Eldbärare (Del 2 i Berättelsen om Blodet) – Anders Björkelid

Eldbärare tar vid där första delen i Berättelsen om Blodet, Ondvinter, slutade. Sunia och Wulf är fast i en domarring och när de väl kommer ut är de förändrade på gott och ont. De måste söka sig till staden för att leta rätt på deras fars gamle allierade Hug, som har sista kartbiten och sista nyckeln till Förbundet. Sunia och Wulf måste ta reda på vilken uppgift deras far lämnade åt dem, och till hjälp har de hirdjägare och andra mystiska väsen de knappast trodde fanns.

Liksom Ondvinter är det språket som ändå från första sidan får mig att fastna och gå upp totalt i berättelsen om Sunia och Wulf. Anders Björkelid skriver lågmält, Sunia och Wulf känns äkta och nära och är lätta att tycka om kanske framförallt på grunden att de är ganska vilse i sin värld. De vet inte vart de är på väg eller varför, eller vad deras uppdrag efentligen går ut på. Även om jag saknar berättarformen som ett ”vi” från Ondvinter märks ändå Sunias och Wulfs syskonband som en röd tråd genom hela berättelsen.

Dock är inte bara Sunia och Wulf intressanta som ett syskonpar utan också i de roller de har i berättelsen. Jag ska inte säga att de är ombytta men de är inte direkt traditionella flick- och pojkroller och speciellt inte med tanke på att Blodets – det släkte de tillhör – traditioner delar upp allting på kvinna och man, eller som de säger på Rytmen och Traditionen. Hirdjägarnas bild av vad män och kvinnor ”borde” vara och göra har en hel del likheter i tankesättet med mycket som pågått i vår egen historia och nutid, och det är väldigt intressant att läsa om det som en konflikt – inte bara som ett faktum – i en fantasybok. Jag vet inte när jag läste det i en fantasyhistoria sist. Och även om Sunia och Wulf har kvar sitt band som syskon är det mer nött än i förra boken och deras stigar blir mer utstakade åt olika håll – inte direkt de förväntade eller traditionella hållen och det kommer bli väldigt spännande att se vart stigarna slutar.

Det dyker upp flera spännande karaktärer och händelser i Eldbärare. Framförallt är den eviga vila som en del av Blodet hänger sig till en fascinerande tanke, och den vakt Wulf möter i tornet är både skrämmande och fängslande, men mest ganska skrämmande. Lite mytologi och tro dyker också upp, det ska bli verkligt spännande att se vad det blir av det.

Precis som i första boken är jag också fascinerad av de ord och uttryck som används och som nästan får det att verka som en gammal nordisk saga, ord som klingar nordisk mytologi och historia såsom hirdeld, hirdjägare, vättar och alla ord med vinter. Det är på något sätt ett så skönt språk att falla ner i, mjukt och klingande utan att vara uppstyltat.

Jag vill läsa mer om Sunia och Wulf och om deras uppdrag, om landet de färdas i och om de någon gång kommer besegra Ondvintern. Efter Eldbärare är jag helt säker: Berättelsen om blodet är nog den bästa fantasy jag läst av en svensk författare. Jag vill ha mer!

0 replies on “Eldbärare (Del 2 i Berättelsen om Blodet) – Anders Björkelid”

  1. Helena skriver:

    Jag läste också den här för inte så länge sedan (bloggrecension på fredag) och tyckte precis som du mycket om den. Språket är så fantastiskt och alla dessa främmande ord, bitvargar, ondvinter osv, som i sammanhanget känns självklara och fantasieggande. Helt klart något av det bästa svenska som skrivits på senare år!

  2. […] Förbundsbryterskan är tredje boken i en serie och recensionen på första boken, Ondvinter, hittar du här. Recension av andra boken, Eldbärare, hittar du här. […]

Kommentera