De många hemsökta husen i barnlitteraturen

När jag för några dagar sedan sträckläste Mia Öströms nya bok Dödsbo började jag fundera – hur många hemsökta hus finns det egentligen i mellanåldersskräcken?

Det finns en subgenre inom skräcklitteraturen som riktar sig mot bokslukare i 9-12- årsåldern och som nästan alltid bebos av ett hemsökt hus. Det är gammalt, lite slitet, ofta med en mörk historia. Och spökar, det gör det. Jag har länge funderat över denna långlivade trend som är så specifik för bokslukare – det finns absolut motsvarighet i vuxenskräcklitteraturen, tänk bara på Shirley Jackson – men det känns som att omfattning inte är lika stor.

Vad är det som gör att just huset har en sådan fallenhet för hemsökelse? Huset kan tyckas som ett hjärta, men kan i psykologin också tolkas som en hjärna med sina många olika rum bestämt för olika saker. Ofta blir barnet som har huvudrollen i de här böckerna medtvingad till det nya huset, av en skilsmässa, en förälders nya jobb eller kanske ett dödsfall. Det är barnet som upptäcker att det spökar, föräldern vägrar hårdnackat att se och förstå och tror inte heller på det barn som yppar hemsökelsen till sin vuxen. Att inte bli lyssnad på är säkert något som många barn upplever i verkliga livet varje dag, kanske finns här någonting av förklaringen. Symboliken i frustrationen över att inte bli sedd, om det så gäller spöken i huset eller vardagliga ting. Föräldrarna i de här böckerna uppträder ofta fullkomligt maniskt i sina försök att inte förstå vad det är som hänt och att istället hitta fullt naturliga förklaringar. Kanske finns här också en skymt av rädslan i att bli vuxen och få det tråkiga, torra, vardagliga, icke-spökliga synsätt på livet som många vuxna i barns ögon har. Och inte minst, rädslan för det nya – att flytta till ett nytt hem, börja i en ny skola.

Men den största rädslan finns kanske i den fullständiga skräcken när det som ska vara det tryggaste, hemmet, blir det otäckaste.

Som vuxen läsare kan jag ibland känna mig lite trött över att ännu ett hus hemsöker mellanålderslitteraturen. Men är det något dåligt, egentligen? Samtidigt som jag har hört flera av mina elever uttrycka att även de är lite trötta på det hemsökta huset är det också ofta de böckerna som lånas allra mest på mitt skolbibliotek. Som liten hade jag själv slukat bok efter bok om de funnits i den omfattningen då – för om en verkligen gillar att läsa om något vill en ju allra helst läsa allt om det. Eller?

Fast allt kanske en inte behöver läsa, ändå. Det finns ju bättre och sämre böcker i subgenren, som i alla genrer. Dödsbo av Mia Öström är definitivt en av de bättre, det är en fantastiskt fin och lagom skrämmande liten pärla med två oerhört sympatiska huvudpersoner. Här har de huset fullt av spöken som alla dog i en brand för hundra år sedan och som hålls kvar där av den elaka portvakten som dog vid samma tillfälle. Det roar mig lite att det elakaste spöket är en portvakt – det känns lite som om hon vaktar porten till helvetet och att huset är skärselden – även om det nu nödvändigtvis kanske inte är en tolkning som barn gör.

Nåväl. Jag kommer förmodligen fortsätta att besöka de där hemsökta husen i mellanålderslitteraturer med de där jobbiga föräldrarna för en del av mig fastnade någonstans i slukaråldern och jag är lika barnsligt förtjust i böckerna som mina elever och små biblioteksbesökare. Bland de många böcker jag läst i genren har jag här valt ut sex favoritböcker och en novell – i inbördes ordning:

Barnkolonin – Kerstin Lundberg Hahn (egentligen en ungdomsbok men då den är så fantastiskt bra och då så många mellanåldare älskar den här tar jag med den ändå)

Glasbarnen – Kristina Ohlsson

Hjärtlös – Petrus Dahlin

Dödsbo – Mia Öström

När kylan kommer – Kerstin Lundberg Hahn (novell i antologin Skräck)

Silverhäxan – Ewa Christina Johansson

Skuggan i väggen – Kerstin Lundberg Hahn

Vilken är din favorit och vilken bok vill du avråda från?

1 thought on “De många hemsökta husen i barnlitteraturen

Kommentera