Deckarspecial: Sjuka själar, eller skräckromanen vs deckaren

Något sjukligt verkar ha bosatt sig i Kristianstad. Tre människor kidnappas och bara en återvänder – Lukas. Tio år senare kommer Lukas tillbaka till Kristianstad från sitt liv i Stockholm och det han möter är misstro. Vad hände egentligen? Varför minns han ingenting? deckare3

Sjuka själar marknadsförs som en skräckroman och den ser ut som en skräckroman. Det kanske är så att jag har förutfattade meningar eftersom Kristina Ohlsson tidigare främst skrivit deckare men jag tycker inte att några inkastade skrämselelement gör en bok till en skräckroman.

Det här fick mig att fundera. Vad vill jag ha ut av en deckare? Mystik. Jag vill fundera, pröva på att lösa brottet innan huvudpersonen gör det. Vad vill jag ha ut av en skräckroman? Jo, jag vill bli rädd. Jag vill också ha intressanta personporträtt och gärna psykologi men framförallt vill jag bli rädd. Det blir jag inte av Sjuka själar. Inte för att Kristina Ohlsson inte är duktig på det där med att skrämmas, för det är hon, och när en av huvudpersonerna blir instängd i ett garage och hör ett….fnitter…. då är det nära att jag huttrar till lite. Ändå tycker jag att Sjuka själar är en deckare – en obehaglig deckare helt klart, men ändå en deckare. Kriminalhistorien tar över mer och mer och polisutredningen ligger alltid nära till hands även om ingen polis är huvudperson. Det känns ibland dessutom lite som att Ohlsson velat ta avstånd till poliskåren men inte riktigt lyckats – resultatet är att jag bara blir irriterad för att de missar så uppenbara spår som de förmodligen inte hade missat i vilken deckarroman som helst.

Egentligen får jag ingen direkt känsla för någon i boken. Karaktärerna är lite platta och stereotypa och jag känner hela tiden igen dem, som att jag har läst om dem i en annan bok redan. Handlingen är lite förutsägbar och lite rörig. Jag hade älskat om Kristina Ohlsson gått hela vägen och låtit det onda bli en del av staden eller skogen och inte fallit i en av deckargenrens stora fällor med gärningspersonen. Hon hade kunnat ställa frågor om vad som egentligen är ondska och sjuklig besatthet – något som många skräckromaner gör otroligt bra – men istället får vi en upplösning som bara känns tråkig och klyschig. Men det bästa med Sjuka själar är ändå slutet – inte upplösningen, men slutet. Om något gav mig kalla kårar, så var det ändå det. Jag tyckte mycket om Kristina Ohlssons skräckromaner för unga läsare: Glasbarnen, Silverpojken, Mysteriet på Hester Hill och kanske att jag ändå läser om det kommer fler skräckromaner signerade Ohlsson. Kanske går jag in med andra förväntningar nästa gång för den som förväntar sig en skräckroman och läser Sjuka själar lär bli besviken.

Du hittar boken här eller här.

Andra som läst och bloggat: Läsvärd eller inte?, Tentakelmonster, Lottens bokblogg, Maddes bokblogg, Bibliotekskatten, Enligt O, Johannas deckarhörna.

3 thoughts on “Deckarspecial: Sjuka själar, eller skräckromanen vs deckaren

  1. Ja, som sagt var, jag som inte läser skräck tyckte inte heller att det var det 😉 Intressant att få det bekräftat av någon som läser skräck! Psykologisk spänning var det.

Kommentera