En författare är sin bok?

9174992910När jag fick hem Enders Spel i brevlådan hade jag ingen aning om vilken bok det var. Att googla en författare innan jag läser en bok är ingen vana jag lagt mig till med och därför visste jag heller inte vem författaren, Orson Scott Card, är. Så, efter att jag läst boken, läste jag Bokstävlarnas recension och fick reda på att Orson Scott Card har åsikter som en vad jag skulle kalla förnuftig människa knappast kan hålla med om. Han har uttalat sig minst sagt negativt om både kvinnor och homosexuella och låter enligt vad andra säger om hans böcker ofta religionen påverka det han skriver.

Ska då detta påverka omdömet om boken?

Jag läser inte särskilt mycket om författare i allmänhet, mest just för att jag vill skilja på författaren och dess verk men Scott Cards uttalanden är så vidriga att det är svårt att glömma dem i en analys av boken. Däremot har jag svårt att läsa in många av hans åsikter i den här historien, som utspelar sig i en framtid där ”giftingarna” hotar jorden och där barn tränas upp för att kunna användas som soldater. Ett av dem är Ender, en pojke på sex år som tas till Stridsskolan för att utbildas till befälhavare över flottan som ska slå tillbaka giftingarna.

En del av Scott Cards åsikter är dock lätta att återfinna i boken. Som religionen, som mot slutet ges en alltför stor plats och gör bokens upplösning lite väl övertydlig och ganska fånig. Jag hade svårt att förlika mig med det. Jag hade också svårt att förlika mig med hjälteglorian som placeras runt Ender och de ständiga, upprepande och till slut ganska tjatiga föreläsningarna om att han inte kan läggas till last för någonting han gör, att han inte ens vet om hälften av det han gör och därför inte kan sägas vara skyldig till det – en slags dygdetik som snurras lite väl många varv för att vara helt trovärdig.

Resten av boken, däremot, tyckte jag var oerhört spännande. Det försiggår ett ständigt spel, även för mig som läsare. Inledningsvis äcklar det mig vad som görs med barnen, inte hur de behandlas utan snarare hur de utnyttjas, används. Men efterhand får historien mig att glömma att de är barn, språket de tilldelas är inte alls barns språk utan vuxnas, handlandet är inte barns utan vuxnas – eller på sin höjd tonåringars.

Men de är barn. Och ibland, när det påtalas, gör det ganska ont. Precis som i Hungerspelen blir barnen inte barn längre, de handlingar de tvingas till gör dem till vuxna i barns kropp – men vuxna som aldrig riktigt helt kan vara vuxna, därför att de fortfarande inte är mer än barn. Barn som programmeras innan födseln, för att de ska vara så bra redskap som möjligt i kampen mot de invaderande giftingarna. Att det inte känns oftare än det gör är för att barnen tilldelas ett så vuxet språk att det är svårt att ens minnas att de faktiskt är barn.

Läsningen av den här boken, och vetskapen om vad författaren står för, är definitivt en källa för debatt. Och även om jag tycker att det ofta kan vara viktigt att problematisera och diskutera vem en författare är och vad hen har för åsikter, tycker jag det kanske är ännu viktigare att förstå hur mycket det avspeglas i boken. Använder författaren boken, historien och karaktärerna för att spegla åsikter hen själv har? Blir rasistiska, homofoba och kvinnoföraktande åsikter sublimt exponerade i en berättelse som på ytan bara verkar spännande?

För jag tycker också att det inte får gå för långt. Ska man känna sig skyldig att ta reda på vem en författare är innan man läser en bok? Ska man leta upp alla personliga åsikter en författare har, först? Ska författaren styra läsningen av boken? Ska man inte kunna läsa en bok om man inte håller med om vad författaren personligen tycker? Jag inser att Orson Scott Card har ganska extrema åsikter och att det just i det här fallet är fullt förståeligt att lägga in författarens personliga åsikter i verket – men ska vi alltid göra det?

Modernista, 2013.

Läs också Bokomatens och Lingonhjärtas recensioner. En essä som jag inte hunnit läsa till fullo men skummat igenom med stor behållning är Creating the Innocent Killer som jag hittade i Bokstävlarnas kommentatorsfält. Dock, vill du läsa boken utan att bli spoilad rekommenderar jag att läsa essän efteråt!

12 thoughts on “En författare är sin bok?

  1. Jag brukar ge alla författare en chans, om jag nu tycker att boken låter intressant. Men visst kan man tveka ibland… När det gäller just Orson Scott Card, så vet jag inte ett smack om honom, utom då vad som stod i artikeln, som du länkade till alldeles nyss. Och det känns som att jag vill veta mer om honom innan jag uttalar mig om honom. Vad exakt har han till exempel sagt om kvinnor? Men visst, ibland kan religiös propaganda bli bara för mycket för mig också…

  2. Jag har väl kollat lite om dom författare jag läser mest, men har inte kollat alla författare jag läst nån bok av nån gång. Men jag tror att det kan vara lite svårt ibland att skilja på författaren som skriver en bok och författaren som person så att säga. Har någon väldigt extrema åsikter vet jag inte om jag skulle läsa böcker av den personen, då blir det ju lite som att jag stödjer det på nåt sätt…. Samtidigt kan man ju tycka om boken utan att ha samma åsikter.

