Djävulen hjälpte mig – Caroline Eriksson

Ofta är gångerna en boks titel fått mig att nappa åt mig den på biblioteket. Ofta är gångerna framsidan sedan övertygat mig att jag vill läsa den, oavsett vad den handlar om. Mer sällan är berättelsen mellan pärmarna så motbjudande att jag lägger boken med framsidan nedåt bredvid mig på sängbordet när jag ska sova.

djavulen-hjalpte-migOm jag kan sova. Djävulen hjälpte mig som till största delen utspelar sig på en fattig gård i Skåne under slutet av 1800- talet är vidrig och omskakande, och ändå bygger den på faktiska händelser. Kanske är det just därför jag blir så rädd för den, för Caroline Eriksson har tagit historiskt material och blandat ihop det med fiktiva antaganden till en berättelse som känns trovärdig mitt i allt det som känns så obegripligt, och det är just där den skrämmer som mest.

I skånska Yngsjö är Anna Månsdotter och hennes son Per anklagade för mord på Pers hustru, Hanna Jonsdotter. Parallellt med att vi får följa rättegången mot Anna och Per får vi också följa de händelser som leder till mordet: Pers far som dör, Pers möte med Hanna, bröllopet och Hannas växande missmod när hennes liv på gården kantas av rädsla för svärmodern snarare än den nygiftas lycka.

Att ha två berättelser löpande parallellt är inte alltid ett grepp som är lyckat, men här fungerar det väl. Bokens behållning är inte spänningen i vad som kommer hända Hanna, för det vet läsaren från i stort sett första sidan. Inte heller i hur rättegången kommer gå, för även det berättas tidigt. Istället är det i psykologin och i närvaron som följer på Caroline Erikssons täta språkdräkt den verkliga skräcken finns, scenario på scenario målas upp och är nästan alldeles för lätt att föreställa sig. Jag tycker oerhört mycket om språket i den här boken, det känns ålderdomligt men inte tillkämpat. Obehaget som Hanna Jonsdotter känner mer och mer blir också läsarens obehag.

Men samtidigt som jag har lätt att föreställa mig skräcken, lätt att känna Hannas rädsla och lätt att se historien rullas upp framför mig, har jag också svårt att förstå de bakomliggande orsakerna till vad som händer på gården. Jag har inte läst någon faktabok om Yngsjömordet men jag vill gärna göra det nu för jag tycker Djävulen hjälpte mig har många hål, framförallt när det gäller Anna Månsdotter. Ibland tycker jag Caroline Eriksson tar en ganska enkel väg ut, som att exempelvis göra brottsoffret till en förövare i sin tur. Jag hade gärna velat veta mer om Anna som person, istället blir hon mest ett girigt monster. Hon är visserligen ett effektivt monster och jag blir ibland nog så rädd för hennes uppenbarelse, men min rädsla har mer förklaringar i hur väl Hannas Jonsdotters rädslor är beskrivna snarare än i beskrivningen av Anna Månsdotter. Fiktiviteter, som var mer påläst än jag innan hon läste boken, skriver också om problematiken med Annas personlighet i den här boken och ger dessutom ett boktips jag absolut ska kolla upp.

Andra bloggare som läst: Litteraturmagazinet, Sagan om sagorna, Bokfetischist, …med näsan i en bok.

3 thoughts on “Djävulen hjälpte mig – Caroline Eriksson

  1. Ja, ”Djävulen hjälpte mig” är verkligen en iögonfallande titel. Men det verkar också som att den passar den här historien. Jag är ju inte heller expert på Yngsjömordet, men hade inte Anna och Per ett incestuöst förhållande med varandra? Och jag vet ju också att Anna blev den sista kvinna, som avrättades här i Sverige. Per var också dömd till döden i början, men av någon anledning ändrades det så att han fick straffarbete i stället. Okej, jag visste nog lite om detta ändå. Men vi får se om och när jag läser den här boken…

    1. Titeln passar verkligen boken! Jo, det stämmer som du säger. Jag tycker Caroline Eriksson lägger upp historien väldigt bra, det är svårt att sluta läsa även om man vet vad som händer. Hade bara som sagt velat veta mer om Anna. Men rekommenderar den!

Kommentera