Falafelflickorna – Christina Wahldén

Hawa ska just börja högstadiet och hennes högsta dröm är att komma in på polishögskolan. Som en början startar hon sin egen detektivbyrå. Hawa bor i ett av de områden som kallas ”särskilt utsatta” men det betyder inte något särskilt för den tolvåriga Hawa. Hon bor ju här, det är hennes hem. Här finns mamma och pappa och alla bråkiga syskonen. Här finns biblioteket som är den bästa platsen Hawa vet. Här finns bästa kompisen Halima och Falafelmannen som står på torget och säljer falafel. Visst finns det bråk här, det märker Hawa, men gör det inte det överallt?

Falafelflickorna börjar tveksamt. Bibliotekarien Barbro ber Hawa passa hennes hund över sommarlovet – hunden bor efter vad det verkar i biblioteket och alltså slår också Hawa läger här för att ta hand om hunden och slippa småsyskonen. Hawa får nyckeln till biblioteket och sover på soffan på barnavdelningen. Det hela är så fruktansvärt osannolikt att jag nästan är beredd att slå igen boken på en gång men jag gillar redan Hawa så mycket att jag fortsätter. När Hawas kompis Halima söker skydd i biblioteket från sin pappa som vill att hon ska gifta sig med sin 25-åriga kusin blir Hawas detektivbyrå helt plötsligt blodigt allvar. Samtidigt dras Falafelflickorna med en feelgood-känsla och en naivitet som gör det svårt att riktigt inse situationens allvar. Jag funderar på om det är bra, för att bokens målgrupp som är 9-12 år ska kunna ta till sig berättelsen, eller om det istället slätar över det fruktansvärda som håller på att hända. Jag bestämmer mig för första alternativet, men jag tror i vilket fall att en barnläsare behöver en vuxen i närheten som kan förklara de här svåra sakerna.

Att Christina Wahldén tar sig friheter med hur nycklarna till ett litet förortsbibliotek distribueras till tolvåriga barn är väl kanske inte ett jättestort problem i sig – och dessutom älskar jag tanken på att biblioteket blir en fristad för barnen – men att grundpremissen för boken är så otrolig gör att det faller en skugga över hela bokens trovärdighet. Förvisso känns resterande delar av boken mycket mer trovärdiga och Christina Wahldén lär ha pratat mycket med tjejer i ”problemområden” så egentligen tvivlar jag inte på den delen – men ändå. Jag funderar också på hur stor sak det här egentligen är, för mig som vuxen – och bibliotekarie – är det förstås en stor sak men för bokens tilltänkta läsare kanske det inte spelar någon roll. Kanske det till och med blir en fin tanke, att få gömma sig på biblioteket. Jag hoppas det, och jag försöker trycka undan bibliotekariedelen av min hjärna som snörper lite på munnen åt detta tilltag.

Mycket värre är att Falafelflickorna tar upp ämnen som barnmisshandel, tvångsgifte och hedersmord utan att ha en lista på sista sidan med hemsidor att vända sig till eller telefonnummer att ringa om en är utsatt för precis det barnen i boken är utsatta för. En sådan lista torde i det närmaste vara obligatorisk då barn ofta tyr sig till böcker med huvudpersoner som går igenom samma sak som de själva gör – och jag gissar dessutom att halva anledningen till att Christina Wahldén skrev den här boken var just för att spegla de här barnens utsatthet, både för dem själva och för de som inte är utsatta. En lista med hemsidor/telefonnummer är en informationskanal för den som behöver veta mer men kan också vara en livräddare för utsatta barn. Hur kan detta missas? Ändå är Falafelflickorna en oerhört viktig bok, ganska ensam i sitt slag, som ger röst åt barn i tolvårsåldern som tyvärr inte får höras på så många andra ställen – inte i bokform i alla fall. En fantastisk bok att läsa med elever i helklass, en bok att prata om. För det får den högsta betyg.

Rabén och Sjögren, 2018.

Köp boken på Adlibris eller Bokus.

Fler som läst: Boktajm, Biblioteksbubbel.

Kommentera