Ett djupt och skoningslöst mörker

Vi och dom. De andra. Ord, som i den sammansättningen hörs på radio, tv och läses på nätet nästan varje dag. Ord som är grunden för det många idag kallar ”främlingsfientlighet” men som egentligen är rasism.

Det går inte att hävda att ”man inte får prata om invandring i dagens Sverige” För varje dag när jag slår upp tidningen, slår på datorn, läser twitter, ser på nyheterna så talas det om invandring. Det talas om Sverigedemokrater som gjort ännu ett rasistiskt uttalande, det talas om hur mycket invandrare ”kostar” Sverige, det motdebatteras att invandrare faktiskt är ”lönsamma”. Som om en människa skulle behöva vara lönsam för att vara värdefull. Det pratas, i svensk television på bästa sändningstid, om hur mycket invandring Sverige ”tål”. Som om vi helt plötsligt skulle bli allergiska mot att ta emot människor i nöd. Partiledaren för ett rasistiskt parti intervjuas i ett folkkärt program – också på bästa sändningstid. Hur kan människor säga att vi inte får prata om invandring?

Även om det här är alldeles tillräckligt för att göra en mörkrädd, öppnar sig ett svart hål under mina fötter när den historiska kontexten gör sig påmind och belyser saken ur ett helt annat sken. Anna Lihammer skriver i kriminalromanen Medan mörkret faller:

Våldet var en sak, men det var knappast den enda arena de arbetade på. Språket var en annan och minst lika farlig. Nazisterna hade varit effektiva med att droppa sitt gift. Fler och fler ord hade de smugit in i människors vardagsspråk, fler och fler saker som plötsligt blev rumsrena att säga. Det vande folk vid att inte se alla som lika mänskliga, vande dem vid idén att människovärde är mätbart och möjligt att ranka. I grunden var det alltid samma saker, om och om igen. Hatet mot judarna, hatet mot den individuella självständiga kvinnan och de homosexuella, och så den nostalgiska längtan tillbaka till ett förgånget som aldrig funnits, ett fantasiförflutet. Talet om ett folk och en folksjäl där inte alla ingick. (—) Liksom nazisterna skapat en tyskhet där bara några fick plats ville många här skapa en snäv, inskränkt och ständigt krympande svenskhet.

Medan mörkret faller utspelar sig i Sverige på 1930- talet, innan andra världskriget och medan många fortfarande blundar för vad nazisterna vill och gör. Precis som folk blundar idag, för retoriken som Lihammer beskriver så väl är samma som Sverigedemokraterna använder sig av idag. Ett folk och en folksjäl. Att ranka människovärde. Vardagsspråk. Göra saker rumsrena att säga. Just att det talas om främlingsfientlighet istället för rasism, att det talas om hur mycket invandring Sverige tål, att nazister helt öppet har demonstrationer mot folk de tycker är mindre värda, att människor inte blir mer upprörda över rasistiska uttalanden i media än de blir, att någon som gjort rasistiska uttalanden får agera talman i riksdagen, just sådana saker är praktexempel på att ta in rasismen i vardagsspråket och göra saker rumsrena. Göra rasismen rumsren. Precis som på 1930- talet.

På SD:s hemsida står att läsa att invandringen inte får utgöra ”ett hot mot vår nationella identitet.” Vilken denna identitet är verkar vara upp till SD att bestämma och de som inte helt och fullt ”assimileras” in i den och är ”mer lojal till Sverige än något annat land” får inte kalla sig svensk. Om en nu inte kan ”assimilera sig” måste en i alla fall följa svenska lagar och regler. Dock så tror jag inte att de ”infödda svenskar”, det vill säga de som inte är rasifierade, som bryter mot regler och lagar måste sluta kalla sig svenskar enligt SD.

Några som, enligt SD:s principprogram, får leva i ”den svenska nationen”, men enligt ett uttalande från partisekreteraren Björn Söder, inte är svenskar, är Sveriges ursprungsbefolkning. En följdfråga här är: vilka koloniserade hela landsänden Norrland, tvångskristnade samer och tog ifrån dem landen? Vilka skövlar fortfarande landen med gruvnäring och vattenkraft? ”Svenskarna”. För att återgå till Anna Lihammer så utspelar sig Medan mörkret faller till stora delar på det före detta rasbiologiska institutet i Uppsala, grundat 1922 av Herman Lundborg med syftet att undersöka olika ”raser” och bevisa att den germanska ”rasen” var den högst stående. Samer och andra urfolk bedömdes som lägre stående. Det är verkligen fasansfullt att läsa, både facklitterära texter och i Lihammers skönlitterära skildring, om hur människors skallar mättes och bedömdes, hur skeletten fortfarande till viss del finns kvar. Inte återbördats. Hur det hela tiden handlade om att särskilja, bestämma vad som var bättre och sämre. Det påminner mig om läsningen av Rekviem för en vanskapt, där den samiska kvinnan Christina sågs som abnorm på grund av sin längd och visades upp som ett ”freak”. Inte ens i döden fick hon ro, då visades hon upp just på Herman Lundbords rasbiologiska institut.

Båda de här böckerna är oerhört läsvärda. De är väldigt olika sorters böcker, Mattias Hagbergs Rekviem för en vanskapt är en poetisk, ångestfylld betraktelse över ett liv och Lihammers Medan mörkret faller är en kriminalroman med det mörka 1930- talet som bakgrundsvy. Men båda böckerna handlar ändå om ”vi och dom”. Det handlar fortfarande all rasism om. ”Dom” behöver inte ens vara sämre. Bara annorlunda. Vi tar på oss en rätt att döma andra människor på grund av hur de ser ut, inte vilka de är. Om vi lyckades luckra upp de här gränserna lite så kanske vi skulle känna en större samhörighet.

Det här går inte att göra med en historielöshet. Det går inte att göra utan att inse hur farligt det är att göra rasistiska uttalanden rumsrena, att låta det få pågå. Vad det kan leda till. Det går inte utan att sluta värdera människor, att se dem som lönsamma eller inte lönsamma. Vi måste inse att vi alla är människor. Oavsett hur vi ser ut.

Tips på läsning: Rasbiologin banade väg för norrländsk kolonisering (DN)
En meningslös sortering av människor (Forskning och framsteg)
Faktablad rasbiologi (Sápmi)
Djupt inne i rasbiologins arkiv (DN)

Det finns även en dokumentär som heter Hur gör man för att rädda ett folk?, om rasbiologiska institutet och samerna. Jag började se den men klarade helt enkelt inte av det. Den finns inte längre på SVT Play men kanske går den att se någon annanstans.

3 thoughts on “Ett djupt och skoningslöst mörker

    1. Tack 🙂 Tycker alltid det är så svårt att skriva om sådana här böcker, som verkligen berör en..

Kommentera