Fördämningar som brister

Många är vi nog som någon gång, eller många, haft en fördämning mot omvärlden. För några år sedan byggde jag upp verkliga vallar omkring mig själv, ibland gör jag det fortfarande när andra människor känns alltför påträngande och jag inte riktigt orkar med bilderna av verkligheten.

I Marguerite Duras genombrotssroman En fördämning mot Stilla Havet bygger huvudpersonen, en-fordamning-mot-stilla-havetmodern, upp höga murar, både fysiskt och psykiskt. Modern flyttade till dåvarande Indokina, nuvarande Vietnam, under den tid på tidiga 1900- talet då kolonin var under uppbyggnad. Det här är en mörk och tung skildring där ursprungsbefolkningen rör sig i periferin i stor fattigdom och där en kvinnas maktlöshet och raseri står i centrum. Modern försörjde sig till en början som lärare men blev änka tidigt och satsade sina pengar på ett undermåligt risfält och en bungalow. Varje år översvämmas risfältet av Stilla Havet. Varje år blir moderns envishet och raseri större. Varje år möter hon samma motstånd hos överhögheterna. För varje år rör sig dottern Suzanne och sonen Joseph längre och längre ifrån modern.

En fördämning mot Stilla Havet är en smärtsam bok att läsa. Inte för att huvudpersonerna är särskilt sympatiska, för det är ingen av dem, men för det tröstlösa och hopplösa, motståndet som inte tar modern någon vart och fattigdomen som breder ut sig bland de kolonialiserade och de som inte anses ha lika högt värde som andra. Jag har tidigare bara läst Älskaren av Duras men det är ingen tvekan om att hennes fantastiska språk finns även i den här boken och jag tror jag kommer älska även Duras andra böcker.

Modernista, nyutgåva 2014.

3 thoughts on “Fördämningar som brister

Kommentera