Finns det missförstådda böcker?

På Instagram pågår just nu #bokutmaningapril, skapad av Johanna Stenius och med en ny utmaning varje dag. Jag tycker den är hur rolig som helst, det utmanar en att tänka och ibland är det kluriga frågor. Att dessutom kombinera med bild gör det ännu roligare. De senaste dagarna har jag dock gått bet på två utmaningar, den ena tänkte jag diskutera idag och den andra senare i veckan. Den första är:

#enmissförståddbok

Min fråga är: Existerar det missförstådda böcker?

Faktiskt så tror jag det var fler än jag som klurade ihjäl sig på den här frågan, för det var inte jättemånga böcker som dök upp på Instagram under #enmissförståddbok. Några gjorde det, som till exempel Stina Wirséns böcker om Lilla Hjärtat. En annan bok var 50 nyanser av honom. Jag förstår precis varför de som valt de här böckerna har gjort just det. Men jag håller inte med.

Bland det allra första jag lärde mig när jag som nybakad och ganska förvirrad student hoppade på en litteraturvetenskapskurs på universitetet, i brist på bättre idéer helt enkelt, var att det finns inga rätt eller fel när det gäller att tolka en bok. Självklart måste en ha grund för sina tolkningar i texten, men så länge en har det så finns det inga rätt eller fel – just för att en tolkning av en bok är en tolkning och ingen sanning.

Jag fick också lära mig att i en del litteraturvetenskapliga teorier är läsaren en del av boken. Det vill säga att en bok kan förstås helt annorlunda av två olika läsare och därmed – och nu halkar vi in på filosofins slippriga grundvalar – kan boken helt enkelt bli en helt annan bok i kombination med just den läsaren. Jag vet inte hur många gånger jag stött på det här fenomenet. Jag läser en bok, min kompis en helt annan – trots att det fysiskt sett är samma bok. En del författare kommer säkert sparka bakut här, och visst finns alltid författaren kvar som skapare av verket men enligt liknande teorier lämnar författaren till viss del bilden när boken är utgiven. Det är såklart fullt möjligt, om inte troligt, att författaren har vissa intentioner med historien, menar att den ska förstås på ett visst sätt, men om en specifik läsare inte tolkar den just så – är det då fel? Är det då en missförstådd bok? Eller är det helt enkelt en version av boken i just den läsarens tolkning?

Jag vill mena att det inte existerar missförstådda böcker. För att ta Lilla Hjärtat som exempel, som är en omdebatterad karaktär i några av Stina Wirséns pekböcker, så tror inte jag heller att hon menade att måla och skriva en rasistisk nidbild. Men faktum är att Lilla Hjärtat passar precis in i en tradition av hur rasistiska nidbilder av mörkhyade människor ser ut – till exempel precis som pickaninnydockan i Kalle Anka. Det är en kontext som inte går att bortse ifrån och som Stina Wirsén i min mening borde varit medveten om.

I samma andetag måste en ta upp frågan om tolkningsföreträde, nära sammankopplat med en läsares tolkning av en bok. Tolkningsföreträde innebär, i en snabbkurs, att någon ur en förtryckt grupp har så att säga förtur på att definiera hur det förtrycket ser ut, framför en som är en del av gruppen som förtrycker. Det innebär inte att någon med tolkningsföreträde alltid har rätt – i den mån en fråga kan ha rätt eller fel svar – men det innebär att en aldrig får förringa vad någon ur en förtryckt grupp har upplevt. I sammanhanget med Lilla Hjärtat är det viktigt att inse att en icke-rasifierads upplevelse av boken och författarens intentioner med boken, inte är samma som en rasifierads upplevelse av boken. Det kan vara stötande/svårt på ett sätt en som icke-rasifierad inte kan förstå.

Jag har inte tolkningsföreträde i frågan om Lilla Hjärtat, men om någon känner sig illa berörd av boken på grund av rasistiska stereotyper i den så tycker inte jag att den kan ursäktas med att vara missförstådd. Boken har blivit en annan i den läsarens ögon, den läsaren blir en ny aspekt av boken. Lilla hjärtat är visserligen ett ganska extremt exempel av böcker som ses som missförstådda, men min poäng är att det kan finnas lika många tolkningar av en bok som det finns läsare och därför kan en bok inte vara missförstådd.

