Eric – Terry Pratchett

Första boken i vår blyga lilla bokcirkel blev en bok i den fristående serien om Skivvärlden – Eric. Det var delade meningar där jag och Linus representerade varsin ände och Jon lade sig i mitten någonstans. Jag var inte särdeles förtjust i den, jag tyckte att den hade sina poänger och verkligt humoristiska sådana men de var alldeles för få och för vitt utspridda. För mig höll inte historien ihop och fängslade inte tillräckligt, för en sådan berättelse och med ett sådant språk tyckte jag den kunde tjäna på den ungefär dubbla tjockleken och en noggrannare genomgång av resan och händelserna. Den kändes förhastad och nästan nedkortad, och jag kom aldrig in i berättelsen riktigt. Dessutom hade jag gärna haft någon sorts kapitelindelning, för mig är det för mycket med en hel bok utan några indelningar, det blir liksom ingen andningspaus.

I alla händelser så hade pojkarna och jag riktigt roligt när vi diskuterade litterära intertexter, vilka dyker upp hejvilt i berättelsen. Odysséen, Faust och Den gudomliga komedien var främst representerade men även andra dök upp.
Jag brukar ju ofta påpeka fel och brister – eller förtjänster – i översättningar och den här gången kan jag väl säga som så att det kanske är en bok som skulle tjäna på att läsas på originalspråk, vi läste den på svenska. Dock tänker jag den här gången främst anmärka på omslaget till originalet respektive den svenska utgåvan. Varför i stort sett kopiera ett omslag och sedan utelämna det roligaste; intertexten till Faust? Speciellt eftersom detta upprepas i texten – blinkningarna till Faust är flera och just Eric – huvudpersonen – är en slags skämtsam kopia av Faust i Goethes drama.

Mitt förslag till nästa bok accepterades entusiastiskt – jag har länge, länge velat läsa Johan Theorins två böcker, och det klubbades att nästa bok blir hans debut, Skumtimmen. Det är tydligen en blandning av deckare och skräck och jag är sjukt nyfiken.

Som slutsats för vår första träff kan jag ju ställa frågan; om jag uppvisar klara och obestridliga tecken på begynnande senildemens redan vid 23 års ålder, hur kommer jag då vara när jag är 80 bast?

Jag hade ju planerat att förgylla bokträffen med muffins, eftersom jag slutade vid 17 och killarna skulle komma över vid 18. Gott om tid, tänkte jag, men jag bestämde mig för att försöka vara praktisk för en gångs skull och gå och handla ägg, som var det enda som saknades, på morgonen när jag ändå gick till jobbet, så kunde jag ha dem i kylskåpet på jobbet och sedan bara ta med dem hem. Smart va?

Problemet var bara att jag inte är speciellt praktisk och att jag har så dåligt minne att jag gärna glömmer det faktumet. Jodå, jag gick till affären innan jobbet och slängde in äggen i kylskåpet, sedan jobbade jag i fem timmar och blev till och med påmind om våran träff eftersom jag i de fem timmarna satt jämte Jon som också är med i bokcirkeln.

Ändå glömde jag äggen i kylskåpet på jobbet när jag gick hem
.

Är jag förvånad? Neeee. Det är så mig i ett nötskal att det nästan är löjligt. Ungefär som i torsdags när jag gick hem och glömde mitt passerkort – på jobbet – och således idag fick stå och hoppa utanför dörren i tio minuter innan David behagade dyka upp och släppte in mig.

Ibland är jag dock glad att jag bor praktiskt taget granne med jobbet, hade det inte varit så att det legat i ”fel” ände av regementsområdet hade det tagit mig en minut att gå, på sin höjd. Som det är nu tar det fem, och det är ju inte heller fy skam. Jag är också glad att jag har så pass bra kondition att jag kan springa fram och tillbaka utan att ligga utslagen och flämta på hallgolvet efteråt.

Men muffins blev det, till slut. Gick åt gjorde de också och tur var väl det – så som jag fått slita för dem.

Kommentera