Cirkus Miramar – ”Ici! Politico!”

Jag bör förvarna dig redan innan. Det här är ingen recension, det är en ren kärleksförklaring.

Hur skulle det kunna vara annat? Det är inte det att jag inte är objektiv, det är helt enkelt bara så att Ici! Politico! är så bra och att det är så lite med Cirkus Miramar som inte är bra.
Ici! Politico! är bandets första nya fullängdare sen 1998 (Två EP och en samlingsskiva har hunnits med under de 11 åren) och förväntningarna är självklart skyhöga. Förvisso har de flesta låtarna på skivan hunnits med att spelas live både en och fyra gånger, och även laddats ner i halvtaskiga demo-versioner och skrapiga live-spelningar, men det är ändå något nytt och spännande med nyinspelningar av låtarna och ändå en helt ny skiva.

Hela härligheten inleds med en relativt ny skapelse, Antenner. Det är en stark öppning och en låt som sätter sig direkt på hjärnan, samt sätter standarden för en skiva som är så bra att den direkt hamnar på topp tre av Miramars samlade verk. Självklart är fortfarande 14ccKemiskt min favorit och inget kan nog putta ner den från tronen, men Ici! Politico! är ändå bland det bästa Miramar spelat in.
Nyinspelningen av Fattiga barn med hjärna är, efter den första överraskningen, otroligt vass och flera snäpp bättre än originalet. Sedan älskar jag också sedan tidigare Fröken Malaria och Fest på slakteriet, två låtar som tidigare bara lyssnats på i demoversioner, och som även de är grymt starka både text- och musikmässigt.

Den största skräcken, och de största förväntningarna, låg inför låten 3 minuter tyst. Jag har nämnt den innan, och det är en låt vi bara har hört live tidigare men som tog oss fullständigt med storm första gången vi hörde den. Det är en grym låt med en fantastisk text och har också förmodligen Miramars bästa intro någonsin (Kanske med undantag av introt till den nya versionen av Fattiga barn med hjärna). Vi var livrädda för att den, liksom Natt i New Orleans, inte skulle vara lika bra inspelad som live, och verkligen ville att den skulle vara det.
Det var den inte. Den var bättre.
3 minuter tyst är en av Miramars bästa inspelningar någonsin. Jag kan nog inte sammanfatta det bättre än så.

Egentligen är det bara Mallformade män, 400 dress-män & jag och Postordersång jag inte har hört innan. Mallformade män dök förvisso upp som demo för en vecka sen och ingick även i repertoaren i fredags, men jag klassar den ändå som ny. Alla tre är positiva överraskningar, låtar som jag kommer köra om och om igen och redan älskar. Som citerat från Miramars gästbok: ”Pär slår till igen, och visar på att han verkligen kan om han vill!”, angående så geniala textrader och nya favoriter som ”Det kan va lyckan att få bo i det abstrakta/Att aldrig tynga sina drömbilder med fakta”.

Resten av låtarna har spelats live under flera år eller endast ett par månader, andra har dykt upp som demos på Miramars egen hemsida eller andra fanbaserade och mer eller mindre obskyra sidor. En del av dem har redan blivit favoriter. Jag har nog någon gång även nämnt den fantastiska Vem skjuter duvor med k-pist – en fullständigt utflippad och galet fängslande låt som ”handlar om att bli gammal och inse att det var nog längesen man var revolutionär… sist” och sätter sig på hjärnan efter första lyssningen.

Jag blir också lycklig över att vi inte är de enda som älskade både skivan och spelningen. Hyllningarna bara dröser in på Miramars hemsida. Mycket välförtjänt.

 

Kommentera