Så tänker jag om missförstådda böcker. Hur tänker du?

4 thoughts on “Finns det missförstådda böcker?

  1. ”Finns det något annat än missförstådda böcker?” skulle jag snarare ställa frågan. Det finns inte många texter som inte kan förvanskas till något helt annat än vad de är av en slarvig/lat/tendentiös/okunnig/lättkränkt läsare. Men det beror förstås vad man menar med ”missförstådd”. Att man tolkar en text utifrån sina egna associationer (och missuppfattningar) kan ge nya dimensioner till texten, men det innebär som jag ser det inte att man har ”förstått” texten, bara att man har tolkat den på ett nytt sätt. När det handlar om tolkning behöver man inte slänga sig med termer som rätt och fel, men om man faktiskt talar om att ”förstå” eller ”missförstå” texten kan man inte utgå från något annat än författarens avsikt, tycker jag. Vem annan än författaren skulle kunna göra något som helst rimligt anspråk på tolkningsföreträde till en text?
    Du som verkar så relativistisk, hur kommer det sig att du utan vidare köper en teori från en grundkurs i litteraturvetenskap och accepterar den som sanning? Du ”fick lära dig” att det inte finns några rätt och fel när det gäller tolkning. Men att det inte finns rätt och fel är ju också bara en av många åsikter på ett brett spektrum, inte ett faktum som man kan ”lära sig”.

    1. För det första: jag har inte bara läst en ”grundkurs” i litteraturvetenskap utan har en magisterexamen i litteraturvetenskap. Jag menar inte att det gör att jag har rätt på alla frågor eller har alla svar men det handlar absolut inte, som du säger, att jag ”utan vidare köpt en teori rakt av från en grundkurs”.

      Som sagt så anser jag att termen ”missförstådd” indikerar att det finns en rätt eller fel tolkning. Jag motsätter mig detta. Det är min åsikt, inte något jag försöker säga är ett faktum.

      Som jag skrev så tycker jag att tolkningsföreträde kan hamna hos någon annan än författaren. Till exempel som i exemplet om Lilla Hjärtat, där författaren kanske skrev in en rasistisk nidbild i en bok utan att tänka så mycket på vad hen gjorde, men som i en rasifierad människas tolkning får en helt annan mening. Jag anser då att i frågan om att till exempel sälja böckerna eller ha de på biblioteket måste den rasifierades tolkningsföreträde i frågan om rasistiska nidbilder gå före författarens tolkningsföreträde om sin egen bok. Så tycker jag.

      1. Här går ju åsikterna isär rätt mycket även inom författarlägret. Det finns författare som avskyr när man läser in saker i deras texter som de aldrig har avsett, och det finns författare som älskar när man gör det. Det är dessvärre omöjligt (i den mån det ens är önskvärt) för en författare att helgardera sig mot alla hypersensitiva lipsillars tänkbara missuppfattningar för all tid framåt. Men att klara av att läsa en text på författarens villkor och inte enbart utifrån sig själv (sin egen tidsepok, samhällsklass, kön, ras, fördomar, whatever) är nog ändå något slags miniminivå på läskunnighet, tycker jag.

        1. Jag vet inte om det är mig du menar med ”hypersensitiva lipsillar”? Hursomhelst så säger jag inte att en författare ska ”helgardera sig” mot allt. Jag har heller aldrig sagt att man *inte* ska tolka en bok utifrån dess tidsepok osv. Tintin i Kongo måste till exempel tolkas annorlunda än Lilla Hjärtat, med tanke på att Tintin i Kongo skrevs i en tid när man ännu inte insett att den rasistiska nidbilden var just vad den var.

          Men att som en nutida författare ha någon slags uppfattning om hur en rasistisk nidbild ser ut och *inte* placera in den i en pekbok är nog ändå något slags miniminivå på läskunnighet, tycker jag.

Kommentera