    1. Ja, precis i det dilemmat är jag också. Jag brukar som sagt aldrig kolla upp en författare innan jag läser en bok, men när man nu snubblar över det och inte gillar det känns det inte riktigt bra att köpa en bok av den författaren, även om hens åsikter inte avspeglas i boken ifråga. Jag tyckte den här boken var spännande men är inte helt säker på att jag kommer fortsätta läsa böckerna i serien – jag kommer i så fall inte att köpa dem utan låna på bibblan.

  3. Jag läser aldrig om författarna innan jag läser boken. Synd att har de åsikter han har. Men jag vill ändå väldigt gärna läsa boken!

    1. Nej, det gör som sagt inte jag heller. Det är en spännande bok och det är det som gör mig så kluven! Jag kanske läser fortsättningen men som jag skrev till Nina ovan tror jag att jag isf lånar den hellre än köper den.

  4. Jag är av den åsikten att man kan läsa böcker av många anledningar. Dels som rekreation, dels i studiesyfte. Ibland är det riktigt jobbigt när man har insett att en konstnär, musiker, skådis eller som här författare är en privatperson som man bara känner att man aldrig skulle acceptera. Jag minns min stora besvikelse över Lewis Carroll märkliga fotohobby. ”Alice in Wonderland” är en av mina favoritböcker så jag blev lite förkrossad. Men jag är nog glad att jag inget visste före jag läste den som barn.
    Ta en bok som ”Mein Kampf” av Adolf Hitler, blir jag en nazist för att jag läser boken. Nej naturligtvis inte. Men en nazist skulle kanske sympatisera mer med Hitler än mig som läser den ur ett samhälls och historieperspektiv. Man ska läsa alla böcker man vill. Om man inte vill stödja någon ekonomiskt finns ju bibliotek. Vad Scott Card gäller så har sitter han ju med i arbetsgrupper mot homosexualitet, han har uttalat sig väldigt märkligt om Barrack Obama, inte på ett konstruktivt sätt. Gör det boken dålig, nej inte säkert alls. Tyvärr kan helt blåsta människor vara kreativa och intressanta. Det finns tyvärr ingen korrelation mellan medmänsklighet och talang för kulturella ämnen.
    Precis som med andra författare så kan det vara vettigt att läsa Enders Game först som vilken bok som helst, och sen läsa om den när man vet var Scott Card står. Man ser lättare vad budskapet är då. Om man aldrig bryr sig om att fundera på vad någon vill med sina texter ökar risken för att vi okritiskt tar till oss budskap som vi inte ens har reflekterat över. Den här boken är skriven av en hängiven mormon, vet man det så ser man kanske saker man annars skulle ha svalt rakt av.
    Stephenie Meyer är ju också mormon, men inte så militant. Däremot kan det ju vara intressant då att veta att de inom mormonrörelsen har glittrande vackra övernaturliga väsen, låter det bekant?
    Jag tycker att du tar upp en intressant fråga Eli, men jag tror att många bokläsare måste få känna att de inte måste sitta och ha dåligt samvete över att de inte läser på i förväg om individen bakom verket- Läslusten kan nog påverkas ganska rejält om man inte kan få bara valsa in på bibblan och bara blunda, snurra och ta första bästa boken handen landar på.
    Annars håller jag f ö med om att kunskap är det bästa vapen man kan ha mot dolda budskap.

    1. Jag håller verkligen med dig! Jag läser också böcker av olika anledningar, vissa bara för att jag vill ha en stunds underhållning eller spänning. Jag håller också med dig angående att en bok inte blir dålig bara för att författaren har märkliga åsikter. Kanske det skulle vara intressant att läsa boken igen, jag visste inte det här om OSC innan jag läste boken utan först efter.

      Hoppas inte det verkade som att jag tyckte att man ska dåligt samvete om man läser en sådan här bok, för det menade jag verkligen inte 🙂 Jag läser heller aldrig på i förväg om en författare, ofta gör jag just det som du säger – valsar in på bibblan och plockar en bok på måfå och sen får författaren vara vem den vill. Med det sista stycker i recensionen ville jag mest höra hur andra läsare tycker och väcka lite diskussion, mycket för att jag vad jag minns aldrig tidigare konfronterats med detta; att läsa en bok jag gillar och sedan upptäcka att författaren har högst märkliga personliga åsikter. Självklart ska man läsa allt man vill utan att behöva läsa på om författaren först, det var det jag menade med att jag tycker att den här författardiskussionen inte får gå för långt.

  5. Vad skulle du säga att det är för målgrupp på den här boken? Jag har fått för mig att den är riktad till lite yngre nämligen, men det kanske är helt fel?

    1. Jag tycker det är ganska svårt att säga, för det är en bok som kan passa både unga och vuxna. På adlibris är rekommendationen 15+, och även om huvudpersonerna är barn skulle jag nog hålla med om det. Jag tycker nog inte det är en barnbok, snarare en ungdomsbok som kan läsas av vuxna också.

Kommentera