Film i mängder – och så första bokcirkelmötet ikväll!

(Långt inlägg-varning utfärdas)

Fredagen bjöd på riktigt sena timmar (jag vet inte vad klockan var när vi somnade men hon hade nog passerat halvfemsnåret) och det var ungefär liknande för resten som var med så det var ett slitet gäng som telefonledes bestämde sig för att ha den första lugna lördagskvällen på ett halvår, ungefär. Under lördag-dagen gjorde vi ingenting av värde, förutom att jag läste 200 sidor i Kryptan, och vid sextiden på kvällen ringde Linus och påpekade att det var dags att ta tag i saker och ting.

Sagt och gjort. Jag och P-M gick ner till Pizzaland och köpte med oss varsin pizza, sen träffade vi Jenna, Fredrik och Linus och gick upp till Jon. Linus som visade vägen sa att det var ”nära”, jo jag tackar jag. 20 minuters promenad. Karln börjar få avståndsuppfattning som en norrlänning.

Första filmen blev Frequently Asked Questions About Time Travel. En rätt smal sci-fi komedi, men en brittisk sådan och de brukar ju vara roliga. Dessutom skriker hela filmen ”Nördvarning!!!” och det är ju också roligt. Egentligen är det just nörderiet som är det absolut mest roliga med filmen, det är ingen påkostad film utan snarare en rätt smal independent-film, men den är gjord med glimten i ögat och den där brittiska, ironiska humorn som alltid är lika rolig.

Efter den filmen var ingen riktigt beredd att resa sig ur soffan och traska hem, så det blev Wall-E också. Jag föll  totalt för den lilla roboten som försöker rensa upp allt skräp människorna har förgiftat jorden med, till den milda grad att resten av mänskligheten har svävat runt i en lyxkryssare i rymden i 700 år. Wall-E har all den charm som utmärker en bra Disney-karaktär och han är oerhört sympatisk. Det ska dock sägas direkt, såsom Linus lite torrt kommenterade i filmens början:

”Det är ju rätt ironiskt att just Disney gör en film om de negativa konsekvenskerna av dagens masskonsumtionssamhälle när det är Disney själva som står som en ledstjärna för masskonsumtionssamhället.”

Man kan ju förvisso också hävda att det är ett gott försök att uppmärksamma barn på följderna av nedskräpning och att jorden far illa av dagens industri- och produktionssamhälle, men jag vet inte hur väl det går in hos barn. De är nog mer fascinerade av själva robotarna, speciellt när Wall-E träffar flickroboten Eve och blir kär på stört. Turen går ut i rymden, till rymdfärjan Axiom där den kvarvarande mänskligheten lever och frodas, minst sagt. Fetman och bekvämligheten är de mest utmärkande dragen och allting sköts av robotar. Alla hänvisningar till hur latheten övertagit mänskligheten och alla glimtar till 2001: A space oddysey är både intressanta och roliga, men återigen: filmens målgrupp har inget direkt värde av det. Jag tycker, och det har jag sagt många gånger, att dagens Disney-filmer är rent sorgliga om man jämför med kvalitén de brukade ha. Saker och ting går alldeles för snabbt, det händer för mycket, det är för mycket ljus och ljud och för mycket i bilden hela tiden. Om jag som ”vuxen” ibland tycker att det rusar iväg, vad tycker då inte barn? Varför måste också allting idag vara verklighetsrelaterat när det gäller barnfilmer? Vart tog sagan vägen?

Det sistnämnda är en diskussion man även kan använda om böcker. Alldeles för få barn- och ungdomsböcker vågar idag ge sig in i sagans värld, överallt ska det vara verklighetsanknytet och lärande. Och visst, absolut, men ska vi inte låta barn vara barn också? Barn behöver en sagovärld och en fantasivärld också, i alla fall vet jag att jag behövde det när jag var barn.

Men det är en diskussion jag kan dra hur långt som helst, och nu handlade det först och främst om en filmrecension. Och som film klarar sig Wall-E bättre än en hel del andra nyare Disneyfilmer, främst på grund av sin sympatiske huvudrollsinnehavare. Om sedan barnen faktiskt lär sig något på vägen, ja det är ju bara ett plus.

Ikväll är det dags för vårt första bokcirkelmöte. Vi har träffats en gång innan men jag räknar inte riktigt det då det mest var för att se om vi ville engagera oss och för att bestämma vår första bok. Dessutom var vi en man kort då. Ikväll blir vi fulltaliga, även om vi är en rätt blygsam grupp bestående av mig, Linus, Jon och Lasse. Det blir muffins och kaffe hemma hos mig och förmodligen en rätt vild diskussion om Eric, att döma av de korta meningsutbyten Linus och jag haft om den.

I övrigt har vi fått ett tråkigt besked från jobbet – igen. Ironiskt nog verkar de flesta tycka att sådana besked är ren rutin vid det här laget; det är för oss som flyttade till Östersund tredje gången i ordningen nu. De två första var varsel – tredje gången gillt blev det konkursbesked. Jaha, ungefär. Tills vidare har vi kvar jobben, det är i nuläget ingen som vet vart det slutar – även om de sedvanliga ryktena florerar korridorna dag ut och dag in. Den som lever får se.

Jag tänker avsluta detta – vad som börjar likna ett mastodontinlägg – med att beklaga mig en smula. Jag vet inte hur jag har sovit inatt men jag har ont i både ryggen, axlarna och sidan. Antingen har jag kommit på ett nytt, obekvämt sätt att vrida sig när man sover eller så har jag drömt något riktigt illa. Och på tal om att drömma, jag blev väckt imorse av att P-M beklagade sig högt och ljudligt över något. Med slutna ögon. När jag fått liv i honom frågade jag lite roat om han pratade i sömnen, för det är något jag hittills undgått.

– Nä, blev svaret.
– Nähä, vem grälade du då på?
– Säkert dig.

Tack för den, liksom. Humor på morgonen har aldrig varit min grej.

Kommentera