Färden genom Mangroven – Maryse Condé

Det är något med den latinamerikanska magiska realismen som på ett sätt ingen annan litteratur kan tar med läsaren på en resa i hjärtat och sinnet och i en vardag så subtilt kryddad med magi och mystik att man är rädd för att den försvinner om man drar efter andan.

Därför läste jag nästan hela Färden genom Mangroven med andäktigt återhällen anda, därför reste jag än en gång i Latinamerikas mångfacetterade och färgglada historia och därför har en ny stjärna tänts på min himmel i sällskap av bland andra Isabel Allende, Gabriel García Marquez, Julio Cortazár och Jorge Luis Borges.

Maryse Condé. Första gången jag hörde talas om henne var när jag skrev min B-uppsats i litteratur hösten 2006. Då var den första svenska översättningen av Traversée de la mangrove på gång, trots att boken skrevs redan 1989. 2007 gavs den ut och då hade en av mina studentkamrater för länge sedan utverkat ett löfte av mig att läsa den, hon skrev sin B-uppsats samtidigt som mig och skrev om romanen på originalspråket franska.

Riktigt så mycket franska minns jag inte från min studietid att jag vågar mig på försöket, men efter långt om länge har jag i alla fall läst den på svenska och det ångrar jag inte det minsta. Det är en fantastisk historia, en berättelse som blir en slags släktkrönika trots att den utspelar sig under en enda natt, natten efter utbölingen Francis Sancher hittas mördad med ansiktet nedåt i leran. Från att ha varit ett mysterium blir historien istället ett långsamt avslöjande om Sanchers liv, om den främlingsfientlighet han mötte när han först kom till Guadeloupe i Västindien där romanen utspelas, och om bybornas sätt att hata eller älska honom.

På så vis skulle boken nästan kunna utspela sig var som helst. Francis Sancher är en utböling, en annorlunda individ och som sådan har han oerhört svårt att bli accepterad av samhället. Samtidigt lär vissa av bokens personer känna honom, älska och hata honom. Vad man som läsare själv tycker om honom är svårt att säga eftersom perspektivet alltid ligger hos betraktaren och aldrig hos Sancher själv.

Varje karaktär som berättar sin historia berättar den inte bara om Sancher utan även om sig själv, och det är färgstarka porträtt. Som så ofta i latinamerikansk magisk realism finns det också ett svävande berättarjag som ibland dyker upp i berättelsen, ibland tar över dess tyglar och ibland försvinner ut i skymundan. Det finns också en viskning om magi, om folktro och om ödestro som aldrig riktigt dras upp i dagsljuset.

Men framförallt är det en berättelse som fängslar och överraskar, som berättar och viskar och tar läsaren med på en färd i den magiska realismens anda, i den mellanamerikanska kulturen och i människans inre med all dess kärlek, hat och fördomar.

0 replies on “Färden genom Mangroven – Maryse Condé”

  1. […] från tidigare år: för mig får gärna Joyce Carol Oates, Salman Rushdie, Isabel Allende eller Maryse Condé få […]

  2. […] ge mig in i Maryse Condés värld, men jag saknar en del av den fantastik och mystik som fanns i Färden genom mangroven. Den boken älskade jag verkligen. Tills vattnet stiger skapar inte samma kärlek och jag har […]

Kommentera