Där allt började, och där det är nu

Jag har alltid älskar sagor. Högläsning av sagor och berättelser framför brasan i stora salen var, och är, en av höjdpunkterna i min barndom. Jag hade turen att begåvas med en mamma som också älskar böcker och som tyckte högläsning var något som inte fick tummas på i sina barns uppväxt.

Därför kom jag också tidigt att älska Astrid Lindgren. Kanske man tycker att steget från Mio min Mio till fantasylitteraturen inte verkar särskilt långt, men det skulle ändå dröja några år innan jag klev över just den tröskeln.

Den första genre jag faktiskt minns att jag hängav mig åt, med den frenesi bara en bokälskande cirkatioåring kan uppbåda, var äventyrsböckerna. Jag läste Enid Blyton och Jules Verne så sidorna fladdrade och när det inte fanns några mer böcker av författarna att önska sig tog mig far beslutet i egna händer och köpte de fem böckerna Sagan om Belgarion till mig i födelsedagspresent.

Elva, har jag för mig att jag var. Och David Eddings värld tog mig inte bara in i en ny genre, den tog mig också tillbaka de sagovärldar jag älskat när jag var yngre.  Ganska snabbt fortsatte jag med Sagan om Mallorea och sedan var det kört. Jag var fantasybiten.

I en av kurslitteraturböckerna till Fantasylitteraturkursen i sommar ställdes frågan om fantasy i form av verklighetsflykt skulle vara skadligt för ungdomar.  Jag för min del tycker det är ganska mycket struntprat. Är det ens verklighetsflykt? Visserligen tas man i de riktigt bra fantasyböckerna iväg till en annan värld men behöver det betyda att man flyr den verklighet man lever i, här och nu? Är i så fall inte alla böcker en form av verklighetsflykt? Och behöver det vara skadligt?

Skadligt, nej det tror jag inte. Däremot tror jag att fantasylitteratur, som all annan litteratur, bara kan vara stor och fantastisk underhållning. Men jag tror också att den, precis som all annan litteratur, tvärtom mot teorier om skadlig verklighetsflykt, kan vara ett sätt att bearbeta verkligheten. De stora hjältarna är sällan bara stora hjältar, ofta har de också problem och svårigheter och vet inte riktigt vilken plats de har i världen.

Som vi, ungefär. Själv fortsätter jag att älska fantasyberättelser, stora som små.

4 thoughts on “Där allt började, och där det är nu

  1. Vad kul att läsa om Eddings. Dottern här är helt frälst på de böckerna, hon har läst alla hon kommit åt (jag tror det är en eller två hon inte läst). Bägge barnen har fastnat i läsningen tack vare fantasy. Själv har jag börjat läsa mer fantasy tack vare dem och maken.
    Frågan om det skulle vara skadligt förstår jag överhuvudtaget inte! Man behöver ett mått av verklighetsflykt för att orka det vanliga livet, och då tycker jag fantasy är bra. Det är tydligt för barnen att det är just fantasi, och som förälder blir jag inte så orolig för våldsinslagen då det är tydligt att det är just fantasi. Dottern gillar f.ö. Eddings också för att det alltid är lyckliga slut om jag förstått det rätt.

    1. Vad kul att höra att de funkar fortfarande! Jag älskade böckerna när jag var mindre och har läst med behållning nu i vuxen ålder också.
      Nej, jag förstår inte heller det. Jag tycker också fantasy är bra, både för fantasin och för att det kan hjälpa en att ta itu med vanliga livet också.

  2. Kände igen mig väldigt mycket i det du skrev Eli 🙂 Älskar fortfarande sagor, och som du skriver…vägen till fantasy ligger väldigt nära när man gör det. Det är en intressant sak att just fantasy räknas som ”fly ifrån verkligheten”-medicin hos barn. Är det ändå inte sundare än det flesta alternativen barn/ungdomar kan välja om de mår dåligt. Jag tror att det ligger en del i din teori, men även om det är en flykt – vad gör det? Faktum är att alla hobbies mer eller mindre är en flykt undan vardagen enligt mig. Det enda skadliga med fantasy i nuläget skulle kunna vara den snedfördelning i kvinnliga/manliga hjältar som kanske hade behövts i många fall. Både för flickor och pojkar. Därför gillar jag Astrid Lindgren. Där är flickor kavata, starka och väjer inte för att bryta familjetraditioner när man vet att något är fel.

    1. Vad kul att höra! 🙂 jovisst kan det vara en verklighetsflykt, det jag egentligen opponerar mig mot är den negativa laddning det ofta tillskrivs.
      Vad gäller pojkar och flickor håller jag verkligen med dig! Faktum är att jag filat ett tag på ett inlägg om just det, lite för att det är någonting jag tänkt på länge och lite för att det också fanns åsikter om genus i fantasy i kurslitteraturen som jag inte alls höll med om. Jag gillar för övrigt också Astrid Lindgren delvis just av den anledningen 🙂

Kommentera