Kingdom Keepers – Disney after dark

Det lät så bra. För en mörkervurmare som hyser en skräckblandad förtjusning till cirkus och nöjesparker vilka efter mörkrets inbrott blir skådeplats för onda clowner och allehanda ting sprungna ur gränsen mellan glädjen och skräcken lät det helt fantastiskt.

Vad är det som gör ett övergivet nöjesfält eller en lekpark efter mörkrets inbrott så otäckt? Jag gissar på att en plats som är tänkt att hysa så stor glädje blir så mycket mer otäck när det onda slår rot där. Tanken sträcker sig långt bortom nöjesparkernas glittrande värld – till onda dockor, köttändande nallebjörnar och leksaker från helvetet. Det mest skrämmande, i det som ska vara det trygga. Det är inte för intet jag sedan tonåren har älskat Cirkus Miramar, deras melankoliska texter och kanske framförallt just dem om tomma nöjesfält.

I Lollipopcoasterland där klockorna står still
Faller skymmningen som sammet det blir kväll
Ett övergivet tivoli som ingen känner till
Där rosten kryper på en karusell
Ett lyckohjul som stannat i en ensam evighet en
Ledsen clown som flagnat av i evig ensamhet
(Lollipopocoasterland, från albumet Fjärde maj på månen).

Tyvärr är inte Disney after dark den glittrande ondskekaramell den säger sig vara. Förutsättningarna för första delen i serien Kingdom Keepers, där Disneyskurkarna med Maleficient i spetsen hotar att ta över allt som är glatt här i världen, är exceptionella. Fyra ungdomar har fått jobb som hologram på Disneyworld, de har spelats in med hjälp av greenscreens och deras hologram hjälper besökare tillrätta utan att de själva behöver vara där. Så en natt vaknar vår huvudperson Finn i sitt hologramjag i Disneyworld och tror givetvis att allt är en dröm. Det ska visa sig att allting är högst verkligt och att han blivit ditkallad för att krossa de onda krafter som lurar på Disneyworld. Hur och varför? Som så mycket annat i den här boken, oklart.

För att vara ärlig skummade jag mig igenom resten. Jag ville så hemskt gärna att det skulle vara bra. Det verkade så bra, omslaget är så snyggt, det var en så otroligt bra idé att placera ondskan i Disneyworld och låta häxorna och piraterna väckas till liv. Men i Disney After Dark finns inte så mycket skrämmande miljöskildringar, istället samsas skräckklichéer med dåligt språk och karaktärer av den allra mest fruktansvärt stereotypa sorten (tänk: flickor är dumma och söta och pojkar är modiga och smarta och aldrig mötas de två).

Hade jag fel förväntningar? Skulle jag bara tagit det för vad det är, en slags bokversion av popcornskräckisar och B-filmer som underhåller för stunden men inte är något att hänga i julgranen, egentligen? Nja. Jag tror mina förväntningar låg omkring just det strecket, men inte ens det lyckades Ridley Pearson infria. Jag skulle nästan hellre rekommendera filmen The funhouse från 1981 som är en så B-ig skräckis att en nästan behöver gå över till bokstaven C. Spännande? Javisst. Välskrivet? Nej.

Kommentera