Falnad dekadens och hjärteblod

Baltic Charisma lägger ut från Stockholms hamn och siktar in sig på Helsingfors. Hon har gjort det hundratals gånger tidigare, åkt rutten sedan 1980- talet. Känner väl till alla grund, öar och människor som ombord henne söker något eller flyr något. Ytan som gömmer ångesten. Men den här gången har något annat också klivit ombord på. Något gammalt. Något ondskefullt.

I Färjan ger Mats Strandberg röster inte bara åt de som i någon slags jakt på sig själva eller något helt utanför dem själva åker med Charisma, utan åt Charisma själv. Passagerarna ges egna kapitel och ett av dem är färjan själv, som om den sugit åt sig av alla de själar som passerat genom den över åren, blivit en egen varelse, en flytande, pulserande entitet där människor i tjugo år utgjutit tårar och hjärteblod.

IMG_6073

Färjan är i det närmaste uppbygd som en teater, en skådeplats med aktörer som presenteras en efter en innan handlingen avslöjas. Mats Strandberg gestaltar med ypperlig finkänslighet alla de som klivit ombord på Charisma, inte bara nu utan genom många års turer fram och tillbaka. Många av dem är arketyper, människor vi borde läst om och sett förut, men de känns ändå inte stereotypa. Några lämnar mig oberörd, några känns svagt överdrivna men de flesta av dem tar sig in till mitt hjärta och jag tycker jag känner dem så väl.

Klaustrofobin när helvetet bryter ut och katastrofen är ett oundvikligt faktum. Igenkänningen av de som går under och de som kanske kan överleva. Skräcken, den förlamande. Färjan är en ypperlig skräckroman och jag hungrar efter mer.

Hitta den här eller här.

Andra som bloggat om boken: Zellys bokhylla, Read and repeat, Kulturloggen, Prologen, …med näsan i en bok, Tentakelmonster, Bokblomma, Vargnatts bokhylla, Nilmas bokhylla, Hellre barfota än boklös, Bokdivisionen, hyllan.

Kommentera