Frostbiten

”Midvinter. Läkaren Annika och hennes 17-åriga dotter Saga har precis flyttat till ett litet samhälle i Norrbotten eftersom Annika har fått en tjänst på det lokala sjukhuset. Den lilla staden med sin till synes eviga polarnatt verkar precis så trist som Saga föreställt sig.Men allt står inte rätt till i den bitande vinterkylan: Annika upptäcker att det är något som inte stämmer med sjukhuset medan orten drabbas av mystiska dödsfall och olyckor. Och det står till slut väldigt klart för alla att när världen runt omkring slutligen försvinner in i ett kaos av snö, is och blod är det sista man vill höra att det är mer än en månad kvar till gryningen…” 

Frostbiten är en fullständigt rubbad film och därför ganska rolig. Den driver hejdlöst med sig själv och är mer svart komedi än skräck, men den har ändå flera snygga stilgrepp och balanserar länge och väl på en jämn linje mellan komik, svärta och rädsla. Vad som till slut får den att vackla är att filmmakarna inte verkat lära sig skillnaden mellan varulvar och vampyrer, och istället för att hålla sig till den ursprungligt presenterade legenden försökt göra en mer skrämmande hybrid som mest är…. märklig.

Slutet lämnar många obesvarade frågor, men det känns ändå rätt typiskt för en film som är så komplett vrickad. Jag gillar den faktiskt, och jag kan mycket väl tänka mig att se den igen då den förutom komiken innehöll flera skrämmande element och överraskningsmoment. Jag var också väldigt förtjust i färgtonerna filmen igenom, de är precis så kalla och grå som en midvinternatt ovanför polcirkeln bör vara.

Det är oundvikligt att jämföra Frostbiten med 30 days of Night, som Martin och jag såg i våras, och även om en sådan jämförelse är svår att göra då filmerna är oerhört olika gjorda, har de ändå ungefär samma handling. En månads mörker ovanför polcirkeln. Men Frostbiten tar som sagt sig själv inte på något som helst allvar och driver med allt som går att drivas med, och är så där skräck-äckligt rolig och fullständigt utflippad. 30 Days of Night däremot, är bläcksvart och dyster och får en som tittare att känna sig fruktansvärt utlämnad, rädd och ensam. Den lämnade både Martin och mig märkligt berörda. Dessutom är vampyrerna väldigt annorlunda och väldigt fascinerande i 30 Days of Night. I Frostbiten är de mest…. blodiga.

Kommentera