än kanske inte i samma klass som föregående – nämligen Helloween.

Helloween har jag lyssnat på till och från i väldigt många år och även om det bara är Mikael Weikath och Markus Grosskopf kvar från originaluppsättningen anno 1978 var det ändå en häftig upplevelse. Det blev en hel del väntan även om vi inte direkt var tidiga dit men Fryshuset var inte fullpackat och vi stod väldigt långt fram utan att behöva trängas. Förbandet Stratovarius började spela ungefär en halvtimme sent och höll sedan på bra länge för att vara ett förband – men inte mig emot för Stratovarius började jag lyssna på långt innan jag upptäckte Helloween även om det var några år sedan jag verkligen lyssnade aktivt på dem. Stratovarius var det band som tillsammans med Sonata Arctica öppnade hårdrocks- och metaldörren för mig på riktigt när jag var i fjortonårsåldern och det var grymt roligt att se och höra dem – till slut.

Full pott alltså, för mig var det inte så mycket förband och huvudband som två huvudband och jag gillade båda konserterna enormt mycket. Både Stratovarius och Helloween uppvisade en härlig energi och glädje på scenen och mer behövs egentligen inte för att det ska bli bra.

Helloweens sångare Andi Deris är en sjukt duktig artist och jag gillar att de spelade låtar från hela bandets historia och inte bara från de skivor den nuvarande banduppsättningen spelat in. Faktiskt räknade vi bara till två låtar från nyaste skivan 7 Sinners och det var Are you metal? och Where the sinners go, den senare tycker jag för övrigt är den bästa på den plattan. (Edit: Marcus påminde mig om att de också spelade You stupid mankind från nya skivan.)

Dessutom fick vi höra alla de låtar vi två timmar tidigare suttit på Kelly’s och räknat upp att vi ville höra: Hunting high and low med Stratovarius och Dr Stein, I want out och Eagle fly free med Helloween. Vi fick också ett härlig ihopkomponerat Keeper of the Seven Keys- medley och en vacker helakustisk Forever and one. Det var lycka! För övrigt var Kelly’s helt rätt val för en öl – eller två – innan konserten, det var Helloween och Stratovarius som varvades i högtalarna där kvällen till ära. En helt lyckad kväll med andra ord, som bara grusades en aning när vi kom hem sent på natten och läste om bombdådet i Stockholm, som hade ägt rum bara en stund efter vi hade tagit tunnelbanan från Centralen till Odenplan. Det var ju tur att ingen dog förutom bombmannen själv, men det är ändå hemskt när sådant händer, det var inget man trodde skulle hända i Sverige men kanske man inte ska vara förvånad över världen idag.

Stratovarius

Helloween – Sascha Gerstner, Mikael Weikath och Andi Deris.

Forever and one.

Mer Helloween.

Musik på hög nivå ikväll!

Ikväll ska jag och min pojkvän se ett gemensamt favoritband, Helloween. Förvisso kanske inte helt ”på riktigt” då det bara är två originalmedlemmar kvar men ändå!

Två av mina favoritlåtar, I want out och Dr Stein, båda från Keeper of the Seven Keys II och med Michael Kiske som sångare. Jag är lite avundsjuk på min pojkvän som såg Avantasia på Fryshuset förra helgen och därmed redan har sett och hört både Michael Kiske och Kai Hansen som var Helloweens första sångare. Men nåja, Andi Deris som är nuvarande sångare sjunger inte dåligt och det ska bli grymt ändå!