Spelaren – Fjodor Dostojevskij

Jag är underligt förtjust i Fjodor Dostojevskij. Egentligen är inte själva romantypen vad jag oftast gillar, med det sagt att tunga ryska romaner har sin charm, men det är inte vad min bokhylla är fylld av.

Men ända sedan min käre morfar tryckte Brott och Straff i handen på mig när jag var ungefär tretton, har jag älskat hans lätt förvirrade och högst märkliga karaktärer, många gånger ironiska anmärkningar och helt utflippade händelser. Jag sträckläste Brott och Straff, kastade mig över Idioten och fortsatte med den tjockaste tegelstenen av alla, Bröderna Karamazov. Jag läste alla tre under loppet av några veckor. Men hur många böcker av Dostojevskij man än läser, finns det ändå alltid nya karaktärer att träffa på. Roliga, löjliga, intressanta, märkliga karaktärer. Och så alltid denna underbara ironi.

Spelaren är inte annorlunda. Den är, till skillnad från tidigare nämnda böcker, en kortroman, och sammanfattas som följer:

”Dostojevskijs idé var att berätta om sina egna duster med speldjävulen, i lätt maskerad form – huvudpersonen fick namnet Alexej. Kvinnan som han är så besatt av, Polina, står den verkliga förebilden mycket nära. Allra roligast i boken är farmor, den gamla stormrika gumman som arvingarna, med den pensionerade generalen i spetsen, önskar livet ur för att få ärva hennes ofantliga rikedomar – men så grips även hon av spelraseri och spelar bort allt hon äger.”

Berättelsen är likväl som underfundigt rolig på sina ställen, även oerhört eftertänksam på andra och rent av skrämmande i de intensiva beskrivningarna av Alexejs spelberoende. Han är en karaktär som betraktar de andra, och läsaren får bilden av dem genom hans ögon, men även av honom själv genom hans beroende. Trots romanens korta antal sidor ges läsaren ett helt bibliotek av karaktärer och händelser, en oerhört fängslande bok i sedvanlig Dostojevskij- anda.

Kommentera